1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.
Huvudpersonen Ottilia är 17 år och uppvuxen på landet. Från den trygga miljön hos sin mormor, hämtas hon av sin faster Aline, som vill ha en verklig prydnad till sin salong. Den unga och vackra Ottilia kastas rakt in i det hektiska societetslivet, ett miljöombyte som blir ödesdigert. Ottilias unga och stilige kusin Otto är ormen i paradiset, bortlovad som han är åt den förmögna och bortskämda Malvina.
Naturligtvis handlar det om kärlek. Och som så ofta slutar det med döden.
Boken är uppbyggd kring de brev som Ottilia skrev till sin mormor, brev som hon lämnade efter sig vid sin död. Språket är underbart, lätt och luftigt och person-och miljöskildringarna lysande. På det hela taget är det en alldeles utmärkt bok, som äntligen kommit i nyutgåva i pocketformat. Jag tycker mycket om den. Det finns också på litteraturbanken.se. Läs!
Essenssaft, sommarsaft, vad man nu skall kalla den. En av sommarens höjdpunkter var när det var dags att koka saft på essens, då stod sig de färska bären slätt. De små flaskorna saknade helt naturliga tillsatser, men det hindrade inte Saturnus från att erbjuda saft med smak av allt från åkerbär till apelsin. I ärlighetens namn var skillnaden mellan hallon, jordgubb och smultron tämligen försumbar, de smakade alla lika gott och hade en omisskännlig söt doft av jasmin. Jag minns hur outhärdligt det var att vänta på att sockerlagen skulle svalna, så att man kunde tillsätta essensflaskan och sedan smaka saften. Gott blev det och gott är det fortfarande, ty en liten firma i Boden tillverkar numera saftessens. De heter Opalen och finns här. Dessvärre är flaskorna inte lika snygga som när det begav sig.
Jag hittade ytterligare en skiva med Ulla Sjöblom, femtiotalets stora Lars Forssell-tolkare. Det är en EP med fyra låtar; De fattigas piano och tre till. Det är en kraftfull och på samma gång förförisk stämma som möter lyssnaren; något mer exotiskt, och samtidigt svenskt, får man leta efter.
Jag går i Hamburg, ja matros,
jag är din dryck, jag är din ros.
Jag finns i Hamburg min matros,
jag är din tröst, jag är din blues.
Lyssna på Jag går i Hamburg:
Tid är pengar:
Det känns så skönt (denna text har Forssell dock inte skrivit):
Jag minns Ulla Sjöblom från tv-filmen Sparvöga efter Ann-Charlotte Alverfors romaner. Jag tror att det var hennes sista roll. Detsamma gällde nog både Irma Christensson och Sten-Åke Cederhök. Tyvärr gjorde Marie Fredriksson det lätt förskräckliga ledmotivet, inte Ulla. Jag minns att jag tyckte om filmatiseringen, kanske mest för att den var sorglig.
Monica Nielsen sjöng också franskt. Hör henne i Jag har dansat.
Just nu är en liten behändig ateljévåning till salu på Gumshornsgatan i Stockholm. Området, som ligger insprängt i ett stort kvarter med äldre bebyggelse, visar egentligen bara en fasad mot Narvavägen. Resten av bebyggelsen är grupperad kring en liten gata och en öppen gård. Husen är uppförda i funktionalistisk stil, men det finns gott om klassiska detaljer som skvallrar om att 20-talet precis tagit slut.
Ateljévåningen är en tvårummare med vardagsrum i etagé. Höga fönster, som består av dubbla kopplade bågar, sträcker sig upp mot taket i ateljérummet och kompletteras högre upp av takfönster. Här, om jag inte missminner mig, bodde Astrid Sampe under en period på 30-talet när hon var gift Hultberg. Efter skilsmässan flyttade hon så småningom tvärs över gården till Karlaplan 4, vars gårdsfasad syns från balkongen. Någon gång när jag bläddrat i Svenska hem i ord och i bilders 30-talsutgåvor, har detta hem bestämt passerat. Det var stiligt inrett, det minns jag. Stramt utan att bli tråkigt, ty Sampe gillade det mondrianskt enkla och då det var 30-tal kunde det inte bli lika avskalat som det skulle ha varit idag.
Apropå elegans från förr, fann jag Byggfabriken häromdagen. Jag är över lag förtjust i byggnadsvård, så sajten föll i god jord, men är ofta kritisk till hur lågt efterkrigsårens tillägg värderas.Finge jag välja, skulle jag ta mig en tidig 1890-talsvåning med 3 rum i fil mot gatan, matsal mot gården samt kök, jungfrukammare och ev. ytterligare sovrum i gårdsflygeln. Köket och badrum skulle då vara topprenoverat under 50-talets första år, ty jag älskar den strama stilen.
En gång i tiden, under den socialdemokratiska folkhemseran på 40-talet, formulerades en text som jag tycker är mycket tänkvärd. Hade den skrivits idag, hade den med största sannolikhet författats av en högermänniska, eller möjligtvis en liberal.
Det är inte i första taget som en arbetsför duktig mor räknar med annan hjälp än sin egen. Att klara sig själv är och bör vara ett privilegium lika väl som en plikt, men många kan oförvållat komma i en situation som försänker dem i misströstan och bekymmer och ur vilken de inte utan hjälp kan klara sig. /../
Ella Berg beslutar sig tappert för att inte låta svårigheterna slå ned hennes mod. Hon har också ett dunkelt begrepp om, att någonstans skall det dock finnas litet hjälp att få.
Detta är inte högerpropaganda utan ett utdrag ur Råd och anvisningar till väntande och nyblivna mödrar utgiven 1947 under den socialdemokratiska eran. Tänk, vad tiderna har förändrats. Att använda ordet plikt idag, tror jag skulle orsaka ett smärre ramaskri. Kombinationen privilegium och plikt tycker jag är fin (under förutsättning att det finns hjälp att få) och det är en bra sammanfattning på hur jag tycker att det bör vara, utan att för den skull på något sätt propagera för högerpolitik.
Lincoln Continental Mark IV och V var väl tilltagna amerikanska lyxbilar som mätte runt 5,8 meter i längd.Bjässar, men så elegant formgivna att viss sportig elegans kunde förnimmas. Jag finner dem mycket tilltalande.
Bilarna var dock på många sätt rätt hopplösa, ty de var tunga och hade under några år en V8 på 7,5 liter, vilket gav en tämligen olidlig bensinförbrukning. Tack vara allehanda accessoarer, var denna modell ytterst bekväm. Luftkonditioneringen var en riktig klimatanläggning som endast krävde att användaren angav temperaturen i bilen, resten skötte automatiken.
År 1976 lanserades Designers Edition som innebar att Givenchy, Bill Blass, Cartier och Pucci fick ta fram var sin bil med unik färg och klädsel. Givenchy valde en lackring som gick i Aqua Blue Diamond Fire med ett vinyltak vars kulör benämndes White Normande. Man kunde välja mellan velour- och läderklädseln. Lädret var, märkligt nog, upp till 500 dollar billigare.
Lincoln Continental från dessa år är en tilltalande modell, mycket beroende på att hela idén är smått galen. Det närmaste man kan komma en rullande budoir och det är inte det sämsta. Jag är dessutom mycket förtjust i det galna koncept som gamla amerikanska bilar kan sägas vara och det mest för att de är mer eller mindre osannolika med dagens ögon.
Alldeles i början av 60-talet bebyggdes Kampementsbacken på en höjd intill Gärdesfältet. Det var 1957, på Interbau i Berlin, som Alvar Aalto presenterade det förslag till 8-våningshus som senare under året vann den tävling som utlysts för bebyggelsen av Kampementsbacken. När husen väl skulle byggas, 3 år senare, blev det dock en annan arkitekt, Lars Bryde, som fick i uppdrag realisera förslaget och rita lägenhetsplanerna.
Det är inga dåliga planlösningar i dessa hus och detaljerna är genomtänkta. I vissa sovrum, finns mellan ett av fönstren och garderobsväggen, en väggfast teakskiva som är tänkt att användas som skriv-eller toalettbord. Köken är svensk standard med rikliga förvaringsmöjligheter och goda arbetsytor. I de lite större våningarna finns ett rum i anslutning till badrummet, som är tänkt att användas för klädvård.
I fredags var jag på Nybohov, höjden ovanför Liljeholmen. Dessa hus är byggda vid samma tid. Det märks att mycket är standardiserat, men vilken standard. Skåpstommar i massivt trä. I badrummet en garderob avsedd för tvätt med Savegedigen inredning i massivt trä. Likadant i köket där ett välinrett skafferi kompletterar övrig inredning. Jag har svårt att tänka mig att Svensk standard någonsin skall nå dessa höjder. Idag får man nöja sig med betydligt sämre material och ett enklare utförande, om man inte betalar stora summor till en riktig snickare eller en tillverkare av lyxkök (t.ex. Apparat).
Den Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.
Concerto for orchestra, del 1 och 2
Lyssna, Concerto for orchestra är både pampig och vemodig. Framförandet är dessutom mycket vacker. Lyssna på stråkarna, kraftfulla och skira utan att bli vassa.
Inspelningen ovan är från 1948 och det är Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som spelar under ledning av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-hi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade den, satte jag samma skivorna till två spår, del 1 och del 2.
Här en bild från förra året. Jag kom mig inte för att ta slut på rullen förrän nu och i förrgår lät jag framkalla den. Oväntat vacker tycker jag den är för jag knäppte den på väg till PrisXtra när jag skulle handla en grå vårvinterdag.
Tänk, filmen var allt bra annorlunda förritin. Jag såg Flottans kavaljerer, en musikalliknande historia inspelad 1948. Hade man hade tagit på sig glasögon känsliga för queer, hade man förvisso häpnat, men nu gjorde man inte det. Istället föll det sig helt naturligt att krigsfartyget Fylgias trivselassistent, som plötsligt uppenbarade sig i en vit fotsid dress som mer liknade en aftonklänning, svingade sig upp på en kanonpipa som han vant gränslade. Allt till tonerna av uppsluppen musik som ett gäng balettflickor steppade till.
Ibland önskar jag att livet var mer musikalartat. Nej, inte den där trista Göta Lejonvarianten. Nej, lyx, stor orkester och vacker sång skall det vara.
Det är roligt att gå på Cinemateket och det är roligt att återuppliva formatet 4:3 som idag är praktiskt taget utdött. Det har sina fördelar med höga bilder, något som jag också noterade på Lee Miller-utställningen där flertalet bilder var kvadratiska. När jag filmar super-8 blir resultatet 4:3 vilket jag beklagat, men att bygga om kameran till 16:9 blir för dyrt. Nu är jag beredd att ompröva min åsikt.
Ett av mina favoritfotografier är August Roeslers makalösa bild tagen i serveringsrummet i familjens våning 1895. Detta är inte den enda av hans bilder som är värda att uppmärksammas, även i serveringsgången hör till den erans bästa bilder. Ni måste titta på dem, något annat är ren och skär dumhet. Roesler var fotograf till professionen och en mästare på att utnyttja befintligt ljus. Särskilt vacker är den första bilden där jungfruns kjol tycks nästintill levande.
Jag är svag för serveringsrum. Få rum har en sådan erotisk laddning. Ja, det anser jag, och det utan att ha blivit förförd i en lång och mörk gång i en Östermalmsvåning.
Jag beslöt mig för att låta mig inspireras av Roesler, trots att mitt eget hem har det minsta av serveringsrum. Ljusförhållandena var knepiga ty jag ville utnyttja befintligt ljus och den lampa som finns i taket är alldeles för stark. Därför tände jag i köket, drog igen den glasade skjutdörren och tog två bilder, den ena överexponerad och den andra underexponerad. Den överexponerade och den underexponerades inverterade “direktfilmsnegativ” sattes samman till en bild.
Bilden här intill, Portrait of space, är en av de Lee Miller-bilder som jag tycker bäst om. Överhuvudtaget var hon en mycket skicklig fotograf som visste att exponera rätt och sedan bearbeta bilden i mörkrummet. Sådant imponerar.
Just nu visas Lee Millers bilder på Millesgården. Förutom ett urval av hennes bilder visas en dokumentär film som är sevärd. Efter Millers död 1977 började hennes son leta efter hennes bilder, fann dem på vinden och skapade såsmåningom Lee Milelr Archive. Vid sin död var Miller nästintill bortglömd. Det är hon inte idag.
barn intresserade sig Miller för fotografering, ty hennes far var en hängiven fotoamatör. Som tonåring blev hon ofta fotograferad av sin far. I de flesta fall naken. Som 19-åring blev hon en av New Yorks mest eftersökta fotomodeller, två år senare for hon till Paris, träffade Man Ray och började fotografera.
Under andra världskriget var Miller ackrediterad fotograf för Vogue och var en av de första som fotograferade när de allierade befriade koncentrationslägren i Tyskland. Miller övernattade, av en slump, i Adolf Hitlers Münchenvåning, samma natt som han tog livet av sig i Berlinbunkern. Vi detta tillfälle togs den klassiska bilden när Miller sitter i Adolfs badkar. det är en historisk bild (som jag plagierat här).
Utställningen på Millesgården pågår till den 14 februari. Den 26:e januari kommer hennes son till utställningen för att prata om Miller. Det är nog någon som man inte bör missa.
Marlene naturligtvis håller huvudet kallt när Gary yppar tarvligheter som inte borde ha fått lämna så sensuella läppar.
Och så skulle Åsa Beckman skriva en artikel om manliga geniers rätt att svina och hur det känns att bli sexualiserad. Dumt nog grävde hon i sitt eget arkiv, istället för att gå raka spåret till Dramaten och plocka i deras gömmor. Varför inte tala om den gamle uppburna skådespelaren, impopulär bland unga kvinnor p.g.a sitt beteende mot unga kvinnor, som åker hiss med en ung aktris (får man skriva så?) och yppar “vilken fin tröja du har”, paus, “synd bara att brösten är så jävla fula”. Och så skall man stå på samma scen på kvällen.
Larssons replik till Beckman (”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata”) må vara under all värdighet och förtjänar att kritiseras, men ett exempel på hon som kritiker bli reducerad till ett sexuellt objekt är den dock inte. Man skall verkligen akta sig för att blanda in könet där det inte har med saken att göra. En otrevlig människa är en otrevlig människa. En uppretad skribent är en uppretad skribent. Ibland är dessa tu ett
Jag kommer att tänka på Alexandra Pascalidou som för ett par år sedan anklagades för att ha en spökskrivare. Hon blånekade och skyllde bland annat påhoppen på att hon var invandrare och kvinna. Och kom undan med det. Fegt, tycker jag, som har träffat hennes spökskrivare. Tillägg: Och nu ser jag att Linda Skugge skrivit en något märklig text som bl.a. inbegriper nämnda spökskrivare.
Men. Jag kan inte låta bli att fundera över Larssons beteende. Min erfarenhet är att män i medelåldern och uppåt tar sig själva på lite för stort allvar just för att de vuxit upp som män i en värld där männen haft övertaget. De är helt enkelt vana bli sedda och att ta plats. Att bete sig illa är dock inte knutet till könet, det är en fråga om läggning (dock ej sexuell sådan).
Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.
Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.
Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv
Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.
Jag har sett på K Special de senaste dagarna. Först såg jag Hemligheten, dokumentären om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson (den kanske var dokumentär och inte K Special). Snygg, gripande och tragisk. Han måste ha haft ett litet helvete. Filmen var gjord av hans son som intervjuade sin fars gamla vänner, vilket blandades med filmklipp. Effektfullt. Och så vackra de var, han och Lis Nilheim, i början av 60-talet. En sekvens från en 8-millimetersfilm från en Göteborgsvåning under samma årtionde, har också fastnat på min näthinna.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att se Ebbe the movie. Den var också sorglig och mycket intressant (lite märkligt klippt dock, oskärpa här och där). Tänk att jag har upplevt och väl kommer ihåg en tid som känns så avlägsen. Jag minns så väl när Ebbe Carlsson satt i soffan hos Stina Dabrowski och berättade om sin sjukdom. Palmemordet var också en omskakande händelse som inte går att radera. Någon större sorg var det inte tala om, ty Palme stod inte högt i kurs i vår familj och jag har fortfarande svårt för hans arrogans (men bildning tror jag inte han saknade till skillnad från politiker av idag). Mer upprörande var dock den KU-utfrågning som ägde rum efter avslöjandet av Carlssons inblandning i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Uppenbarligen hade inte mycket hänt sen 50-talet då Kejne- och Hajby-affärerna resulterade i en landsomfattande skräck för en hemlig homosexliga.
Tilda Swintons dokumentär om Derek Jarman innehöll några vackra sekvenser. Bilden ovan är från en Super 8-film som togs i Jarmans bostad i en fabrikslokal i London någongång på 60-talet. Den är så vacker, som en målning. Vilken skönhet! Skönhet verkar ha varit något som låg för Jarman. I filmen berättar han om när han för första gången såg Scorpio Rising för första gången och vilket intryck den gjorde. Angers film måste ha haft ett stort inflytande på många i den generationen.
Jag minns en Pet Shop Boys-video (Being boring) som jag upptäckte första gången i somras, sent och i samband med mycket vin. Det var inte Jarman som gjorde den ser, jag nu, det var Bruce Weber.
Slutligen såg jag ett program om Åsa-Nisse vilket får mig att tänka på 50-talet. Det finaste med det årtiondet var ett den gamla och den nya tiden i stort existerade parallellt. På landsbygden fanns fortfarande många små gårdar där jordbruket drevs precis som det gjort i hundratals år. Samtidigt fanns det ett stadsliv som var helt uppbyggt kring förvärvsarbete, konsumtion och färdigvaror. När jag ser gamla bilder på de människor som inte hunnit med att anpassa sig, eller insett att det inte är någon idé ty livet kommer snart att ta slut, blir jag tårögd. Det är så vackert. Men detta handlade inte Åsa-Nisse-dokumentären om.
Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.
Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.
För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.
Jag behöver ett kamerastativ. Mitt gamla har jag lämnat kvar uppe i norr för att slippa släpa med mig det varje gång jag reser uppåt. Utan stativ står man sig slätt, framförallt när ljuset är svagt och exponeringstiden blir lång. Nu när det är så vackert med all snö, vill jag inte hellre än att springa omkring nattetid och fotografera. Det blir således till att leta stativ idag.
Teapot
Afternoon in Copenhagen
Ja, här är mer musik. Lördagsjazz. Två spår från en gammal EP med inspelningar från 1949. Det är Sonny Stitt och J.J. Johnson som är huvudnamnen på denna skiva, ty detta var innan John Lewis och Max Roach blivit välkända för gemene jaxxman.
Inspelningsinformation: J.J. Johnson (tb) Sonny Stitt (ts) John Lewis (p) Nelson Boyd (b) Max Roach (d)
NYC, October 17, 1949.
Jag läser ofta gamla nummer av tidskriften Arkitektur vilket har sina fördelar. Det är tydligt att många frågeställningar känns igen från svunna tider, även om premisserna ibland blivit omkastade. Jag finner det intressant att det idag finns en konservativ rörelse som med visst förakt ser ner på modernismen och allt som hör därtill. Till denna falang kan jag inte helt ansluta mig, men jag förstå den och finner den till viss del sympatisk och framförallt oundvikligt som så mycket annat (detsamma kan sägas om modernismen).
Siegfried Giedion, konsthistoriker och arkitekturteoretiker samt författare till Space, Time and Architecture, skrev 1944 artikeln Om behovet av en ny monumentalitet som publicerades i Sverige första 1948 (Byggmästaren, nr 24). Vid förra sekelskiftet arbetade man, enligt författaren, mestadels med klichéer och dessa klichéer kunde inte användas av skapande konstnärer, endast av professionella eklektiker. Giedion menar att arkitekturen hade, och har, en svår tid framför sig. Citatet nedan är bara en del av en längre text, men jag tycker att detta korta utdrag är tänkvärt. Idag är dock situationen nästintill den omvända.
Enklare former kunde vid början av detta århundrade inte rubba arkitekturen ur rutinen. Den måste börja om från början, liksom måleriet och skulpturen. Den måste på nytt erövra det mest självklara, som om ingenting hade blivit gjort tidigare. För tillfället var det förflutna dött och måste förbli dött. Det förekommer i det mänskliga livet liksom i konsten kriser, i vilka det är rådligt att leva i avskildhet för att komma till klarhet om sina egna känslor och tankar. Omkring 1910 var detta situationen för alla konstarter.
Omaskerade uttryck för sin egen tid funno arkitekterna långt borta från monumentala byggnader. De funno dem i torghallarna, i fabrikerna, i de djärva välvningsproblemen från utställningshallarna fram till 1889, och i broarnas eller Eiffeltornet jämviktsproblem.
De saknade utan tvivel glansen från tidigare perioder, vilka hade mättats genom hantverk och lång tradition. De voro nakna och oslipade, men de voro sanna. Ingenting kunde så självklart tjäna som utgångspunkt för ett nytt språk, vårt eget språk, som de, som hade låtit krafternas spel och liv uppstå.
Tyvärr kan jag inte återge texten i sin helhet. Den är intressant, men daterad.
Jag vill bestämt aldrig ha något annat är minusgrader och frost. Igår tog jag kameran med mig, den digitala vill säga.
Gärdesfältet är nästan helt vitt på morgonen innan solen gått upp. Ödsligt och vackert.
På min gata är de flesta hus vita. Numera går även träd, asfalt och buskar i samma nyans. Inte kunde jag då tro att jag skulle fastna för det vita.
Jakobs kyrka vid Kungsträdgården tycker jag mycket om. Den gör sig ialla väder, men är mest till sin fördel på våren och när naturen glimmar i frostvitt.
Jag älskar frosten som klätt hela vår stad glänsande isvit. Natten finns inte längre, inte den mörka och dystra natten. Himlen färgas rödorange, dimman rullar in och skingras lika fort igen. Jag kan inte se mig mätt på härligheten. Det är en skönhet av överjordisk slag och det lär dröja innan vi får möta den igen. Bilden ovan må vara mörk, men den är vacker och om ni släcker lamporna framträder den i all sin prakt.
Jag har ägnat mig en smula åt att studera konst på sistone. Det är inte något som jag annars gör och jag saknar helt bildnig på detta område. Jag har en enkel smak, jag gillar det sköna och det som får mig att reflektera och associera. En bild jag tycker mycket om och som jag finner högst intressant är den bild som Jenny Maria publicerade som sitt bidrag till otrohetsdebatten.
Inte sällan lockas jag av bilder som leker med det konventionella, ty jag är ingen vän av konventioner. Ren skönhet lockar mig, men bara om det inte blir för sött. Finns det däremot en historia bakom som kan ge liv och lite beska, kan den i ett slag förvandla min inställning. Jag är inte särdeles kräsen när det kommer till tekniska färdigheter, även om jag imponeras av dem. Viktigare är att det finns en tanke bakom, gärna otydligt och tvetydigt. Ibland rent av oavsiktlig.
År 1943 flyttade Sigurd Lewerentz både sig själv och sin verksamhet till Eskilstuna. På vinden i ett tvåvåningshus som inrymde hans ateljéer, inredde han ett nytt hem åt sig och sin fru. Jag är inte särdeles förtjust i vindar (och är av den åsikten att kan man bo i en riktigt lägenhet så gör man det naturligtvis så mycket hellre), men Lewerentz inte alltför vindsbetonade vind tycker jag är mycket trevlig. Den har, i mitt tycke, mycket 40-tal över sig. Den är inte alltför stel och en stor del av träytorna är inte målade med oljefärg. Planlösningen är mycket fin, se den här. Observera att där finns både porslinsrum, handkammare och skafferi, precis som det skall vara!
Lewerentz var en av arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930, han ritade den vackra Markuskyrkan i Björkhagen samt den stiliga nybyggnaden vid Malmö stadsteater som stod klar 1944. Tillsammans med Gunnar Asplund skapade han Skogskyrkogården vars uppenbarelsekapell han själv ritade.
Funderingar på den konservativa borgerligheten har upptagit mina tankar. Jag är rädd att jag får betraktas som tämligen konservativ på vissa områden ty:
lakan skall manglas och påslakan vill jag inte ens tänka på; kaffebröd köper man inte, man bakar; bilar skall ha krom, inte lister i plast; böcker får gärna vara halvfranska med guldsnitt, eller av den trevliga häftade sorten; människor som inte läser, alternativt läser Liza Marklund, intresserar mig ej; gymnastikskor, det hörs på namnet, de är till för sport.
På andra områden är jag mindre traditionsbunden. Framförallt tycker jag att folk i allmänhet gör alltför mycket bara för att det skall vara så, anpassar sig till gruppen. Nu tänker jag inte längre på mangling utan t.ex. på äktenskap (klart att alla skall ha en fru, om de nu prompt vill det) och att mäta sin tillfredsställelse efter andras måttstock istället för sin egen. Jag tycker att det är mycket viktigt med jämlikhet, tycker inte att man skall tvinga pappor att vara pappalediga, men ställer mig mycket undrande till män som inte är det. Kvotering är jag inte jag heller inte så förtjust i, men tror, tyvärr, att det stundtals behövs. Jag kan irriterar mig på alla medelklassiga konsumtionsmänniskor, men kan egentligen inte se någon orsak till att detta beteende skulle vara så mycket sämre än att värna gamla traditioner (om man bortser från miljön som gör att dylikt beteende inte kan godtas).
Jag vet aldrig vad jag skall rösta på och passar aldrig riktigt in någonstans. Det sistnämnda irriterar mig, men jag förmodar att det beror på att jag innerst inne inte vill.
Ett par bilder från julhelgens norrlandsvistelse. Jag tog kameran och gick upp på vinden, öppnade den gamla bräddörren och satte mig ner.
Där finns mycket att titta på, ty det är en gammal och inte alltför välstädad vind. Jag tittade på ett par tapetrullar som finns kvar från några tidigare reparationer.
På ladugårdsvinden lyser ljuset svagt in genom transparenta takplattor som vintertid är täckta av mer eller mindre mängd snö.
På höskullen finns i taket en lyft med vars hjälp vi på vårvintern lyfte upp innehållet i höskrindorna när höskullen började bli tom. Skrindorna fyllde vi med hö från de lador som stod utspridda på åkrarna och som fyllts under sommaren med en mer gammaldags metod.
Slutligen tog jag mig en promenad till skogs. Det var tyst och vitt. Ovanför trädet lyste månskäran, trots att det var mitt på dan.
Just nu visas på Konstakademin på Fredsgatan en utställning med Berta Hanssons. Hansson var som ung folkskollärare i Fredrika i Västerbottens inland och bilden ovan visar hennes lägenhet på övervåningen i skolhuset. När man läser Hanssons bok Mina barn, är det lätt att får för sig att miljön var enklare än den verkar ha varit. Att det stundtals var mycket kallt vintertid, så att en tunn hinna av is bildades på vattenhinken i köket, finns det dock ingen anledning att betvivla. Jag älskar hennes dagboksanteckningar från denna tid. De är fyllda av barn, mörker och en ständig kamp att få måla. Det är fascinerande läsning. Jag skulle ha önskat att man valt att presentera mer av hennes texter, ty skriva kunde hon och hon var en god iakttagare.
Utställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad, framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.
Hansson målade också i olja och akvarell. Särskilt hennes sista, och mycket svarta oljor, är starka. Mot slutet av hennes levnad svek henne synen. Kanske är det därför tavlorna skildrar en sådan skräck, jag vet inte. Det finns något mycket skönt i dessa dystopiska bilder, svarta, så svarta som tavlor kan bli.
Periodvis arbetade Hansson i brons, lera och textil. Särskilt lyckad är den vävda kristustavlan i all sin enkla gråhet. Intresset för religiösa motiv härstammade från barndomshemmet i Hammerdal i Jämtland där de bilder som fanns, var några träsnitt illustrerandes händelser i bibeln. Dessa bilder verkar ha gjort ett stort avtryck. På utställningen visas några träsnitt och det vackert textade kuvert där Berta sparat dessa barndomens dyrgripar.
Efter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med Elsa Björkman-Goldschmidt blev det en tur till Afrika som för Hanssons del resulterade i en längre vistelse och de vackraste av porträtt. Kärleken till barnen i byaskolan överförs till den ursprungsbefolkning som hon saknat sedan flytten till Stockholm i slutet av 40-talet.
För mig är storheten i Berta Hanssons konstnärskap baserat på alla de texter, dagsboksanteckningar, som hon skrivit genom åren och det intresse och den empati som dessa texter utstrålar. Det är så jag lärt känna henne och så jag kommit att tycka så mycket om hennes verk. Jag hoppas att besökarna på Konstakademien förmår att göra detsamma.
Röken från Värtaverket jagade över himlen, i övrigt stod världen nästintill still. Det var mycket kallt och jag sprang omkring med kameran.
I trapporna ner mot Brantingsgatan lyste en lampa starkt. Snön reflekterade dess sken så att nästintill dagsljus rådde.
Vackert var det men kallt blev det om fingrarna! Märkligt nog fungerade kameran och bilderna gick att framkalla i värmen inne i min rock.
Snart skall jag bege mig ut i kylan igen, på vernissage och se Berta Hanssons tavlor “i verkligheten” för första gången. Spännande. Jag hoppas att inte hennes texter glöms bort, det vore synd.
I sista minuten pallrade jag mig till Liljevalchs för att se Märta Måås-utställningen som pågått sedan den tredje oktober (söndag är sista chansen). Det var kallt och jag hann precis till en guidad visning.
Textil är någon som intresserar mig, både för att det är vackert med textilier, men också för att de bidrar till en bekväm miljö genom att de förbättrar akustiken och sprider värme (minskar effekten av golvdrag). Jag är också uppvuxen med textil i hemmet ty min mor har alltid vävt allt som vävas kan. Allt från enkla trasmattor till 150 cm breda damastdukar som kräver med många skaft och kontramarsch. I hemmet finns tre vävstolar samt en stående modell för gobelänger.
Jag tycker om Märta Måås-Fjetterströms textil, precis som jag tycker om mycket av textilen från förr. Jag anser att man ofta var bättre på att komponera smakfulla mönster med väl avvägda färger, oavsett om det rör sig om färgstarka eller mer bleka textilier, än vad man är idag. Inte förvånande, ger de senaste decenniets MMF-produktion ett spretigare och mer disharmoniskt uttryck. Ett klart lysande undantag är, något förvånande, den annars rätt trista trion Claesson Koivisto Runes vackra matta Forell som påminner mig om ett av min mors textila alster från 70-talet. Det är dock inte konstigt att det textila uttrycket har förändrats genom åren. På 80-talet måste de klassiska mattorna ha framstått som tämligen mossiga, vilket fick till resultat att många formgivare vill söka nya uttryck, uttryck som idag kan kännas krystade. Nu tycker jag inte att allt nytt MMF är dåligt, bara lite sämre.
Märta Måås egna kompositioner får mig att associera till de växtfärgade garner som jag som barn då och då stötte på. De har en dämpad färgskala som minner om naturen. Inte förvånande alls, var växter och djur en inspirationskälla till MMF omfattande produktion. Samspelet mellan å ena sidan det moderna och å andra sidan det traditionella är mycket lyckat. Här intill ses Örtagården, en flossa komponerad 1934. För fler bilder, gå till utställningens webbplats.
Utställningen var på det hela taget bra. Den dominerades av Märta Måss egen produktion, men verk av t.ex. Barbro Nilsson och Marianne Richter, från väveriets efterkrigsproduktion, fanns också att beskåda. Det mesta var faktiskt över förväntan. I ett av rummen satt en dam och vävde en flossa. Eftersom jag inte visste skillnaden på rya och flossa, passade jag på att fråga henne. Skillnaden är inte stor, fick jag veta, det är mest en fråga om täthet och luggens längd. Flossan är tätare och ryan glesare, ofta med relativt långa trådar i luggen. Jag fick också lära mig att röllakan vävs i tuskaft, vilket jag inte heller visste. Vilken bra grej, att ha en livs levande tant på plats att fråga.
Ni som ännu inte varit där, rusa, spring, planka! Läs också mer om Märta Måås i SvD.
Bilden är makalös, jag fann den i Vilhelmina fotoarkiv. Jag tackar Herren, d.v.s Västerbottens egen glesbygdssiren, Lovisienstadt, som hade godheten att dela med sig av detta fynd.
Om bilden är makalös så undrar jag: hur bra är inte bildens text?
I ett skogsarbete 1907 slant yxan och slog rätt in i benet, min farfar hade sin bror med sig Pehr-Alfred Mattsson. Resan till Umeå tog 7 dagar med häst, under den tiden blev det kallbrand i benet som då måste amputeras, samtidigt dog det en person på lasarettet och benet lades då i den kistan.
Diana Miller var en rivig dam med egen orkester (stundtals med älskarinnan på trummor) och sedermera egna restauranger. Under en period drev hon Blue note på Kungsgatan i Stockholm. Att Blue Note fick heta Blue Note berodde på att orkestern under en period alternerat med Bud Powells trio på det legendariska stället med samma namn i Paris.
Diana Miller kom till Sverige från England 1940 och gjorde sig snabbt ett namn som vokalist. Hon spelade bland annat in Carmen Mirandas Chica chica boom chic (från That night in rio) och den rätt fina My heaven on earth. Hemma i England hade hon sjungit med ett antal orkestrar, men man får förmoda att hon inte slagit igenom på allvar, om inte flytten till Sverige hade andra orsaker. Efter åratal av turnerande i Sverige och nere på kontinenten, tog sig Miller in i restaurangbranschen och drev förutom Blue Note, en restaurang på Odengatan och en i Södertälje.
Hursomhelst snubblade jag över en mycket trevlig sida som handlar om och några av hennes medmusikanter. Läs här om Diana och hennes kollegor. Titta också på de otroligt roliga bilderna på damorkestern. På bilden ovan ses Diana längst till högre. Av de övriga bilderna att döma, verkar hon ha varit en byststark dam.
My heaven on earth, Diana Miller med Seymours orkester 1941:
Dags för lite tidig femtiotalsjazz (1952) med Gerry Mulligan quartet. De övriga musikerna är Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock. Nights at the turntable är inspelad i Los Angeles i den klassiska Gold Star-studion, där Ronettes drygt tio år senare spelade in Be my baby (Phil Spector använde ofta den studion).
Mitt exemplar är på fina Jazz Selection, en svensk etikett som gav ut mängder av fin amerikansk jazz, först på 78 v senare på EP och LP.
En av de finaste husen i nyrenässans ligger på Nybrogatan. Fasaden är så gott som helt intakt och det är minsann inte så vanligt. Endast porten har bytts ut och det någon gång på 20-talet. I samma veva revs kakelugnarna ut och entrén förändrades.
Bilden ovan visar 3 rum i gatufilen. En viss lägenhetsuppdelning verkar ha skett, vilket inte är att undra på. En gång var varje våningsplan en enda väl tilltagen lägenhet. Se de vackra dörröverstyckena och den speglade balkongdörren från 1880-talet. takhöjden går inte av för hackor den heller. Så skulle jag vilja bo någongång.
1969 års filmatisering av D.H. Lawrences Women in love, När kvinnor, älskar kan rekommenderas. Alan Bates och Glenda Jackson är inte bara dekorativa, det finns både sprödhet och kraft i deras uppenbarelser. Och fotot. Hur vacker är inte naturen? Kanske som vackrast när en blodig Bates går omkring bland skog och mark i ett förtrollat ljus.
När kvinnor älskar är berättelsen om två väninnor som blir kära i varsin man. Männen är goda vänner med varandra. Den ena mannen älskar den andra mannen.
Som ni nog förstår, är filmen sevärd.
Lawrence skrev många böcker men är nog mest känd för ett verk: Lady Chatterlys älskare. I denna vackra roman, låter sig den sköna Lady Chatterly förföras av skogvaktaren på godsets prunkande marker. Det dröjde drygt 30 år innan verket kunde utges i Storbritannien 1960. De intima skildringarna var alltför explicita.
Och så till rubriken. Den kommer av texten till Woman in love, en av melodierna i musikalen Pysar och sländor (Guys and dolls).
They say no moon in the sky ever lent such a glow.
Some flame deep within made them shine.
Your eyes are the eyes of a woman in love
And may they gaze evermore into mine.
Lazily gaze evermore into mine.
Ett nytt år som än så länge känns mycket likt det gamla, passerade.
År 2007 var inget vidare år för min del, men vid årsskiftet hade det ljusnat och jag såg fram emot det nya året som dessvärre visade dig bli rätt erbarmligt. Så kan det gå, det kan alltid bli värre, brukar jag tänka. Men också bättre, bra mycket bättre.
Det är spännande med 10-talet och samtidigt sorgligt. När 20-talet trätt in med iss marginal om 10 år, har jag blivit gammal. Det är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag gör det, jag som annars sällan tänker på min ålder. Det är sista chansen innan krämporna satt in och utseendet flugit sin kos, om man skall vara riktigt dramatisk.
Nu märker jag att denna text, helt utan orsak, blev alltför svart. det var inte meningen. Det skall bli roligt med ett nytt år och framförallt roligt att få uppleva 10-talet.
På bilden ovan ses en glad tomteparad som står på byrån som någon snickrat, jag har glömt vem. I spegelns gamla glas ses jag skymta i oskärpa.
Nytt år. 2009 var inte så pjåkigt, vid jämförelse med de bedrövliga 2007 och 2008. Man får hoppas att 10-talet blir bärre.
Här ett par bilder jag tog i januari förra året. En promenad längs med Regeringsgatan, när solen stod långt, tog mig upp till den platå som Johannes kyrkogård utgör. Tegelkyrkan glänste i solen. Längs med Johannesgatan låg de De Champska husen som berövas all sin grannlåt.
I huset Regeringsgatan 95 bodde under ett par år Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel innan de flyttade till en pampigare bostad på karlavägen. Ett drygt kvarter längre upp, bodde fröknarna Petra och Angela von Pahlen vintertid.
1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.
Jag går i Hamburg, ja matros,
Den Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.
Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.
Jag behöver ett kamerastativ. Mitt gamla har jag lämnat kvar uppe i norr för att slippa släpa med mig det varje gång jag reser uppåt. Utan stativ står man sig slätt, framförallt när ljuset är svagt och exponeringstiden blir lång. Nu när det är så vackert med all snö, vill jag inte hellre än att springa omkring nattetid och fotografera. Det blir således till att leta stativ idag.
Funderingar på den konservativa borgerligheten har upptagit mina tankar. Jag är rädd att jag får betraktas som tämligen konservativ på vissa områden ty:
Utställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad, framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.
Efter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med 
I sista minuten pallrade jag mig till Liljevalchs för att se Märta Måås-utställningen som pågått sedan den tredje oktober (söndag är sista chansen). Det var kallt och jag hann precis till en guidad visning.
