En söndag i december och klotband

En snöig söndag i december

Snart skall jag bege mig ut för att köpa gran. Igår köpte jag pynt att hänga i granen och nu behöver jag något att hänga det i. Det är alldeles vitluddigt ute och ena trottoaren är inte skottad. Jag undrar om en decembermånad någonsin varit vackrare? Jag är i vart fall helt överförtjust och har inte låmngre några problem med att komma upp på morgonen.

Igår gick jag så småningom till Kägelbanan för att lyssna på GBS som sjöng med Månskensorkestern på Tangopalatsi. Där var mängder av finska farbröder och tanter och GBS sjöng Champagnetango och Tove Janssons outsägligt vackra Höstvisa. När vi kom ut snöade det och det var precis som vi var hemma i glesbygden igen. Julkänsla!

I fredags var jag på “glögg” hemma hos Björn, sedan gick vi till Konstfack. Det var alldeles vitt och fluffigt av snö där ute. Skönhetschock. Byggnaden är dessutom mycket vacker. Jag är svag för funktionalistiska fabriker. På väg hem pratades det klotband (precis som det görs här). För er som ej är bekanta med originalupplagorna av Claës Lundins Nya och Gamla Stockholm, klicka här och låt er förföras. En annan favorit är Wikners Vittra skrifter. Jag misstänker dock att präglade volymer med mycket guld ställer sig aningens dyra att producera.

Idag hade jag också tänkt mig göra något jag alltid drar mig för men ändå gör, d.v.s. ta ut alla mattorna och rengöra dem i snön. Bättre sätt finns inte, om man bortsett från att det är jobbigt. Skonsamt och dessutom får de tillbaka sin lyster. Rekommenderas, men inte för den svage, ty det är jobbigt.

9 thoughts on “En söndag i december och klotband

  1. Både guld och mycket stramt. Väldigt snyggt, nu förstår jag precis vilken sorts band du skall göra. Knussla inte med guldet bara. Brons och silvr är iofs snyggt det med.

    Songs before sunrise är dessutom en mycket bra titel.

  2. Nej, rejält med guld ska det vara! Bladguld är så förbaskat svårt att jobba med bara. Ibland fuskas det till och med i bokbindarvärlden och används andra guldfärgade metaller, i smyg. Men det kanske man inte ska tala högt om.
    Brons är rätt hett, det se man inte så ofta.

  3. Fin. Jag tror jag har skymtat något liknande i skänken hos mina föräldrar, fast ett fotoalbum, fyllt med porträtt av avlägsna släktingar. Klot blir ju så mycket trevligare att ta på när det slitits endel, vilket tar tid eftersom det är ett mycket slitstarkt material. Kanske är därför det är svårt att få till schyssta nya klotband.

  4. Ja, på Lundin är främre pärmen (och baksidan?) i guldornamenterad och blindstämplad klot, men ryggen är (om jag minns och ser rätt på bilden) i skinn. Skinnrygg ansågs vara lite finare (men inte lika fint som halvfranska band, där pärmens hörn är klädda men skinn också) och skulle hålla bättre. Ett flertal förlag gjorde sådana band (ofta de båda förlagen Gebers och Fröléen), tyvärr använde de så tunt skinn att ryggarna skadats. Men klotet står sig!

    Bea: Många av Rossettis saker är ju oöverträffade. Observera också hur ”grund” hans guldprägling är och hur han låter textilens struktur lysa igenom, under den förgyllda ytan.

  5. Ja, du har rätt ang. ryggarna. Det gäller båda volymerna. Nya Stockholm är i mycket gott skick, Gamla har börjat spricka. Vad kommer ordet blindstämpel ifrån? Personligen är jag mycket svag för Wahlströms och Widstrands halvfranska volymer från åren runt 1910. Även marmoreringen har spår av guld. Elegant! Dessutom är ryggen präglad (eller vad det nu kallas, upphöjda parter med lite guld).

    Kom att tänka på denna utgåva av Lotten Dahlgrens Norrländska släktprofiler i och II (volymerna som föregår den om Limnellska salongen). Mycket eleganta: http://www.ravjagarn.se/blogg/bilder/norrlandska_slaktprofiler.jpg

  6. En blindstämpel på en bokpärm är en präglad dekor eller text (ej i guld, då kallas det guldornament). Ursprungligen präglade man skinnband med något enkelt mönster (t.ex. en ram) eller ett monogram. Denna prägling var ofärgad och osynlig (blind), men nuförtin kallas även den färgade präglingen för blindstämpel. Dom upphöjda partierna, banden, ibland förgyllda, på ryggen kallas ”upphöjda bind”. I dessa löpte förritin snörena som band ihop boken. På Lundin (som nog har 5 bind) är dom bara ditsatta som dekoration. Dom här praktfulla banden är dom första standardiserade ”förlagsbanden”. Tidigare hade alla nya böcker sålts oinbundna, i odekorerade pappband. Köparen gick sen till bokbindaren och lät binda in boken på det sätt som passade hans boksamling. När fler kunde läsa och köpa böcker behövdes vackra och spännande omslag som lockade till köp. Dessa köpare hade heller inte råd att låta binda in böckerna. Med tiden blev dekorationen enklare (och även i mitt tycke elegantare), typexempel; Dahlgren.

  7. Man tackar för den lektionen. Jag tror att det tidiga 1900-talet är den period som jag gillar mest. Har dock en svaghet för häftade böcker från 30-60-tal. De har ofta snygga omslag och så gillar jag papperskvalitén och att de måste sprättas.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *