Rävjägarn

Filmfestivalbetonat på Bon Palais

sff

Jag var på kalas för att par dagar sedan. Stockholms filmfestival fyllde 20 år. Min Glesbygdssyster delade ut ett pris och jag var sällskapsherre. Champagnedrömmar flöto som strömmar, skulle man kunna uttrycka det. Kalaset var sponsrat av Jameson, så det blev en hel del whisky också. Och öl fanns i kylen.

Jag vet inte vem som skrivit manus till prisutdelarna, men något ljushuvud kan det knappast ha varit. GBS tog paus efter vart och vartannat ord och låtsades vara i Hollywood, vilket förstärkte replikernas medelmåttighet, till publikens förtjusning.

Efter prisutdelningen var det fest på Bon Palais som ligger vägg i vägg med Folkets hus. Det var en snygg nattklubb, omän jag inte riktigt förstod hur alla rum höll ihop. Det var trappor och halvplan mest överallt men det gillar jag. GBS läppstift var inte kyssäkta, så efter ett tag fann jag min pullover runt min hals. Jag tror att det kan ha sett riktigt lustigt ut. Kanske trodde någon att det var modernt, vad vet jag.

En amerikan, som såg lite ut som en ung Hugh Grant (se bilden ovan som jag lånat från festivalens sajt), hade fått tre pris sades det. Jag såg bara två, och dem kånkade han runt med hela kvällen. Hur, eller snarare om, han lyckades med konststycket att även balansera en Jamesonsponsrad whiskygrogg kan jag inte uttala mig om. Dessutom var han omsvärmad av tusentals beundrarinnor, så han hade nog att stå i.

Ja, det var ett riktigt kalas det där.

Eftersom jag var något ansatt på söndagen, passade jag på att unna mig en ordentlig räksmörgås på Sturekatten efter loppmarknaden på Hötorget. Sturekatten och Citykonditoriet är mina favoriter faktiskt. Jag har svårt för alla trista storstadsfik och sjunker hellre ner i en bekväm rokokosoffa, än i något puffartat eller avskalat och vitmålat.

Prakthem i slutet av Strandvägen

Strandvägen vid Djurgardsbron

I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.

von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem.  Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.

Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal  takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.

Huset till höger är det Lundbergska och det  byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.

Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.

Om vin och min litteraturkonsumtion

Rävjägarn läser gärna

Jag har nästan alltid läst, åtminstone de senaste 30 åren. Jag är inte alltid så noggrann med vad jag läser, utan ser läsandet som förströelse och avkoppling. Ren skräplitteratur läser jag sällan, men gärna deckare, gamla nummer av Veckojournalen och biltester från 50-60-tal (älskar dem, särskilt de mer tekniska bitarna). Jag har avverkat många löpmeter genom åren, men det fanns en period när läsandet blev nästintill maniskt.

För ett antal år sedan, jag tror att det var 2005, var jag trött till både kropp och själ och socialt utmattad av alla människor som fanns runt omkring mig. När jag åkte hem, köpte jag alltför ofta en flaska vin och la mig framför den öppna spisen, med huvudet på en puff och fötterna på fällen. Så småningom kom jag till ro, och somnade sällan senare än elva. Veckor och månader gick, dosen ökades och kvalitén sjönk. Det hela var inte hållbart, det förstod jag, men vad skulle jag göra?

Jag började läsa på allvar .

Jag minns inte var det började, men jag tror att Ulrika Knutssons Kvinnor på gränsen till genombrott var en  av de första. Jag upptäckte Klara Johanson som jag fann helt förtjusande. Lärd och med ett fantastiskt, men krävande språk. Klara tyckte mycket om Malla Montgomery-Silfverstolpe och det dröjde inte länge förrän jag tyckte detsamma och slukade hennes Minnen i fyra delar (men tittade fortfarande oroligt på  klockan när butikerna skulle till att stänga). I Mallas värld fanns E.G. Geijer och honom skrev Lotten Dahlgren om i sina personhistoriska skildringar som jag mycket kom att uppskatta.

Jag fick nys om Marianne Höök, som jag bara mindes från barndomens gamla tidningar där hon gjorde reklam för Skrytbilen, Renault R4, och läste de kåserisamlingar som då fanns att läsa. Jag fördjupade mig i Bangs böcker och fann Dagbok från Långholmen rörande (vid det här laget var det endast lästörsten som jag tillät mig släcka).

En dag hittade jag den första volymen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit. Jag läste genast dem alla och fortsatte med Olof Lagercrantz, Ada Nilsson och Wägner/Tamms stridsrop Fred med jorden. Vid det här laget hade jag övervunnit mitt osunda begär och var tacksam över att jag hunnit hejda det i tid, innan skadan blivit irreparabel. Och det dröjde ett tag, innan jag slutade äcklas av vin och andra alkoholhaltiga drycker.

Jag läser fortfarande mycket, mer än jag gjorde innan, men utan den mani som präglade mitt läsande under ett par års tid.

Lecounas Moon over Monte Carlo

Lecuona cuban boys

Latinska rytmer från förritin i höstrusket. Den latinamerikanska gruppen Lecuona Cuban Boys blev stor på 30-talet och spelade in mängder av plattor under detta och följande decennium. De flesta är alldeles utmärkta och står sig mycket bra än idag.

Lyssna på Moon over Monte Carlo:

Otroligt stämningsfullt och helt bedårande med alla rytminstrument och blås. Jag har en hyfsad bunt med deras skivor, spelar dem gärna och vill har fler. Det är ett bra betyg. Allra bäst gör de sig senare på kvällen, när natten står för dörren.

Här ett YouTube-clip med Lecuona cuban boys.

Slottssteken som jag händigt lagade

Slotsstek

Jag har lagat slottsstek. Behöver jag tala om att det blev enormt gott? Hemligheten bakom den goda smaken är tre ingredienser: ansjovis, ättika och lite sirap. Det låter märkligt, men en fylligare och mer välsmakande sås får man leta efter. Jag gjorde min stek på fransyska; brynte köttet och lite lök, hällde på buljong, ansjovis, ättika, sirap, salt och lagerblad samt några pepparkorn. Spädde med grädde och lät puttra under lock i knappt 2 timmar. Köttet fick ligga till sig under ett lock och skyn silades och reddes till sås. Kokt potatis, gelé och inlagd gurka till. Pressgurka hade varit godare, men nu var jag bekväm och tog den jag redan lagt in.

Slottsstek är inte bara god utan också mycket lättlagad. Steken sköter sig själv i grytan och man kan göra annat under tiden. Lätt att förbereda också och bara värma på. Idealisk vid stora kalas. Jag har en gjutjärnsgryta, gammal och med sliten blå emaljering. Den är utmärkt. Jag har faktisk en till, men det är gigantisk, den täcker lätt två plattor, och används därför mycket sällan.

Det är därför som älskar jag masonit

Kök på Valhallavägen 155

Som barn åkte vi då och då till min fars moster. Hon hette Agnes och var praktiskt taget änka när jag föddes. Levi, hennes man, har jag inget minne utav. Agnes var stram och behärskad. Henne var jag lite rädd för. Hon bjöd på hårda karameller, mandarinklyftor. Man vågade bara ta en.

Moster Agnes hade ett hus, jag tror att det var tre rum och kök med en inredd övervåning vars rum hon hyrde ut. Det är köket jag minns. Det var stort och hade fönster i två väderstreck och var moderniserat  efter kriget. Vägarna var klädda med masonit som var målad med en ljus oljefärg. Ovanför elspisen, satt en opak glob fastskruvad i väggen. Ljuset som reflekterades i den något knottriga ytan, som kanhända var ströpplad, var för mig rena magin. Stramhet. Skönhet. Därför älskar jag masonit.

Bland det vackraste jag vet i hela världen är ett klassiskt och stramt kök, ofta platsbyggt och med luckor kläda med masonit. Jag tycker att det passar överallt, både i äldre och i modernare miljöer. Dessutom fanns det knappt några köksinredningar innan masoniten gjorde entré. De kök i äldre stil man ofta ser, är ofta ett modernt kök vars utförande anpassats efter serveringsrummets skåpinredning. I köket fick man förritin nöja sig med en bänk, kanske med slask, och ett rejält bord. Överskåp och arbetsytor var mycket sällsynta.

Masointinteriörer är underskattade. Vem älskar gamla hus som fått en ny interiör av masonit? Jag gör det, men jag är rätt ensam om det. Idag rivs det mesta ut för att återskapa det som en gång var. Det kan ha sina poänger, men för mig är det ofta årsringarna som räknas.

Detsamma gäller människor.

November med Sergei Rachmaninoff

sergei_rachmaninoffDet ledsamma höstvädret verkar fortsätta. En endaste dag med sol är vad man får om Herren får som han vill. En smula nedslående. Vad passar då bättre än en sorgsen ryss? Vi lyssnar på Sergei Rachmaninoff i en mycket gammal inspelning. Lyssna på de vackra stråkarna och Sergeis pianospel.

Concerto no 2 in C minor, del 1

Concerto no 2 in C minor, del 2

Sergei Rachmaninoff föddes i en stad inte lång från Novgorod i Ryssland 1873. Han var redan som barn utomordentligt produktiv och skrev sin första opera i tonåren. 1917, året revolutionen, lämnade Sergei Ryssland, för att så småningom bosätta sig i USA. Fram till 1917 var han enormt produktiv, men längtan efter hemlandet gjorde honom sorgsen och melankolisk, vilket resulterade i att han endast avslutade sex verk fram till sin död 1943. Hemlängtan kan verkligen förlama människan.

Sergei Rachmaninoff var inte bara en lysande kompositör, han var också en ytterst skicklig pianist. Inspelningen ovan är från 1929 där han framför sin egen Concerto in C minor, opus 18, tillsammans med Philadelphia symphony orchestra under ledning av Leopold Stokowski. Skivorna är som sagt väldigt gamla, men ljudkvalitén är förvånansvärt bra, även om den inte går att jämföra med modern standard. Lyssna på Sergeis pianospel, det är ömsom kraftfullt, ömsom ljuvt och en smula sorgset.

Jag går i Lennart af Petersens fotspår

Fanjunkarbostallet vid Diplomatstaden

1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.

Arne Domnerus Favourite groups

favourite_groups1949 startades Metronome records, ett skivbolag som redan från början hade en stark jazzprägel. Samma år kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Mr Moody fick spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra orkestrar.

Metronome gav ut en hel del amerikansk jazz tack vare ett samarbete med både  Prestige och Savoy records. I gengäld kunde Prestige ge ut Lars Gullin, James Moodys svenska inspelningar och mycket annat. Materialet samlades till viss del och gavs ut på lp med titlarna New Sounds From Sweden vol 1-8.

Här har vi ett album som spelades in 1949 (3 skivor med totalt 6 spår) med Arne Domnerus and his favourite groups. Medverkar gör James Moody, Ulf Linde, Leppe Sundewall. Gösta Theselius och många andra. Lyssna på:
Carrider

Everything but you

och Night and day

Berlin, och några ord om Ellen i Avan

host_i_berlin

Jag promenerade en söndagsmorgon omkring  i Berlin och tittade på hus. Regnet föll, omän sparsamt. Tyska hus ser inte ut som svenska och tysk jugend är stramare. Jag hade hemskt gärna ringt på och beskådat ståten, eller snarare förfallet. Jag är nyfiken av mig och borde nog jobba inom hemtjänsten, då får man se en hel del och slipper fula, vitmålade våningar. Jag har faktiskt jobbat inom hemtjänsten uppe i Norrland och trivdes bra. Jag kommer oftast väl överens med pensionärer. Då är det värre med barn och ungdomar.

En av mina favoriter på den tiden, hemtjänsttiden, var Ellen. Ellen var gammal lärarinna och hade karlskräck. Första gången jag skulle dit, låste hon in sig. Sedan vande hon sig.

En gång när jag var uppe på vinden, ringde hon en grannfru bara för att berätta att jag var uppe på vinden. Det  fanns inte så mycket att prata om.

En annan gång föreslog jag att hon skulle se en gammal långfilm på tv. Tyvärr var det En, men ett Lejon. En salongskomedi, en otrohetskomedi, som utspelade sig bland modefolk. En 40-talsrulle. Förslaget uppskattades ej.

Grannfruns svägerska, hade varit läkare i sin krafts dagar. Hon hade en hushållerska som hade skött hennes hem i alla år. Yrkesarbetande, ogifta kvinnor kunde vara verkligt opraktiska förr i tiden. Jag har mina aningar; kanske levde de franskt och fann denna ordning vara ett bra medel att passa in i samhället. Jag vill inte kalla det smussel, snarare ett annat sätt att leva.

Jag går i Lee Millers fotspår

Jag är Lee Miller i ett badkar i München

Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.

Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.

Jag ser 3 filmer på en enda dag

Harriet, Gunnel och Bibi är Flickorna

I söndags såg jag tre filmer på en endaste dag. Cinemateket firade Gunnar Björnstrands 100-årsdag och visade två filmer på Sture. Först ut var Gustaf Molanders filmatisering av Smycket efter Maupassants roman med Ingrid Bergman och Björnstrand i huvudrollerna. Jag blev rätt gripen av denna lilla kortfilm som berättar en tragisk historia där huvudpersonerna får uppleva en mycket kort stund av lycka. Molander, vars bror regisserade på Dramaten, kände väl till det borgerliga livet, sämre var det med underklassen. Vid en filminspelning,  där en fattig (statar?)familj skulle sätta sig till bords, insisterade Molander på att man skulle duka bordet med tabletter under tallrikarna.

Kristin kommenderar var nästa film, och den är en en slags komedi, en annorlunda form av feel-good-film som gjorde mig tårögd. Jag blir lätt det, av filmer där det finns en stor portion av godhet och ett oegennyttigt hjärta. Dagmar Ebbesen spelade ett huskors som fick Björnstrands karriär och familj på fötter. Manusförfattaren måste ha varit en kvick jäkel, för det fanns gott om one-liners, främst levererade av Ebbesen.

Slutligen blev det Mai Zetterlings Flickorna med Bibi Anderson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i huvudrollerna. Det var en mycket vackert fotograferade film, vissa scener var förunderligt magiska med starka kontraster samt över- och underexponeringar. Den hade vissa brister, framförallt på slutet, men var på många sätt bra och jag var imponerad av Bibi Andersons monolog inför en överrumplad och ointresserad teaterpublik som mest bara vill hem och ta sig en bit mat.

Filmen kretsar kring en uppsättning av Lysistrate och aktrisernas privatliv (privatlivet på film) vävs skickligt in i handlingen. Ett manus som gav mig stor respekt för Zetterling. Se den och framförallt Älskande par, filmen som bygger på von Pahlensviten (Angela och Ada: De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste).

I Slottets murgrönsomslingrade vrå

Oscars vinterträdgård

I början av 50-talet utgavs boken Ur svenska hjärtans djup, bilder från Oscar II:s Stockholm. Den är full av vackra bilder och är nästintill omistlig. Här ovan ses en riktig raritet, nämligen den vinterträdgård som uppfördes på den nordvästra slottsflygelns tak (klicka för större bild). Väggar och tak var till stor del klädda med murgröna och möblerna var bekvämt stoppade som de brukade vara under 1800-talets sista kvartssekel. Naturligtvis fanns här också exotiska växter samt rosor. Här vill jag halvligga och bläddra slött i något tilltalande. Tyvärr är denna tillbyggnad sedan länge riven.

serveringsrummet Boken presenterar inte bara av kungligheter, utan även vanligt folk, borgare och arbetare, får vara med på ett hörn. En svit av bilder visar fotograf Roeslers hem på ett par olika adresser i stan. Här intill en av mina favoriter. Den är tagen av Roesler 1895 i hans våning Kungsgatan 56. Jungfrun står i serveringsrummet och den långa slutartiden gör att hon tecknas oskarpt mot serveringsskåpet. I bakgrunden skymtar kakelugnen  som värmde upp detta undanskymda domestikrum. Jag tycker mycket om serveringsrum, dessa ofta fönsterlösa och mörka rum i våningarnas mitt.

I svenska hjärtans djup är inte alls ovanlig på bokbörsen. Oscarianerna är värda att studeras. Köp den!

Heavenly shades of night are falling

Romantik, för hela slanten. Ett gammalt klipp med Platters från sent 50-tal. Texten går verkligen inte av för hackor (Heavenly shades of night are falling). Hela låten med lite bättre ljud finns på Spotify.

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time
Out of the mist your voice is calling, ’tis twilight time
When purple-colored curtains mark the end of day
I’ll hear you, my dear, at twilight time

Here, in the afterglow of day, we keep our rendezvous beneath the blue
And, in the same and sweet old way I fall in love again as I did then

Deep in the dark your kiss will thrill me like days of old
Lighting the spark of love that fills me with dreams untold
Each day I pray for evening just to be with you
Together at last at twilight time

Och när kärleken är slut, tar man fram nästa Platters-singel och lyssnar på Smoke gets in your eyes (They asked me how I knew, my true love was true…).

Svenskt sportbil på folkhemschassi

p1800

År 1961 kunde man för första gången köpa den engelsktillverkade Volvo P1800. Bilen, som jag tror hade en hel del gemensamt med Amazonen (vad det gällde teknik), hade den nya och moderna B18-motorn som får betraktas som en riktigt bra maskin. Den monterades sedan i samtliga bilar i Volvos sortiment och är en riktig slitvarg. Lättstartad dessutom. Formgivningen är lyckad och utfördes faktiskt av en praktikant. Särskilt snygga är de första årens svängda kromlist och de heltäckande navkapslarna. I början av 70-talet kom en uppdaterad variant, en kombi med baklucka i glas, 1800ES hette den (och kallades ibland fiskbilen). Den är både sällsynt och snygg.

Den engelska fabriken var (Jensen tror jag) var inte den bästa och efter ett par år började man att tillverka bilen i Sverige istället. Modellen blev populär utomlands, ty den fick enorm gratispopularitet då Roger Moore körde den i tv-serien Helgonet. En fullträff till produktplacering. Jag har för mig att tv-bolaget ville ha en Mazerati eller Aston Martin, men att väntetiden var för lång, så då tog man Volvon istället. Ibland har svenska företag tur.

Jag har själv kört Volvo PV i många år och måste säga att mycket var bra med den tidens Volvobilar. Framförallt imponerade imponerade driftssäkerhet och vinteregenskapar, något som uppskattas i den norrländska glesbygden.

Så ett djupt spadtag i TV-arkivet

Get the Flash Player to see this player.

Novemberfredag och jag tänkte roa er alla med mer gammal skåpmat, nämligen de taffligt hempruducerade nattkrökar som jag brukade göra. Kanske blir det mer rörligt material inom en snar framtid; jag har nämligen blivit med praktisk mobilkamera.

Se och hör Smiths: William it was really nothing; Birgit Nilsson: Recordning Wagner; Zarah Leander: Ich weiß es wird einmal ein Wunder geschehn; Monica Zetterlund: Monicas vals; Inner city: Good life.

Alkmans När gräset var grönt

Målning av Annastina alkman

Böcker om det oscarianska Stockholm kan rimligtvis inte vara dåliga. Annastina Alkmans barndomsskildring är heller inte så dum. Den är värd att läsas, utan att för den skulle vara helt omistlig. Dessutom är den illustrerad av Annastina själv.  Alkman föddes i en borgerlig familj som bodde på Grevgatan. Sängkammarinteriören var för den tiden högelegant med flammiga valnötssängar, skulpturerade druvklasar på gavlarna, och malakitgröna stoppade plyschmöbler. Tapeten var guld- och snusbrun, i fönstren låg fönsterdynor mot drag.

Annastina var mycket förtjust i sin far och vill helst bli pojke och sjökapten (som honom) när hon blir stor.
- Vill och vill och vill… gör’et min flicka, så får du väl se hur lätt det är, svarar fadern.

Mest underhållande i hela boken är tant Anna Hellberg som hade ett mycket rymligt hjärta. På badorten i Travemünde fick hon lägga sig sjuk  för att hon hade en så vansinnigt svartsjuk vän, en bankir som ägde större delen av badorten. Annastinas mamma vill också lägga sig sjuk, för att slippa tant Annas erotik. Tant Hellbergs man roar sig på egen hand i Stockholm.

På tal om oscarianer, så ber jag att får rekommendera Gurli Linders Sällskapsliv i Stockholm på 1880- och 90-talen. Jag har för mig att den gavs ut lagom till Carl laurins femtioårsdag 1918,men jag kan ha fel. Linder var kvinnosakskvinna, yrkeskvinna och författare. Hon umgicks i kretsarna kring Curmans (som bodde i Curmanska villan på Floragatan, Carl och Calla hette de, han lät bygga Sturebadet).

Speak easy, blaska med spritreklam

Tidningen Speak Easy 1983 gavs tidningen Speak Easy ut för första gången. Publikationen finansierades med spritreklam och delades bara ut på ställen med 18-årsgräns. Bakom tidningen stod Frederick Offrein som också arbetade som värd på klubben Atlantic (låg den vid Kungsträdgården kanhända?) och verkar ha varit en präktig linslus. Tidningen framstår åtminstone idag som rätt tafflig (omslaget är dock inte så dumt) och saknar helt spår av new romantic och det finns inte ett uns Stranded-erans charm. På mingelbilderna syns diverse utländska kändisar, svenska dito, både kända och mindre kända, samt gemene man.

Roligast i hela tidningen är dock reklamen för solarier (ja, ni läste rätt). Roligast är Sun Tropez vid Slussen. Jag undrar, när den sortens annonser kommer att komma tillbaka.

De två första numren av denna publikation finns här. Bläddra i dem, det är rätt lustiga. Skvallerspalten, Strikt privat, på sidan 3 är verkligen old-school.

Bilarna passerar Bornholmer Straße

Bornholmer Straße

Igår var det 20 år sedan man öppnade gränsen mellan öst  och väst vid Bornholmer Straße. På youtube finns ett klipp som jag tycker att man måste se. Osande Trabanter köar för att för första gången ta sig över till väst, människor trängs och inser att det äntligen är möjligt att lämna det gamla nedgångna DDR.

När jag var i Berlin för en månade sedan bodde jag två kvarter från Bornholmer Straße och det var vid denna hållplats jag klev av tåget. Gränspassagen är naturligtvis borta, men bron som går över spåren, Bösebrücke, finns kvar. Det är den som ni ser på bilden ovan (stulen från Spiegel). Husen som stod närmast gränsen fick utrymmas och några tåg stannade aldrig på Bornholmer mellan 1961 och 1989. Ett ingenmansland två kvarter från den jugendvåning i gamla Östberlin där jag bodde i ett par dagar.

Att dela ett land är märkligt, att dela en stad är ännu märkligare. Märkligast är dock att dela en stad och låta en del av den staden ligga i en annan zon. Västberlin låg som bekant i det forna öst och efter murens uppförande, var det inte längre möjligt att besöka släktingarna i väst, om man hade oturen att ha hamnat i öst.

Vill man fördjupa sig i ämnet murens fall, finns det en hel del att läsa på svd.se. Eller varför inte googla?

Och med ens var det sommar igen

Alterdalen i skommarskrud

Sommarbild! Det är det fina med att få bestämma själv, att välja vilka bilder man själv vill när man vill. Nu gillar jag hösten, men dessa sista dagar har varit väl grå. Inte ett uns sol, bara fukt och kyla. Där den den fagra norrlandssommaren i Alterdalen.

Eskapism: Loius Malles Ascenseur pour l’echafaud. Jeanne Moreau går omkring, Miles Davis spelar. Vackra bilder, mörka och svartvita. Jag har inte sett filmen på många år och skulle gärna se den igen. Musiken är fantastisk, inte minst det blöta reverb som lagt på.

Jag läser kriminalroman, jag läser Liket i biblioteket av Agatha Christie. Jag har läst de flesta av hennes böcker och läser om dem  då och då. Jag kan inte leva utan denna typ av böcker. Jag ser att jag ytterst sällan skriver om dem. Jag vet inte varför.

Vill man nu promt hålla kvar hösten, rekommenderar jag Autumn leaves, dels med Cannonball Adderly och Miles Davis, dels med Edit Piaf.

Gammal skåpmat och Herta Müller

bakom_huset

Lite gammal skåpmat, d.v.s ytterligare ett par bilder från den filmpack som säkerhetskontrollen förstörde. Bakom huset i norr, står en övergiven bil. Jag har för mig att den är av märket Simca. Bakom bilen skymtar i fjärran kyrkstallet. Det stod tidigare i anslutning till kyrkstugan, hästarna skulle också ha någonstans att bo, men när bil och buss blev allt vanligare, revs de flesta. Vårt flyttades hem och ungdjuren fick sova där inne när de gick ute sommartid.

Och här läser jag (det är lampan i fönstret som ger det oerhörda ljuset, inte solen för det var mörkt ute)! Tyvärr inte den bok jag köpte idag, Herta Müllers Redan då var räven jägare. Lämpligt titel tycker jag. Jag hoppas att den är bra, de inledande raderna tyder iallfall på det.

Vid slåttarstugorna

Revärer, ridstövlar och matroser

flottisterEn dokumentär som jag missat, och nu hittat i SR:s arkiv: Dodo Parikas Revärer, ridstövlar och matroser från 1998.

Här en äldre herre som berättar om hur det var när det begav  sig:

Och sen var det, som jag kan förstå det, en tradition, att K1, A1 och flottan var , tillgängliga, och det gick i arv bland soldaterna.

Gamla herrar, både matroser och högreståndsmän, berättar om hur det var att göra affärer män emellan. 5 kronor kostade vanligtvis en promenad i Lilljansskogen. Att det var frågan om prostitution, verkar få av de medverkande anse, istället sågs trafiken som en chans för de unga rekryterna att lära sig bättre seder och att föra en bildad konversation. Och tjäna några kronor på kuppen.

Lyssna, det är en fascinerande historia. Mest förvånande är att ingen har något negativt att säga om prostitutionen. Vad nu detta kan bero på.

Jag fångar hösten en sista gång

natt_i_frihamnen

För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.

natt_i_humlegarden

I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.

natt_vid_kampementet

Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?

Sighsten Herrgård ges ut igen

Sighsten HerrgårdDet var många år sedan jag läste Sighsten Herrgårds memoarer, den bok som skrevs med hjälp av Carl Otte Werkelid. Jag fann den outsägligt sorglig. All denna livsglädje som var på väg mot det oundvikliga slutet – döden. Sorgligt, men mycket fint. Det är en utomordentligt bra bok. Välskriven dessutom (alla journalister skriver inte bra, se bara på Cecilia Hagen, Johan Hilton skulle dock  kunna tituleras författare).Nu finns boken på nytt i handeln (16:e november) denna gång som pocket på Natur och Kultur.

När jag läste boken undrade jag för mig själv om jag hade tyckt om Sighsten Herrgård. Jag tyckte mig finna drag som som tyder på viss egoism. I den nya pocketutgåvan finns både ett utomordentligt förord och tre efterskrifter. Lotta Lewenhaupt skriver om sin vän och berättar om de vykort han brukade skicka, vykort som ingick i den fiktiva serien “Sighsten på nya äventyr”. Äventyren var resorna till Söderhavet , Jamaica, Paris och New York. Så fint och så roligt! Jag gör gärna likadant själv och under en period damp det regelbundet ner “Amerikabrev” i min inbox, mail från GBS som var på turné utomlands. Denna lilla personliga minnesbild gör att jag ser honom i ett annat ljus.

Jag ber också att få rekommendera det nya förordet. Helt rörande är det samtal som Werkelid har med Kjell Stensson (den gamle radiomannen) i en busskur på Odenplan. Boken blev inte riktigt den framgång man hoppats på och många kritiker var oförstående. Stensson, som inte kände Werkelid annat än till utseendet, hälsade försynt och berättade att han tyckte mycket om boken och hade den största respekt för Sighsten. Det tycker jag var mycket fint gjort av den åldrade radiomannen med sina karaktäristiska skånska diftonger.

Här en gammal radiointervju med Herrgård från 1987, samma år som han offentligt gick ut min sin sjukdom.

Pocketugåvan saknar tyvärr de fotografier som fanns i den ursprungliga utgåvan. Illustrationerna finns dock kvar. På Bokbörsen, eller valfritt antikvariat, hittar man originalupplagen.

För er som är ovana vid begreppet Tags, klicka på Sighsten Herrgård nedan, för att se fler bilder och läsa mer om hans liv.

Jugendståt i det vackra Norrköping

jugendlyx
Jag hör till dem som tycker att Norrköping är en vacker stad på det hela taget. Ovan en bild från den vackraste jugendvåning jag någonsin sett här i Sverige. Fler bilder här, man tror inte sina ögon. Ekpaneler så långt ögat kan nå!

narvavagen 32

Den på jugenddetaljer rika interiören i Narvavägen 30-32.

Stockholm är inte någon utpräglad jugendstad. Visserligen finns det mängder av jugendhus både på Söder och i Vasastan, men de flesta är av ett enklare slag och många hårt renoverade. På Östermalm hade byggnadsverksamheten avstannat något, men visst byggdes det en hel del hus. Under 1890-talets andra halva, byggdes många hus där man ser spår av jugend  till det yttre. Inomhus är det dock vanligt med tunga dörröverstycken och överdådig stuckatur. Narvavägen 30-32 (tidigt 1900-tal) samt 22-24 ( sent 1890-tal) är bra exempel på vackra byggnader (se Stadsmuseets inventering här). För att inte tala om Strandvägen 7A-C.

Många hus byggdes också om under denna er. Fastigheter från åren runt 1880 försågs med både ny fasad och nyinreddes från grunden. Ibland sparades endast smygpanelerna.  Sturegatan 32 (1912, korsningen med Kommendörsgatan, har en otroligt vacker entré, se bilden nedan) är ett exempel, Östermalmsgatan 60 (ombyggnadsår 1907).

Entré Sturegatan 32

Entré Sturegatan 32.

Ytterligare ett exempel är Engelbrektsgatan 16 som runt 1905 helt byggdes om och till. Resultatet måste ha varit mycket elegant, men år 1940 blev det en ny ombyggnad helt i funktionalistisk anda. Mot gården finns en större lägenhet som måste vara en av de finaste funkisvåningar som finns. 3 stora rum i fil upptar en gavel. Fönsterpariet i vardagsrummet liknar inget annat. Mot gatan ligger en tvårummare och två trerummare. En interiörbild hittar ni här. Visst är det vackert med den öppna spisen och de strama linjerna? Jag är mycket svag för detta hus. Inredningen är dock i uslaste laget. Takhöjden är 3,6.

Ett riksintresse utan egentligt skydd

Rindogatan 8Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.

På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.

Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är  byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.

Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min  klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.

Herrgårdsstek som Agnes inte lagat

framdelskott_litenNär jag handlade i söndags passade jag på att botanisera i kötthyllan. En inbjudande förpackning sade sig innehålla Herrgårdsstek. Gott, tänkte jag och studerade innehålls-förteckningen. Märgpipa, stod det. Märgpipa är förträffligt till köttfärs, men ve den kokerska på en bättre herrgård som anrättat stek av denna sega framdelsbit. Marinerar man den ordentligt, är det möjligt att anrätta en surstek, men där går också gränsen. Herrgårdsstek, vad är det egentligen? En fattigmans-version av Slottssteken (den goda med ansjovis uti).

Bilden intill visar de styckningsdelar som kommer från ett nötdjurs främre del. Framdelskött används främst till kokning, färs och buljong, men entrecoten är faktiskt en bit som går bra att steka eller grilla.

De lite bättre delarna finns i djurets bakdel. Där är muskelfibrerna tunnare och det finns mindre bindväv. Top-of-the-line är oxfilen, som även ingår i en styckningsdel som kallas dubbelbiff (d.v.s när man låter filén sitta kvar vid enkelbiffen).

Bilden, som kommer från Medéns husmorslexikon, är klickbar för den som vill se den i ett större format. Passa också på att studera köttdisken och lägg märke till alla eleganta namn som satts på mer eller mindre sega köttbittar. Det är inget fel på framdelskött, men man måste anrätta det på rätt sätt, te.x. göra dillkött eller kalops (två mycket goda rätter) för att det skall komma till sin rätt.

Jag fotograferade mig själv förritin

jag_fotar_mig_sjalv_2

Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag “Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.

jag_fotar_mig_sjalv_1

Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.

När säkerhetskontrollen slöjar film

Bilderna blev alla lätt beslöjade. 3000 ASA verkar inte vara något som gör sig i flygplatsernas säkerhetskontroller. Vanligtvis tar jag tåget och då är inte detta något problem.

i_rosvik_3

Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.

kroken_vid_askogen

Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.

stuga_vid_kroken_vid_askogen

Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?

Judiska museets Mago-utställning

magoNyss hemkommen från landsbygden, gick jag på vernissagen av Judiska museets Mago-utstallning. Maten var utmärkt (särskilt de små formarna med knäck- och chokladfyllning) och det vimlade av kulturtanter av alla de slag. Arja, Hárriet och Tarras, för att nämna några.

Utställningen består av två delar, dels en film av dokumentärfilmaren Bengt Wanselius, dels ett rum fyllt med kläder, skisser och annan memorabilia. Filmen han jag tyvärr inte se i sin helget, men plagg, pressklipp och skisser studerades tämligen ingående.

Dokumentärfilmen blev inte riktigt som det var tänkt. En planerad resa med Mago till Berlin fick inställas på grund av sjukdom och senare avled klädskaparen (år 2008).

Mago gjorde bland annat kostymerna till Sommarnattens leende (en Bergmanfilm som jag faktiskt gillar), mängder av uppsättningar på Dramaten och privatteatrar samt även åt Marlene Dietrich (hennes brev till Mago finns naturligtvis kvar och kommer att säljas av brodern som ärvde allt och nu vill få lite extrapengar att spendera på sig själv och sin 20-åriga flickvän, som lär vara en riktig golddigger). Tyvärr har många scenkläder slängts, det gäller inte bara Magos, så de få plagg som finns kvar är något av verkliga rariteter för intresserade.

Apropå kläder så anlitades ofta NK:s Franska damskrädderi för de mer påkostade toaletterna till 30-talets revyer. Skrädderiet var inte alls billigt och en utstyrsel kostade på den tiden tusentals kronor.

Sagerska palatsets eleganta hall

Trapphuset i Sagerska palatsetJag fyndade fyra inbundna årgångar av Byggmästaren häromdagen (1946-1949). Byggmästaren är en intressant tid-skrift fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Under 40-talet var omdaningen av Stockholms city flitigt debatterad.

Här intill ses den nedre trapphallen i Sagerska palatset i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och Louis-seize.. På 40-talet när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten stadsministerbostad.

När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.

Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk  jugend i sitt esse.

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur