Jag har nästan alltid läst, åtminstone de senaste 30 åren. Jag är inte alltid så noggrann med vad jag läser, utan ser läsandet som förströelse och avkoppling. Ren skräplitteratur läser jag sällan, men gärna deckare, gamla nummer av Veckojournalen och biltester från 50-60-tal (älskar dem, särskilt de mer tekniska bitarna). Jag har avverkat många löpmeter genom åren, men det fanns en period när läsandet blev nästintill maniskt.
För ett antal år sedan, jag tror att det var 2005, var jag trött till både kropp och själ och socialt utmattad av alla människor som fanns runt omkring mig. När jag åkte hem, köpte jag alltför ofta en flaska vin och la mig framför den öppna spisen, med huvudet på en puff och fötterna på fällen. Så småningom kom jag till ro, och somnade sällan senare än elva. Veckor och månader gick, dosen ökades och kvalitén sjönk. Det hela var inte hållbart, det förstod jag, men vad skulle jag göra?
Jag började läsa på allvar .
Jag minns inte var det började, men jag tror att Ulrika Knutssons Kvinnor på gränsen till genombrott var en av de första. Jag upptäckte Klara Johanson som jag fann helt förtjusande. Lärd och med ett fantastiskt, men krävande språk. Klara tyckte mycket om Malla Montgomery-Silfverstolpe och det dröjde inte länge förrän jag tyckte detsamma och slukade hennes Minnen i fyra delar (men tittade fortfarande oroligt på klockan när butikerna skulle till att stänga). I Mallas värld fanns E.G. Geijer och honom skrev Lotten Dahlgren om i sina personhistoriska skildringar som jag mycket kom att uppskatta.
Jag fick nys om Marianne Höök, som jag bara mindes från barndomens gamla tidningar där hon gjorde reklam för Skrytbilen, Renault R4, och läste de kåserisamlingar som då fanns att läsa. Jag fördjupade mig i Bangs böcker och fann Dagbok från Långholmen rörande (vid det här laget var det endast lästörsten som jag tillät mig släcka).
En dag hittade jag den första volymen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit. Jag läste genast dem alla och fortsatte med Olof Lagercrantz, Ada Nilsson och Wägner/Tamms stridsrop Fred med jorden. Vid det här laget hade jag övervunnit mitt osunda begär och var tacksam över att jag hunnit hejda det i tid, innan skadan blivit irreparabel. Och det dröjde ett tag, innan jag slutade äcklas av vin och andra alkoholhaltiga drycker.
Jag läser fortfarande mycket, mer än jag gjorde innan, men utan den mani som präglade mitt läsande under ett par års tid.
Vilket fint inlägg. Jag har ägnat rätt stor del av mitt liv åt att läsa maniskt för att jag har haft så tråkigt, det är också rätt kasst.
Jag drack inte under min graviditet och inte heller under maja’s första år. Nu kan jag tänka mig ett glas rött eller ett glas champgne då och då men mer blir det inte, ganska befriande måste jag säga…. Saknar dock att röka av någon anledning!
Kram