Här något man inte ser dagligdags. De två apparaterna på bilden är separatorer. en liten grön och en större rödbrun. I separatorn förvandlas mjölken till grädde och skummjölk. Av grädden kan man sedan kärna smör. Jag antar att det är ytterst få som gör det idag. När jag växte upp gjorde vi smör en eller ett par gånger per år. Inte för att vi behövde det, utan snarare för att min mor tyckte att det var trevligt att göra sitt eget. Det hemkärnade smöret var verkligen gult; färgen var djup och var något blekare än en äggula lite beroende nå årstid.

Och hemkärnat smör är inte så dumt att ha när man har bakat tunnbröd.

Separatorerna på bilden kommer från en gammal släkting, de inköptes på auktionen efter hans död. Klas-Göte hade väl inte riktigt alla hästar hemma och var väldigt originell. Vi var nog en av de få som förbarmade sig över honom precis som vi förbarmade oss över andra underliga och avlägsna släktingar.

Klas-Göte saknade inte intelligens, men han visste rakt inte att föra sig. Han utkämpade i många år en strid med en granne vars tomt låg ovanför hans egen i samma sluttning. Problemet var att vatten från grannens tomt rann ner över Klas-Götes; ett naturligt fenomen kan tyckas, men inte desto mindre irriterande för vår originelle släkting. Många var de skrivelser som han författade och lämnade in till myndigheten.

Klas-Göte hade inte bara en gård utan också en stuga, en gammal slåttarstuga i Flarken en halvmil från oss. Mitt i barrskogen stod ett par illa medfarna hus där han brukade vistas under sommarmånaderna. Stugan låg i fullkomlig ödemark och standarden var mycket enkel. Hygienen var något bristfällig i hans environger, vilket fick tant Inga att rysa när hon hörde att mina föräldrar druckit hans hemkokta kaffe.

Bäst minns jag auktionen efter hans död. Allt som fanns i hus och uthus skulle säljas och hade släpats fram på gårdsplanen. Det var inte få grejer som han samlat på sig under åren; skrot och skräp vällde ut ur varenda byggnad och oordningen var mycket konsekvent genomförd. Det mesta var smutsigt och medfaret men likafullt lockande. Jag är fascinerad av sådana miljöer.

För ett par veckor sedan såg jag  Tom Friedman-utställningen på magasin 3 i Frihamnen. Nästan omgående fick jag syn på Två pappersark skrynklade på identiskt vis vilket gjorde mig full i skratt. Strax intill hängde i ett hörn en uträtad klädhängare av ståltråd och mitt emot en kvadratmeterstor yta insmetad med blå tandkräm.

“Friedman uppmuntrar oss att ifrågasätta hur vi ser och vad som är verkligt. Ett konstnärligt arbete som på samma gång är allvarligt,lekfullt och intelligent” läste jag i utställningsbroschyren och blev inte klokare för det. Jag luktar på tandkrämen och mycket riktigt, den luktar tandkräm.

Utställningens höjdpunkt var en liten konstgjord fluga på en vägg. En bit bort satt en människa i miniatyr. Man förstår att situationen är hotfull, ty flugan var av ungefär samma storlek som mannen. När jag betraktade detta verk ändrades med ens förutsättningarna: en liten bananfluga landade mitt emellan de två kontrahenterna. Hur skulle detta sluta?  Vilken utmärkt livekoreografi. Så bra att man borde rama in!

På bilden ovan mitt eget bidrag till den konceptuella konsten: En Telia-räkning som Vår herre inte betalade och som jag i vredesmod skrynklade samman när jag förstod att jag var tvungen att själv stå för utgiften. Hade jag varit mindre lat, hade jag väntat en månad till och skrynklat ihop även nästa räkning på identiskt vis.

Jag är som bekant svag för det centraleuropeiska. jag har faktiskt aldrig tågluffat och skulle hemskt gärna göra det någon gång och då vill jag åka runt i de pampiga gamla städerna i den forna dubbelmonariken Österrike-Ungern samt inspektera dess landsbygd.

Då kontorslivet kan ha sina vedermödor, ja ibland även orsaka ren tristess, är det inte underligt om man fördriver ett par vardagsminuter med att bildgoogla. Jag bildgooglade “riga” och fick bl.a. denna bild som verkar vara som hämtad ur Döden i Venedig (vilket den inte var, den kom tydligen från polisens homosexarkiv och hade visats i Riga – tänk vad som finns i deras gömmor!). Efter en stund hittade jag bilden ovan som visar art nouveau-prakten i Riga. Huset ser helt osannolikt tjusigt ut. Jag undrar om det verkligen finns på riktigt? Den svenska jugendstilen är oftast rätt trist (även om det finns fantastiska exempel), jag föredrar den mer pompösa, ja kanske kan man  säga bombastiskt tyska? Jämför man med Helsingfors är de svenska husen betydligt snällare.

Och så dagdrömde jag ett tag.

1986 kom Kajsa och Malenas Historier från en väg. Stundtals är det en av 80-talets vackraste skivor. Det är en klassiker i stil med Frida Hyvönens Once I was a serene teenaged child. Lyssna på Brev från ett torg.

Du sa nånting om slumpen som jag inte alls förstod, för du var vackrare än livet självt, det kunde varje människa se. Och stjärnorna var klara och luften var så sval och gatan lät som bergakungens sal. I parken gick det människor  och vandrade som vi. Och jag sa nånting om kärlek som blev svårt att reda ut, om man stannar upp och tänker tar det nästan alltid slut, så lekte du med handen i mitt hår och bad mig att få följa med mig hemåt när jag går.

Jag köpte skivan 1987-88 och tyckte otroligt mycket om den. Det gör jag fortfarande och jag tycker att den är alldeles för bortglömd och kan inte annat än rekommendera den. Så vacker, jag kan inte ens beskriva den. Den svenska versionen av Good morning heartache, Godmorgon smärta, hör till de allra bästa spåren. Men inget är lika vackert som Brev från ett torg.

Vilhelmina fotoarkiv är en av mina  favoritarkiv, ty där hittar man alltid något intressant och vackert. Nyligen upptäckte jag en annan guldgruva som visar bilder från De gamlas dag. Här finns bilder från festligheterna som anordnades på Gammlia i Umeå mellan åren 1947 till 1962. Här har man något att roa sig med om man vill fördriva en tråkig vardagstimme.

Jag  är bra nyfiken på vilken nivå det var på underhållningen som bjöds under dessa år. Att döma av damerna ovan, verkar det ha varit en kombination av mellan förargelseväckande och sövande. men vad vet jag.

Jag var tidigt uppe idag och gick ut i det ljumma vårvädret. Soldiset hade den goda egenskapen att det var nästan sommar i luften, ty det var aningens fuktigt och vindstilla. Och ytterst få människor ute.

Jag satte mig i bilen och åkte ut mot Kaknäs och lyssnade på Dag Wiréns Serenade for strings. Överallt blommade vitsipporna och skogen badade i ett skirt gulgrönt ljus. Jag kom till en magisk plats, men den skall jag berätta om en annan gång, när jag framkallat bilderna.

Helgmorgnar är de bästa, förutsatt att man inte är trött och ansatt och helst vill ligga kvar i sängen.

Jag tycker mycket om Selma Lagerlöf och är mycket förtjust i det mesta hon skrivit. Förutom att hon var en utmärkt författare, var Lagerlöf också en intressant person med stor pondus. Hon drev gården Mårbacka, förädlade och sålde gårdens produkter och engagerade sig i bygden. Hade hon levat och verkat i dag, hade hon säkert blivit känd som den queerfeministiska författaren och entreprenören med polyamorösa böjelser, och det tycker jag hade tagit fokus från allt som Lagerlöf var och fortfarande är. Som författare borde det rimligtvis vara mer intressant att bli bemött som i första hand författare.

Man får anta, att Lagerlöfs liv hade gestaltat sig helt annorlunda om hon levt i vår tid. Mycket hade naturligtvis varit åtskilligt lättare och kanske hade hon blivit lyckligare, men jag undrar om det hade blivit lika storartat och intressant? En hel del av hennes charm är trots allt det lite svåråtkomliga och stränga i hennes uppenbarelse, kombinerat med en sorts universell godhet och en berättargåva som få besitter.  Allt detta får väl anses vara frukten av det liv hon levde och den tid hon verkade i.

Kanske är det bara inbillning, men jag tycker att man är alltför snar med att sätta etikett på och kategorisera människor idag. Dessutom undrar jag om det inte fanns fler originella och till sin läggning mer spretiga personligheter förritin. Om jag har rätt, så skall jag be att få kräva rättning å det snaraste av vårt utslätade samhälle.

Och varför inte lyssna på en okänd dansorkester med refrängsång av Olle Thalén? Refrängsångare/-sångerska, är inte det ett förunderligt yrke. Man sitter still mest hela låten, går sedan fram till mikrofonen, sjunger några strofer, och sätter sig igen. Den gode Olle får dock även sjunga lite vers.

Kvällen är faltig, men kärleken ljuv: