Rävjägarn

Thora Dardels parisiska konfektask

KonfektaskenFör en liten tids sedan visade jag en bild på Philippe och undrade vem han månne kunde vara och fick då tips om Thora Dardels roman Konfektasken. År 1924 utkom denna hennes första längre skrift. Så vitt jag vet hade hontidigare endast publicerat kortare berättelser, bl.a. Flickan som reste ensam (3 noveller).

Huvudrollen i Konfektasken spelas av Philippe och det är Nils Dardel som illustrerat honom. Boken är nämligen försedd med flertalet utmärkta skisser av kända konstnärer; förutom Dardel har bl.a. Pascin, Leger, Kurt Jungstedt och Isaac Grünewald lämnat sina bidrag.

Philippe är ung, oerfaren och mycket skön yngling som snart hamnar i dåligt sällskap där nattvak, vin och kokain hör till vardagen. Hans första älskarinna är Madeleine d’Etoile, men denna affär tar ända med förskräckelse den kväll “vicomten” anordnat en kostymbal som går under namnet Konfektasken. När Madeleine gör sin entré, finner hon sin välgörare och andre älskare, Roger de Brillant, tillsammans med den undersköne Philippe och inser att hon blivit dubbelt bedragen.

Boken saknar inte charm, och trots att den är något av en bagatell, är den mycket underhållande. Jag inbillar mig att Dardel ger ett tämligen tidstroget porträtt av dåtidens pariserliv där skörlevnaden hörde till vardagsbestyren. Thoras Paris är det Paris man vill underhålla sig själv med. Dessutom skriver hon inte alls illa, vilket om inte annat bevisas av den senare utgivna boken Jag for till Paris.

Bonn-Karl och nattens ödestimme

Bonn-Karls midsommar

Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.

Bonn-Karls midsommar

Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det  eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.

Bonn-Karls midsommar

Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!

Bonn-Karls midsommar

Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.

I’m in the mood for sommaferier, 8

Kontorskammaren

Det är en mycket vacker kväll. Solen står lågt och grönskan sprakar. Åkrarna, som för ett par veckor sedan låg nybultade och jordbruna, lyser nu gröna och granna. Jag har tagit mig längre norrut och är nu i Norrbotten och sitter hemma i den nordöstra kammaren som badar i kvällssolens ljus. För 200 år sedan satt min förfader sågställaren Falck vid pulpeten framför det fönster som vette ner mot sågverket.  Här inne finns förutom pulpeten (till vänster i bild) en soffgrupp med bord och ett par stolar som min morfar gjort. Mitt emot står en byrå och till vänster ett skrivbord som nästan helt döljs av allehanda ting, bland annat en gamma obrukbar radio, en jordglob och en midsommarstång. På min högra sida sida finns en tramporgel som sekunderas av ett smärre berg av noter från gångna tider. Allt från folkmusik till det tidiga 60-talets toppschlagers hittar man här.

På bordet står ett fruktfat med fruktknivar, ett kakfat och en sockerskål. Här inne dricks det nämligen kaffe med jämna mellanrum, det vill säga när det bjuds till kalas här i huset. Exempelvis på onsdag när tanter av kvalisorten 80+ kommer på besök för att äta soppa lägga ut orden. Jag funderar på att dra mitt strå till stacken och baka den Spanska vindtårtan. Det tror jag skulle passa utmärkt, ty en av damerna har pretentioner; hon är nämligen sekreteraren som gifte sig med GM-återförsäljaren i den närbelägna staden. På senare år har hon dock hållit sig till Mercedes.

Och med ens har en timme gått.

Jag undrar om det inte är en av sommarens allra vackraste kvällar som trätt in, ty när jag alldeles nyss promenerade längs med de nyslagna ängarna stod solen lågt och syrenerna badade i motljus. Gruset låg låg nästintill vitt på den smala grusvägen. Doften av nyslaget gräs och frisk sommarkväll fyllde luften och det var alldeles tyst, förutom det porlande ljudet från ån. Vilken lycka att få njuta av allt detta!

I morgon skall jag se om jag inte kan hitta Bonn-Karl. Jag har saknat honom.

6:e juni eller tant Ronny går på kalas

Nationaldagen

6:e juni är tårtornas dag i en skola i en norrländsk by, där byggnaden under 1800-talet stod ny. Nybakade träder de in under försommarens första sockerbagarparad. Som en bakverkens trafikpolis, dirigerar tant Ronny deras färd som rakt in i lärarinnans kammare bär.

Nationaldagen

Men vem spelar på orgeln som i hörnet står, övergiven och flagnad med ett och annat sår på bälgen vars trampor smekts av frökens tår?

Nationaldagen

Inställsam och änglalik är icke något som tanten ovan har som främsta karaktäristik.

Nationaldagen

Men barn är rara och gör med ens gumman blid, ty som byäldsten vet hon bäst att inget är så förgängligt som timglasets tid.

Nationaldagen

En vers från Kvällsstundens något kyrkliga edition, läses från skolsalens lätt upphöjda lärarinnetron.

systern

Åren har gått och förr var de så många fler, men generationer försvinner och med ens finns inte grannar och vänner mer.

albert_vid_spis

Byns yngste eldar i kamin och i spis, precis som hans mormor gör med en blinkning och en tanke gud ske pris! I hennes famn spelas psalm och Alice Tegner, ty den nya tiden finns hos henne ej mer.

I’m in the mood for sommaferier, 7

Hembygdsgarden i Burträsk, spisen i salen

Idag har vi varit på utflykt till Burträsk, samhället som idag är mest känt för Västerbottensosten.  Men det var inte till Ostens hus vi styrde kosan, utan till hembygdsgården. Först tog vi en promenad ut på en liten långsmal ö som dominerades av tallar, sand och kottar. Promenad i just dylik natur, sägs  vara helt avgörande för en god hälsa. Åtminstone hävdas detta av flertalet för hälsan avsedda publikationer från förra sekelskiftet.

En av de gamla husen på hembygdsområdet var Risträskgården, en mycket pampig fastighet med avancerad dekormålning i både sal, kammare och kök. Här skulle jag vilja bo! Så vackert med de breda golvplankorna, alla målningar och den ljusa interiören. Kantänka att det skulle bli lite kallt vintertid, ty några kakelugnar fanns ej, bara öppna spisar.

Kammaren innanför farstun var en pärla. På dess ena vägg hängde denna vackra tavla. Kanske inte från 1800-talet, men iallfall.

På övervåningen i det andra huset på hembygdsgården fanns en skomakarverkstad, en skolsal och en vävstuga. I skolsalen fanns denna sångbok för morgonandakten. Samtliga rum var möblerade med diverse prylar från skiftande tidsperioder, från  1800-talets början till mitten på 50-talet. Fint och allt fick man vidröra. Precis som det skall vara.

Prora är badorten var tyskvän åtrår

Prora

Badortens storslagenhet framgår med all tydlighet av denna vackra bild.

Det var Hitler som strax innan kriget tog initiativet till denna mastodontanläggning, tänkt som en rekreationsplats för de tyska arbetarna så att de skulle få vila ut och bli balanserade och därmed lämpliga soldater i det tredje rikets tjänst.

Det var på Rügen vid östersjökusten som den sex våningar höga och 4,5 kilometer långa anläggningen anlades. Monotont kan tyckas, men verkan blir trots allt fullkomligt imposant. Här skulle jag vilja ströva kring i den vita sanden och blicka ut över Östersjön., ty badorten är magnifik även i sitt långt gångna förfall.

Läs mer på Wikipedia och se klipp på youtube.

I’m in the mood for sommaferier, 6

Dear, I thought I drop a line
The weather is cool
The fooks are fine
I’m in bed each night at nine
PS I love you

Yesterday we had some rain
But all in all I can’t complain
Was it dusty on the train
PS I love you

Write to the Brown’s just as soon as you’re able
They came around to call
And not burn a hole in the dining room table
Now let me think; I guess that’s all
Nothing else for me to say
And so I’ll close, but by the way
Everybody’s thinking of you
P.S. I love you

Hur långsamt tiden tingens väsen tär

Hemmavid

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.

Hemmavid

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.

Hemmavid

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
jag måste vänta på den milda döden
och bringar frihet åt min själ!

Hemmavid

Det gamla huset av Edith Södergran från Dikter 1916.

Nils Dardels teckning av Philippe

Nils Dardels Philippe

1924 gjorde Nils Dardel  denna vackra teckning av Philippe. Vem var Philippe? Jag vet inte. Kanske var han en gång konstnärens hjärtevän. Åtminstone för en dag eller två.

Jag tycker mycket om Nils Dardel och kan verkligen rekommendera Thora Dardels böcker om deras liv i Paris, precis som jag rekommenderar Greve d’Orgels bal. Den bästa sommarläsning som tänkas kan.

Modetips: Exotiske Ramon Novarro!

Ramon Novarro och Florence "Pancho" Barnes

År 1928 blev Ramon Novarro vän med Florence “Pancho” Barnes, en dam som var känd för att slå det ena hastighetsrekordet efter det andra med sitt flygplan. Pancho introducerade Novarro för sin vän fotografen George Hurrell som tog några klassiska bilder av Novarro vilket resulterade i att Hurrell blev porträttfotograf hos MGM och därmed gick han till historien. Se några av hans bilder på Ramon Novarro här och här.

Ramon Novarro gjorde bland annat titelrollen i storfilmen Ben Hur (1925) och var under en tid en av Hollywoods allra största stjärnor. Här en bild ur Ben Hur och här en PR-bild från tiden. Precis som Valentino var Novarro en exotismens man, vilket tydligt framgår av dessa bilder.

Ramon Novarro hittades 1968 död i sin villa. Han hade anlitat de två gatupojkarna Paul and Tom Ferguson och de  hade torterat och dödat honom för att på så sätt tillskansa sig de pengar som de trodde att han hade hemma. Tyvärr var det endast 20 dollar.  Enligt den notoriskt lögnaktiga boken Hollywood Babylon, hade de tryckt ned den eleganta art deco-dildo som Novarro fått av Rudolph Valention i hans hals. Så kan man också dö.

Lyssna också på Peggy Lee som har sjungit in Tango, som handlar om Ramon Novarro.

Tyskmagasinen ståtar med skammen

Tyskmagasinen

Mörka nätter la tyska fartyg till vid den smala kajen utanför de stora magasinen i Karlshäll, ty i dessa stora och nästintill sakrala salar hängde grisarna i långa rader inunder taken i väntan på järnvägstransport till styrkorna i Norge.

Tyskmagasinen

Genom de glesa plankväggarna avtecknar sig siluetten av Notvikens gamla järnvägsverkstäder. Måhända var det många nyfikna ögon som glimmade i mörkret på andra sidan viken; en främmande makts skumraskaffärer måste ha varit en pikant inslag i vardagslivet för arbetarna på notviksfabriken.

Tyskmagasinen

Idag ligger magasinet öde och dess stora yta påminner mig om en sedan länge övergiven danslokal, en loge där hundratals människor dansat på ojämna tiljor under uppsluppna sommarmånader i utkanten av staden. I ett område där ordningsmakten sällan gjorde några besök.

Tyskmagasinen

Fasaden är märkvärdigt välbevarad och i relativt gott skick. Någon modernisering har inte aldrig kommit till stånd, endast ett sparsamt underhåll har utförts. Det skall vi vara tacksamma för.

Läs också en artikel i Norrbottens-Kuriren där Betty Blom berättar om de år hon arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel i dessa historiska byggnader.

Datamaskinen Servus vackra hem

Servus fasadVid Västberga industriområde uppfördes i slutet av 50-talet en fastighet för Datacentralens räkning vars syfte var att skänka ett hem åt matematikmaskinen Servus. Fasadplattorna var utförda i gjutjärn och mönstret hade sina rötter i litiumatomens tre elektronslingor.

Dessa skulpterade gjutjärnsskivor fick en omsorgsfull behandling. Först tilläts de att rosta, varefter de avborstades och behandlades med en vätska som reagerade med det tunna kvarvarande skiktet ytrost, vilket bildade ett rostfritt skikt som sedan behandlades med olja innan plattorna brändes i ugn. Receptet var ingen produkt av 50-talets optimism, utan ett av generationer beprövat dito från Näfvekvarns bruk. Gamla kanoner och gravhällar ges som bekant långa liv och det var denna kunskap som åter togs i bruk i slutet av 50-talet. Just kombinationen av gammalt hantverkskunnande och nya material och tekniker, tycker jag är bland det bästa med femtiotalets arkitektur.

Fasadens fönster var påkostade, ty de var utförda i teak, precis som så ofta var fallet under denna tid.  Resultatet av detta gedigna hantverk var en relativt underhållsfri fasad, helt i tidens anda, men utförd med hjälp av äldre generationers hantverkskunnande. Helt förträffligt tycker jag. Och dessutom en mycket vacker fasad.

Skira spetsgardiner hör sommaren till

Gardinupphängning

Evelyn Waughs En förlorad värld

En förlorad världTänk vilket fynd jag gjorde en dag när jag hittade denna vackra förstautgåva av Evelyn Waughs En förlorad värld. Volymen är häftad och har kvar sitt skyddsomslag. Den kom ut 1946 och förlaget heter Ljus (och var en del av Norstedts). Och så vacker den är! Jag skall ta och läsa om den i sommar och se vad jag tycker om den. Sedan får jag nog se om TV-serien som jag älskar. Tänk, att sitta inne, elda en brasa och höra regnet falla och samtidigt se Brideshead. Vilken lycka!

Ljus gav ut flera av Waughs böcker, t.ex. En handfull stoft och Press-stop (Scoop). Snygg och förmodligen tämligen svåra att få tag i. Jag är själv väldigt förtjust i de häftade utgåvorna, en slags gammaldags pocket som dessutom måste sprättas.

Ytterligare ett bra köp var Famous sporting prints. Det är en utgåva från 1929 med påkostade tryck av Henry Alkens vackra målningar. Sportiga unga män jagar räv, fiskar eller gör något annat som är förknippat med friluftsliv. Mycket tjusigt och förmodligen en rätt eftersökt liten utgåva.

Bonn-Karl och livet på landet förritin

Bonn-Karl

Bonn-Karl Falck är en dryg jävel som ger inte många ruttna lingon för moderniteter och framåtskridande. Nej, envist står han kvar i sin mörka ladugård klädd i farfaderns gamla ullbyxor.

Bonn-Karl

Nog  har Volvo BM gjort många traktorer de senaste 50 åren, men  ingen går upp mot T-31:an som kan köras på både bensin och fotogen. Fotogendoften är precis i Bonn-Karls smak, så han reparerar ihärdigt sin gamla klenod.

Bonn-Karl

Har man inte häst, får man dra räfsan själ, resonerar Bonn-Karl, nöjd och belåten med sin seniga kropp.

Bonn-Karl

Vår herres upplagsplats för järnskrot, är en verklig tillgång för en händig karl som Bonn-Karl. Ett par rejäla järnjul blir aldrig omoderna.

Dubbelexponering vid solbad i hamn

Dubbelexponering vid solbad

Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.

I’m in the mood for sommarferier, 5

Framför traktor

Ja, här har man tagit sig ut en kväll med kameran och ställt sig framför en jättetraktor invid bygget av Norra länken. Det är så vackert ljus på sommarkvällarna, när solen står lågt och färgtemperaturen närmar sig konstljusets. Och alltid finns det någonting att titta på, man får bara se till att anlägga ett nytt perspektiv.

Mina sommarferier fortsätter som ni nog förstår. Augusti ut hade jag tänkt ha mig helt ledigt, sedan måste jag finna på något att göra, ty jag står inte längre ut att sitta framför min dator som ingenjör på kontoret. Det går inte riktigt  längre.

Och jag är tillbaka i storstan igen. I lördags var jag på kalas, det var en födelsedag som skulle firas med mat och med vin. Jag satt i timmar på balkongen och diskuterade. Så småningom gick vi vidare. Formen var god, framåt halvtvåsnåret sjöng jag, i ärlighetens namn minns jag inte riktigt vad, på en bar och fick applåd. Jag undrar det lät. Helt vackert kan det inte ha varit, men inlevelsen var det nog inget fel på (och skönt att mitt gamla jag börjat komma tillbaka).  Och som det regnade senare den natten!

Som jag läser just nu. Framförallt sitter jag med Sigrid Kahles självbiografi som än slå länge är mycket spännande, men så är jag också ytterst förtjust i biografier. Jag hade tänkt skaffa Röda grevinnan också; efter den volymen borde jag ha fått i mig de flesta verk om överklassens kvinnor med socialistiska idéer.

Och så har körsbären blommat ut

Körsbärsblom

För ett par veckor sedan blommade körsbärsträdet och marken var täckt av rosa blad, ty det var precis i slutet av den korta vårsäsongen. Intill stor en forsythia som var helt översållad av gula blommor. Det var en makalös färgprakt.  Bilden påminner mig om hur jag tror att det ser ut vid Medelhavet där stora neriumbuskar blommar ymningt. Här en bild på min egen nerium (tyvärr en ful digital). Jag är mycket  svag för dessa blommor.

Amelie Posses Kring kunskapens träd

Amelie Posse vid pianot

Amelie Posse skrev många böcker och i princip alla är självbiografiska och kan därför ordnas i en kronologisk följd. Boken volymen Kring kunskapens träd är volym nummer två och handlar om hennes ungdomsår, d.v.s. tiden innan hon träffar och förälskar sig i Andreas Bjerre.

Den lyckliga barndomen på den slottsliknande gården Maryhill får ett abrupt slut när Amelies fader dör i sviterna av syfilis (vilket hon då inte visste något om) och familjen står barskrapad, ty F.A. Posse hade stora skulder. Farfadern, den f.d. stadsministern greve Arvid Posse, åtar sig dock att sörja för familjens framtid och skaffar dem en våning i Lund.

I samband med faderns död drabbas modern Gunhild av sjukdom och depression från vilka hon helt och fullt aldrig hämtar sig från, även om hon under många år åtnjuter relativt god hälsa. den första tiden i Lund är av naturliga skäl dyster, modern ligger sjuk och får inte störas, pengar saknas och härliga sällskapslivet från tiden på Maryhill är ett minne blott

Man får nog säga att det är alla personporträtt som är bokens främsta tillgång. Genom dessa möter man som läsare både kända och okända människor av verklig karaktär. Ville Heise, änka efter den danske kompositören Peter Heise, är en av dem som Amelie tycker allra bäst om och tillika den som introducerar henne för samtidens musiker såväl som konstnärer, och det  i Köpenhamn där fru Heise har sitt vinterhem. Originell som hon är, tillåter hon dock inte att man eldar i sovrummens kakelugnar vintertid, vilket gör det besvärligt för den reumatiska Amelie.

Två dödsfall inom familjen, förutom faderns, skildras med särskild inlevelse och det är när hennes farfar och morfar avlider. Till den förstnämde hade hon en komplicerad relation, inte minst beroende på den kvinna som han på gamla dagar gift om sig med. Morfadern var Gunnar Wennerberg, politiker, skald och  tonsättare samt en av de på sin tid välkända Gluntarne vars verk han ofta stod som upphovs man till. I de kapitel som handlar om dessa två mäns hädanfärd kommer Amelie Posse verkligen till sin rätt, ty hennes okonstlade stil och direkta tilltal gör intryck och känns äkta.

En kylig försommardag i Norrbotten

Marken

Bodan

Ladugården

Vedbacken

Skog

Gränsen mellan dröm och verklighet

Gränskontrollen

Det finns en gräns mellan dröm och verklighet, men hos mig är den alltför lätt att kliva över. Där finns inga vassa spjut eller ogenomträngliga galler; det står mig fritt att stiga över och förflytta pjäserna som jag vill. Och så ofta som jag blir besviken!

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter; min trädgård är fylld utan skärvor.

Edith Södergran, ur Dikter (1916)

Värmland och släkterna på gårdarna

Geijersgården

Jag läser Elin Wägners helt utmärkta biografi över Selma Lagerlöf och tänker på Värmland. För några år sedan läste jag åtskilliga av Lotten Dahlgrens personhistoriska böcker som behandlar bland annat Geijers på Ransäter, familjerna på Baldersnäs och Nordenfeldtarna på Björneborg. Dahlgrens far var Fredrik August Dahlgren, upphovsmannen till Värmlänningarna, och han väte upp på Ransäter, ty det var familjen Dahlgren som tog över efter Geijers.

Det är verkligt roande att ta del av livet på gårdarna både till vardags och till fest, likväl som i nöd och i lust. Sällskapslivet var stundom hektiskt i dessa trakter där stångjärnshammaren stod som ständig ackompanjatör och släktband fanns mellan de flesta välkända familjer såsom Geijers, Lagerlöfs, Troilis, Tegners och Lilljebjörns. Mycket av min kärlek till Värmland härstammar dessutom från Selma Lagerlöfs böcker som jag läst och som betytt så mycket för mig.

För några år sedan var jag i Ransäter, men tyvärr kunde jag då inte besöka Geijersgården som gården vid Ransäters bruk vid Ranån numera kallas. Högre upp efter nämnda vattendrag ligger Ransbergs herrgård dolt långt in i skogen. Det var här konstnären Uno Troili väte upp. Det är en vacker herrgård, men av det gamla bruket finns inte mycket kvar. Fortfarande hörs dock forsen brusa vilket gör det till en stämningsfull plats.

Så tar sommarens långa skuggor vid

Sommarens långa skuggor

Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och välbultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.

Sommarens långa skuggor

Jag nynnar på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyser vita mot grönskan som kom tidigt i år. Katten sitter på helspänn.Snart får ytterligare en fågel skatta åt förgängelsen.

Sommarens långa skuggor

Serpentinvägen slingrar sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, är grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.

Sommarens långa skuggor

Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta rulla in igen.

Jag går i Jane Russells fotspår

utvik

1941 spelades Jane Russells genombrottsfilm The Outlaw in, men på grund av att hennes naturtillgångar exponerades alltför flitigt, dröjde det fram till 1946 innan en klippt version kunde visas på bio för den stora allmänheten. Här en bild om visar Jane Russell i en präktig amerikansk höstack. Regissör för filmen var ingen mindre än Howard Hughes. (För övrigt lär en alldeles ny sorts BH ha konstruerats för just henne i denna film.)

Trots hösnuva och allehanda allergier, släpade jag mig upp på hövindan för att, å konstens vägnar, ta en bild i Howard Hughes anda. Observera den konstfullt arrangerade grepen i bilden högra kant. Något skjutvapen äger jag ej, men en grepe kan vara nog så otäck om man använder den rätt. Byxorna hittade jag på vinden och de är mycket gamla. I övrigt visar jag mig som vår herre skapade mig.

I’m in the mood for sommarferier, 4

Bröllopsmazarinen

Är det inte en bröllopsmazarin på assietten? Ja, det är precis vad det är. Riktigt god var den faktiskt, trots att den var bakad av Delicato och låg inplastad i en förpackning och håller sig många dagar. Lite mer mandel och dessutom aningens bittermandel hade dock inte skadat.

Jag var på utflykt till Svensbylidja igår. Där finns en hembygdsgår med några riktigt fina hus, bl.a. en parstuga med passande inredning och vacker exteriör tjusigt belägen på en höjd invid ett vattendrag. Där fann också en skvaltkvarn, en vanlig kvarn samt det mesta som hörde forna tider till. Tändkulemotorn gladdes jag åt, ty jag har inte sett en sådan sedan jag var liten i slutet på 70-talet och vi sågade brädor hos farbror Nils i grannbyn. Farbror Nils glödgade kulan och drog sedan i gång motorn genom att vrida på det tunga svänghjulet.

Infjärden är en vacker och bördig bygd. Tyvärr är många hus illa renoverade och ger ett alltför plastigt och villabetonat intryck. En gång i tiden måste det ha varit nästan paradisiskt vackert, som det ofta var i så många bördiga jordbrukstrakter. Några orenoverade ödehus stod i princip inte att uppbringa, ty dessa byar är fortfarande mycket attraktiva att bosätta sig i.

Det fyndades också på loppmarknaden Vischan. En kaffekvarn av äldre datum, några dukar samt ett överdrag att lägga på en gammal uppbäddad soffa (“kökssofforna” stod alltid bäddade dagtid och sängkläderna doldes av ett för ändamålet avsett överdrag).

Maria Sandels droppar i folkhavet

Droppar i folkhavetÅr 1924 utkom Maria Sandels Droppar i folkhavet, skildringen av den unga fabriksarbeterskan Gerda Spants liv. Det är en lättläst liten bok som faktiskt stimulerar, inte minst för att den är så ljus, trots allt elände som Gerda råkar ut för. Att livet trots allt artar sig att bli så bra, är inte minst den godhjärtade fru Häggs förtjänst.

Gerda Spant träffar Ulrik Isberg på en parkbänk och han tror sig i henne se en möjlighet att göra sin broder illa. Isberg är en obehaglig karl, skildrad utan några som helst positiva drag. När Gerda nått botten i sitt förhållande med Isberg, har hon turen att bli inneboende hos fru Hägg och hennes snälle, men lungsjuke och alkoholiserade son. I fastigheten bor också änkan Bina Tjäder som är en överdängare på att utnyttja in fattigdom bästa sätt och på det hela en verklig karaktär om önskar att hon en dag skall bli frälst – endast för att hon tror att de kommer att ge henne bättre ekonomi.

Två av bifigurerna i Droppar i folkhavet är gatflickorna Naima och Sonja som lever tillsammans i en välordnad liten våning.För försörjningens skull ligger de med karlar, men för sitt nöjes skull älskar de varandra. Naima är något av en slarver, Sonja däremot, kommer från en bättre familj och har andra pretentioner.

Maria Sandel (1870-1927) hade kraftigt nedsatt syn och blev redan i 30-årsåldern döv. Hon började sin litterära bana med att publicera dikter och noveller i arbetarpressen. Hennes första bok kom 1908. Droppar i folkhavet är hennes mest kända bok och den kan jag rekommendera.

I’m in the mood for sommarferier, 3

Skolköket

Igår, på nationaldagen, var det tårtbuffé i byaskolan. Jag hade flera kameror med mig, men kom mig inte för att ta fram en digitala förrän tillställningen var slut och disken avslutats i köket. Därav den spartanska bilden ovan.

De flesta som bodde i byn när jag var liten är nu döda. Från grannbyn kom dock ett sällskap med aktningsvärt hög ålder vilket gjorde att jag kände mig någotsånär hemma. Jag är nämligen inte lika förtjust i de yngre generationerna. Det är väl inget större fel på dem, förutom att de är, i mitt tycke, småtrista och bleka kopior av sina föräldrar.

Skolan är rätt trevlig även om den moderniserades efter kriget och på senare år målats upp i något märkliga färger. Den har dock två kaminer och en spis i köket så på många sätt är där mycket fint. Jag tror att jag skall sätta mig där senare i sommar, så att jag får vara i fred och skriva.

Tårtor fanns det gott om. För 30 kronor fick man kaffe och så mycket bakverk som man orkade äta. Jag åt endast en bit jordgubbstårta och en cheesecake med botten av pepparkakor. Gott!

Idag skall jag pallra mig inåt stan och se på tyskmagasinen och försöka leta rätt på de gamla nazistjärnvägsvagnar som lär finnas kvar någonstans. Spännande!

En ande som hör jorden till

Amelie Posse

När jag läste Amelie Posse-biografin En ande som hör jorden till av Eva Strömberg Krantz slogs jag av hur mycket det var om inte berättades;hur passerade Amelies vardagar de dagar inget särskilt hände, hur uppfattade hon sig själv och sitt förhållande till andra människor?  Jag tror att man bör se detta omfattande verk om ett komplement till Amelies  självbiografiska författarskap.

Efter att ha läst Åtskilligt kan nu sägas, en volym som stundtals fann en smula tråkig och alltför fylld av ett självcentrerat jag, fick jag ögonen på den artikel om svenskt herrgårdsliv som Posse skrev för ett utländskt magasin (var det National Geographic?) och om sedermera publicerades i Mellan slagen. Framförallt avsnittet om Astrid Fleetwood och hennes linneförråd fan jag gripande och här tycker jag verkligen att Posse här kommer helt till in rätt, ty hon skildrar människorna och deras vilja att förvalta ett arv bestående av såväl traditioner som ting fullkomligt lysande. Som läsare fängslas man och i ögonvrån hänger en och annan tår.

Posses barndom på den slottsliknande gården Mariehill var en idyll, en idyll som sedan rämnade när fadern dog (så småningom avslöjades det att det var av syflilis) och familjen blev utblottad. Den stränge och förmögne farfadern greve Posse och hans andra och stenrika hustru, försörjde dock familjen och de fick flytta till en trång sexrummare i Lund.

När Amelie är i 20-årsåldern gifter hon sig med den psykiskt instabile och alkoholiserade Paul Bjerre. Hon älskar honom djupt, men hans nervproblemoch ständiga otrohet tär på äktenskapet som till sist tar slut när han förälskar sig i Posses bästa väninna, Madeleine Bennet. Under tiden har Gunhild Posse, Amelies mor, förälskat sig i, och gift sig med, Andreas bror Paul.

Under en längre vistelse i Rom träffar Pose tjecken Oki Brazda och beslutar sig så småningom för att gifta sig med honom. Äktenskapet är till en början lyckligt, trots att de under en tid, under 1:a världskriget, deporteras till Sicilien. I mitten av 20-talet köper de ett gods i Tjeckoslovakien och där blir Amelie kvar till 1938. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden. Oki tar hushållerskan till älskarinna och Amelie har först en affär med Bettan Thiel och sedan inleder hon ett långt förhållande med konstnären Het Kwiatkowska. Fram till slutet av 30-talet tillbringar hon somrarna med familjen på godset och vintrarna med sin stora kärlek Het.

Amelie Posse försöker leva sitt liv precis så som hon själv önskar. Ofta får omgivningen anpassa sig, men i fråga om Het är Posse den underlägsna. Posses beroende av maken minskar drastiskt när hon i början av 30-talet ger ut in första bok, den rosade och självbiografiska Den oförlikniga fångenskapen som sedan följs av åtskilliga volymer isamma genre. De pengar hon tjänar gör det lättare för henne att uppfylla Hets önskemål.

Även om Posse inte skulle drömma m att ha tjänstefolket med vid matsalsbordet, har hon ett stort socialt intresse och gör vad hon kan för att hjälpa gården och traktens folk. Detta hjälparbete kulminerar under andra världskriget. Under sin sista tid i Tjeckoslovakien hjälper hon åtskilliga judar att fly och tillbaka i Sverige fortsätter hon verksamheten. Så småningom tar hon initiativet till den antinazistiska motståndsrörelsen Tisdagsklubben och det är i kraft av denna grupps drivmotor som hon får sägas ha gått till historien.

Amelie Posse var en excentrisk dam som trivdes med att stå i centrum. Var hon inte inbjuden till ett kalas, ringde hon helt fräckt upp och bjöd in sig själv. Jag är inte så säker på att jag hade gillat henne, men hon har likväl en fängslande personlighet och hon levde ett liv som än i denna dag inte upphört att fascinera. Jag tror dock att hennes egna självbiografiska alster är att föredra framför biografin; även om den innehåller mycket och intressant material (kärleken till Het, te.x, omnämns inte alls i Posses böcker), går den till viss del går bet på att skildra personligheten Amelie Posse med sina yviga gester, sitt behov av att stå i centrum samt att inte dra sig för att göra en bra historia bättre. Biografin är på intet sätt dåligt, men jag tycker att författarens kärlek till Posse inte lyser igenom, och det är en nackdel i detta fall.

Läs också Håkan Arvidssons recensionen på svd och Crister Enanders i hd.

I’m in the mood for sommarferier, 2

Textila fynd

Det var kvavt på centralen igår kväll och tågtrafiken var inställd under ett par timmar, men vid åttatiden rullade äntligen tåget ut från stationen. Klockan var således över nio på morgonen innan jag anlände norrlandsstaden. Vädret var svalt och blåsigt. Sol blandades med regn.

Vi åkte en sväng till en second hand-affär som ligger på det gamla regementets område och ståtar med särdeles modesta priser. 250 kronor gjorde jag av med och då betalade jag även min mors fynd. Hon hittade bland annat en servettväska – vad allt behöver inte den civiliserade människan – som hon ansåg helt oumbärlig. När hon gick på hushållsskolan i mitten av 50-talet hade samtliga elever var sin servettväska där de förvarade sin lilla tygservett mellan måltiderna. Likadant var det tydligen på det pensionat i Järvsö där in yster vilade ut för många år sedan.  Och jag min osofistikerade människa, hade aldrig hört talas om denna oundgänglighet.

På bilden ovan syns också två näsdukar med hålsöm (5 kr), en bordsduk i linne (50 kr) och en hemvävd rana (100 kr). Det var helt enkelt en fyndets dag.

Imorgon är det en tillställning i byaskolan. Nationaldagen firas med tårtkalas och tårtorna står några utvalda fruar för. Jag funderade ett tag på att baka en Spansk vindtårta, men fann det sedan klokt att låta bli. Istället går jag dit som gäst och tar kamera med mig.

I’m in the mood for sommarferier, 1

Skymning

Jag är på väg upp till glesbygden och de ljusa sommarnätterna, ty jag har tagit nattåget norrut. Idag börjar mitt sommarlov, en ledighet som är tänkt att sträcka sig åtminstone till slutet av augusti och det skall bli oändligt skönt. Vistelsen uppe i norr blir dock inte särdeles långvarig denna gång, redan nästa vecka är jag tillbaka i stan igen, men runt midsommar åker jag uppåt igen. En stor del av min ledighet skall jag tillbringa i ljusa nätternas landskap, åka runt och fotografera, skriva och ta det lilla lugna.

Det var allt för denna gång. Jag åkerkommer när jag är på plats i mitt sommarhem!

Hackad kalvfilé à la Wallenberg

Hackad kalvfilé à la Wallenberg är det korrekta namnet på den delikata rätt som bär familjen Wallenbergs namn. Troligtvis var det Amalia Wallenbergs far, C E Hagdahl (utgav Kokkonsten 1879), som utprovat receptet. Det är i grunden en variant på en rysk rätt, Pojarski. Den finsk varianten innehåller även kalvbräss. Receptet i sin helhet finner ni här, det är väldigt vackert. Jag har scannat in det från Tore Wretmans utmärkta bok Menu utgiven på Forum 1954. Illustrationerna är gjorda av Yngve Svalander.

Holiday, Riviera och coupe de Ville

Buick Roadmaster Riviera 1947

I slutet av sommaren år 1948 lanserade GM en ny karosstyp för de modeller som använda sig av den stora C-karossen. Den hösten kunde välbeställda köpare åka runt i en elegant hardtop coupé som hade linjer som en tjusig cabriolet. Hardtopen hade ett tak som var aningens kortare och mellan sidofönstren fanns ingen stolpe. Med rutorna nervevade, blev kupén helt öppen på sidorna. Här en bild som tydligt visar vad jag menar (här är det dock en fyradörrarsmodell).

Amerikanska bilmodeller har ofta namn som heter duga. Den nya karosstypen signalerades genom ett tillägg i det vanliga namnet. Buick Roadmaster fick tillägget Riviera, Oldsmobile 98 försågs med ett Holiday på slutet och Cadillac la till Coupe de Ville (fyradörrars fick sedermera tillägget Sedan de Ville). Jag är mycket förtjust i dessa karosstyper och särskilt fyradörrars-hardtop-modellerna från 60-70-talet. Karosserna av denna typ är eleganta och ger ett luftigt intryck, se t.ex. på dessa fina Cadillacs.

Ugglevikreservoaren i Lill-Jansskogen

Vattentornet

År 1935 stod Paul Hedqvists vattenreservoar på toppen av Kattrumpsbacken. Betongkonstruktionen vilar på 64 pelare och är både brutal och elegant på samma gång. När man promenerar längs med Lidingövägen ser man dess tjusiga siluett.

Vattentornet

Jag gick ut en kväll när regnet hängde i luften, ty jag kände för att fotografera. Vid reservoaren var det öde och lite kusligt, men den mörknande himlen blev den vackraste bakgrund och genom pelarna lyste kvällens sista strålar från den orangeröda solen.

Den fula randenpå bilderna härrör från inscanningen.Jag borde genast gå tillbaka och klaga, men drar mig, ty jag har redan klagat en gång. När jag fick tillbaka bilderna, var de inte inscannade, utan istället hade jag fått råkopior.

Jag fann mig här i bolster och läppar

Här har vi dem i färg, männen i Strasse som inte knusslade med sminket. Strasse är några av mina favoriter från det tidiga åttiotalets Sverige. De kom från Göteborg, dock tror jag att de hemsk gärna hade fötts i Tyskland, ty i tv:s Måndagsbörsen lät bandets sångare Ruzz som en barnförbjuden variant av Drottning Silvia. Strasses texter är mer än märkliga, i vissa fall helt obegripliga, men det gör dem knappast sämre.

Jackie Man skjuta kan, och allt du vill är hasa runt på kall divan. Söt sak har krossat dej och bitarna jag plockat upp efter lilla Joe. Dom väntar på att nummer få av Baby Pro. Slå hårdare….

Producent för den första skivan var Midge Ure från Ultravox vilket får betraktas som anmärkningsvärt. Tyvärr gick det raskt utför. Bandets sångare, Ruzz, avslutade sin karriär med en rutten singel utgiven av Medborgarskolan.

StrassePå bilden intill, som kommer från baksidan på Crash Slowly-singeln (som var en engelsk version av Långsam krasch), ses Ruzz posera i sina snygga stövlar. Nedanför står resten av bandet, rikligt försedda med kajal.

Lyssna genast på Kamouflage

Långsam krasch

Slå hårdare

Följa John

Cleo Chickan

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur