Klockan 17.30 samlades vi utanför byahuset i Avan, ty det var dags för den första upplagan av traktens veterantraktorrally. Premiär således. Jag tror att det finns få byar som är så konservativa som Avan. Där finns inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara och åtskilliga av dem är i dagligt bruk. En av traktorägarna hade en Grålle (Ferguson) från 1956 och den hade han övertagit i början på 60-talet. Totalt hade han reparerat den för cirka 5000 kronor under årens lopp och det säger en del om kvalitén. Gamla traktorer är slitstarka, pålitliga, lätta att reparera själv och delar finns det faktiskt gott om.

Då jag inte själv äger någon traktor, tog jag  Kapitänen till Avan och satte mig på Pers vagn bakom Bolinder-Munktellen. Med kamerorna i högsta hugg – jag både fotade och filmade Super-8 (en av de skakigaste filmer jag någonsin tagit, men säkerligen en av de mest intressanta) – passerade landskapet revy; skog, ängar, dalar och så Aleån där resans mål, Selets bruk, ligger vackert beläget på en liten  höjd. 8 traktorer körde i karavan denna torsdagskväll och det var en härlig syn för mig som halvlåg på flaket och försökte föreviga så mycket  som möjligt av denna mycket tilltalande tilldragelse utan att för den skull ramla av i farten. Det luktade av diesel och av sommarkvällens alla dofter, ty regnet hängde i luften och framkallade luftens alla essenser.

Framme vid Selets bruk fick vi en ordentlig demonstration av samtliga traktorer, med såväl fel som förtjänster. Det var en skara motorintresserade entusiaster i alla åldrar som i mångt och mycket inkorporerat sin vurm i vardagslivet. Precis som sig bör. Jag lyssnade intresserad och berättade om mina egna erfarenheter från barndomen: doften av fotogen från traktorgrävaren, ljudet från farbror Nils tändkulemotordrivna sågverk och vår gamla Fordson.

Min favorit bland dessa traktorer är nog Bolinder-Munktell, men den grå och nätta Grålle-modellen står även den högt i kurs. Jag tror nog  att jag skulle vilja ha en egen traktor någon gång. På något sätt tycker jag att det hör samman med en gård och en gård skulle jag gärna vilja ha.

Efter demonstrationen satte vi oss i en raststuga på bruksområdet och drack kaffe och pratade vilket var mycket trevligt, ty jag träffar så sällan  människor som delar mitt motorintresse.

När jag sedan kommit tillbaka till byahuset och satt i bilen på väg hem var kvällen så oerhört vacker. Himlen var mörk av hotande regn och skymningen hade sänkt sig trots att det fortfarande var ljust på natten och dimman hängde i luften. Mellan de smala björkstammarna syntes vattnet spegelblankt på ån och i fonden tornade ett berg upp sig intill en lätt orangefärgad himmel bortåt öst. Jag  stängde av motorn och gick ut för att fotografera. Det var alldeles tyst och det doftade. På andra sidan vattnet syntes resterna av en masugn och på åkern intill hade djuren betat av marken och endast några enbuskar höjde sig mot skyn.

Med ens kom regnet och jag sprang allt vad jag orkade tillbaka till bilen, ty himlen öppnade sig fullständigt. Inne i  kupén var det torrt och behagligt.  Instrumentbrädan lystes upp av ett diskret ljus och den gröna lampan i mitten av bilradions skala lyste svagt. Jag lyssnade på en dramatisk Brahmskonsert. Regnet fortsatte att forsa ner och vindrutetorkarna ilade fram och tillbaka över panoramarutan. Då och då lystes den av undergångsstämning präglade omgivningen upp av klara blixtar och jag rös av skräck och av förtjusning.

Kvällen var en stor upplevelse för mig.

Idag på kvällen började det regna. Ihållande. Från kaminröret hördes regnet forsa och tunga droppar slog mot fönsterrutorna. Jag låg och läste En ficka ful av råg, en av Christies Miss Marple-deckare som jag finner riktigt bra. jag gick ut en sväng och satte mig i bilen och lyssnade på ljudet emot biltaket, slog på radion och fick en en rätt bra låt på P3. Jag tycker mycket om bilkupéer när det regnar.

Jag har förresten låtit laga bilradion. Det är en verkligt fin tysk apparat från  tidigt 60-tal. När man trycker på knappen ovanför radioskalan, den som det står Mexico TR på, startar en motor och söker rätt på nästa station. Praktiskt och mycket elegant. Tysk perfektion skulle man kunna säga. Ville man, kunde man även koppla på en fjärrkontroll så att passagerarna i baksätet kunde sköta apparaten.

På hembygdsgården i grannbyn var det palt idag. Jag åt fyra stycken, de andra åt 2. Uppenbarligen var jag mycket hungrig. Efter maten, gick vi till det andra huset på gården och tittade på en utställning. Där fanns att läsa om en kvinna som under några år varit en rätt stor operasångerska i USA, alla som emigrerat till USA samt om en konservativ man som jobbat som  arkitekt, men vägrat anamma moderna stildrag. På sin ålders höst hade han snidat en altartavla som sedermera faktiskt hängts  upp i kyrkan i  byn.

När jag kom hem roade jag mig med att leta efter fina hus till salu här i krokarna och hittade endast ett, denna helt fantastiska villa som tillhört Patron Hedkvists imperium. Välbevarade är väldigt sällsynta här uppe och denna villa har en mycket fin exteriör,  även om interiören till viss del måste gås igenom. Hittade ett annat  hus som såg fint ut, men som hade “kök i öppen planlösning med köksö”.

I dagens Norrbottens-Kuriren stod att läsa om en Öyvind Johnson-tur i hans hemtrakter i Boden (kultursidan sköts för tillfället av Dagarnas skums Erik Jonsson). Tyvärr missade jag den. Illa, ty dylika kulturella evenemang är det inte särdeles gott om. Boden är faktiskt en stad som jag gillar. Den är som många andra städer förstörd, men en del finns faktiskt kvar. Särskilt fina är det tvåvåningshus som har butiker på bottenvåningen och lägenheter på övre botten. Dessa är i ofta i trä och har fina fasader, ej sällan med torn. Stiligt! Boden har också den fördelen att man kan ta bilen in  till stan  och parkera utanför affären. Jag gillar det skarpt! Fick mig förresten en fin “silverservis” (bestående av kanna, gräddsnipa och sockerskål) när vi gick runt  i antikaffärerna. Den visade sig faktiskt vara i nysilver vilket jag inte trott. Jag antog att den var försedd med någon riktigt billig plätering. Kanske kan den användas till “guldservisen” jag fyndade på Hötorget. Denna  är dock garanterat av något billigt material och spår av guld finns garanterat inte i glasyren. Månne den är utförd i dirigold, men det användes kanhända endast till metallföremål.

På väg hem från Boden åkte vi förbi Avan och fick se Pers nya Bolinder-Munktell-traktor, en mycket tjusig skapelse som han reparerat och målat upp i grönt med röda detaljer. Traktorn var råstark och hade ett helt fantastiskt ljud;  likt ett välstämt instrument tuffade den taktfast och inte en dissonans förnamns. Mekanik har verkliogen mycket gemensamt med musikinstrument. Den gick ypperligt att starta på högsta växeln, även på tomgång. Det skulle aldrig en modern maskin klara, ty få moderna motorer har ett sådant vridmoment vid 300 varv/minut. Per är för övrigt verkligt konservativ och har ytterst få moderna grejer och bedriver skörden med alla sina gamla maskiner. Hans hus är en fantastisk Norrbottensgård som är nästintill alltsedan1800-talet. Han bjöd mig på veterantraktorutflykt imorgon. Hoppas verkligen att det inte blir regn,  ty då  blir det inställt. Synd för mig och synd för Bonn-Karl!

Här sitter jag i en varm lägenhet och svalkar mig med några droppar konjak. Ute är det varmt, inomhus är det hett. Jag lyssnar på Charlie Parker, på Embraceable you. Natten är mörk, men himlen ljus. Något fattas och det är sommarens alla dofter. Så här års njuter jag annars av schersminer och rosors essens, men ikväll är det bara antydan till dessa rara aromer som strömmar in från min balkong. Jag vet vad som saknas och det är regnet, fukten. Den varma och torra naturen förmår inte att lämna ifrån sig de fattiga droppar fukt som krävs för att schersminens smultrondoft skall irra runt i natten i kvarteren där jag bor.

Tänk om jag passerat Sturegatan och stannat invid den av röda rosor helt omslingrande porten strax norr om Karlavägen? Tänk om det duggregnat och jag stått inunder de täta lövkronorna i Stureparken och sällskapat med de stackars själar som bor på denna gamla kolerakyrkogård. Tänk om jag passerat Villagatan och känt doften av en nytänd cigarett?

Lyssna på Walking in the rain med Ronettes och frambesvärj dagg och blomdoft..

Kraftledningens mäktiga kopparparad går genom skog och mark och står som ett monument för framåtskridandets seger över den mörka och kalla glesbygd som tidigare upplysts av fotogenlampor och ljus. Jag tycker att de är vackra, trots att de så objudna trängts sig på även i så vackra områden som det natursköna Rosådal, platsen som en gång var en mycket liten by, men idag endast bevarar de bördiga åkrarna.

Livet här på landsorten går vidare. En fru i den försumbara lilla grannbyn dog häromveckan. För ungefär 15 år sedan  villade hon bort sig i skogen och efterlystes som saknad. Tyvärr återfanns hon med livet i behåll, trots att många hoppats på motsatsen. Hennes man har inte haft det lätt, ty hon tålde inte att han fick besök. Den mänskliga naturen är sig lik, på alla upptänkliga sätt, ty hans far hade liknade erfarenheter.

Min lille systerson, drygt 1,5 år gammal, har lärt sig botanisera i skivarkivet. Idag plockade han fram Too young, Alla min kyssar och ytterligare ett halvdussin plattor från skivstället på kistan i farmorskammaren. Jag tror inte att verkligen har förstått att dessa sköra tingestar i schellack ger upphov till musik. Däremot vet han att skivspelarens nål, den måste man då och då blåsa ren och därför stannar han alltid framför mammas gamla Blaupunkt och blåser med sin lilla mun. Ett sådant härligt kulturkonservativt barn.

Nu återgår jag till de sista raderna av Sigrid Kahles självbiografi och den bitterljuva En förlorad värld som jag  läser om. Ni andra får bilda er genom att läsa textum, textrum (ickeklickande beivras).