I slutet på 70-talet fick Hemmets Veckotidnings medarbetare Gunilla Wärle den brilljanta idén att åka landet runt för att samla ihop de bästa recepten från svenska slott och herresäten. Det var förmodligen i grevens tid, ty den generation som då bebodde många av dessa gårdar var av de årgångar som hade upplevt den gamla tiden, uppväxta innan eller under första världskriget.
En verklig guldgruva är den, boken, för alla som gillar bättre bakverk och inte drar sig för lite hemarbete (fru Stephens hör dock till dem som “låter baka”). Här finns mängder av smaskiga sötsaker, då det främst är kakor och tårtor som presenteras. Smaskigast verkar nog Hofdalatårtan från godset med samma namn.
Bilderna ovan föreställer Birgit Th Sparre från Sjöred, Mary Stephens på Torne gård samt Friherinnan Erna af Ugglas på Skönabäck. Boken heter De bästa recepten från svenska slott och herresäten och är utgiven 1979 på Förlaget Tifa.
Häromdagen fick jag mig en visning av kontorets stora konstsamling. Företagets ägare har en mycket stor samling från 80-tal och framåt. Alla verk får inte plats i hans hem, därför nyttjar han väggarna i våra 600 kvadratmeter stora lokaler. Det sägs att han har en av de största samlingarna i Sverige med nutidskonst.
Vid femtiden droppade det in några Östermalmspensionärer med smak för konst i allmänhet och den moderna i synnerhet, åtminstone tyckte jag mig förstå det. Den blåhåriga tantens make fick sitta på en stol. Vin och chips saknades ej.
Det tog närmare två timmar att avverka merparten av alla verk, trots att vi gick tämligen hastigt fram. Vi tittade bland annat på Dan Wolgers, Marie-Louise De Geer-Bergenstråle-Ekman, Tilda Lovell, Cindy Sherman och Martin Wickström. Den sistnämnde finns rikligt representerad och intill köket hänger två stora verk, diptyker, som ingående studerades. När lämnade rummet för att går vidare, yttrar en av damerna som fått syn på fotbollsspelet som står i mitten av rummet: Är detta också en Martin Wickström?
Tänk, jag som trodde att alla vet att konst som man inte kan ha på väggarna, det är ingen riktig konst.
Jag såg en 30-talsvåning till salu. Många tycks tro att allt var ljust, ja rentutav vitt, under dessa år. Så var det inte. Här en helt fantastisk lägenhet, som dessutom är mycket vackert inredd, där snickerierna i den offentliga delen är uteslutande målade i brunt. Golvlister, dörrlister, fönster och dörrar är har denna dekorativa nyans som gör sig så bra mot ljusa väggar. Här ytterligare en bild som visar ståten.
Jag undrar när gemene man skall få upp ögonen för annat än det vitaste vitt. En lyckad interiör kan inte bara vara ljus, det måste finnas ett samspel mellan skuggor och dagrar. Det är precis lika självklart som att öppna ytor måste kombineras med slutna för ett en tilltalande helhet skall uppnås.
Mina bilder på snön och kylan tenderar icke att sina. Här ses som vanligt Frihamnen i all sin kylslagna elegans.
Blågrönt är min färg. Plåt på hus är vanligtvis ingen favorit, men denna byggnad kan jag inte annat än älska.
Lurar med musik uti går jag aldrig omkring i. Lyssnar jag på musik när jag förflyttar mig, är det i bilen, men det är en annan historia (och tillika en mycket angenäm). Hade min promenad haft ett soundtrack, hade det kanhända innehållit Don Byas version av You call it madness, but I’ll call it love (på svenska den underbara För mig var det allt).
På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen Modemakt som visar kläder från tre decennium, 1780-, 1860- och 1960-talen. På utställningens informationssida står att läsa “Modets makt är stor. I alla tider har olika samhällsgrupper använt kläder för att uttrycka sin identitet.” Ja, det kan man inte neka till. Det återstår bara att se om utställningen har något nytt att förmedla på detta område.
Tänk om man får veta något om klädkoderna i romantikens Uppsala. Berätta för mig om hur den unge Per Erik Kernell klädde sig när han begav sig för att träffa överstinna Silfverstolpe och vad den vittra Amaila von Helvig valt att sätta på sig den dag hon satte sig vid Mallas piano och lät sina händer smekas av den förälskade E.G. Geijer. Geijer och Helvig hade inte särdeles fysisk romans, så man kan tänka sig att klädedräkten var ytterst viktig för att uttrycka de förbjudna känslorna.
“Modets nycker ges så korta liv”, den spirituella frasen, är hämtad från en Lustans lakejer-text. En av de bästa faktiskt. Det finns en hel del så pärlor från början av deras karriär. I “Se men inte röra” sjunger Johan Kinde “En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick”. På tal om identitet.
Här intill ses Edvin Adolphson och Anders Henrikson på en bild från år 1940 ur filmen Ett brott. Adolphson är en av mina favoriter. Alltid välklädd, inte undra på förresten, han klädde i det mesta. Den mustasch som han odlade under ett antal år var dessutom ytterst elegant. Synd, att den inte kommit på mode igen. En något fylligare variant på den så utskällda tangorabatten skulle man kunna karakterisera den.
Vid sjön Åsunden i Sjuhäradsbyggden ligger många gamla vackra gårdar. äldst av dem alla, är Torpa Stenhus med anor från 1400-talet. Det är en underdrift att säga att jag är förtjust i livet vid gårdarna runt Åsunden vid förra sekelskiftet.
Hilma, den gamla kammarjungfrun på Torpa, var god vän med alla anrika spöken i den gamla medeltidsborgen, berättar Birgit Th. Sparre memoarvolymen Gäst i det förgångna. I Stenhuset finns ett rum som i många år hade varit igenmurat, och detta, berättade Hilma, var en mycket tragisk historia. En av de gamla Torpagrevarna hade en ung dotter som besökt sina släktingar i Danmark. Skeppet hon färdades med misstänktes vara pestsmittat, vilket gjorde hennes far orolig. När hon anlände Torpa, bjöds hon på en välkomstbägare med förgiftat kryddvin. Vallmogiftet gjorde henne genast omtöcknad och hon föll i djup sömn. Fadern lät mura igen fönsterglugg och dörr för att undvika att resten av familjen skulle bli smittad. Under många dagar hördes det förtvivlade skriket från det förseglade rummet. En dag tystnade det och fadern blev den förste att insjukna i pesten, som sedan drabbade hela trakten.
Hilma visste att berätta, och när hon såg hur den unga Birgit storgråtandes bad att för höra mer, plockade hon fram en annan variant. Denna gång hade den unga och vackra dottern förälskat sig i en ung man utan vare sig pengar eller börd. Fadern överraskade dem i en öm scen och befallde att de unga tu skulle muras, slagna i järn och utan möjlighet att vidröra varandra. Den vackre väpnaren hördes sjunga för sin mö, men så småningom blev det tyst i tillslutna rummet.
Många år senare, vid förra sekelskiftet, beslöt greve Erik Sparre att låta bryta förseglingen. Efter många om och men fick han tag i en man som var villig att ta på sig detta uppdrag. Mannen rispade sig på bräckjärnet och drabbades av blodförgiftning och några dagar senare var han död. Någon gång på 20-30-talet var det dags igen. En konservator hade anlitats för en reparation och han beslöt sig för att forcera murverket, ty han hoppades på att det fanns en skattgömma därinne. Samma dag som de skulle bryta sig in, föll konservatorn utför trappan och bröt benet. Rummet fick stå orört.
Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg Det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Texten handlar bland annat om Kristian Lundbergs berättelse Yarden, ur vilken jag ber att få citera precis samma text som i Bohmans inlägg.
Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.
Jag tycker att det är mycket väl formulerade ord som även jag kan känna igen mig i, även om jag saknar personliga erfarenheter av just arbetarklassen. Nutiden har dock en uppsjö av grupperingar och kotterier som till viss del ersatt det gamla systemet, exempelvis kulturellt kapital av alla de former. Att ramla ner några pinnhål är alltid smärtsamt.
Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri? Jag tycker mig ana ett visst drag av denna lilla last, precis som det framgår att det är synd om Lundberg för att han måste dra sig fram på detta sätt (och detta baserar jag på vad jag läst mig till på nätet). Att göra som han gjorde, recensera en bok man inte läst och såga den, är verkligen bland det dummaste man kan göra om man vill vara en seriös kritiker. I mina ögon är det nästintill oförlåtligt och förtjänar intet medlidande. Det är dessutom ytterst riskabelt, om man inte tillhör en etablerad grupp och man vet att man med stor sannolikhet kommer att bli försvarad. Däremot är jag inte så säker på att koketteri och klavertramp verkligen förstör en bra text.
Att skylta med sin arbetarklassbakgrund är alltid problematiskt om man går till överdrift, precis som motsatsen. Barbro Alving skrev ett kåseri, 1952 gavs det ut i volymen Människan vill inte bli omkörd. Det är visserligen “bara” ett kåseri, men jag tycker att det är läsvärt och har därför scannat in texten: De nya gamla baronerna. Texten kan sammanfattas med meningen Numera är det i vissa kretsar inte riktigt fint att inte vara född i statarstuga. Det ligger än idag en hel del i denna enkla fras.
Bördsskryt ger jag inte mycket för, med stolthet är det dock en helt annan sak. Jag tycker att var och en har rätt att vara stolt över sin härkomst om man skött sig väl och har något att vara stolt över (innefattar bl.a. hederlighet, ärlighet och empati gentemot sin omgivning ). Det är kanhända en smula märkligt, jag rentutav dumt, men det är min åsikt och den är tar ingen som helst hänsyn till huruvida man kommer från slott eller koja.
Kristian Lundbergs Yarden är jag fortfarande nyfiken på och jag tycker verkligen om orden det tillhör mig, det förtjänar jag. Det är något som jag själv önskar att jag kunde känna.
Det var tidigt 80-tal och jag fick min första bil, en MG 1100. Den var mattröd och saknade både fälgar och däck. Den var på intet sätt körbar.
Jag har alltid gillat bilar, ändå sedan jag var litet barn. När jag gick i högstadiet köpte jag Classic Motor och Wheels och drömde om ett amerikanskt vrålåk. Gärna något från General Motors 50-talsproduktion. Upphottade Volvo 240:or med spoilers och flames, var jag inte lika svag för. Men den smaken delades inte av alla.
En dag kom grannen dragandes med en gammal MG 1100 som sett sina bästa dagar. Inredningen var dock rätt fin med svarta konstlädersäten och instrumentbräda i ädelträ. Reglagen kommer jag så väl ihåg, ty det var vippströmbrytare och märklig svart knapp som kan ha varit spolarpumpen, eller eventuellt choken. Detta vrak blev mitt och jag fick skruva så mycket jag bara ville, och det var precis vad jag gjorde.
Vad jag minns bäst var motorn med sina dubbla SU-förgasare. SU-förgasare, det var något extra, något nästintill magiskt, över denna konstruktion! Förgasaren fick mig att drömma om en Volvo PV Sport som även den hade detta lätt exklusiva förgasararrangemang.
MG 1100 tillverkades av BMC vilket gjorde att MG:n fanns i ett flertal olika versioner, bl.a. som Austin och Morris. “Badging” var populärt redan på den tiden och var ett praktiskt sätt att använda samma grundkaross till många olika märken. MG:n var den sportigaste, men även den hade det klassiska engelska plusjordade elsystemet av Lucas fabrikat. Lucas, var mannen som sägs ha uppfunnit mörkret.
Det har aldrig blivit någon bil med dubbla SU för min del. Jag harvisserligen kört Volvo PV, men den var en svart Favorit med vanlig 1-portsförgasare och treväxlad låda. Visserligen har jag numera en Ponticac Grand Prix med en klassisk Rochester Quadrajet, men kring denna väl tilltagna tingest står det inte samma magiska skimmer.
Den hårdkokte detektiven Ben Powers räddar det kulturkonservativa Östermalm undan undergången i form av den förödande socialismen.
- Ben, jag förstår inte vad som hänt med vår Ludwig, han är alldeles förändrad och pratar om att min man borde börja förvärvsarbeta och inte bara sitta hemma och dricka portvin och sladdra med vännerna. Dessutom vet jag att kan börjat besöka gallerier med konceptuell konst, och det vet både du och jag, att konst, som man inte kan hänga på väggen, är inte riktig konst. Och till råga på allt, hänger hans Edvard Bergh-tavlor ute i serveringsgången. Vad kan ha hänt?
– Vad vet du egentligen om din son, Martha?
– Ja, jag jobbar nog lite för mycket för att egentligen känna till hans vanor. Min man har nog uppfostrat honom en smula slapphänt. Tack och lov har vi Agnes i köket. Hon har en mycket fast hand och en vilja av stål.
– Har du nämnt detta för någon?
– Ja, och jag är inte den enda som har problem med min son. Katarina Stenstiernas Claes har också blivit helt oregerlig. Hon berättade så sent som i förrgår om hur han vägrat använda hemmarocken och istället klätt sig i blåjeans och en bylsig rutig skjorta.
– Hu, jag skall ta och undersöka saken, Martha. Såhär kan det inte få fortsätta, det förstår jag också. Vi måste värna kulturkonservatismen!
– Nej vet du vad, förvärvsarbeta? Jag kan förstå dig som varken har privatförmögenhet eller är gift, men jag försäkrar dig att jag inte är det minsta avundsjuk. Paul Breda drar ett djupt bloss och beställer in en ny Dry Martini.
– Någon har iallfall satt griller i huvudet på Martha von Brauns son Ludwig.
– Det finns en sylta på Söder där männen ser ut som grovarbetare och fruntimren som landsortslollor.
– Men hu, vart är samhället på väg? Tacka vet jag den solida borgerlighet som är så intimt förknippad med Östermalm.
– I förtroende så kan jag yppa att min förra älskarinna, Mariana, hade vissa böjelser åt det hållet, Tackochlov träffade jag Walther som är av gammalt gott Östermalmsvirke.
- Var träffade du Mariana?
- På Slarvsyltan på Söder. När jag hamnade mellan hennes lakan märkte jag att de inte var manglade , och håll i dig nu, det var påslakan!
- Men Paul, vilken chock!
- Romansen blev därmed mycket kort. Vad tror du Ben, skall vi våga oss upp till Söder och Slarvsyltan?
- Ja, även om det är mig motbjudande. Read the rest of this entry »
Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.
Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.
Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.
Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.
Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som banat väg för dagens utställning på Arkitekturmuseet, som jag ännu inte har sett. Läs mer om Greta Magnusson Grossman i denna artikel på dn.se och se den eleganta villa som hon ritade åt sig på Kulturstan.
I Barcelona tränade i augusti 1937 en dam pistolskytte, ty hon ämnade engagera sig på republikanernas sida i det Spanska inbördeskriget.
Bilden är tagen av Gerda Taro, en av de första kvinnliga krigsfotograferna. Taro föddes som Gerta Pohorylle i Stuttgart och var av judisk börd. 1934 flyttade hon till Paris där hon så småningom blev assistent åt fotografen Andre Friedmann. De blev förälskade, inledde en romans och Gerta började fotografera. De bilder som hon och Friedmann tog såldes till olika agenturer under förespegling att de var tagna av en amerikansk fotograf vid namn Robert Capa. Tilltaget avslöjades, Andre behöll artistnamnet och Gerta började kallas sig Gerda Taro.
Jag vet inte mycket mer om Gerda Taro än vad jag googlat mig till (och ddet var en läsare som gjorde mig uppmärksam på hennes konst). Hon dog redan 1937, 27 år gammal, när hon fotograferade det Spanska inbördeskriget. Många av bilderna hon tagit tycker jag mycket om. Kanske bidrar det dramatiska och korta liv hon levde till min uppfattning.
Maken, Friedmann , överlevde kriget och blev smått legendarisk under sitt artistnamn. 1954 trampande han på en mina och därmed var hans liv till ända.
Bildgoogla Gerda Taros bilder genom att klicka här.
Hangaren vid Södra hamnvägen står övergivet en kall vinterdag i februari. Fasadens blågrågröna plåt är anonym i detta av skjul befolkade område.
Det var i skuggan av revolten i Ungern i oktober 1956 som dessa enkla förrådsutrymmen blev stoff för världspressen. József Gimes, beryktat kurtisan och älskare till den sedermera avrättade premiärministern Imre Nagy, lämnade vid oroligheternas utbrott Ungern och medförde en stor samling dyrbarheter som han tillskansat sig från Budapests mest förmögna damer. Målet med hans resa var Sverige och Stockholm, där han ämnade försörja sig som antikvitetshandlare.
Dyrbarheterna hade delats upp och skickats kors och tvärs över Europa för att så småningom anlända till förvaringsplatsen i magasinet i hamnen. Den gode Gimes var dock en lastbar man, och i bagaget fanns inte mindre än ett kilo kokain, vilket de nitiska tulltjänstemännen uppdagade. Undersökning påbörjades, och det dröjde inte mer än ett par dagar innan skattgömman i Frihamnen avslöjades. Gimes utvisades och gick ett hemskt möte till ödes i hemlandet. Smycken, tavlor och silver försvann spårlöst och har än i denna dag icke kommit till rätta.
Likt Törnrosa, låg Bogesunds slott under många år i en slummer som var på god väg att bli helt förödande. Egendomen vanvårdades och slottet tilläts förfalla, så till den grad att taket över matsal och vinterträdgård rasade in. I förfallet finns dock ofta stora skönhetsvärden, se bara på interiören från slottskapellet här intill. Och slottskapell, jag älskar slottskapell och den sakrala stämning som där råder. Om jag kunde, skulle jag omedelbart köpa mig ett slott med både kapell och vallgrav.
Det var år 1946 som Bogesund övertogs av staten. Ägaren, friherre Nils von Lantingshausen von Höpken, kompenserades med en summa av 11,6 miljoner kronor. Varför friherren behandlat sin egendom så styvmoderligt vet jag inte, men jag utgår från att han var ett stort original. Efter övertagandet dröjde det många år innan en omfattande restaurering tog vid. Interiörerna reparerades så sent som på 90-talet, exteriören åtgärdades på 60-talet. Det var endast taket som omgående fick sig en översyn.
Jag har inte sett Bogesund idag, men är mycket förtjust i hur slottet tog sig ut i slutet av 40-talet när dessa bilder togs. För att inte tala om alla vackra eldstäder från skilda epoker som finns i slottet. Åh, om man fick springa runt i dessa vackra salar en varm sommardag och känna den svala stenen mot sina bara fötter och njuta av alla de dofter som lagrats genom århundradena.
Jag äger tre kameror sedan tidigare: en Rollieflex, en Agfa Optima och en Polaroid Land Camera 450. Naturligtvis har jag en digitalkamera också, en rätt så usel Minolta Dimage som man rymmer i fickan. Av någon anledning gillar jag den, ty den tar rätt bra bilder i svagt ljus. Bra var kanske fel ord, men de saknar i vart fall intekaraktär.
Men nu har jag iallafall köpt mig en modern systemkamera. Nå, modern och modern,den är från slutet av 70-talet. Jag funderade på om jag kanske skulle köpa mig en 80-talsmodell med full automatik och LCD-skärm, men insåg att dessa kameror inte alltid är så driftssäkra när de kommit upp i åren. En helt ny kamera vill jag inte ha och CanonsEOS-modeller tycker jag inte riktig. Dessutom är de dyra.
AE-1:an är en robust kamera med full automatik (shutter priority, men man kan lika enkelt ändra exponeringstiden och på så sätt få aparture priority). Den går även att använda i manuellt läge och det finns mängder av bra och prisvärda objektiv i FD-serien. På kameran sitter idag det populära 50 mm f/1.8 som säkert ger riktigt bra bilder.Jag har sprungit runt idag och provad min nya kamera. Den är mycket lätt att använda, sökaren är fantastisk (för första gången ser jag verkligen vad jag fotograferar) och vikten är låg. Jämfört med min polaroidklump är denna kamera fjäderlätt.
Det skall bli spännande att se resultatet när jag framkallat den första rullen. Just nu sitter det färgfilm i kameran, men jag hade tänkt beställa några rullar Tri-X och experimentera mer med svartvitt.
Även om det var en regel, snarare än ett undantag, att den äldre generationen förfasade sig över den yngre, skedde ibland motsatsen. Här två damer som, tidigt 50-tal, beundrar en annan, yngre dam. Bilden är tagen av Hans Hammarskiöld i början av 50-talet och utgavs under titeln Stockholmskärlek, en volym med texter författade av Marienne Höök.
Här intill, ytterligare en bra bild, egentligen betydligt bättre än den övre. Notera den gamle herrens vackert fårade ansikte, hur han håller i och studerar tidningen, den prydliga klädseln samt den nisch som skymtar i bakgrunden. Det är bara att beklaga, att distingerade män som dessa är en fullkomlig bristvara idag.
Apropå distingerade, så döptes ett av Billie Holidays 50-talsalbum på Verve till den fullkomligt lysande titeln Songs for distingué lovers. Motiveringen bakom detta genidrag är att man helt enkelt ansåg att det lät bra och med det lät man sig nöja.
Men åter till Stockholmskärleken. När Marianne Höök-antologin utgavs häromåret, förbisågs denna volym helt och hållet. Begripligt på sätt och vis, ty det är i mångt och mycket en fotobok, men samtidigt också beklagligt, ty texterna är verkliga pärlor.
Läs mer om Stockholmskärlek genom att klicka taggen med samma namn här intill.
Det är en ålderdomlig stämning kring den gamla huvudbyggnaden vi Sunderby folkhögskola. Huset är inte speciellt gammalt, det är uppfört på 20-talet, men beaktar man kryddträdgården intill, vars entré består av ett grönskande valv, och den gamla Norrbottensgård som står mittemot, blir intrycket mycket rofyllt och gammaldags.
Det var sommaren 2007, den sommar när jag för första gången på många år hade ett riktigt sommarlov, som jag besökte Sunderbyn igen. Som liten åkte vi hit då och då för att besöka släktingar och vänner. Min mammas farbrors fru bodde i ett litet hus invid Luleälven. Hon var änka och strax intill henne hade hennes syster Dagny sitt hem. Hon bodde på övre botten i villan, och hennes f.d. svärdotter bodde en våning under. Efter skilsmässan hade dessa två kvinnor blivit kvar. Sonen och maken hade flyttat. Det var en underlig konstellation, som båda damerna var mycket nöjda med.
Apropå ålderdomlig så är mammas gamla Rekord ej av senaste modell. Det är från 1957 och numera såld. Då hon ägde både den, en svart Volvo PV 544 och en Mercedes 180, fann hon det lämpligt att avyttra två av dem. Det blev PV:n och Rekorden. Synd, för jag älskade den där lilla gråbeiga bilen. Den var så rolig att köra; hög och lite svajig och så drog den nästan ingen bensin alls.
I nummer 2 av Svensk scenkonst och film fann jag en vacker bild. Den föreställer balettmästaren och koreografen friherre Carl Gustav Kruuse af Verchou. Jag vet inte vad som är bäst, namnet eller bilden. Unge Kruuse af Verchou verkar ha varit framgångsrik, ty han finns på Wikipedia, och där står att läsa att han under ett drygt års tid var gift med Marianne Aminoff, finskättad skådespelerska och adelsdam.
Kruuse af Verchou älskar att dansa och sätter all slags dans lika högt. Texterna är som ni säkert förstår av en viss genre och samtliga medverkande framstår som ödmjuka tjänare i konstens tjänst.
Svensk scenkonst och film är något av ett praktverk med mängder av bilder på svenska artister. Trycket är förstklassigt och verket gavs ut runt 1939-40. Här finns bland annat bilder på Gösta Ekman, Tora Teje och Naima Wifstrand. Porträtten är i många fall utmärkt fotograferade och inte sällan underkastade en utförlig retusch. Denna analoga form av bildmanipulation tycker jag om. Resultatet påminner ibland mer om en målning än om en bild och det är inte det sämsta.
Här ytterligare en bild på samme man från Svensk scenkonst och film.
Ännu en arkivbild. Fann den verkligt tråkig när rullen väl var framkallad. Idag tycker jag att den är fin. Radiohusets fasad är mycket tilltalande och molnen svävar omkring likt rosa drömmar.
Deutsch-Amerikanische Freundschaft. DAF. Ett genialiskt namn och här en genialisk video, ja rentutav ett konstverk: Der Raeuber und der Prinz från 1981.
Jag antar att ingen kunnat missa det, men jag älskar verkligen 80-talets videor. De är inte alltid bra, men det finns förvånansvärt många som håller mycket hög klass. Ofta är de små filmer i miniatyr vilket tilltalar mig. Och så är man inte rädd för känslor och romantik. Visage, Alphaville, Pet Shop Boys, 8 Wonder och A-ha har alla lämnat mer än godkända bidrag. Och så DAF förstås.
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.
50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.
Cisterner, snö och mörker verkar jag aldrig få nog av. Här en bild från förra vintern som jag tog på en verklig höft. jag ställde upp kameran på ett elskåp och höll inne avtryckaren så länge som jag fann lämpligt. Märkligt nog, blev det en rätt bra bild.
Ivar Arosenius saknade inte talang, men tyvärr tog det burleska ofta överhanden. Rödnästa gamla gubbar och yppiga damer med brösten framme dominerar alltför många av hans akvareller.
Jag är ingen vän av det burleska, men jag kan inte låta bli av fascineras av den halsbrytande blandning av element som ryms i en enda målning. I ett skirt landskap och bland fagra möer, hittas ofta en och annan djävul, ej sällan följd av en fallen kvinna. Jag tänker på Albert Engströms Strix, en publikation som jag står helt främmande inför. Mycket riktigt medverkade Arosenius i Söndags-Nisse, något som så småningom ledde till hans genombrott.
Allt är inte verkligen inte burleskt, ty det finns många stämningsfulla ögonblicksbilder med Arosenius dotter och hemmets dunkla interiörer och de är mycket tilltalande. Även de blågröna akvarellerna sprider romantik, åtminstone för mina ögon som är känsliga för detta ljus.
Kattresan har nog de flesta läst, den måste vara en av Arosenius mest kända verk. Det är en lustig liten historia som jag tycker mycket om. Enkel och en smula banal, men med stor charm. Och inte lite otäck för ett litet barn
I trappan upp till Valdemarsuddes andra våning finns en bild där Arosenius ligger behagfullt och utmanande utsträckt ovan på en sång. Det är en fantastisk bild. Han framstår som modernt trotsig, trots att bilden är över 100 år gammal. Trots, var nog inte rätta ordet. Människan är i grund och botten densamma då som nu.
Det var i slutet av oktober. Den första snön låg förstrött på den frusna marken och solen sken från en klar himmel. Med ens försvann ljuset. Trädens siluetter bleknade så sakta, förenade sig med den mörknande skyn. Snön som gnistrat och prytt de frusna plogfårorna, blev med ens grå och obetydlig. Ljudet från den spinnande bilmotorn tystnade. Det var vår herre som kallat hem de sina.
Det är en varm junimorgon och Laila Loales sitter i sin trädgård, ety Laila vistas gärna i sin trädgård. Det vet alla som läser Mellanbygden och Laila är inget undantag. En dums hörs från brevlådan nere vid vägen och Post-Nisse ropar: - Du har fått paket. Från Jan-Britt i Träskuman. Nu är du allt bra nyfiken? Jag med för den delen.
Tio minuter senare sitter Laila på farstukvisten med en kopp nybryggt kaffe och det nyanlända paketets emballage ligger bredvid. På frimärket ler Slivia som en galen Carlola. Postfrukostmazarinen är så gott som nybakad. Florsockerglasyren är tämligen oskadd. Träplankorna doftar i sommarvärmen och på snickeriet har de precis tagit rast. Det är mest bara fåglar och insekter som hörs denna juniförmiddag.
I Årets bilder 1967, utgiven av Svenska Turistföreningen, hittade jag denna bild av Nils-Johan Norelind. den är tagen med en Leica M3 och filmen är Kodaks klassiskaTri-X, en filmtyp som helt dominerar bilderna i denna bok.
Jag tycker mycket om bilden, om det nu beror på att det är en förträfflig bild, eller om det ä för att bilden väcker minnen. Mannen, vars ena axel vi ser är bygdens veterinär som är på besök. En ko är sjuk och frun i huset undrar om djuret går att rädda. Det syns tydligt på hennes uttryck. Precis så var det hemma när någon ko eller ett ungdjur insjuknad. Oftast var det kalvförlamning och då gällde det att få upp kon på fötter så snart som möjligt. Man gav sprutor eller hissade upp henne med hjälp av en vinsch som fästes i taket. Om hon sedan kunde stå på benen, var hon räddad, om inte, fanns det inget mer att göra. Och då var det inte muntert i ladugården.
Herman Leonard har tagit många utmärkta porträtt på jazzmusiker. Under en följd av år arbetade han åt Norman Grantz och jag misstänker att det var då denna bild togs. Inte sällan, ses cigarettröken slingra sig runt mot svart bakgrund. Resultatet blir ofta mycket vackert.
Ett par favoriter med Dizzy Gillespie och hans sextet (Dizzy Gillespie, trp; James Cleveland, trb; Earl Mobley, ts; Wade Legge, p; Lewis Hackney, b; Charley Parsip, dr.):
Rumbola
The devil and the fish
Inspelningarna gjordes i New York 1954 och verkligen värda att spelas.
Gillespie har gjort mycket bra. Främst sätter jag nog hans 40-talsproduktion, inspelningar som ofta gavs ut på mindre bolag under andra halvan av 40-talet. Albumet från 1960, Gillespiana, är en annan favorit. Och så Rumbola naturligtvis, från mitten av 50-talet.
Få gator betyder lika mycket för mig som Karlavägen. I ett och ett halvt år gick jag dagligen gatan fram på väg från mitt hem till mitt arbete ,och tillbaka igen. Jag passerade Villastadens pompösa enfamiljshus och jag dagdrömde 50 sidor oavslutad roman. Få gator väcker sådana känslor hos mig, både glädje och sorg, som denna oscarianska boulevard.
I lördags gick jag än en gång gatan fram, den första gången på lång tid. Det var kallt och folktomt. Nere i Humlegården bländades träd och buskar av det starka ljus som inte hör hemma i en ålderdomlig park. Svagt gas- eller glödlampsljus hade varit att föredra, särskilt nu när snön ligger kritvit över promenadstråk och alléer.
Uppe på Floras kulle satt Carl Wilhelm Scheele snötäckt och grann. Mitt emot tronade ett av mina favorithus, det sedan länge rivna nyrenässanspalats som ses i mitten på denna bild. Lång ner på Sturegatan hade nöjesnatten redan dragit igång, men det var inte dit jag styrde mina steg.
Söndagen på Hötorget försåg mig med en av hemmets verkliga måsten, en guldvas dekorerad med Kölnerdomen. Till vasen hör ett litet fat i guld med likadant motiv. Något av ett fynd får man nog säga. En vas i guld borde vara värd mer än 50 kronor.
Framför vasen ligger en av den kultiverade människans mest oundgängliga utensilier, den på kontinenten så populära kaktången. Den bondlurk som, hembjuden till mig på te, greppar brysselkexen med kardan, förpassas härmed genast ut ur lägenheten.
När jag växte upp hade vi en hel del mer eller mindre praktiska ting som på något vis skänkte en viss elegans. Bordssopen, en liten förkromad bricka med tillhörande borste, fanns alltid till hands i salen. Vissa kakor ställdes på högkant i en försilvrad, avlång korg, andra lades på servettklätt silverfat. Naturligtvis var allt detta tämligen onödigt, men då tingen bara togs fram vid fest, blev effekten desto större. Det skall vara skillnad på vardag och fest!
Apropå elegans. Skall det vara riktigt flott, så föreslår jag att man serverar Rigó Jancsi-tårtan.
I Agnes von Krusenstjernas svit Fröknarna von Pahlen är Petra och Angelas vinterhem en våning vid Johannes, närmare bestämt i huset Kammakaregatan 4. Sommartid är det på den gamla herrgården Eka som de två kvinnorna vistas, men även våningen i stan präglas av den svenska herrgårdstraditionen.
I Svenska hem i ord och i bilder hittade jag i årgång 1925 en serie bilder från generalmajoren och friherrinan Tolls hem, vars våning överensstämmer med fröknarna von Pahlens. Det är en stor våning, närmare 300 kvadratmeter, och dess inredning liknar, anser jag, den bild som förmedlas i böckerna. Tidsperioden är också ungefär densamma, ty generalmajoren och hans frus hem är också inrett med gamla släktklenoder och en ljus och lantlig känsla kan spåras även här.
På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen 
Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg 
Likt Törnrosa, låg 
Här intill, ytterligare en bra bild, egentligen betydligt bättre än den övre. Notera den gamle herrens vackert fårade ansikte, hur han håller i och studerar tidningen, den prydliga klädseln samt den nisch som skymtar i bakgrunden. Det är bara att beklaga, att distingerade män som dessa är en fullkomlig bristvara idag.
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
Ivar Arosenius saknade inte talang, men tyvärr tog det burleska ofta överhanden. Rödnästa gamla gubbar och yppiga damer med brösten framme dominerar alltför många av hans akvareller.
Söndagen på Hötorget försåg mig med en av hemmets verkliga måsten, en guldvas dekorerad med Kölnerdomen. Till vasen hör ett litet fat i guld med likadant motiv. Något av ett fynd får man nog säga. En vas i guld borde vara värd mer än 50 kronor.
