Gustav Molanders Förseglade läppar

Cinemateket har den goda smaken att visa en serie stumfilmer denna vår. Naturligtvis hade man önskat sig ökenromantik med Valentino och Negri, men Gustav Molanders Förseglade läppar var verkligen mycket sevärd den med.

Intrigen i denna vackra film kretsar kring den föräldralösa och bildsköna Angela som vuxit upp i ett italienskt kloster, beskyddad av den rara syster Scolastica som spelas av den trinda och mycket roliga Stina Berg. Scolastica tar sig gärna en snus, ty, som hon säger, hon tjänar vår herre med sitt hjärta, inte med näsan (detta var på doftsnusets dagar).  En dag är det emellertid dags för Angela att åka ut i stora världen, d.v.s.  till tant Peppinas osteria i en närbelägen stad. Det dröjer inte länge förrän Angela stiftat bekantskap med både kärleken och erotiken i form av bildskön konstnär och tant Peppinas slampige äkta  man (eldigt spelad av Edvin Adolphson).

Intrigen är kanske en smula banal, men bilderna är vackra och det dröjer inte länge förrän man sugs in i den relativt stillsamma, men ändock dramatiska handlingen. Särskilt gripande är scenerna från konstnärens engelska hem där hans invalidiserade hustru framlever sina dagar.

Och de talade replikerna? Dem saknar man inte det minsta. Vill man se mer stumfilm, beger man sig lämpligen till filmhuset ikväll och tittar på Karin Swanströms filmatisering av Hjalmar Bergmans Flickan i frack.

3 svar på “Gustav Molanders Förseglade läppar”

  1. Stumfilm är oslagbart. När jag har frossat i stumfilm tycker jag att talfilm är vulgärt och lämnar för lite åt fantasin.

  2. Ja, stumfilmer är underbara. Synd bara att väldigt många inte vågar se dem och att man just kallar de stumfilmer; de är ju inte direkt stumma, varken i meningen att de inte låter (brukar ju framföras med musik till) eller att de inte kan kommunicera med åskådaren – det kan de visst!
    Som stor älskare av Greta Garbo så måste jag för övrigt ge beröm för ditt sidhuvud där jag tycker mig skönja Mauritz Stiller och Lars Hanson! Länge leve stumfilmen!

  3. Stumfilmer är verkligen mycket uttrycksfulla. Dialogen är mindre viktig än man tror. Dessutom är både miljöer och foto ofta mycket vackra.

    Jag har precis sett Flickan i frack! Även den en liten pärla, omän jag irriterade mig på de båda unga männen i filmen som var lite väl flamsiga. Jag minns att jag tyckte mycket om boken så nu får jag läsa den igen, ty jag är nyfiken på hur mycket som ändrats. Karin Swanström stod för regin.

    Bilen är tagen från Gunnar Hedes saga och föreställer Stiller och Jaenzon och, hör och häpna, Einar Hansson. Han är mycket lik Lars Hansson men dog ung i slutet av 20-talet i USA där han filmade.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_Hanson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *