Häromdagen fick jag mig en visning av kontorets stora konstsamling. Företagets ägare har en mycket stor samling från 80-tal och framåt. Alla verk får inte plats i hans hem, därför nyttjar han väggarna i våra 600 kvadratmeter stora lokaler. Det sägs att han har en av de största samlingarna i Sverige med nutidskonst.

Vid femtiden droppade det in några Östermalmspensionärer med smak för konst i allmänhet och den moderna i synnerhet, åtminstone tyckte jag mig förstå det. Den blåhåriga tantens make fick sitta på en stol. Vin och chips saknades ej.

Det tog närmare två timmar att avverka merparten av alla verk, trots att vi gick tämligen hastigt fram. Vi tittade bland annat på Dan Wolgers, Marie-Louise De Geer-Bergenstråle-Ekman, Tilda Lovell, Cindy Sherman och Martin Wickström. Den sistnämnde finns rikligt representerad och intill köket hänger två stora verk, diptyker, som ingående studerades. När lämnade rummet för att går vidare, yttrar en av damerna som fått syn på fotbollsspelet som står i mitten av rummet: Är detta också en Martin Wickström?

Tänk, jag som trodde att alla vet att konst som man inte kan ha på väggarna, det är ingen riktig konst.

Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg Det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Texten handlar bland annat om Kristian Lundbergs berättelse Yarden, ur vilken jag ber att få citera precis samma text som i Bohmans inlägg.

Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Jag tycker att det är mycket väl formulerade ord som även jag kan känna igen mig i, även om jag saknar personliga erfarenheter av just arbetarklassen. Nutiden har dock en uppsjö av grupperingar och kotterier som till viss del ersatt det gamla systemet, exempelvis kulturellt kapital av alla de former. Att ramla ner några pinnhål är alltid smärtsamt.

Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri? Jag tycker mig ana ett visst drag av denna lilla last, precis som det framgår att det är synd om Lundberg för att han måste dra sig fram på detta sätt (och detta baserar jag på vad jag läst mig till på nätet). Att göra som han gjorde, recensera en bok man inte läst och såga den, är verkligen bland det dummaste man kan göra om man vill vara en seriös kritiker. I mina ögon är det nästintill oförlåtligt och förtjänar intet medlidande. Det är dessutom ytterst riskabelt, om man inte tillhör en etablerad grupp och man vet att man med stor sannolikhet kommer att bli försvarad. Däremot är jag inte så säker på att koketteri och klavertramp verkligen förstör en bra text.

Att skylta med sin arbetarklassbakgrund är alltid problematiskt om man går till överdrift, precis som motsatsen. Barbro Alving skrev ett kåseri, 1952 gavs det ut i volymen Människan vill inte bli omkörd. Det är visserligen “bara” ett kåseri, men jag tycker att det är läsvärt och har därför scannat in texten: De nya gamla baronerna. Texten kan sammanfattas med meningen Numera är det i vissa kretsar inte riktigt fint att inte vara född i statarstuga. Det ligger än idag en hel del i denna enkla fras.

Bördsskryt ger jag inte mycket för, med stolthet är det dock en helt annan sak. Jag tycker att var och en har rätt att vara stolt över sin härkomst om man skött sig väl och har något att vara stolt över (innefattar bl.a. hederlighet, ärlighet och empati gentemot sin omgivning ). Det är kanhända en smula märkligt, jag rentutav dumt, men det är min åsikt och den är tar ingen som helst hänsyn till huruvida man kommer från slott eller koja.

Kristian Lundbergs Yarden är jag fortfarande nyfiken på och jag tycker verkligen om orden det tillhör mig, det förtjänar jag. Det är något som jag själv önskar att jag kunde känna.

I Barcelona tränade i augusti 1937 en dam pistolskytte, ty hon ämnade engagera sig på republikanernas sida i det Spanska inbördeskriget.

Bilden är tagen av Gerda Taro, en av de första kvinnliga krigsfotograferna. Taro föddes som Gerta Pohorylle i Stuttgart och var av  judisk börd. 1934 flyttade hon till Paris där hon så småningom blev assistent åt fotografen Andre Friedmann. De blev förälskade, inledde en romans och Gerta började fotografera. De bilder som hon och Friedmann tog såldes till olika agenturer under förespegling att de var tagna av en amerikansk fotograf vid namn Robert Capa. Tilltaget avslöjades, Andre behöll artistnamnet och Gerta började kallas sig Gerda Taro.

Jag vet inte mycket mer om Gerda Taro än vad jag googlat mig till (och ddet var en läsare som gjorde mig uppmärksam på hennes konst). Hon dog redan 1937, 27 år gammal, när hon fotograferade det Spanska inbördeskriget. Många av bilderna hon tagit tycker jag mycket om. Kanske bidrar det dramatiska och korta liv hon  levde till  min uppfattning.

Maken, Friedmann , överlevde kriget och blev smått legendarisk under sitt artistnamn. 1954 trampande han på en mina och därmed var hans liv till ända.

Bildgoogla Gerda Taros bilder genom att klicka här.

Det är en ålderdomlig stämning kring den gamla huvudbyggnaden vi Sunderby folkhögskola. Huset är inte speciellt gammalt, det är uppfört på 20-talet, men beaktar man kryddträdgården intill, vars entré består av ett grönskande valv, och den gamla Norrbottensgård som står mittemot, blir intrycket mycket rofyllt och gammaldags.

Det var sommaren 2007, den sommar när jag för första gången på många år hade ett riktigt sommarlov, som jag besökte Sunderbyn igen. Som liten åkte vi hit då och då för att besöka släktingar och vänner. Min mammas farbrors fru bodde i ett litet hus invid Luleälven. Hon var änka och strax intill henne hade hennes syster Dagny sitt hem. Hon bodde på övre botten i villan, och hennes f.d. svärdotter bodde en våning under. Efter skilsmässan hade dessa två kvinnor blivit kvar. Sonen och maken hade flyttat. Det var en underlig konstellation, som båda damerna var mycket nöjda med.

Apropå ålderdomlig så är mammas gamla Rekord ej av senaste modell. Det är från 1957 och numera såld. Då hon ägde både den, en svart Volvo PV 544 och en Mercedes 180, fann hon det lämpligt att avyttra två av dem. Det blev PV:n och Rekorden. Synd, för jag älskade den där lilla gråbeiga bilen. Den var så rolig att köra; hög och lite svajig och så drog den nästan ingen bensin alls.

Deutsch-Amerikanische Freundschaft. DAF. Ett genialiskt namn och här en genialisk video, ja rentutav ett konstverk: Der Raeuber und der Prinz från 1981.

Jag antar att ingen kunnat missa det, men jag älskar verkligen 80-talets videor. De är inte alltid bra, men det finns förvånansvärt många som håller mycket hög klass. Ofta är de små filmer i miniatyr vilket tilltalar mig. Och så är man inte rädd för känslor och romantik. Visage, Alphaville, Pet Shop Boys, 8 Wonder och A-ha har alla lämnat mer än godkända bidrag. Och så DAF förstås.

Herman Leonard har tagit många utmärkta porträtt på jazzmusiker. Under en följd av år arbetade han åt Norman Grantz och jag misstänker att det var då denna bild togs. Inte sällan, ses cigarettröken slingra sig runt mot svart bakgrund. Resultatet blir ofta mycket vackert.

Ett par favoriter med Dizzy Gillespie och hans sextet (Dizzy Gillespie, trp; James Cleveland, trb; Earl Mobley, ts; Wade Legge, p; Lewis Hackney, b; Charley Parsip, dr.):

Rumbola

The devil and the fish

Inspelningarna gjordes i New York 1954 och verkligen värda att spelas.

Gillespie har gjort mycket bra. Främst sätter jag nog hans 40-talsproduktion, inspelningar som ofta gavs ut på mindre bolag under andra halvan av 40-talet. Albumet från 1960, Gillespiana, är en annan favorit. Och så Rumbola naturligtvis, från mitten av 50-talet.

Få gator betyder lika mycket för mig som Karlavägen. I ett och ett halvt år gick jag dagligen gatan fram på väg från mitt hem till mitt arbete ,och tillbaka igen. Jag passerade Villastadens pompösa enfamiljshus och jag dagdrömde 50 sidor oavslutad roman. Få gator väcker sådana känslor hos mig, både glädje och sorg, som denna oscarianska boulevard.

I lördags gick jag än en gång gatan fram, den första gången på lång tid. Det var kallt och folktomt. Nere i Humlegården bländades träd och buskar av det starka ljus som inte hör hemma i en ålderdomlig park. Svagt gas- eller glödlampsljus hade varit att föredra, särskilt nu när snön ligger kritvit över promenadstråk och alléer.

Uppe på Floras kulle satt Carl Wilhelm Scheele snötäckt och grann. Mitt emot tronade ett av mina favorithus, det sedan länge rivna nyrenässanspalats som ses  i mitten på denna bild. Lång ner på Sturegatan hade nöjesnatten redan dragit igång, men det var inte dit jag styrde mina steg.