De nordligare städerna är inte kända för någon större pietet, men frågan är om inte priset går till Luleå som med stor nit utplånat de flesta byggnader från tiden efter första världskriget. Ett par rester finns naturligtvis, domkyrkan, stadshotellet och några hus intill samt ett par träkåkar av gammalt datum. Men i övrigt består centrum och Storgatan av nybyggnationer eller ombyggnationer av värsta sort. En sista rest finns i kvarteret Hunden i ytterligare någradagar. I dess ena hörn tronar det ståtliga Ebeneser i jugendstil, i dess andra hörn, en 20-talsbyggnad ritad av Simon Gate. Däremellan finns en 1890-talsbyggnad i sober nyrenässans.

Men nu skall här rivas och affärshusen på bilden är snart ett minne blott, endast Ebeneser får stå kvar. En ny galleria  skall uppföras på tomten vilket framstår som helt obegripligt i en stad som mestadels består av just gallerior, inte minst den sorgligt sönderrenoverade byggnaden av Ralph Erskine, Shoppingcenter, från mitten av 50-talet. Kanske är det den hårdnande konkurrensen från affärsverksamheten ute på det gamla industriområdet Storheden som är orsaken. Eller så är det den dominerande inställningen bland nordsvenskar att allt gammalt är fult som står bakom, för tyvärr står det gamla mycket lågt i kurs norrut. Gamla hus kan nog var fina, men bara om de är ombyggda till nutidsstandard. Patina och pietet är okända begrepp för gemene man däruppe. Jag skäms faktiskt var gång jag åker norrut å mina rötters vägnar.

Läs mer om kvarterat hunden på Norrbottens museums utmärkta webbplats. De försökte hindra rivningen, men vann inget gehör.  Även Svenska byggnadsvårdsföreningen har uppmärksammat denna dumhet.

I rosengård det dröjer kvar, ett solackord från det som var.

Ett av mina tidigaste musikaliska minnen var Svunnen lycka (Vergangenes Glück, hur vackert är inte den titeln på tyskan!) av Ida Prade. Jag minns inte om melodin klingade från en speldosa, eller om det var pappa som spelade den på pianot. Gränslöst sorglig tyckte jag iallfall att den var. Och mycket vacker. Tyvärr är det endast den första strofen som stannat kvar i mitt minne.

När jag började tänka på Stenkullen dök melodin upp för mig igen, ty den utgör en utomordentlig bakgrund till detta magiska ställe som trots allt verkar finnas kvar. Här har tiden stannat många gånger, allra senast på 80-talet vad jag kan förstå, ty det var då glansdagarna så sakteliga försvann och törnrosasömnen började sänka sig över det stora huset med sina många rum.

Stenkullen har anor. En gång var det ett generöst sommarställe som på 10-talet om- och påbyggdes efter ritningar av Ragnar Östberg. Fram till 1957 var detta stora hus hem för endast en familj. Här fanns, och finns, rosenträdgård, lusthus, fontän och en stor äppelodling. Den sistnämnda  ligger dessvärre på andra sidan E4:an som efter en omdragning 1965 klöv tomten i två stora delar.

Det var mot slutet av 50-talet som familjen Svensson köpte Stenkullen och öppnade hotell med tillhörande värdshus. Huset moderniserades en smula men har i stort förblivit oförändrat alltsedan dess. Här finns 38 gästrum, en pampig matsal, det av Östberg ritade biblioteket och en hall som verkar slå det mesta i hallväg. De påfåglar som förritin sprang runt i trädgården har dock flugit sin kos, tillsammans med de servitriser och den kökspersonal som behövdes för att sköta ruljansen.

Här skulle jag vilja bo någon gång, och smyga runt i det stora huset med mina sinnen lätt beslöjade av några klunkar ur en konjakskupa. Höra trappan knarra och känna doften från de övergivna rummen, gå ut i parken till rosorna och det förfallna lusthuset.

Läs mer om Stenkullen i ett reportage i SvD.

En vän till mig har ett rum som inte liknar något annat. Det är ett litet genomgångsrum, ja nästan att betrakta som ett kabinett.  I rummet finns en soffa, en pösig nyrokokomodell. Framför soffan står ett enkelt bord. Rummet kallas Den kristna tron.

Förra sommaren när jag anlände den lilla byn hade jag med mig en present. Det var en  mycket speciell present. Det var ett mystikljus, Mystikljuset rosen. Sommarnätterna uppe i norr är som bekant mycket ljusa, så det dröjde till sent  innan en antydan till skymning så sakteliga sänkte sig över skog och mark. När dagsljuset till sist sinat, smög vi oss uppför de knarrande trappstegen i den fernissade trappan och satte oss i soffan där vi tände det magiska ljuset. Lågan flämtade till, men tog sig till sist och med ens skiftade stearinrosen i regnbågens färger. Genom fönstret skymtade himlen, fortfarande ljus i den tilltagande skymningen. Längre bort stod kapellet och lyste vitt i den klara sommarnatten.

När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Det var en undervisning som inte lämnade några bestående minnen. Min kunskap om kristendomen är därför verkligt skral och jag måste erkänna att de grekiska gudasagorna fascinerade mig desto mer. För att inte tala om Maria Gripes  tordyvel som flög i skymningen. Ett visst mått av det övernaturliga har alltid tilltalat mig.

Mina främsta minnen av kyrkligheten är knutna till kyrkoherden och hans fru. Kyrkoherde Granström var mycket populär, framförallt för att han hade en sådan pärla till fru. Fru Granström, som var rar, livlig och vithårig, förkroppsligade allt det fina som förknippas med kristendomen. Hon såg alltid till de goda sidorna, även om anden så att säga var en smula svag hos somliga  i hennes mans brokiga hage. Hon ägnade sig helhjärtat åt de som var i störst behov av tröst. Och så hade hon humor.

Kyrkoherden däremot, var en stillsam man som trivdes bäst i sitt arbetsrum skrivandes på en predikan eller bläddrandes i den heliga skrift. Administration och sällskapsliv låg inte för honom, han var alltför tillbakadragen, men det hindrade honom inte från att vara populär. Det var något solitt över kyrkoherde Granström och det uppskattades. Dessutom hade inte det minsta emot kvinnliga präster, vilket gjorde att församlingen mestadels höll sig med kvinnliga präster. Det var ovanligt på den tiden.

Det är minnen som dessa som gjorde mig sentimental och nästintill religiös, när jag satt i det lilla förmaket en sommarkväll förra sommaren.

Söndagsmusik. Tchaikovsky violinkonser i d dur opus 35. Det är en tysk inspelning från 1939 med professor Georg Kulenkampff på violin och orkestern leds (Orchester des Deutschen Operahauses berlin) av generalmusikdirektör Artur Rother. Verkligen tjusiga titlar.

Stycket är som sagt inspelat 1939, strax innan eller precis efter krigsutbrottet vilket måste ha varit en speciell tid. Jag förmodar att det låg mer av seger i luften i Tyskland än på många andra håll i Europa. Violinisten, Georg Kulenkampff, dog ung, redan 1948. År 1944 flyttade han till Schweiz. Kanske berodde detta på den politiska situationen i Tyskland, jag vet inte. Han kan dock knappast ha varit av judisk börd.

Lyssna på Tchaikovskys vackra och vemodiga violinkonsert D-dur op. 35.

Inspelningen gavs ut på 4 stycken 78-varvsskivor (Telefunken) vilket är förklaringen till de kortare avbrott som med jämna mellanrum inträffar.

Målar man inte tillräckligt fint, är det mycket möjligt att man hamnar på detta arbetsläger för den korrekta och oförargliga konsten.

I och med den osannolika mordkomplotten med Jihad Jane i spetsen har Lars Vilks verkligen blivit internationellt omtalad. Påpekas bör att jag för den skull inte tror att den amerikanska blondinen är en skapelse av författaren till Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (Lars Vilks och Martin Schibli, 2007). Det om något vore en första klassens nyhet.

Att det kan bli ett sådant liv av en Rondellhund förstår jag inte alls. Den enda logiska förklaringen i fall som detta är att det finns människor som inte gör annat än väntar och väntar på att något skall ske, något som de kan hetsa upp sig inför och använda för egna syften. Det är ett mycket ohederligt tilltag att bete sig på det sättet. Det påminner mig och ilskna och elaka människor som med förtjusning åser någon göra ett klavertramp, ty de vet då att nu yppar sig ett förträffligt tillfälle ge igen för gammal ost (eller något annat). Nu begriper jag naturligtvis att orsakerna bakom den smärre sensation som mordplanerna mot Vilks får sägas vara är mer komplexa än så, men i grunden tror jag att det handlar om ytterst banala mänskliga egenskaper.

Jag är bra nyfiken på hur man kommer att se på Vilks rondellhund om en 50-100 år. Dessvärre är det inte troligt att jag kommer att få uppleva den tiden. Sorgligt, ty jag hade gärna velat veta vad man ansett om detta tilltag. När Hanna Pauli är 1887 målade Konstnären Venny Soldan-Brofelt höjdes upprörda röster: en kvinna som till fullo ägnar sig åt konsten precis som en man. Det gick inte för sig. Parallellen med Vilks Rondellhund är naturligtvis ytterst  vag, men idag är det nog få som ens känner till denna på sin tid så omtalade målning. Kanske blir Vilks öde detsamma.

På SvD:s brännpunkt skriver Per Braun en läsvärd text om Vilks och denna problematik. Den bör man läsa. Mer att läsa hittar man bland annat  på Axessbloggen (här och här). En ett utförligare inlägg och en rejält tilltagen länklista finns på Ozymandias Suspensoar.

Genom Vellinge kommun, närmare bestämt i krokarna av Östra Grevie, passerar väg nummer 101 som går mellan Malmö och Anderslöv. 101 är en gammal anrik väg, ty det sägs att det var denna landsväg som Edvard Persson sjöng om i filmen Kalle på Spången. Jag är emellertid en smula tveksam, ty gästgiveriet Spången, som gett filmen dess namn, ligger vid riksväg 13.

Ett av huvudnumren i filmen är Jag har bott vid en landsväg. Jag hörde den redan som liten, ty det visades ofta vardagsmatinéer på tv på den tiden, men det är först nyligen som jag verkligen fastnade för den. Texten är mycket vacker och lite sorglig. Framförallt är “Efter oro och strid, tvenne människor fått frid” en helt rörande strof. Jag är av den uppfattningen att friden den kommer nog till slut, om inte annat på dödsbädden.

Det är minnenas kväll, det är ro i ett tjäll, bortom vägen det skymmer alltmer. Efter oro och strid, tvenne människor fått frid, det är bara varandra de ser.

Vem som än drar förbi, ett skall evigt förbli, det är kärlekens livsmelodi. När vi böjda av år, mot det okända går, följa kommande släkten väl i våra spår.

Velligne är en av alla de skånska orter där inställningen till andra nationaliteter är minst sagt njugg. Detta tänker jag ofta på när jag lyssnar på sångtexten. Och inte är det svårt att tänka sig vad som hänt om någon verkligt utsocknes hamnat i den gamla filmintrigen, men på den tiden kunde det knappast bli värre än en gapig Stockholmare.

Lyssna på Jag har bott vid en landsväg. Edvard Persson spelade in den i slutet av 1939.

Sommaren 2008 var stundtals mycket het. Under ett par veckor gassade solen som aldrig förr, och sedan tog regn och rusk som vanligt vid. Det var i slutet av juli som jag åkte till Glesbygdssystern i Seklernas by. Mammas gamla Ascona hade precis gått sönder och min egen Kapitän var ännu inte reparerad, så jag hoppade på bussen och begav mig söderut. Varm och utmattad anlände jag Ånäset och skjutsades vidare till en idyllisk lite insjö som försetts med sandstrand någon gång för länge sedan.Det var underbart och verklig högsommar när den är som bäst.

Dagen därpå skulle GBS och jag bege oss till den verkliga stranden ute vid havet. Vi packade korg och tog med oss filtar. GBS hade stor hatt för att skydda sin hy, jag hade desto mindre på mig för att bli så sommarbrun som möjligt. Under tallarna som vi passerade på väg ner till stranden var det behagligt svalt och det doftade av fukt, sand och kottar. Nere på stranden stekte solen och luften stod helt still. I solstolar och på filtar dåsade strandens

Med ens gick solen i moln och luften blev sval. Några regnstänk började fölloch vi rusade mot bilen. Ett oväder var i antågande! I Ånäset sökte vi skydd i en stor lada som apterats till loppmarknad. Regnet forsade ner så att vi trodde att taket skulle brista. Det gjorde det ej, men vi blev präktigt blöta när vi sprang tillbaka till bilen.

När kvällen kom och det mörknat fortsatte ovädret. Stora blixtar lyste upp trädgården och kapellet mittemot undrade vad vår herre egentligen ställt till med. Stormen piskade träden så att de låg halvvägs mot marken. Det var som om domedagen stod för dörren. GBS föreslog att vi skulle ta skydd i villans matkällare, utifall allt skulle rasa. Tanken var inte alls tilltalande och då huset är välbyggt, så jag insisterade på att vi skulle sitta kvar under våra täcken på det av blixtar upplysta köksgolvet.

På morgonen var det lugnt och stilla. Sommarvärmen hade försvunnit och det var nästan höst i luften. På gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och tvätt huller om buller. I jordgubbslandet var förödelsen stor, ty en gigantisk björk, tvåstammig, hade kapsejsat och med nöd och näppe skonat uthuset som stod intill.

Framför uthuset finns fortfarande ved kvar som minner om den dramatiska sommaren 2008.

För ett par år sedan köpte jag en samling skivor. Det var mestadels klassisk musik, men även en del lättare populärmusik främst från första halvan av 50-talet. Bland skivorna fanns bl.a. gamla enkelsidiga skivor med Caruso och åtskilliga med österrikaren Richard Tauber.

Det bästa med hela samlingen är dess arkivpärmar. Den ena pärmen, den vänstra på bilden, innehåller registerkort som är sorterade efter kompositör. Den högra pärmen, som är verkligt tung, består av metallblad där tunna pappremsor med maskinskriven text visar vilka verk som ingår. Efter varje post finns i båda registren en bokstav och en siffra. Bokstaven står vilket format skivan är utgiven i. A, B och C är 78-varvsskivor i formaten 30 och 25 cm. LA och LB är lp-skivor (30 resp. 25 cm). LC är 45-varvs sjutumssinglar. Siffran anger vilket nummer i bokstavsserien det rör sig om så att man lätt skall hitta önskat verk när man går igenom skivhyllan där varje bokstav har sin egen avdelning.

Ett flottare register har jag aldrig ägt. Det är som att ha en liten bit av KB hemma hos sig, den bit som mer eller mindre försvann i och med datoriseringen (precis som på Stadsbiblioteket). Registerkort, finns det något bättre? Lukten är obetalbar och den tunga soliditeten imponerar. Det var en mycket bra köp.