Under åren 1984 till 1987 mördades minst 19 äldre kvinnor i Paris. Den skyldige var Thierry Paulin som samvetslöst tog damerna av daga för att finansiera sitt slösaktiga leverne. 1994 var Claire Denis klar med sin film J’ai pas sommeil, som bygger historien om den fruktade seriemördaren. Och det är en mycket bra film!
Fotot av Agnès Godard är så vackert att man endast behöver se bilderna för att bli hänförd. Berättelsen som dramatiserats av Denis är lysande; enkelt, svalt och samtidigt kraftfullt får vi ta del av de inblandades liv. I Denis berättelse möter vi också lettiska Daiga som kommer till Paris för att söka upp en teaterregissör, som hon troligtvis har en erotiskt förflutet med. Till Paris tar hon sig i en gammal skraltig bil, som egentligen är något för vacker, framförallt i filmens inledande scener när hon kör in i Paris och lyssnar på gammal fransk 40-50-talsmusik.
Det är Daigas liv som blir en parallell historia, ty hon hamnar, via en gammal släkting, på Ninos hotell där också seriemördaren Camille, som han heter i filmen, bor. Värdinnan, Ninon, engagerar sig för att skydda traktens gamla damer och lär ut självförsvar, omedveten om att mördaren bor på hennes hotell.
Jag blev så förtjust i alla filmens karaktärer, ty oavsett om de kan sägas vara onda eller goda, skildras de med kärlek vilket passar utmärkt i denna film. Trots att filmen handlar om en seriemördare, kan man inte låta bli att fyllas av värme. Det tycker jag är ett bra betyg.
J’ai pas sommeil går ytterligare en gång på Cinemateket, på torsdag. Jag kan verkligen rekommendera den å det varmaste. Den är en verklig liten pärla.