Likt många av sina vänner, hade S:t Göran en sällsynt ädel karaktär och drog sig inte för att rädda den uslaste av stiftsjungfrur ur en penibel knipa om stunden så krävde det. I Gamla Stans trängsta gränd låg en gång för länge sedan en väl bevarad hemlighet. I porten Själagårdsgatan 5 på 4 trappor fanns en till synes övergiven våning i ett sedan ett tiotal år kontoriserat hus. Men nog fanns det liv i dessa gamla 1700-talssalonger alltid, ty var helg fylldes rummen med människor som visste att roa sig och som föredrog att göra det i skymundan.
Bakom detta trivsamma etablissemang stod ingen mindre än friherre Pontus Siöcroona, syssling till den berömda Vera som ett decennium senare skulle bli känd som Gamla Stans räddare och skyddshelgon. Pontus, som tyvärr icke var försedd med slott, passade på att rensa baron von Lantingshausen von Höpkens förfallna och övergivna Bogesund och inredde sedan den stora våning på Själagårdsgatan han låtit en bulvan förhyra, med dessa utsökta och skamfilade klenoder. Så snart höstmörkret sänkt sig över staden, eldades kakelugnarna upp och vinflaskorna ställdes på kylning. Och så roade sig stadens förtappade veckoslut efter veckoslut.
Nå, säg den glädje som varar för övrigt! En kväll fick en granne, en moralernas väktare, på andra sidan kvarteret syn på den fagre Pontus och en likaledes fager adjunkt i botanik och skotskrutigt som i en komprometterande scen intagit brandtrappan som ledde från taket ner till det trånga gårdsrummet. Grannen, som för övrigt var anställd vid ett tekniskt institut, ringde genast till Sedlighetsroteln, ty nu fick det sannerligen vara slut på det roliga.
Men som ni alla säkert vet, står sedan år 1912 S:t Göran på vakt intill Österlånggatan. När vår hjälte i brons uppsnappade Pontus förskräckta ”kors!”, drog han åter sitt svärd och rusade iväg för att med liv och lust skydda moralens vittrande förfall från ett snöpligt slut. Kampen blev kort och S:t Göran förvandlade de snipiga konstaplarna till slarvsylta och packade in dem i polisbilen som han sedan lät rulla nerför Slottsbacken med destination det mörka, kalla vattnet nedanför Skeppsbron. Vad var väl denna enkla seger jämfört med det stora slag som utkämpades med en eldsprutande drake?