Rävjägarn

Och det blev bröllop på gamla dagar

En bild från Vilhelmina fotoarkiv

Framför den öppna spisen har jag en svart kohud som jag ärvt. Iris kallar jag den och bakom denna prydnad döljer sig en historia som jag måste berätta.

I grannbyn bodde en hemmansägare som vi här döper till Helge.  Han var en lång och ståtlig karl som hade ett fint jordbruk. I sin tjänst hade han sedan många år en hushållerska som lystrade till namnet Iris. Det var inte få, som tyckte att han kunde ta och gifta sig med henne innan ungdomen helt flugit sin kos. Helge, som inte var omedveten om att han ansågs för ett gott parti, ansåg att hushållerskor skall man inte gifta sig med. Och åren gick.

Så småningom hade Helge fyllt femtio år och nu insåg han att han blivit så gammal att det var troligt att det inte skulle bli tal om något giftermål. Det fanns inget annat att göra än att gifta sig med Iris som blev själaglad; hon i alla år gått och drömt om sin Helge och skött hans hem som sitt eget.

Åren har gått och nu är Helge över de nittio och Iris på god väg ditåt. Gifta är de fortfarande och faktiskt föll det riktigt väl ut. Och min kohud döptes efter Iris, ty kalven köptes av Helge och hans nyblivna fru en gång i början av 70-talet.

Filmhusets obestridliga betongcharm

Filmhuset

Många finner Filmhuset  vara en grå och tråkig betongbunker, men jag tycker om denna koloss som tronar på Gärdesfältet strax intill Hakberget och gamla Konstfack. För mig är filmhuset film, ty här har jag sett så många filmer att jag inte kan räkna dem alla. Därför är det en plats fylld av liv.Och fasaden med sina likt filmremsor perforerade betongblock tycker jag är vacker.

Filmhuset

Överste Beerencreutz och mattväven

Selma LagerlöfAv Selma Lagerlöf har åtskilliga novellsamlingar utgivits. I en av dem, Osynliga länkar, möter vi i novellen En historia från Halstanäs den pensionerade överste Beerencreutz som under lång tid är sysselsatt med att väva mattor till sina två hyresrum. Översten önskar “stora, mångfärgade mattor i rikt och underfullt utfunderade mönster” och därför har Beerencreutz spänt upp varpen tvärsöver sitt ena rum, från vägg till vägg, så att han skall kunna överse hela mattan på en gång.

Det är en mycket vacker novell och tillika tragisk. Jag passar på att citera ett stycke som jag tycker mycket om.

Medan Beerencreutz arbetade på att få mönstret att gå ihop, och medan han arbetade med skäl och inslag, satt han ofta och tänkte på Vår Herre. Han satt nog i en lite större vävstol, han, och hade ett än underfullare mönster att väva efter. Och översten förstod, att det fick vara både ljust och mörkt i den väven, för att den skulle ta sig något ut. Men Beerencreutz kunde ibland sitta och fundera på detta så länge, att han tyckte sig se hur hans liv och de människors liv, som han hade känt och följt, bildade en liten del av Guds stora väv, och han såg det stycket så tydligt utbrett för sig, att han kunde se både konturer och färger. Om man nu skulle ha frågat Beerencreutz riktigt noga, skulle han ha erkänt, att han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han menade, att han hade sett framställt av gud.

Läs novellen i sin helhet på Projekt Runeberg.

Ombyggnad av gammal bebyggelse

Ombyggnad

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar, med livet självt, med människor, vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningarna sysselsätta vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

År 1894 formulerade Verner von Heidenstam dessa rader som en protest med den tidens hårdhänta restaureringar, ty just då var Gripsholms slott och Uppsala domkyrka under upprustning. Den tidens ideal var att skala bort alla de spår som sekel efter sekel skänkt vårt lands byggnader. Inte nog med det, det ansågs också passande att bygga om och bygga till, i en sådan stil att det passade ursprunget. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med vår egen tid när var och varannan skall ha kök i “sekelskiftesstil”, trots att den tidens kök saknade mycket av de detaljer som utgör det moderna kök som samtidigt eftersträvas.

Heidenstams text är hämtad ur praktverket Ombyggnad – utredning om hyreshus, egna hem och bruksbostäder 1880-1935, sammanställt av Olof Thunström och Ingrid Johansson. Här behandlas utförligt dåtidens byggnader, inventerade stad för stad, och så presenteras på uppslag efter uppslag förslag till hur dessa gamla byggnader skall anpassas till modern (1955) standard. Även om man tycks anse Heidenstam som en föregångsman, blir ingreppen markanta.

De ombyggnadsförslag som presenteras är ofta mycket omfattande (klicka på bilden ovan för en större variant). Lägenheter uppdelas och slås samman. Kök, garderober och fönster förutsätts ersättas med helt ny utrustning. Fasaderna får däremot, om de är i hyfsat skick, gärna behålla sin dekorativa utsmyckning. Vad som räddar det hela i mina ögon, är vetskapen om att hantverk och material vid denna tid var av så pass hög kvalité att även dessa övergrepp borde ha gett lägenheter av en godtagbar standard. Till försvar får man naturligtvis också komma ihåg att många av dessa bostäder hade en låg standard (om man beaktar köksutrustning, vatten, avlopp och ev. toalett) innan ombyggnad. Förslagen är också  bara förslag; vad jag kan förstå har inte dessa ombyggnader verkligen ägt rum, utan de är i första han tänkta att tjäna som inspiration.

Men det är klart, de moderna lägenhetsplaner som blir resultatet av dessa reparationer, förutsätter oftast att familjen önskar ett vardagsrum och därför anpassas övriga rum till sovrum och det är ett oskick som jag knappt kan tåla. Rummen är också över lag snålt tilltagna och många och små rum premieras över få och stora. Jag tycker helt enkelt inte om denna typ av planlösning som än i denna dag dominerar bostadsbyggandet.

Även Byggfabriken har uppmärksammat detta verk, läs gärna mer där.

När jag började polaroidfotografera

Mina första Polaroibilder tog jag sommaren 2001 om jag inte minns fel. Jag hade köpt en gammal och enkel kamera på Myrorna och gick en dag till Wibergs foto för att köpa film. Den sommaren var jag på bilsemester till Skåne och senare på sommaren åkte jag till Gotland. Och jag fotograferade en del under dessa bilresor.
Bilden ovan  är lustig. Jag kan tänka mig att många blir förvånade av ett se mig jeans och för kort t-shirt. Historien bakom min klädsel och denna bild är som följer:

En gång var det en fransk fest i källaren på Birger Jarlsgatan. Jag har glömt vad stället heter, men det ligger precis norr om Spyan. På gården hängde några fina Pernod-tröjor. En tog jag med mig hem.

I en affär på Odengatan hittade jag ett par silverglänsande solglasögon som påminner om dem som Francoise Hardy bär på en av bilderna till skivan Ma jeunesse fout le camp.

Vid en en övergiven gammal bunker kom dessa ting helt till sin rätt. Det är några år sedan nu, men både tröjan och glasögonen har jag kvar. Det var för övrigt en sommaren då jag unnade mig en svensktillverkad rivierasolbränna. Pigment saknas inte i min annars så bleka kropp.

Resten av bilderna finns längst ner på denna sida med polaroidbilder.

Hjördis Schymbergs svenska folkvisa

Hjördis Schymberg

Dags för den vemodiga svenska folkvisan som här framförs av den vackra men bortglömda rösten.

I mitt tämligen omfattande skivbibliotek fattas av någon anledning post B50 som skulle ha innehållit Hjördis Schymbergs insjungning av Madame Butterfly – faktiskt en av mina favoriter just nu – och det får man verkligen beklaga och jag får nöja mig med Maria Callas version av nämnda stycke vilket inte är det sämsta, men nog hade man velat höra den svenska stämman från Alnön utanför Sundsvall.

Men som tur är har jag en annan skiva. Inspelad av tyska tekniker, men trots detta inte särskilt välljudande, sjunger här Schymberg de finaste av svenska folkvisor. Man blir lite högtidlig inombords när man lyssnar, inte minst när hon stämmer upp Ack Värmeland du sköna och Vårvindar friska; skogarna, bergen och vattnet som flyter fram där nere i dalen är vad man ser framför sig. Och lukten av skog. (Telefunken 1943, Stockholms Radioorkester, dirigent Tor Mann).

Kaminrören som talade om natten

Lärarinnans köksbord

Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.

Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.

Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.

Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.

Lärkstadens verkliga pärla till villa

Villa i Lärkstan

En av Östermalms absolut finaste villor är just nu till salu. Maken till påkostad interiör får man leta efter, åtminstone i denna nationalromantiska stil. Bostaden består idag av två inredda våningsplan samt ytterligare en våning med tillhörande vind som aldrig blev inrett när villan uppfördes.  Kanske sinade kassan och man fick klara sig med 320 kvadratmeter. Hallen är hursomhelst helt magnifik. Det är också matsalen och övriga sällskapsutrymmen. Köket verkar trivsamt och jungfrukammaren ligger på våningen ovanför och nås genom den interntrappa som var avsedd för tjänstefolket.

Läs mer om objektet hos Lagerlings och donera sedan lämpligt belopp så att jag lyckas skrapa ihop de 45 miljoner som krävs.

Om tjusningen med tryckta alster

Vi broderar hellre korsstygn eller läser bibeln

- Nej, vi föredrar att brodera korsstygn eller att läsa bibeln framför att hänga framför datorn med bloggar och Twitter. Och fy för Facebook!

Jag läste en text på SSBD häromdagen som bland annat behandlade analog versus digital konsumtion av text och bilder. Upprinnelsen var Lars Johanssons tankar om papperstidningens unika styrka. Ny tycker jag visserligen att hans text var lite i tramsigaste laget, men jag är faktiskt till viss del beredd att ge honom rätt. Det är inte papperstidningen jag försvarar, snarare är det tryckta alsters obestridliga fördelar och SSBD-krönikörens krystade formulering som jag vänder mig emot. Jag ber att få citera: “Jag håller inte med. Jag blir överraskad varje dag på nätet, och ramlar in i texter och artiklar jag inte visste att jag var intresserad av, framförallt blir jag mycket mer engagerad i de nyheter jag tar del av på Twitter som jag annars aldrig skulle reflekterat över.” Av texten att döma, gäller det inte bara dagstidningsliknande konsumtion på nätet utan rent generellt.

Jag är en stor vän av digital konsumtion och konsumerar åtskilligt, men jag upplever också problem. Här sitter jag med all världens information tillgänglig, men jag vet inte hur jag skall finna den. Det är så lätt att man traskar runt bland samma gamla webbplatser. Det skapar frustration. Och så det där med Twitter, FB och andra sociala medier. Det är klart att man får reda på mycket som man aldrig annars reflekterat över. Men är denna information alltid så mycket värd? Mycket av det som tweetas tycker jag har mer till uppgift att markera revir och befästa grupper, än att verkligen komma med något verklig intressant och oväntat. Det oväntade blir ofta inte speciellt oväntat om det går i samma gamla hjulspår.

Jag konsumerar gärna tryckt gammelmedia, med betoning på “gammel”. Jag går ofta till Myrorna och väljer och vrakar på deras bokavdelning. Jag köper böcker och tidningar som fångar mitt intresse. Det kan vara titeln, innehållet, förpackningen eller något helt ovidkommande. Jag tycker att det är ett bra sätt att skaffa sig information. Naturligtvis vet jag mycket lite om sådant som folk i allmänhet (nå, mina vänner i den digitala sfären och mina rent privata) känner till, men å andra sidan vet jag åtskilligt om sådant som gemene man inte vet ett dyft om. Det tycker jag är bra, för varför skall man alltid följa flocken och vara och veta som alla andra? Då blir man inte speciellt unik.

De som är intresserade av ämnet bör läsa femte stycket i Jenny Maria Nilssons text Hatade vänner och älskade fiender i HD, varifrån jag citerar följande tänkvärda ord om social-medie-människorna: “För en utomstående verkar deras åsikter intill förväxling lika och gruppen rör sig som en enda varelse; man retweetar varandra, blogglänkar, upprepar och förstärker vad den andre sagt.”

Brist på hänsyn mot kulturellt värde

Lidingöbro

Jag läste precis i SvD att Nacka kommun råkat trasa sönder ett medeltida skepp i samband med en upprustning av badplatsen Boobadet. Jag utgår från att denna fadäs inte gjorts med vett och vilja, men det visar att många kommuner inte tar sitt kulturarv på allvar. Stockholm är på intet sätt ett undantag, även om jag tycker att man här är mer rädd om spåren från förr än man är i andra delar av landet. Men det är klart att det finns gott om fadäser. Lindgården på Djurgården är ett aktuellt exempel.

Över lag tycker jag att man alltför ofta river hus av hög kvalité och ersätter dem med nybyggen av låg kvalité. En byggnad som är kulturellt intressant, är välbevarad och dessutom byggd av gedigna material borde i de allra flesta fall vara värd att bevaras. Dessutom går den att underhålla. Detta gäller naturligtvis även byggnadsdetaljer, som fast inredning i lägenheter och villor. Ett utbyte till ordinär nutida standard är nästan undantagslöst en försämring. I hög utsträckning tycker jag att det mesta som gjorts under 1900-talet fram till ungefär 1960, är av så pass hög kvalité att det bör sparas, inte minst med tanke på att jordens resurser är ändliga och att funktionen är såpass up-to-date.

Jag ber att får rekommendera Gula listan om man är intresserad av vad som är på väg att försvinna.

På Axessbloggen skriver Johan Lundberg bra om Kristina Alvendals tal om Stockholm som en promenadstad. Det Alvendal förespråkar, att fullkomligt sudda ut en stadsdels spår och bygga ett nytt stadsmässig område, är verkligen inte speciellt genomtänkt. Hammarby sjöstad hade behövt fler spår Lugnets industriområde för att bli någotsånär intressant. Att bygga helt ett helt nytt område är svårt. Mitt eget område, Gärdet, har precis satt sig. 50-talets områden är på väg att bli det.

Beautiful Budapest in Technicolor

Budapest är för mig favoriten av europeiska städer. Kanske beror det på att jag ännu inte varit i Wien och sett dess wienerbarock i all sin glans.

Staden är i mitt tycke väldigt välbevarad, åtminstone om man jämför med Prag. I Budapest finns både restauranger och caféer som ser ut som restauranger och caféer bör göra. När jag var där 1999 var fortfarande Café New York orestaurerat och byggnadens exteriör sotsvart. Inne glänste dock guldet från det höga taket. Idag är byggnaden mer välputsad.

Jag var på en mycket speciell restaurang en kväll. Tyvärr minns jag inte riktigt var den låg. Det var på Pestsidan alldeles intill Donau, kanske i närheten av Petőfi híd. Här hade en gång officerare och andra militärer intagit sin middag. Vi gick uppför några trappor i ett tämligen övergivet hus och kom slutligen till en entresolerad hall. Här, intill öppningen till den ena matsalen, stod ett litet kapell och spelade. Fiol, bas och piano vill jag minnas att sättningen var. Inte i matsalen hängde tjocka gröna sammetsdraperier framför det höga fönstren. Det var tyst och stilla, endast musiken hördes. Taket var rikligt dekorerat och listverk och förgyllningar hade en klädsam patina.

Maten serverades på stora fat, omsorgsfullt garnerade med kokta grönsaker. Kyparen var ingen ungdom och hans engelska inte den bästa. Men vilken atmosfär, den bästa jag någonsin har upplevt. Jag skulle verkligt gärna vilja besöka restaurangen igen, om den finns kvar. Då skall jag be kapellet spela Du svarte zigenare.

Ett annat minne som etsat sig fast är Andrássy út. Längs med denna pampiga gata låg på dess ena sida gamla villor i olika stadier av förfall. Tänker Östermalms villastad, men med vildvuxna trädgårdar och vittrade fasader. Jag tog en bild, men tyvärr skadades filmen av säkerhetskontrollen, men det gör inte så mycket, ty man förstår ändå dessa byggnaders skönhet.

Konsten att rätt komponera en fasad

Förlagor till fasadkompositionJag köpte Staden på malmarna härom dagen. Det är en läsvärd bok som behandlar bebyggelsen i Stockholm fram till vår tid. Tonvikten är dock på bebyggelsen före 1930. Boken är rikt illustrerad med interiör- och exteriörbilder, planritningar och skisser.

Här intill en bild ur en för 1880-talsarkitekten oumbärlig bok, mönsterboken Hittenkofers Architektonische Formenlehre utgiven 1877 (för större format klicka här). En kunnig arkitekt satte omsorgsfullt samman arkitektoniska element till en passande helhet. Basen var oftast nyrenässans, men inslag av gotik och barock ansågs mycket passande. Dekorationer, ofta i form av fabriksgjutna gipsdetaljer, var lätt tillgängliga, precis som stucktaklister som såldes som metervara i kombination med hörnstycken. Det hantverksmässiga inslaget var kanske inte riktigt vad många idag tänker sig. De ståtliga “snidade dörröverstycken” som pryder mången Östrmalmssalong, är inte sällen gjutna i gips.

Jag tycker att det är en sympatisk form av arkitektur, detta att foga samman klassiska element till en ny helhet. Eklektiskt, javisst, men även för detta banala byggande krävs skickliga yrkesmän. Naturligtvis är det svårare att göra samma sak idag. Snålt tilltagna våningshöjder och frånvaron av högklassiga port- och fönstersnickerier gör detta mer eller mindre omöjligt om man vill erhålla ett förstklassigt resultat.

När man tänker på hur mycken grannlåt som genom åren gått till spillo och förpassats till soptippen är det lätt att bli dyster till sinnet, men betänker man att det är relativt lätt att åstadkomma nya dekorationer i autentisk modell, ljusnar det en smula.

En ödslig ladugård i en Norrlandsby

Ladugård

Utan djur är en ladugård ödslig och tom. Ljuden och värmen, som är så intimt förknippade med denna livliga salong, har försvunnit. Till sist lämnar också doften dessa vackra rum. Bara skönheten blir kvar.

Ladugård

Och skyltarna hänger intill taket, de svarta tavlor där kornas namn och nummer omsorgsfullt textades för att ingen sammanblandning skulle ske. Det var inte av nöden tvunget, ty sina kor känner en bonde utan och innan och då spelade skylten mindre roll. Den hängde nog mest där för regelverkets skull.

Ladugård

Lysrörsarmaturerna var enklast tänkbara och så vackra i sin stramhet. När endast det funktionella får råda kan mycken elegans spira. Särskilt när åren gått och patinan lämnat sitt ovärderliga bidrag.

Ladugård

Spången, som gick parallellt med utgödslingen, är sedan länge försvunnen. Dörren leder rakt ut i luften och intill syns den lilla lucka där gödseln passerade på sin plåt på väg ut mot gödselstack och skrapa för att så småningom återbördas till jorden och kretsloppen slutas.

Gårdstemplet i Villastadens skugga

Kapellet vid Östermalmsgatan

I kvarteren norr om Humlegården finns det mycket att se; även om man promenerar fram och tillbaka var och varannan dag undgår man att bli uttråkad. I villastaden stod ursprungligen bara villor, idag är bebyggelsen mer skiftande. På gården till ett 30-talshus i Korsningen Östermalmsgatan/Villagatan finns fortfarande det gamla tempel kvar som uppfördes av Axel och Hjalmar Kumlien tillsammans med en praktfull dubbelvilla. Dubbelvillan är riven, men kapellet står kvar liksom den vackra muren i fonden. Det är en sällsynt vacker miljö.

Längre upp på Villagatan ligger en dubbelvilla som klarat sig undan rivning. Det är Lotten von Kraemers gamla hus som numera ägs av Samfundet de nio. Studera den gärna, framförallt trädgården som är lagomt vildvuxen. Huset är dock uppdelat i mindre lägenheter idag.

Näst längst ned på Villagatan, i nr 1, har Kungliga Vitterhetsakademien sitt hem. I slutet av 50-talet donerade familjen Retting sin villa (och Skånelaholms slott i Uppland). I Rettingska villan har tiden helt stannat upp, åtminstone i den mycket stora våning som numera är akademiens representationsrum. Hela våningsplanet slogs 1899 samman till en 16-rummare med två kök. Det ena köket har fått vara oförändrat allt sedan dess. Jag har fått för mig att man kan få besöka dessa vackra rum. Om så är fallet, vill jag hemskt gärna gör det någon gång.

Bilderna kommer från Stadsmuseets inventering av Östermalm, volym 4.

En perfekt gråskala tidigt på våren

Gråskala

Banal bild egentligen, men vad jag tycker om den! Dessutom är den tagen i storstan och inte på landet. Mina Stockholmsbilder skiljer sig nog i stor utsträckning från gängse bilder i den genren.

Mai Zetterlingkväll på Cinemateket

Mai Zetterling1946 kom Driver dagg faller regn, en filmatisering av Margit Söderholms roman som kom ett par år tidigare. I denna allmogemiljö, där hon spelade Marit Germundsdotter, fick Mai Zetterling sitt verkligt stora genombrott. 18 år senare har Älskande par premiär. Den är Zetterlings första långfilm i egen regi. Däremellan tillbringade hon många år i England som blond starlet.

Igår gick starten för Cinematekets Zetterlingserie och som första punkt var ett samtal mellan ett antal inbjudna personer, däribland Christina Olofson, Jan Lumholdt och Inga Landgré och ett par utspridda röster ute i publiken. Trots Jannike Åhlund som en inte helt idealisk moderator, var det en intressant tillställning, ty jag tycker alltid att det är roligt att höra människor prata och ge sin bild av en person. Desto bättre om de inte riktigt överensstämmer. Lumholdts utläggning och danska och norska regissörer var verkligt intressant, precis som Landgrés minnesbilder av Zetterlings oavslutade projekt.

Jag tycker att man bör passa på att se Zetterlings filmer. Älskande par är en vacker och dynamisk filmatisering av Krusenstjernas von Pahlensvit. Krusenstjernas intresse för naturen och erotiken tas väl om hand och Eva Dahlbecks porträtt  av den levnadsglada fru Landborg är en pärla (det är fru L som “kan roa sig i cellen” när hon låses fast mellan Tage Ehrencreutz lår). Nattlek och Doktor glas har jag inte sett, dem är jag mycket nyfiken på, precis som Amorosa, filmen om von Krusenstjerna från 1986.

Guy Francis de Moncy Burgess, spion

Guy Francis de Moncy Burgess var en av “The Oxford five”, Oxfordstudenterna som blev löpsedelsstoff när de avslöjades att de var spioner. Mest känd av dem alla är nog Kim Philby .

I filmen Another Country skildras Guy Francis de Moncy Burgess under den tid han tillbringade vid en brittisk internatskola, en upplevelse som får honom att hata sitt fosterland och gör honom redo att förråda det. Det är en mycket vacker film, inte minst kläderna är fullkomligt oslagbara. Filmen är också outsägligt sorglig. Jag kan verkligen rekommendera den.

Burgess arbetade under en följd av år på ambassaderna i både England och USA och kunde skicka en stor mängd information till KBG. 1951 blev han upptäckt men hann fly till Sovjetunionen. Där levde han, mycket alkoholiserad och olycklig, tills dess att han dog 1963.

Svartvita cisterner vid hamnvägen

Cisterner

Längs med Norra hamnvägen ligger cisternerna på rad; silverglänsande, strama och ståtliga. Det pulserar i rör och ledningar och ur ventilerna strömmar ånga och gas. När sommarhettan ligger tung är här gudagott att vara. Men denna dag är himlen grå.

Cisterner

Det sägs att en av dessa cisterner är kopplade till en ledning som går till jordens medelpunkt. Hittar man bara rätt och vrider på ett särskilt reglage, kan man stiga ner till det rike som Orfeus med så föga framgång besökte för att återföra sin älskade Eurydike.

Cisterner

En gång på 20-talet, innan cisterner kantade Norra hamnvägen, vandrade här ensamma själar. Det var människor som  färdats genom öppnas städer, längs med nöjen utan mål. Livet gav dem här ännu några år.

Martinsons Kvinnor och äppelträd

moa_martinsonProletärförfattare, ja arbetarklassen överhuvudtaget, upptäckte jag tämligen sent ty klassamhället hade gått mig mer eller mindre förbi. Det är klart att jag visste att alla inte hade det lika bra, men att skillnaderna en gång i tiden var så oerhörda var något jag inte ägnat några djupare tankar.

När jag väl blivit medveten om detta, blev jag nyfiken på den generation som så kraftfullt strävade mot något bättre, mot en vettig ekonomi, bildning och kultur. Kontrasterna gentemot dagens arbetarklass, som tyvärr ofta nöjer sig med att konsumera, är i mina ögon stor.

Jag försökte mig på att läsa om Kata Dahlström, men tvingades ge upp, ty den universitetsavhandling som var bokens kärna, var alltför illa skriven. Jag läste Jan Fridegårds Offer, men bläddrade förbi åtskilliga sidor, ty berättelsen var alltför hemsk.

Nu sitter jag med Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Det är en fin bok och allra bäst tycker jag om den poetiska inledningen om mor Sofi och Fredrika som gör något mycket uppseendeväckande: de badar varje fredag i bykstugan.

Moa Martinson var både läst och omtalad när jag växte upp, ty det var under dessa år som hon återupptäcktes av en ny generation. Idag är Martinson åter en smula bortglömd och det skall bli intressant att se vad jag tycker om hennes gärning, när jag läst ut denna bok och ytterligare ett par ur hennes efterlämnade produktion.

Doktorns Strandvägsmottagning

Somliga läkare har en mer påkostad praktik än andra. Här har vi doktor Torsten Amundsons hem på Strandvägen 1 i det fina huset kvarteret Bodarne. Bilden visar utsikten från matsalen mot Nybroplan och Dramaten .

Amundson föddes på godset Stora Frösunda och var van vid påkostade miljöer redan som barn. Trots att doktorn saknade fru, lyckades han med stor finess och elegans inreda sitt hem och sin praktik.

Här bjuder jag på en bildkavalkad över doktorns privatrum och mottagning.


Hallen med väntrum till vänster och salongen till höger. Innanför väntrummet ligger mottagningen.


Mottagningsrummet mot fönster och Strandvägsutsikt.


Mottagningsrumet med doktorns skrivbord.


Salongen mot väntrum. Till höger skymtar burspråket mot Strandvägen. Ovanför dörrarna antika överstycken.


Den öppna spisen i salongen.

Man konstaterar att doktorns mottagning ter sig som en dröm och att sjukdom skulle kunna vara något positivt, åtminstone om man finge besöka denna praktik.

Doktor var en mycket förmögen man. Några år efter att detta reportage gjordes, köpte han Engsholms slott som är en praktfull byggnad uppförd på 10-talet.

Än i dag gamla spinnrocken spinner

Påskfirande

Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lyckan en gång om två hjärtan som slog för varandra och som vigdes vid klockornas sång.

Påskmiddag med granne som gäst

Farbror Josef

You won’t believe me I love you only

En mycket kraftfull dam som både spelar piano och sjunger. Enligt uppgift är det Nina Simones första TV-framträdande och det var hos Ed Sullivan 1960.

Love me or leave me blev populär i slutet av 20-talet och sjöngs av Ruth Etting. Texten är precis så där härligt överspänd i sin skildring av kärlek:
You won’t believe me, I love you only
I’d rather be lonely
Then happy with someone else

Nina Simone gör den mästerligt.

Lift me high above the moonlit sky

Vinden

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream (lyssna!) med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Mer musik? Klicka på taggen Sång här under.

En påsk i en kyrkstad i Norrbotten

Kyrkstugan

Påsk var för länge sedan en stor kyrkhelg med allt  av festligheter som det innebar. Dåförtiden även sprit och hor. Idag har lugnet sänkt sig över de gamla stugorna som står tätt tillsammans i kyrkstäderna i Norr- och Västerbotten.

Kyrkstugan

Här några bilder från min mormors stuga som moderniserades med nya tapeter och ny vaxduk i början av 50-talet (den gamla duken ligger kvar under den nya). I rummets ena hörn står en silverfärgad vedspis. Att piffa upp spisen på detta sätt var mycket populärt en gång i tiden.

Kyrkstugan

På  bilden ovan ses min mors och hennes lillasysters kläder från mitten av 40-talet. Mormor var en skicklig sömmerska även hade god hand med sticksömmen.

Ytterligare två bilder i det stående format som gör sig så dåligt här om man inte lägger dem i en lightbox. Den första på den enkla  köksutrustningen i rummet och den andra det vackra trappuset där man tyvärr inte ser de gamla tvinnade elledningarna som är fästa i vita porslinsknoppar.

Självporträtt i ett skyltfönster i stan

I ett skyltfönster

Självporträtt i ett skyltfönster på Tegnérgatan en gråmulen lördag i slutat av mars.

Nygotik, nygotik, nygotik!

Matteuskyrkan i NorrköpingMan skulle kunna tro att jag bara gillar nyrenässans och stram funktionalism, men icke. Även enkla torparstugor och nygotiken vinner mitt gillande.

Nygotiken är en av alla dessa imitationsstilar som var så populära under 1800-talet och som alltsedan dess fört en något tynande tillvaro. Otaliga är de kyrkor som uppförts, eller restaurerats, i denna stil. Här intill ses Matteuskyrkan i Norrköping. I närheten av mig ligger den mycket fina och nätta Gustav Adolfskyrkan, i parken som fått sitt man efter samme man.

Tyvärr är nygotiken inte alls lika vanlig när det gäller villor och hyreshus. Tråkigt, tycker jag, för vem vill inte bo i en gotisk tegelborg med tinnar, torn och rosettfönster? Gärna i en lummig park omgiven av höga järnstaket och med doftande syrener, rosor och violer. Nygotiska detaljer på nyrenässansens hus är däremot rätt vanliga, och då rör det sig oftast om rosett- eller spetsbågiga fönster som ritats in för att få en mer varierad fasad.

På Stockholms slott inreddes på 1820-talet det s.k. Götiska rummet i den nya stilen. I slutet av 1890 apterades detta vackra rum till dåvarande kronprinsen, sedermera Gustav V. Här finns en längre text med många utmärkta bilder som visar denna förträffliga interiör.

Dizzy Gillespie och Don Byas i Paris

Dizzy Gillespie och Don Byas

1952 befann sig Dizzy Gillespie i Paris och där fanns också Don Byas som flyttat dit redan i mitten av 40-talet för att komma tillrätta med sitt tunga drogberoende. Naturligtvis spelade de in skivor och de gavs ut av franska Vouge (i USA hamnade de på Blue Note-etiketten). På bilden ses Dizzy Gillespie till vänster med glasögon och fluga. Byas gör tummen upp i bildens mitt.

Dizzy Gillespie quintet med Sweet Lorraine:

I cover the waterfront med Dizzys sextet:

I båda spelar Don Byas tenorsax. Övriga musiker är bla Pierre Michelot, Pierre Lemarchand, Arnold Ross, Joe Benjamin och Bill Clark.

Bilden hittade jag på denna fina webbplats där man kan läsa om skivbolaget Continental som gav ut en hel del riktigt fina skivor under 40-talet.

Solen gassar och flaggstången lutar

Pressar i solen

Colour me red when I’m feeling blue

Marc Almond är relativt sparsamt representerad på Spotify, men på YouTube kan man hitta en hel del av hans produktion. Skivan Teenement Symphony är min favorit, ty där finns Almonds utmärkta cover på David McWilliams gamla dänga The days of Pearly Spencer. Den är mycket bra, nästintill genial Men någon video verkar tyvärr inte finnas att tillgå.

Ruby Red är ett annat alster som jag tycker mycket om. Videon kan kanske uppfattas som en smula grotesk men vilken text!

When you went and stole my heart
I saw it go so I know it’s true
It was a ruby, ruby, ruby red
It was the most precious gift I could give to you

Att stjäla ett hjärta, ett blodrött. Så vackert. Mitt hjärta är nog av den sort att det måste stjälas, för att jag skall förstå vad som är på väg att ske. Det finstilta går mig lätt förbi.

Jag läser K Boyes kris på höskullen

Jag läser kris

Det var alltför pretentiöst  för att jag skulle kunna låta bli, så jag begav mig upp på höstkullen, detta meditativt vackra rum, för att fotografera mig själv läsandes Karin Boyes Kris. Det är viktigt att man står rak i ryggen, det hoppas jag ni förstår. För att göra saken ännu värre, lyssnar jag på Matteuspassionen när dessa rader skrivs.

Kris är en intressant roman, som jag ännu inte kan säga något väsentligt om. Kanske är den inte ens värd att läsas. Boken är till stora delar självbiografisk, läser jag i förskriften, och handlar om en ung kvinna som grubblar över vår herre och sin förtjusning i en annan ung flicka. Jag är dock intagen av den generation som verkade under första halvan av 1900-talet och känner, av oklar anledning, ett släktskap som jag inte tycker mig finna om jag ser på det sena 1900-talets skribenter, fotografer och konstnärer.

Och så ett lästips på påskhelgens sista dag. Dagarnas skum, litteratur från Norr- och Västerbotten.

När väckelsepredikanten kom till byn

Predikanten

När jag var liten sa tant Signe om mig att “hajna blir nog försäljare eller väckelsepredikant”. Helt fel hade hon inte, ty kaffe och smörgåsar har jag faktiskt sålt, min karriär som väckelsepredikant är det dock inte mycket bevänt med.

Min moster som var född i början av 30-talet brukade berätta om forna tiders liv på landsorten och där var de frireligiösa inslagen inte alls ovanliga. Däremot var det inte alltför väl beställt med den kristna tron, vilket idag kan låtar underligt. Många var de fruar och fröknar som lät döpa sig av den enkla anledningen att de blivit tjusade av en stilig väckelsepredikant. Huruvida predikanterna utnyttjade detta för mer intim samvaro, förtäljer inte hennes berättelser. Ej heller om ladugårdsdrängar och hemmansägare gick i samma fälla.

Jag minns inte om det var Jeanette Winterson eller någon annan brittisk författare som skrev om en mycket framgångsrik försäljare av varor i den genren där Tupperware. Damen ifråga var inte endast en god försäljare, hon förförde framgångsrikt den ena uttråkade hemmafrun efter den andra. Dessa två yrken är mer lika än man kan tro. Uppenbarligen insåg även tant Signe det.

På bilden ovan har jag satt mig framför tramporgeln i den gamla byaskolan. Förhoppningsvis läses Rävjägarn även uppe hos vår herre, och jag hoppas att tant Signe får syn på bilden och blir verkligt belåten (med att hon hade rätt i sitt antagande).

Vårvinter och sol går mot skymning

Dimman drar in

Åh, här ligger snön tung men som det töade och droppade från alla tak idag. Solen bara gassade och med ens var det som om det var sommar igen. Snödrivorna var dock ihärdiga; nästan meterdjupt ligger snötäcket vitt och solitt, vallar och högar tornar upp sig vilket skapar nästintill labyrinter på gården.

Jag tog nattåget norrut torsdag kväll och anlände långfredagens morgon till en disig nordsvensk atmosfär. Dessbättre lättade moln, dis och dimma och dagen blev solig och varm. Jag tog fram bilen och åkte en tur på de slaskigaste av vägar där smältvattnet orsakade rännilar och insjöar. Det har sin charm att åka omkring i en fin gammal bil som är helt nedstänkt av smuts. Resultatet blir helt autentiskt förritin.

Som grädde på moset bildtwittrar jag dessa dagar i norr. Guldkorn från en obestämd tid, tagna med telefonkameran. Vardagliga bilder, snap-shots.

Jag läser i lokaltidningen en intervju med kyrkoherden i Pajala, Monica Metsävainio som den första februari i år tillträdde sin tjänst efter ett visst debacle. Äldre laestadianer och pingstvänner var emot, inte ville de ha en kvinna som ledare för församlingen. Men herren ville och Metsävainio fick sin tjänst. Svårt för mig att förstå denna problematik, ty Jesus verkar ha varit en radikal man som inte drog sig för att göra det han fann rätt och rådigt, även om detta inte gjorde honom populär. Det tycker jag kyrkliga människor borde pränta in, istället för att gå omkring och vara konservativa och skapa onödigt lidande.

Han borde inte vara helt nöjd med sina efterträdare här nere på jorden, vår herres son.

Lokalpressen är verkligen inte ointressant. Jag läste också en lång artikel om en 95-åring man som fortfarande snickrar på beställning och promenerar 2 km dagligen. Två fruar har han överlevt. man får hoppas att slutet kommer snabbt så han slipper hamna på hemmet.

Långfredagen står döden för dörren

Nu hoppas jag att vår herre har överseende mitt tilltag.

Som många kanske inte vet, firades påsken redan på det noir-stinna 40-talet och detta till minne av salig Casimir Silfverstake som offrade sitt liv för att rädda ett välfyllt barskåp. Det var en kulen kväll. Casimirs barskåp var fyllt till bredden, ty det skulle bli en vår fylld av stora kalas. Framåt natten hördes märkliga ljud från källarvåning. Casimir, som anade oråd, bad jungfrun hämta en förskärare och embarkerade sig framför barskåpet med kniven i högsta hugg och ett stearinljus i sin hand.

Med förskärare i hand

Den liga som bestämt sig för att råna Casimir och hans barskåp var av allra grymmaste sort. När dagen grydde hittade jungfrun honom död på soffan inne i kabinettet. Spriten hade de dock inte fått med sig, ty förskäraren hade faktiskt gjort nytta. Alltsedan den gången firar Casimirs vänner hans tragiska hädanfärd och gläder sig åt att han så osjälviskt räddade dem från en torrlagd vår.

I soffan död

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur