Jag läste en text på SSBD häromdagen som bland annat behandlade analog versus digital konsumtion av text och bilder. Upprinnelsen var Lars Johanssons tankar om papperstidningens unika styrka. Ny tycker jag visserligen att hans text var lite i tramsigaste laget, men jag är faktiskt till viss del beredd att ge honom rätt. Det är inte papperstidningen jag försvarar, snarare är det tryckta alsters obestridliga fördelar och SSBD-krönikörens krystade formulering som jag vänder mig emot. Jag ber att få citera: “Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.” Av texten att döma, gäller det inte bara dagstidningsliknande konsumtion på nätet utan rent generellt.
Jag är en stor vän av digital konsumtion och konsumerar åtskilligt, men jag upplever också problem. Här sitter jag med all världens information tillgänglig, men jag vet inte hur jag skall finna den. Det är så lätt att man traskar runt bland samma gamla webbplatser. Det skapar frustration. Och så det där med Twitter, FB och andra sociala medier. Det är klart att man får reda på mycket som man aldrig annars reflekterat över. Men är denna information alltid så mycket värd? Mycket av det som tweetas tycker jag har mer till uppgift att markera revir och befästa grupper, än att verkligen komma med något verklig intressant och oväntat. Det oväntade blir ofta inte speciellt oväntat om det går i samma gamla hjulspår.
Jag konsumerar gärna tryckt gammelmedia, med betoning på “gammel”. Jag går ofta till Myrorna och väljer och vrakar på deras bokavdelning. Jag köper böcker och tidningar som fångar mitt intresse. Det kan vara titeln, innehållet, förpackningen eller något helt ovidkommande. Jag tycker att det är ett bra sätt att skaffa sig information. Naturligtvis vet jag mycket lite om sådant som folk i allmänhet (nå, mina vänner i den digitala sfären och mina rent privata) känner till, men å andra sidan vet jag åtskilligt om sådant som gemene man inte vet ett dyft om. Det tycker jag är bra, för varför skall man alltid följa flocken och vara och veta som alla andra? Då blir man inte speciellt unik.
De som är intresserade av ämnet bör läsa femte stycket i Jenny Maria Nilssons text Hatade vänner och älskade fiender i HD, varifrån jag citerar följande tänkvärda ord om social-medie-människorna: “För en utomstående verkar deras åsikter intill förväxling lika och gruppen rör sig som en enda varelse; man retweetar varandra, blogglänkar, upprepar och förstärker vad den andre sagt.”