Rävjägarn

Jag läser åter Fröknarna von Pahlen

År 2002 läste jag för första gången Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, en romansvit som består av 7 vackra volymer, i mitt fall halvfranska med grön marmorering. Böckerna gjorde ett mycket starkt intryck på mig och jag har alltsedan dess satt dem högt. Förra veckan stiftade jag på nytt bekantskap med Petra och Angela von Pahlen när jag plockade fram den första volymen i serien: Den blå rullgardinen.

Som jag älskar Agnes von Krusenstjerna! Hon har en förmåga att beskriva människorna och deras karaktärer på det mest övertygande sätt och hon är en naturromantiker utan dess like. Men det är också en bok som får en att tänka och som emellanåt kan vara upprivande, ty den framkallar starka känslor.

När jag läser den känner jag mig stundtals som ett med naturen. I lördags, till exempel, lade jag mig i skymningen i det fuktiga gräset uppe på Floras kulle där jag några timmar tidigare hade legat i solen, läsandes. Jag rörde mina armar och kände hur de fina gröna stråna smekte min hud. Ovanför mig silade ljuset ner genom den kraftiga trädkronan.

Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvärvdes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Agnes von Krusenstjerna är långt ifrån bortglömd idag, men jag tycker mig märka att hennes namn sällan nämns när våra stora författare dryftas. Hon är en särling som dessutom är en verklig poet. von Pahlensviten må ha sina svackor, men till stor del är skildringen av Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela fullkomligt lysande.

I sin disposition skriver von Krusenstjerna om romanens essens: Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt. Ett ständigt upprepande. Som ung förälskar sig nämligen Petra i Thomas Meller, en man som flyttar utomlands för att sedan vända åter och då finna Angela som är en avbild av sin faster. Angela blir förälskad, ger sig åt honom, men han lämnar än en gång sin kärlek och den gravida Angela finner till sist sin stora kärlek i en vacker kvinna med svart, lockigt hår.

På bilden ovan syns von Krusenstjerna i sitt hem på Regeringsgatan 95 a där hon bott ett par år. Jungfrun serverar henne te och tillbehören står uppdukade. von Krusenstjernas var kända för att ha vackra hembiträden. Här ser vi henne med maken David Sprengel i det nya hemmet på Karlavägen 67 med ytterligare en vacker flicka. Våningen på Karlavägen blev hennes sista hem. År 1940 avled Agnes von Krusenstjerna av en tumör i hjärnan orsakad av en cancersvulst i äggstockarna och maken följde knappt ett år senare henne i döden. Huset är idag rivet, men jag tänker ofta på henne när jag passerar utanför.

Tags: , ,

5 Responses to “Jag läser åter Fröknarna von Pahlen”

  1. anna says:

    jag har precis börjat läsa Den blå rullgardinen, och det poetiska språket slog mig med. även det naturlyriska. (en annan naturlyriker var sigge stark, men det var en aning mer… värmländskt, om man så vill)

    • Rävjägarn says:

      Ja, hon är en stor naturlyriker. Utan dess like faktiskt och det är bland det bästa med henne. I volymen Älskande par kulminerar naturlyriken och erotiken. En explosiv blandning!

      Hur är Sigge Stark? Jag har aldrig läst hennes böcker och är nyfiken på henne.

  2. anna says:

    När man nämner Sigge Stark för kvinnor födda på 50talet ser de jämt lite generade ut. Jag är hemskt förtjust i hennes dussinromaner. Hon skrev ju under rätt usla villkor, var tvungen att lämna in 10 böcker i taget för att få betalt. Jag inbillar mig att hon hade potential att kunna bli något mer än följetonger i Kvällsstunden (trevlig tidning för all del) om hon inte haft så dåligt kontrakt.

    Sigge Stark är fenomenal på att beskriva vårvintern i skogen. Karaktärerna magrar alltid, kinderna hettar och de blir alltid kära i den mystiska tall-dark-handsome med svarta/mörkblå ögon.

    • Rävjägarn says:

      Ja, jag har läst lite om henne och hennes öde verkar tragiskt. Så dåligt betalt för något som måste ha lönat sig något kopiöst för bokförlaget½ Fult gjort av dem. Jag skall ta och läsa någon av hennes böcker för att se vad jag tycker. Det låter som hon har sina kvalitéer.

  3. anna says:

    Gör så. skulle nog rekomendera Guldkungen eller En ful flicka, Flickan från Svartbäcken eller Bara en vanlig flicka (man kan skönja en del teman).

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress