Det är en mycket vacker kväll. Solen står lågt och grönskan sprakar. Åkrarna, som för ett par veckor sedan låg nybultade och jordbruna, lyser nu gröna och granna. Jag har tagit mig längre norrut och är nu i Norrbotten och sitter hemma i den nordöstra kammaren som badar i kvällssolens ljus. För 200 år sedan satt min förfader sågställaren Falck vid pulpeten framför det fönster som vette ner mot sågverket.  Här inne finns förutom pulpeten (till vänster i bild) en soffgrupp med bord och ett par stolar som min morfar gjort. Mitt emot står en byrå och till vänster ett skrivbord som nästan helt döljs av allehanda ting, bland annat en gamma obrukbar radio, en jordglob och en midsommarstång. På min högra sida sida finns en tramporgel som sekunderas av ett smärre berg av noter från gångna tider. Allt från folkmusik till det tidiga 60-talets toppschlagers hittar man här.

På bordet står ett fruktfat med fruktknivar, ett kakfat och en sockerskål. Här inne dricks det nämligen kaffe med jämna mellanrum, det vill säga när det bjuds till kalas här i huset. Exempelvis på onsdag när tanter av kvalisorten 80+ kommer på besök för att äta soppa lägga ut orden. Jag funderar på att dra mitt strå till stacken och baka den Spanska vindtårtan. Det tror jag skulle passa utmärkt, ty en av damerna har pretentioner; hon är nämligen sekreteraren som gifte sig med GM-återförsäljaren i den närbelägna staden. På senare år har hon dock hållit sig till Mercedes.

Och med ens har en timme gått.

Jag undrar om det inte är en av sommarens allra vackraste kvällar som trätt in, ty när jag alldeles nyss promenerade längs med de nyslagna ängarna stod solen lågt och syrenerna badade i motljus. Gruset låg låg nästintill vitt på den smala grusvägen. Doften av nyslaget gräs och frisk sommarkväll fyllde luften och det var alldeles tyst, förutom det porlande ljudet från ån. Vilken lycka att få njuta av allt detta!

I morgon skall jag se om jag inte kan hitta Bonn-Karl. Jag har saknat honom.

Idag har vi varit på utflykt till Burträsk, samhället som idag är mest känt för Västerbottensosten.  Men det var inte till Ostens hus vi styrde kosan, utan till hembygdsgården. Först tog vi en promenad ut på en liten långsmal ö som dominerades av tallar, sand och kottar. Promenad i just dylik natur, sägs  vara helt avgörande för en god hälsa. Åtminstone hävdas detta av flertalet för hälsan avsedda publikationer från förra sekelskiftet.

En av de gamla husen på hembygdsområdet var Risträskgården, en mycket pampig fastighet med avancerad dekormålning i både sal, kammare och kök. Här skulle jag vilja bo! Så vackert med de breda golvplankorna, alla målningar och den ljusa interiören. Kantänka att det skulle bli lite kallt vintertid, ty några kakelugnar fanns ej, bara öppna spisar.

Kammaren innanför farstun var en pärla. På dess ena vägg hängde denna vackra tavla. Kanske inte från 1800-talet, men iallfall.

På övervåningen i det andra huset på hembygdsgården fanns en skomakarverkstad, en skolsal och en vävstuga. I skolsalen fanns denna sångbok för morgonandakten. Samtliga rum var möblerade med diverse prylar från skiftande tidsperioder, från  1800-talets början till mitten på 50-talet. Fint och allt fick man vidröra. Precis som det skall vara.

Dear, I thought I drop a line
The weather is cool
The fooks are fine
I’m in bed each night at nine
PS I love you

Write to the Brown’s just as soon as you’re able
They came around to call
And not burn a hole in the dining room table
Now let me think; I guess that’s all
Nothing else for me to say
And so I’ll close, but by the way
Everybody’s thinking of you
P.S. I love you

Ja, här har man tagit sig ut en kväll med kameran och ställt sig framför en jättetraktor invid bygget av Norra länken. Det är så vackert ljus på sommarkvällarna, när solen står lågt och färgtemperaturen närmar sig konstljusets. Och alltid finns det någonting att titta på, man får bara se till att anlägga ett nytt perspektiv.

Mina sommarferier fortsätter som ni nog förstår. Augusti ut hade jag tänkt ha mig helt ledigt, sedan måste jag finna på något att göra, ty jag står inte längre ut att sitta framför min dator som ingenjör på kontoret. Det går inte riktigt  längre.

Och jag är tillbaka i storstan igen. I lördags var jag på kalas, det var en födelsedag som skulle firas med mat och med vin. Jag satt i timmar på balkongen och diskuterade. Så småningom gick vi vidare. Formen var god, framåt halvtvåsnåret sjöng jag, i ärlighetens namn minns jag inte riktigt vad, på en bar och fick applåd. Jag undrar det lät. Helt vackert kan det inte ha varit, men inlevelsen var det nog inget fel på (och skönt att mitt gamla jag börjat komma tillbaka).  Och som det regnade senare den natten!

Som jag läser just nu. Framförallt sitter jag med Sigrid Kahles självbiografi som än slå länge är mycket spännande, men så är jag också ytterst förtjust i biografier. Jag hade tänkt skaffa Röda grevinnan också; efter den volymen borde jag ha fått i mig de flesta verk om överklassens kvinnor med socialistiska idéer.

Är det inte en bröllopsmazarin på assietten? Ja, det är precis vad det är. Riktigt god var den faktiskt, trots att den var bakad av Delicato och låg inplastad i en förpackning och håller sig många dagar. Lite mer mandel och dessutom aningens bittermandel hade dock inte skadat.

Jag var på utflykt till Svensbylidja igår. Där finns en hembygdsgår med några riktigt fina hus, bl.a. en parstuga med passande inredning och vacker exteriör tjusigt belägen på en höjd invid ett vattendrag. Där fann också en skvaltkvarn, en vanlig kvarn samt det mesta som hörde forna tider till. Tändkulemotorn gladdes jag åt, ty jag har inte sett en sådan sedan jag var liten i slutet på 70-talet och vi sågade brädor hos farbror Nils i grannbyn. Farbror Nils glödgade kulan och drog sedan i gång motorn genom att vrida på det tunga svänghjulet.

Infjärden är en vacker och bördig bygd. Tyvärr är många hus illa renoverade och ger ett alltför plastigt och villabetonat intryck. En gång i tiden måste det ha varit nästan paradisiskt vackert, som det ofta var i så många bördiga jordbrukstrakter. Några orenoverade ödehus stod i princip inte att uppbringa, ty dessa byar är fortfarande mycket attraktiva att bosätta sig i.

Det fyndades också på loppmarknaden Vischan. En kaffekvarn av äldre datum, några dukar samt ett överdrag att lägga på en gammal uppbäddad soffa (“kökssofforna” stod alltid bäddade dagtid och sängkläderna doldes av ett för ändamålet avsett överdrag).

Igår, på nationaldagen, var det tårtbuffé i byaskolan. Jag hade flera kameror med mig, men kom mig inte för att ta fram en digitala förrän tillställningen var slut och disken avslutats i köket. Därav den spartanska bilden ovan.

De flesta som bodde i byn när jag var liten är nu döda. Från grannbyn kom dock ett sällskap med aktningsvärt hög ålder vilket gjorde att jag kände mig någotsånär hemma. Jag är nämligen inte lika förtjust i de yngre generationerna. Det är väl inget större fel på dem, förutom att de är, i mitt tycke, småtrista och bleka kopior av sina föräldrar.

Skolan är rätt trevlig även om den moderniserades efter kriget och på senare år målats upp i något märkliga färger. Den har dock två kaminer och en spis i köket så på många sätt är där mycket fint. Jag tror att jag skall sätta mig där senare i sommar, så att jag får vara i fred och skriva.

Tårtor fanns det gott om. För 30 kronor fick man kaffe och så mycket bakverk som man orkade äta. Jag åt endast en bit jordgubbstårta och en cheesecake med botten av pepparkakor. Gott!

Idag skall jag pallra mig inåt stan och se på tyskmagasinen och försöka leta rätt på de gamla nazistjärnvägsvagnar som lär finnas kvar någonstans. Spännande!

Det var kvavt på centralen igår kväll och tågtrafiken var inställd under ett par timmar, men vid åttatiden rullade äntligen tåget ut från stationen. Klockan var således över nio på morgonen innan jag anlände norrlandsstaden. Vädret var svalt och blåsigt. Sol blandades med regn.

Vi åkte en sväng till en second hand-affär som ligger på det gamla regementets område och ståtar med särdeles modesta priser. 250 kronor gjorde jag av med och då betalade jag även min mors fynd. Hon hittade bland annat en servettväska – vad allt behöver inte den civiliserade människan – som hon ansåg helt oumbärlig. När hon gick på hushållsskolan i mitten av 50-talet hade samtliga elever var sin servettväska där de förvarade sin lilla tygservett mellan måltiderna. Likadant var det tydligen på det pensionat i Järvsö där in yster vilade ut för många år sedan.  Och jag min osofistikerade människa, hade aldrig hört talas om denna oundgänglighet.

På bilden ovan syns också två näsdukar med hålsöm (5 kr), en bordsduk i linne (50 kr) och en hemvävd rana (100 kr). Det var helt enkelt en fyndets dag.

Imorgon är det en tillställning i byaskolan. Nationaldagen firas med tårtkalas och tårtorna står några utvalda fruar för. Jag funderade ett tag på att baka en Spansk vindtårta, men fann det sedan klokt att låta bli. Istället går jag dit som gäst och tar kamera med mig.

Jag är på väg upp till glesbygden och de ljusa sommarnätterna, ty jag har tagit nattåget norrut. Idag börjar mitt sommarlov, en ledighet som är tänkt att sträcka sig åtminstone till slutet av augusti och det skall bli oändligt skönt. Vistelsen uppe i norr blir dock inte särdeles långvarig denna gång, redan nästa vecka är jag tillbaka i stan igen, men runt midsommar åker jag uppåt igen. En stor del av min ledighet skall jag tillbringa i ljusa nätternas landskap, åka runt och fotografera, skriva och ta det lilla lugna.

Det var allt för denna gång. Jag åkerkommer när jag är på plats i mitt sommarhem!