Framför den öppna spisen har jag en svart kohud som jag ärvt. Iris kallar jag den och bakom denna prydnad döljer sig en historia som jag måste berätta.
I grannbyn bodde en hemmansägare som vi här döper till Helge. Han var en lång och ståtlig karl som hade ett fint jordbruk. I sin tjänst hade han sedan många år en hushållerska som lystrade till namnet Iris. Det var inte få, som tyckte att han kunde ta och gifta sig med henne innan ungdomen helt flugit sin kos. Helge, som inte var omedveten om att han ansågs för ett gott parti, ansåg att hushållerskor skall man inte gifta sig med. Och åren gick.
Så småningom hade Helge fyllt femtio år och nu insåg han att han blivit så gammal att det var troligt att det inte skulle bli tal om något giftermål. Det fanns inget annat att göra än att gifta sig med Iris som blev själaglad; hon i alla år gått och drömt om sin Helge och skött hans hem som sitt eget.
Åren har gått och nu är Helge över de nittio och Iris på god väg ditåt. Gifta är de fortfarande och faktiskt föll det riktigt väl ut. Och min kohud döptes efter Iris, ty kalven köptes av Helge och hans nyblivna fru en gång i början av 70-talet.