Rävjägarn

Astrid, Estrid och Edna dukar bord

Jag har en präktig bok utgiven 1956 vid namn Bordet är dukat. Den är resultatet av Sveriges, Finlands, Danmarks och Norges samlade kompetens på området. Något säger mig dock att initiativet är svenskt, då utgåvan domineras av trion Sampe, Ericson och Martin. Astrid, Estrid och Edna förestod vid den tiden varsin institution inom den textila världen nämligen NK:s textilkammare, Svenskt Tenn och Handarbetets vänner.

Temat är som ni nog kan ana er till borddukningens sköna konst. Varför görs det inget nummer av denna färdighet idag, kan det möjligen bero på matsalens förvandling till ett otäckt sällskapskök (ty dukar gör man bäst i avskildhet i en rofylld matsal) och den totala bristen på snyggt porslin, borddukar och servetter? Tråkigt är det verkligen och framförallt saknar man den säkra hand varmed Astrid, Estrid och Edna förvandlade matbordet något av ett konstverk. Read the rest of this entry »

Promt skall man dra alla över en kam

Pamela Svenssons Honda Accord

Nu skall det firas och det med besked. För att göra det hela lite mer speciellt och unikt, är evenemanget ägnat att sprida glädje bland alla landets Hondaägare. Dessa filurer behöver nog lite tröst och uppmuntran i dessa tider av klimatkris, resonerar arrangörerna och bjuder in Måns Zelmerlöw, för Hondaägaren är öppen för lite ungdomlig musik, bara det inte blir för modernt och trendigt, för att inte säga skränigt (gitarrbaserat eller något annat förfärligt).

Mat måste naturligtvis finnas till hands. Sushi, det blir finfint. Kör man Honda så äter man naturligtvis rå fisk, bättre begriper man helt enkelt inte. Arrangören gnuggar händerna och säljer reklamplats åt Mrs Cheng, med vars sortiment Hondaägaren så händigt kan tillaga egna små råa stycken och annat exotiskt från Hondaland.

Klart Hondaägaren vill visa upp sig och sitt fordon tillsammans med likasinnade. En karavan, kanske rent av en karneval, kors och tvärs genom hela stan? Precis vad Hondaägaren vill ha! Först i tåget skall allt någon känd Hondaägare åka. Arrangören kontaktar bilregistret och konstaterar att Margareta Winberg var första ägare till den ljust metallicgröna Accord som Pamela Svensson i Skarpnäck nu tutar runt i. Med lite tur ryms båda i bilen.

Vad kostar kalaset? Billigt är det inte, men förutom allt detta får man tillgång till ett inhägnat område och erhåller dessutom en kamaxelrem i skala 1:34 att bära i ett band runt halsen. Tjusigt så det förslår.

Oförliknelig är tiden i Sardinien i Rom

Rom runt 1920

Amelie Posses två första böcker behandlar hennes tid i Italien. Den första volymen, Den oförlikneliga fångenskapen, är till stor del skildringen av deras tid som krigsfångar på Sardinien. Posses make,  Oki  Brázda, var nämligen tjeck och när första världskriget bröt ut, kom Italien i krig med Österrike-Ungern och därmed tvingades familjen att lämna Rom och istället bli  internerade på Sardinien. Volym nummer två, Den brokiga friheten, behandlar de åtta åren i Rom, efter att familjen frisläppts från sin ofrivilliga fångenskap.

När Posse skrev sin debutbok, Den oförlikneliga fångenskapen, hade hon inte bott i Sverige på många år vilket verkligen märks på språket som är en smula besynnerligt. Uttryck, meningsbyggnad och interpunktion är av det mer originella slaget vilket faktisk inte är att beklaga. Det understryker snarare hennes personlighet.

Det är i Rom Posse träffar konstnären Oki Brázda och när de så småningom bestämmer sig för att flytta samman och gifta sig, hyr de en ateljevåning i Villa Strohl-Ferms gigantiska trädgård som är full av små och illa underhållna byggnader.  Detta är en smått fantastisk miljö som till största delen befolkas av konstnärer. Utsikten över Rom är inte att fnysa åt, ty Villa Strohl-Ferm ligger högt belägen.

Väl på Sardinien möter läsaren ett brokigt galleri av avdankade adelsmän och präster. Särskilt originell, och mycket vacker, är greve Amore Giovinetti vars svärfar hör till de mer malätna. Amore hade nämligen gift sig med en äldre och skinntorr dam som var arvtagare till ett förfallet palats, några jordegendomar och en mindre förmögenhet. Det var alls inte synd om Amore, ty han hade en intim väninna i donna Fanni.

Efter frisläppandet blir det så småningom tvunget att finna en  ny våning och denna gång hamnar familjen i ett makalöst hus beläget på en liten kulle kringbygd av vanliga stadshus. Utsikten är strålande och trädgården enorm och fylld av de vackraste växter. Under marken finns mängder av katakomber och gamla skattgömmor. Villa Cechina är ett paradis som det är ytterst få förunnat att bebo och raderna om detta deras andra hem i Romhör till bokens höjdpunkter. Det är verkligen något poetiskt över människor och växter i detta gamla kvarter.

Även i Rom finns det gott om originella personer och Posse skildrar dem med stort intresse. Resultatet blir naturligtvis att läsaren får veta minst lika mycket om henne själv som om dem hon tecknar. Jag finner detta underhållande, men inser också att det är mycket troligt att jag funnit Posse alltför självupptagen och dominant om jag lärt känna henne i verkliga livet. Böckerna är hursomhelst värda att läsas och inget hindrar att man hoppar över ett och annat avsnitt om man finner det tråkigt.

Den förfallna skönheten i Alterdalen

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen i Alterälven bodde för många år sedan fru Lundström och hon var av en alldeles speciell kvalisort. En dag när maken inte kommit in för middag ropade hon “Axel, min make, var är du? Är du bland vågorna så svara mig!”

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen ligger också en gammal vattenkvarn som på senare år elektrifierades. In på 80-talet tror jag att den var i bruk, men nu har förfallet tagit vid.

Kvarnen i Alterdalen

Över dammen går en bro och inunder finns två tunga dammluckor av stål. En tredje, gammal och skör i ruttnat trä, leder vattnet in i rännan under kvarnen.

Kvarnen i Alterdalen

När man stiger in i dessa övergivna rum kan man inte annat än stå alldeles tyst inför denna orörda skönhet där tiden så länge stått still.

Kvarnen i Alterdalen

Genom fönstren, som saknar glas i sina bågar, fläktar det behagligt. På golvet står några papperssäckar med kraftfoder, ty kvarnen har till viss del blivit ett upplag för sådant som inte får plats någon annanstans.

Kvarnen i Alterdalen

En trappa ner vågar jag inte gå, ty syllstockarna är ruttna och jag fruktar att det gamla huset skall ramla ned i forsen och då vill jag inte följa med. Där ner fanns en gång turbinhjulen som drev kvarnens alla apparater.

Kvarnen i Alterdalen

Fortfarande finns remmar och reglage. Allt ser ut att i all hast än en gång tas i bruk.

Kvarnen

Längs med en vägg finns ett litet förråd av allt som behövs för att sköta och vårda en kvarn. Men det var länge sedan någon rörde dessa attiraljer.

I’m in the mood for sommarferier, 15

Kammarinteriören

Nu  börjar mörkret så sakta sänka sig, ty juli månad är snart över och in träder de mörkögda augustinätterna. Men än behövs den blå rullgardinen och än kan jag ta med mig kameran ut även om det är mitt i natten.

Jag har begåvats med arvegods av allehanda slag och dessa kommer från min mormor och min mormors syster, moster Ebba, och delvis från deras barndomshem. Moster Ebba hade en hel del gamla uppbyggliga skrifter, bl.a. Syndens makt och nådens kraft samt Luthers katekes från 1916. Bland hennes böcker och papper, som ligger i en handmålad gammal kista, hittade jag också hennes dagbok och ett brev från två konfirmationskamrater. Det är rörande alster som jag skall återkomma till. Av Ebba fick jag också en gammal skön och välstoppad bäddsoffa med tillhörande bord samt ett mycket vacker skänkskåp från 1800-talet som en gång stått i hennes föräldrahem. Det sistnämnda är något av en raritet med marmorimitation på avställningsytan. Tyvärr har någon lutat av dörrarna och lådfronterna. I övrigt är den intakt,  men naturligtvis har den en hel del patina.

Från min mormor kommer ett lavoar med tvättservis, det är den ni ser på bilden ovan, bl.a. omgiven av ett porträtt på gamle kungen och en tavla föreställande Konserthuset innan Milles staty restes (denna kammare är mitt sommarhem). Från samma hem kommer också ett väggur,  tyvärr inte i nyrenässans, utan snarare i mycket sen jugendstil och en rejäl chiffonjé som stod i mormors kök och  som innehöll allehanda roligheter. Särskilt minns jag skriften Om kriget kommer. Chiffonjéer är väl praktiskt taget värdelösa idag, och dessutom skrymmande,  men jag är glad ändå.

I en gammal trälåda, en  gång i tiden innehållande 10 flaskor Cutty Sark, Harry Scheins favoritwhisky, låg ytterligare några riktigt gamla uppbyggliga skrifter från systrarnas barndomshem. Man må säga att de kanske förvarats en smula olämpligt de senaste 50 åren.

Ben Powers och sällskapsvåningen

Sällskapsvåningen

Dorit von Kant, parant innehavare av von Kants sällskapsvåning, instruerar hembiträdet, en välväxt jämtländska med blont hår och uppseendeväckande figur, och beger sig sedan in i sovrumsavdelningen för att väcka sina flickor.

von Kants sällskapsvåning håller sig med tre flickor i 25-årsåldern, alla med varierande hårfärg och framtoning. I det första rummet bor Marianne Svanstjerna och det är hennes dörr som Dorit knackar på och sedan öppnar, då inget livstecken hörs inifrån sängkammaren.

På den väl tilltagna sängen ligger Marianne, iförd en tunn negligé i guldrött. Det livligt mörkbruna, nästan svarta håret, står i kontrast till den sjukligt bleka hy som av allt att döma tillhör en flicka som somnat in för gott. Dorit ryggar förskräckt tillbaka, samlar sig och beger sig ut i hallen och lyfter darrande telefonluren. Read the rest of this entry »

You! When you walk out the door

Och här har jag suttit och svurit över att Blow Monkeys-videon plockats bort från YouTube och så fanns den iallfall! Den är en av mina gamla favoriter. Särskilt gillar jag Dr Robert som är av den dekorativa kvalisort som ser ut att äta kokain med sked till frukost. Favoritscenen är den när han har den prästliknande outfiten kombinerat med ögonlock tyngda av av nattens alla laster. Synd bara, att han låtit sig själv förfalla och fetmat på senare år. Skamligt dessutom, att Dr Roberts stil inte är allmänt vedertagen idag.

Blow Monkeys uppträdde naturligtvis på TOTP när det begav sig och det är något som man ej bör missa. Åh, 80-talets alla TOTP. Dem tröttnar man inte i första taget på.

Idag regnar det en smula, eller duggar är nog det rätta ordet. Synd, för det är så skönt att ligga på gräsmattan i solen och känna doften av gräset. Gårdagskvällen var dock mycket vacker och himlen var som pärlemor. Jag tog en kort promenad med kameran för att ta några bilder med min sista Kodachromefilm, nyfiken som jag är på hur den förmår att fånga den glödande himlen och alla skuggorna. men idag regnar det som sagt och vi skall åka till min moster och hämta hem arvegods. Ett skåp, en chiffonjé, en lavoar och ett par soffor. En del av sakerna kommer från min mormors barndomshem och hon var född 1898 så det är relativt gamla saker.

Damerna bjuder kyrkmarknadskaffe

Mamma och Sanny

Varje år är det kyrkmarknad i Öjebyn och då är det icke få som passar på att hålla öppet hus i sina kyrkstugor. I denna stuga, hos Sanny och Thyra, bjöds det på de godaste av kakor. Sällan har jag ätit så fulländade bakverk. Det var skurna ingefärspepparkakor smaksatta med rivet citronskal, det var finska pinnar, anisbröd, bullar och ytterligare småkakor. Och allt var så gott att jag inte kunde sluta att äta. Någon lunch blev det inte den dagen.

Thyra

Stugans ägare, fru Thyra, har gott om energi, men till sist sjunker hon ner på en stol och börjar demonstrera alla gamla ting på väggar och skänk. Nämnda möbel är snickrad av hennes bror och konstfullt ådringsmålad. På dess ovansida står bilder från 40-talet när de två systrarna var nyexaminerade och reda för yrkeslivet.

I’m in the mood for sommarferier, 14

Traktorutflykt

Klockan 17.30 samlades vi utanför byahuset i Avan, ty det var dags för den första upplagan av traktens veterantraktorrally. Premiär således. Jag tror att det finns få byar som är så konservativa som Avan. Där finns inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara och åtskilliga av dem är i dagligt bruk. En av traktorägarna hade en Grålle (Ferguson) från 1956 och den hade han övertagit i början på 60-talet. Totalt hade han reparerat den för cirka 5000 kronor under årens lopp och det säger en del om kvalitén. Gamla traktorer är slitstarka, pålitliga, lätta att reparera själv och delar finns det faktiskt gott om.

Då jag inte själv äger någon traktor, tog jag  Kapitänen till Avan och satte mig på Pers vagn bakom Bolinder-Munktellen. Med kamerorna i högsta hugg – jag både fotade och filmade Super-8 (en av de skakigaste filmer jag någonsin tagit, men säkerligen en av de mest intressanta) – passerade landskapet revy; skog, ängar, dalar och så Aleån där resans mål, Selets bruk, ligger vackert beläget på en liten  höjd. 8 traktorer körde i karavan denna torsdagskväll och det var en härlig syn för mig som halvlåg på flaket och försökte föreviga så mycket  som möjligt av denna mycket tilltalande tilldragelse utan att för den skull ramla av i farten. Det luktade av diesel och av sommarkvällens alla dofter, ty regnet hängde i luften och framkallade luftens alla essenser.

Framme vid Selets bruk fick vi en ordentlig demonstration av samtliga traktorer, med såväl fel som förtjänster. Det var en skara motorintresserade entusiaster i alla åldrar som i mångt och mycket inkorporerat sin vurm i vardagslivet. Precis som sig bör. Jag lyssnade intresserad och berättade om mina egna erfarenheter från barndomen: doften av fotogen från traktorgrävaren, ljudet från farbror Nils tändkulemotordrivna sågverk och vår gamla Fordson.

Min favorit bland dessa traktorer är nog Bolinder-Munktell, men den grå och nätta Grålle-modellen står även den högt i kurs. Jag tror nog  att jag skulle vilja ha en egen traktor någon gång. På något sätt tycker jag att det hör samman med en gård och en gård skulle jag gärna vilja ha.

Efter demonstrationen satte vi oss i en raststuga på bruksområdet och drack kaffe och pratade vilket var mycket trevligt, ty jag träffar så sällan  människor som delar mitt motorintresse.

När jag sedan kommit tillbaka till byahuset och satt i bilen på väg hem var kvällen så oerhört vacker. Himlen var mörk av hotande regn och skymningen hade sänkt sig trots att det fortfarande var ljust på natten och dimman hängde i luften. Mellan de smala björkstammarna syntes vattnet spegelblankt på ån och i fonden tornade ett berg upp sig intill en lätt orangefärgad himmel bortåt öst. Jag  stängde av motorn och gick ut för att fotografera. Det var alldeles tyst och det doftade. På andra sidan vattnet syntes resterna av en masugn och på åkern intill hade djuren betat av marken och endast några enbuskar höjde sig mot skyn.

Med ens kom regnet och jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till bilen, ty himlen öppnade sig fullständigt. Inne i  kupén var det torrt och behagligt.  Instrumentbrädan lystes upp av ett diskret ljus och den gröna lampan i mitten av bilradions skala lyste svagt. Jag lyssnade på en dramatisk Brahmskonsert. Regnet fortsatte att forsa ner och vindrutetorkarna ilade fram och tillbaka över panoramarutan. Då och då lystes den av undergångsstämning präglade omgivningen upp av klara blixtar och jag rös av skräck och av förtjusning.

Kvällen var en stor upplevelse för mig.

I’m in the mood for sommarferier, 13

Interior

Idag på kvällen började det regna. Ihållande. Från kaminröret hördes regnet forsa och tunga droppar slog mot fönsterrutorna. Jag låg och läste En ficka ful av råg, en av Christies Miss Marple-deckare som jag finner riktigt bra. jag gick ut en sväng och satte mig i bilen och lyssnade på ljudet emot biltaket, slog på radion och fick en en rätt bra låt på P3. Jag tycker mycket om bilkupéer när det regnar.

Jag har förresten låtit laga bilradion. Det är en verkligt fin tysk apparat från  tidigt 60-tal. När man trycker på knappen ovanför radioskalan, den som det står Mexico TR på, startar en motor och söker rätt på nästa station. Praktiskt och mycket elegant. Tysk perfektion skulle man kunna säga. Ville man, kunde man även koppla på en fjärrkontroll så att passagerarna i baksätet kunde sköta apparaten.

På hembygdsgården i grannbyn var det palt idag. Jag åt fyra stycken, de andra åt 2. Uppenbarligen var jag mycket hungrig. Efter maten, gick vi till det andra huset på gården och tittade på en utställning. Där fanns att läsa om en kvinna som under några år varit en rätt stor operasångerska i USA, alla som emigrerat till USA samt om en konservativ man som jobbat som  arkitekt, men vägrat anamma moderna stildrag. På sin ålders höst hade han snidat en altartavla som sedermera faktiskt hängts  upp i kyrkan i  byn.

När jag kom hem roade jag mig med att leta efter fina hus till salu här i krokarna och hittade endast ett, denna helt fantastiska villa som tillhört Patron Hedkvists imperium. Välbevarade är väldigt sällsynta här uppe och denna villa har en mycket fin exteriör,  även om interiören till viss del måste gås igenom. Hittade ett annat  hus som såg fint ut, men som hade “kök i öppen planlösning med köksö”.

I dagens Norrbottens-Kuriren stod att läsa om en Öyvind Johnson-tur i hans hemtrakter i Boden (kultursidan sköts för tillfället av Dagarnas skums Erik Jonsson). Tyvärr missade jag den. Illa, ty dylika kulturella evenemang är det inte särdeles gott om. Boden är faktiskt en stad som jag gillar. Den är som många andra städer förstörd, men en del finns faktiskt kvar. Särskilt fina är det tvåvåningshus som har butiker på bottenvåningen och lägenheter på övre botten. Dessa är i ofta i trä och har fina fasader, ej sällan med torn. Stiligt! Boden har också den fördelen att man kan ta bilen in  till stan  och parkera utanför affären. Jag gillar det skarpt! Fick mig förresten en fin “silverservis” (bestående av kanna, gräddsnipa och sockerskål) när vi gick runt  i antikaffärerna. Den visade sig faktiskt vara i nysilver vilket jag inte trott. Jag antog att den var försedd med någon riktigt billig plätering. Kanske kan den användas till “guldservisen” jag fyndade på Hötorget. Denna  är dock garanterat av något billigt material och spår av guld finns garanterat inte i glasyren. Månne den är utförd i dirigold, men det användes kanhända endast till metallföremål.

På väg hem från Boden åkte vi förbi Avan och fick se Pers nya Bolinder-Munktell-traktor, en mycket tjusig skapelse som han reparerat och målat upp i grönt med röda detaljer. Traktorn var råstark och hade ett helt fantastiskt ljud;  likt ett välstämt instrument tuffade den taktfast och inte en dissonans förnamns. Mekanik har verkliogen mycket gemensamt med musikinstrument. Den gick ypperligt att starta på högsta växeln, även på tomgång. Det skulle aldrig en modern maskin klara, ty få moderna motorer har ett sådant vridmoment vid 300 varv/minut. Per är för övrigt verkligt konservativ och har ytterst få moderna grejer och bedriver skörden med alla sina gamla maskiner. Hans hus är en fantastisk Norrbottensgård som är nästintill alltsedan1800-talet. Han bjöd mig på veterantraktorutflykt imorgon. Hoppas verkligen att det inte blir regn,  ty då  blir det inställt. Synd för mig och synd för Bonn-Karl!

Ransäter – Värmländska släktminnen

Ransätersdalen

Lotten Dahlgrens Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft, kan verkligen rekommenderas. I volymen möter vi personerna kring gården Ransäter i Värmland. Ursprungligen E G Geijers barndomshem övergick gården senare i patron Barthold Dahlgrens ägo. Släkten kring Geijers och Dahlgrens bestod bland annat av konstnären Uno Troili, Fredrek på Rannsätt (som skrev Värmlänningarna) och naturligtvis Erik Gustaf själv. Ransäter hade för övrigt den tredje och sista stångjärnshammaren längs med Ranån. Först var Ransberg och i mitten låg Berget.

Bokens verkliga Pièce de résistance är Dahlgrens inledning när hon beskriver hur hon möter Ransätersdalen för första gången efter många års frånvaro. Resan görs med båt och långsamt färdas hon Klarälven uppåt för att till sist anlända Ransäters kyrka där flytetyget lägger till. Målande beskriver hon sedan det gamla Ransäter och jämför med det nya, ett samhälle som fortfarande har mycket kvar av forna tiders oemotståndliga charm. Dessvärre är skildringen från tidigt 1900-tal och sedan dess har åtskilligt hänt. Trakten är dock fortfarande på många sätt en pärla.

Konstnären Uno Troili var systerson till E. G. Geijer (dotter till systern Jeanne Marie – se bilden!) och hans levnadsöde ägnas ett helt kapitel. Troili föddes på Ransbergs Herrgård, men familjen flyttade snart till Uddesrud, också det beläget i anslutning till Ransberg. Troili, som hade många strängar på sin lyra – han var en god sångare och saknade inte skådespelartalang, tog först en officersexamen och kom i samband med sin därpå följande tjänst som underlöjtnant Värmlands fältjägarregemente i kontakt med målaren överstelöjtnant J.O. Södermark som frapperas av den unge officerarens talang med penseln, en talang som han utvecklat med stöd av sin kusin kapten Henrik Lilljebjörn. Södermark far till Italien och strax därefter kommer Troili och Södermarks son Per. Tiden i Italien får på allvar in Troili på konstnärsbanan, en bana som inte kommer att visa sig lätt, inte minst på grund av lynne och läggning. Här ett självporträtt av Uno Troili.

Bokens sista del heter Ur en ung värmländskas dagbok, Här är det Geijers systerdotter, fröken von Heland, som tillbringar några månader i Geijers hem i Uppsala. Tiden är ungefär densamma som i boken Grannarna på Kungsängsgatan, men här är det en 20-årig landsortsflicka (dock väldigt bildad) som ger oss sin bild av Uppsalas vittra överklass. Behöver det sägas att jag verkligen rekommenderar boken?

Tankar när jag läser Brideshead igen

Sebastian och CharlesHur mycket sorg och melankoli finns det inte i En förlorad värld? Åtskilligt säger jag, ty just  nu läser jag Evelyn Waughs roman, som jag redan läst ett par gånger men för många år sedan. Eftersom utgåvan är så fin, läser jag den med extra stor andakt. Som om det vore första gången. Lite plågsamt är det allt, ty det är så vackert i början och man vet att den skenbara idyllen kommer att krackelera och allt bli svart. Nå, gråluddigt och trist om inte annat. En vardag som man helst vill slippa.

Men i början skiner solen. Charles och Sebastian vandrar omkring i det rent fantastiska slott som är hem för familjen Flyte. De besöker kapellet, solbadar på taket  och dricker vin. Charles börjar dekorera ett gammal arbetsrum och Sebastian njuter av trädgården och nanny Hawkins.

Det finns dialoger som jag älskar. Som denna, när Sebastian berättar om sin tro. Dag kan så väl förstå honom och den hör till mina favoritpassager i boken. Naivt kan man tycka, men jag håller inte med.  Det finns naturligtvis en anledning till att tro kallas för just tro:

- Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?
-Kan jag inte?
-Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.
-Jo, då. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.
-Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
-Jamen det
gör jag. Det är så jag tror.

Efter vår och sommar kommer höst. Liksom höstlöven gulna, ändras Charles och Sebastians liv.Festerna och de glada upptågen klingar bort och de umgås mest med varandra. Anthony Blanche har lämnat skolan och etablerat ett förhållande med en konstapel i München och därmed har kretsen kring honom skingrats. Jag undrar om Blanche är den sortens figur som saknar verkligt nära vänner och helt koncentrerar sig på sina passioner, som vanligtvis är flyktiga. Sådana människor blir ofta väldigt ensamma.

Denna höst kommer Lady Marchmain på besök till Oxford och därmed beseglas ödet för Charles och Sebastians vänskap. Det är knappt så att man förmår sig att vända sidorna hädanefter!

När skönheten stiger fram ur natten

Dimman rullar in

Framåt natten stiger dimman åter upp, ty dess vanor hör icke till de bästa. Men man förlåter den, ty dimman är så vacker att man inte kan låta bli att tänka på Orfeus och Eurydike; skall man lita på att skönhet kommer att finnas kvar om man inte njuter den i stunden?

Dimman rullar in

Likt teaterkulisser ter sig naturen där den står, omgiven av de lättaste ångmoln som tveksamt rör sig från den ljumma marken upp till en kyligare atmosfär.

Dimman rullar in

Uppe på kullens högsta punkt låg för länge sedan de arbetarbostäder där sågverkets anställda, de som inte var jordägare, hade sina hem. Även denna bortglömda plats får besök en junikväll.

Dimman rullar in

Bakom de skiraste gardiner ses ladornas ålderstigna åkerparad. På deras plåttak anar man rostens framfart, ty de gamla spåntaken är idag ett minne blott.

Dimman rullar in

Några av gårdarna håller sig med allé vilket dimman respekterar och låter den pampiga uppfarten förbli synlig.

Dimman rullar in

Över landsväggen och bron går ett kallstråk och där brer de ljusa molnen verkligen ut sig, men upp till radiomasten når de ej.

Dimman rullar in

Alla dessa vackra  telefonledningar som snart lär vara ett  minne blott.  Som jag kommer att sakna dem! Allra bäst gör de sig tysta sommarkvällar när telefonen står stum, trots att man väntar på en signal.

Dimman rullar in

Och nu tätnar dimman och ljuset blir svagare, men snart skall en ny dag gry och de skira molnen dunsta bort i den annalkande hettan.

En solig tur med cykeln runt byn

Cykeltur genom byn

Soliga sommarkvällar åker jag gärna runt på cykel med kameran om min hals. Solen står lågt och naturens färger gnistrar, vilket inte hindrar mig från att fotografera svartvitt. Denna spruckna ladugårdsvägg har tillhört tant Anna och farbror Ivar och den är fortfarande en vacker, men de tu  är numera döda.

Cykeltur genom byn

Farbror Ivar hade en volvotraktor av modell T 31. Den hade ett behagligt ljud och den kunde köras på fotogen. Varje vår kom han med traktor och potatissättningsapparat, varje vår for min far med traktor och kogödsel till tant Anna. Byteshandel.

Cykeltur genom byn

En bit ifrån ligger ett verkligt ödehus som naturen är på väg att ta tillbaka. Alldeles intill står en mycket förfallen ladugård där endast ruiner finnes kvar. Men nog är den vacker där den står i kvällssolen omgiven av högt gräs.

Jag porträtterar ett norrländskt barn

Framför bil

Med grävmaskin

Grammofonspelaren

Cling to me closer, say you’ll be mine

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig ett riktigt stort namn inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

Bonn-Karl med motorolja och svett

Bonn-Karl och oljebytet

Varje år måste oljan i bilen bytas. Kvällen är ljus och solen gassar fortfarande när Bonn-Karl försiktigt lossar på pluggen i oljetråget och vrider några varv på oljefiltret, innan han varmkör motorn. Sedan är det bara att skruva ur pluggen helt och hållet, och låta den varma oljan rinna ner i uppsamlingskärlet. Det doftar så gott av värmen, oljan och gruset.

Bonn-Karl och oljebytet

Efter en stund har all olja runnit ut. Bonn-Karl svettas där han står framför verkstaden och fyller oljefiltret med lite olja innan han sätter det på plats. Pluggen i oljetråget dras sedan fast och motorn fylls med ny, ren olja.

Bonn-Karl och oljebytet

Bonn-Karl skruvar på locket i ventilkåpan och kontrollerar att inget läckage sker. Kvällen är ännu ung när bilen är klar för sommarens strapatser. Belåten sätter han sig bakom ratten och dammar iväg längs med de smala grusvägarna.

Nattens dofter framkallas av regnet

Regnig sommarnatt

Här sitter jag i en varm lägenhet och svalkar mig med några droppar konjak. Ute är det varmt, inomhus är det hett. Jag lyssnar på Charlie Parker, på Embraceable you. Natten är mörk, men himlen ljus. Något fattas och det är sommarens alla dofter. Så här års njuter jag annars av schersminer och rosors essens, men ikväll är det bara antydan till dessa rara aromer som strömmar in från min balkong. Jag vet vad som saknas och det är regnet, fukten. Den varma och torra naturen förmår inte att lämna ifrån sig de fattiga droppar fukt som krävs för att schersminens smultrondoft skall irra runt i natten i kvarteren där jag bor.

Tänk om jag passerat Sturegatan och stannat invid den av röda rosor helt omslingrande porten strax norr om Karlavägen? Tänk om det duggregnat och jag stått inunder de täta lövkronorna i Stureparken och sällskapat med de stackars själar som bor på denna gamla kolerakyrkogård. Tänk om jag passerat Villagatan och känt doften av en nytänd cigarett?

Lyssna på Walking in the rain med Ronettes och frambesvärj dagg och blomdoft..

Om konsten att porträttera en dam

tabell

För en tid sedan fann jag i en gammal fotobok en tabell över förekommande filmtyper och dess användningsområde. Boken är framtagen av Kodak och av den anledningen upptas endast Kodakfilmer. Av tabellen framgår det med all tydlighet att det är Plus-X man bör ha i kameran, om man är ute efter att ta närbilder av damer.

Häromdagen lämnade jag in ett par rullar för framkallning och bredvid mig vid disken stod en mycket pratglad äldre man, som slog sig i slang med mig. Han hade fotograferat alltsedan 1958 och hade en omfattande utrustning av både kameror och kopieringsattiraljer. Hursomhelst så började han berätta om några mycket fina Leica-objektiv som kom framåt mitten av 50-talet. De var ljusstarka, 1:1.2, och de gav utomordentliga bilder, även om de alltid uppstod en viss artistisk oskärpa som gjorde sig verkligt bra i många fall. Objektivet är perfekt att fotografera damer med, avslutade han.

Jag tycker mig förstå, att vid porträttering av damer, är det viktigt att de små och något förargliga detaljerna icke fångas på bild.

Patricia Highsmiths The price of salt

Patricia HighsmithJag måste  berätta om Patricia Highsmith roman Carol, eller som den hette när den först gavs ut 1953: The price of salt. Huvudpersonen är den unga Therese Belivet som träffar den vackra Carol som ligger i skilsmässa. Therese skickar ett julkort till Carol som svarar med att bjuda på lunch och så är kärleksaffären i full gång.

Man kan inte annat än att älska romanen med sin New York-miljö, replikerna och människorna och det faktum att Therese lyssnar på Easy living hemma hos Carol och inser att sången handlar om henne och Carol:

Living for you is easy living
Its easy to live when youre in love
And Im so in love
There is nothing in life but you

Naturligtvis finns det ormar i paradiset; Carols man har anlitat en privatdetektiv för att ensam få vårdnaden om deras gemensamma barn. Hennes affär med Therese är precis vad han behöver.

Spring genast iväg och köp den. Den finns utgiven på Normal förlag.

I’m in the mood for sommarferier, 11

Fält i alter

Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig  med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.

På bilden  ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.

Kar de Mummas hem på Floragatan

Kar de Mummas våning på Floragatan 16

För en tid sedan var Kar de Mummas lägenhet till salu. Erik  Zetterström dog redan på 90-talet, men hans fru Marianne, signaturen  Viola, är fortfarande i livet. Snart fyller hon hundra. Kanske en bidragande orsak till försäljningen.

Fastigheten är en av de hyreskaserner som ersatte en av Villastadens villa då tomtpriserna skenade under 1880-talet. När Kar de mumma flyttade in, hade dock  fastigheten genomgått en radikal ombyggnad; fasaden hade hyvlats och våningen inretts i den stil som vanlig i slutet  på 20-talet och början på 30-talet. Stramt och med en möblerbar hall som ansluter till salongen via en kolonnförsedd öppning. Jag är inte särdeles svag för denna typ av lägenheter, men jag kan tänka mig att de tog sig bättre ut förr, när snickerier,  möbler, gardiner och tapeter var färgrikare.

Det finns en uppsjö av hus i Villastan som  moderniserats vid denna tidpunkt. Lite trist tycker jag, som är svag för nyrenässans. Tråkigt är också att många av villorna skattat åt förgängelsen och ersatts med flerfamiljshus som inte uppförts i “villastil”.

Mina Mazzini sjunger Se telefonando

En av 60-talets populäraste sångerskor i Italien var Mina och henne kan man verkligen lyssna på än i dag, ja, jag tycker att vi kan låta sommaren präglas av Minas vackra stämma. Inte minst den fina Grande, grande, grande och duetten Paroles, paroles.

Har man Spotify, kan man hitta åtskilliga av Minas inspelningar, t.ex. det framgångsrika albumet Studio Uno 66. Läs mer om Mina på Wikipedia.

Det var inte bara Mina som sjöng in Paroles, paroles, det gjorde även Dalida och Alain Delon. Dalida var av Egyptisk börd, men flyttade till frankrike och var under många år en av Frankrikes största artister. År 1987 tog hon livet av sig. Lyssna på hennes inspelning av Bang bang.

I’m in the mood for sommarferier, 10

Kyrkstuga

Inget sliter så på magen som alla dessa kafferep som man ständigt hamnar på här uppe i norr. På förmiddagen tittade ett gammal par från grannbyn in och med sig hade de en smörgåstårta. Gott, naturligtvis, och jag åt med god aptit. Vid tretiden var det dags för kaffe, bullar och kakor i trädgården. Jag mumsade för glatta livet och var sedan lite lätt illamående, men köttsoppa vid sex iallfall och tog sedan After eight och kaffe. Så småningom pallrade vi oss till Greta i grannbyn och tro det eller ej, hon hade precis bakat bullar, kakor och en sockerkaka! Till det, starkt nybryggt kaffe. Nu funderar jag på om jag kanske borde ta mig ett glas vatten med en tesked bikarbonat i.

Imorgonkväll tar jag tåget söderöver och förstör magen med vin istället. Omväxling förnöjer!

När jag inte fikat eller läst, har jag varit ute i solen och  bland annat cyklat långt  in i skogen där en gång utskiften med tillhörande slåttarstugor låg. Idag har åkrarna växt igen och stugorna börjat förfalla, men nog är där fortfarande vackert. När bilderna är framkallade, skall jag berätta mer om detta.

På bilden ovan ses väggen ovanför den ena kökssoffan i moster Ebbas gamla kyrkstuga. Hon var faktiskt religiös och hade ett något kluvet förhållande till världslikheter. Hennes man fick inte gå på bio, det passade sig icke. När samma filmer visades på TV 20-30 år senare var det dock inget problem, men då kunde å  andra sidan Ebba  hålla ett öga på sin mycket avhållne make.

Sigrid Kahle säger Jag valde mitt liv

Kahles i Karachi

Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.

Uppvuxen  i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en  judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga,  är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.

John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi  och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.

Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och  under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.

Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att  finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.

I’m in the mood for sommarferier, 9

Rosådal

Kraftledningens mäktiga kopparparad går genom skog och mark och står som ett monument för framåtskridandets seger över den mörka och kalla glesbygd som tidigare upplysts av fotogenlampor och ljus. Jag tycker att de är vackra, trots att de så objudna trängts sig på även i så vackra områden som det natursköna Rosådal, platsen som en gång var en mycket liten by, men idag endast bevarar de bördiga åkrarna.

Livet här på landsorten går vidare. En fru i den försumbara lilla grannbyn dog häromveckan. För ungefär 15 år sedan  villade hon bort sig i skogen och efterlystes som saknad. Tyvärr återfanns hon med livet i behåll, trots att många hoppats på motsatsen. Hennes man har inte haft det lätt, ty hon tålde inte att han fick besök. Den mänskliga naturen är sig lik, på alla upptänkliga sätt, ty hans far hade liknade erfarenheter.

Min lille systerson, drygt 1,5 år gammal, har lärt sig botanisera i skivarkivet. Idag plockade han fram Too young, Alla min kyssar och ytterligare ett halvdussin plattor från skivstället på kistan i farmorskammaren. Jag tror inte att verkligen har förstått att dessa sköra tingestar i schellack ger upphov till musik. Däremot vet han att skivspelarens nål, den måste man då och då blåsa ren och därför stannar han alltid framför mammas gamla Blaupunkt och blåser med sin lilla mun. Ett sådant härligt kulturkonservativt barn.

Nu återgår jag till de sista raderna av Sigrid Kahles självbiografi och den bitterljuva En förlorad värld som jag  läser om. Ni andra får bilda er genom att läsa textum, textrum (ickeklickande beivras).

Bonn-Karl knackar på Vår herres port

Bonn-Karl vid vår herres port

Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?

Bonn-Karl vid vår herres port

Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
- Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
- Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.

Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?

Bonn-Karl vid vår herres port

- Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.

På spaning efter Svensbylidjas charm

Svensbylidja

Otaliga äro de hembygdsgårdar som växt upp i vårt land de senaste 100 åren. Var och varannan by med anor, har samlat ihop spillrorna efter den tid som flytt och på så sätt försökt återskapa allt det som modernismen utplånade. Jag må vara en stor vän av just modernismen, men å andra sidan är inget så förödande för gammal nordsvensk bebyggelse som efterkrigsårens moderniseringar. Strama och stolta stodo Norrbottensgårdarna i början av seklet; idag bevarar endast ett fåtal av dem något av den ursprungliga karaktären. Sorgligt, ty dessa byggnader utstråla den enda form av  minimalism som jag finner tilltalande. Se bara på detta strålande exempel.

Svensbylidja är en hembygdsgård som icke saknar charm och som ligger ytterst naturskönt belägen invid ett litet vattendrag i den bördiga älvdalen. Se bara den vackra bilden ovan! Manbyggnaden har verkligt gamla anor och bedårande enkel inredning. Kök, sal och kammare är fyllda av ting från olika perioder och skapar därför en verklighetstrogen miljö. Tyngdpunkten ligger dock på 1800-tal.

Svensbylidja

I salen står en gammal tramporgel. Gammal och gammal, från förra seklets början kan tänkas. Det dröjde länga innan dessa urmodiga instrument fick gå i pension. Ännu under min småskoletid, under andra halvan av 70-talet, spelade lärarna på tramporgel när det skulle sjungas i klassrummet ocg det i en skola som uppfördes under 50-talet!

Svensbylidja

I såväl kök som sal står ett sängskåp, den möbel som var mer eller mindre oundviklig innan centralvärmen och kakelugnarna gjorde entré i bondehemmen. Dessa tjänade som sovplatser för familjemedlemmarna och gjorde att de klarade natten utan att helt förfrysa under kalla vintermånader. På senare tid, ansågs tuberkulosen och andra baciller frodas bland bolstren bakom de stängda dörrarna vilket gjorde att få av dessa praktmöbler bevarats åt eftervärlden.

I köken fanns ofta en möbel där man förvarade mjölk i avlånga tråg. Varje morgon skummade man av grädden som sedan kunde förvandlas till välbehövligt smör, både för eget bruk och för försäljning.

På bilden här intill syns vävstolen i manbyggnadens kök. Att väva var något viktigt, vad skulle man annars ha på sig och vad skulle man smycka möbler och väggar med? Av fårens ull kunde man  åstadkomma varma plagg, och kom man sedan över lin- eller bomullsgarn, blev möjligheterna än större. Under andra halvan av 1800-talet blev trasmattorna vanliga och dessa vävdes enkelt av utrangerade textilier, en tradition som än i denna dag lever kvar på sina ställen. Min mor gjorde mig precis en matta med inslag anpassat efter mitt ljusgröna kök. Ty det är fördelen med trasmattan: man kan lätt komponera en matta som passar till en specifik miljö.

Svensbylidja

Innanför farstun ligger kammaren och den var något av en pärla med sina ljusa, schablonmålade väggar. Jag undrar om något rum är så saknat som just kammaren? Inget är väl så intetsägande och tråkigt som ett ordinärt sovrum? Detsamma kan knappast sägas om den ombonade och vackra kammaren. Det är något för modernismens och nutidens arkitekter att lägga på minnet.

På utflykt med bilen i sommarhettan

vid_kvarnen

Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Till min stora sorg har jag knappt kunnat köra bil de senaste åren, ty det har, utan någon som helst anledning, varit förknippat med stor ångest. Men nu är jag ute på vägarna igen och rädslan har försvunnit. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att kära bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen, men det vore verkligt trevligt att också få njuta den syd- och mellansvenska grönskan.

Idag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt magisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.

gammal_mack

På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha  inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: “tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.

med_bil_i_alter

En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.

nedanfor_moster-sigrid

På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små,  men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome. Jag hoppas att resultatet blir lika vackert som verkligheten.

Gunnebo slott och materialens äkthet

Gunnebo

Här en bild på Gunnebo slott, en byggnad som faktiskt aldrig haft en kunglig ägare och därför inte borde få kallas för slott. Men eländet tar inte slut här, det blir värre. Inom arkitekturen, den modernistiska är det bäst att tillägga, är materialäkthet något mycket viktigt. Jag minns tydligt den gång jag promenerade i Bagarmossen med en arkitektvän och jag påpekade vilka fula balkongräcken man monterat på en hyreskasern och att det hade varit klokt att åtminstone måla aluminiumprofilen för att slippa se eländet. Min vän höll inte med, ty det var icke materialäkthet.

Tillbaka till Gunnebo slott. Dess sockel är skärputsad för att efterlikna sandsten, fasaden är utförd i gråmålat trä som skall föreställa sandsten och taket är grönmålat för att ge sken av ärgad koppar. Slottet är på alla sätt en pärla och att moralisera över materialens äkthet förefaller lika dumt som att klanka ner på en god historia bara för att den inte är sann.

Jag brukar säga att allt är guld som glimmar, mest på skoj naturligtvis, men visst allvar finns däruti. Kan man göra något vackrare, så varför inte? Men till skillnad från en taffligt förgylld plastmugg, är rosafärgad kalkputs som imiterar sandsten en imitation av helt annan klass, ty att använda goda material är alltid en förutsättning, precis som en berättelse lätt förlorar sin charm om utförandet är av lägre klass.

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur