Jag var på kalas för att par dagar sedan. Stockholms filmfestival fyllde 20 år. Min Glesbygdssyster delade ut ett pris och jag var sällskapsherre. Champagnedrömmar flöto som strömmar, skulle man kunna uttrycka det. Kalaset var sponsrat av Jameson, så det blev en hel del whisky också. Och öl fanns i kylen.

Jag vet inte vem som skrivit manus till prisutdelarna, men något ljushuvud kan det knappast ha varit. GBS tog paus efter vart och vartannat ord och låtsades vara i Hollywood, vilket förstärkte replikernas medelmåttighet, till publikens förtjusning.

Efter prisutdelningen var det fest på Bon Palais som ligger vägg i vägg med Folkets hus. Det var en snygg nattklubb, omän jag inte riktigt förstod hur alla rum höll ihop. Det var trappor och halvplan mest överallt men det gillar jag. GBS läppstift var inte kyssäkta, så efter ett tag fann jag min pullover runt min hals. Jag tror att det kan ha sett riktigt lustigt ut. Kanske trodde någon att det var modernt, vad vet jag.

En amerikan, som såg lite ut som en ung Hugh Grant (se bilden ovan som jag lånat från festivalens sajt), hade fått tre pris sades det. Jag såg bara två, och dem kånkade han runt med hela kvällen. Hur, eller snarare om, han lyckades med konststycket att även balansera en Jamesonsponsrad whiskygrogg kan jag inte uttala mig om. Dessutom var han omsvärmad av tusentals beundrarinnor, så han hade nog att stå i.

Ja, det var ett riktigt kalas det där.

Eftersom jag var något ansatt på söndagen, passade jag på att unna mig en ordentlig räksmörgås på Sturekatten efter loppmarknaden på Hötorget. Sturekatten och Citykonditoriet är mina favoriter faktiskt. Jag har svårt för alla trista storstadsfik och sjunker hellre ner i en bekväm rokokosoffa, än i något puffartat eller avskalat och vitmålat.

Jag har nästan alltid läst, åtminstone de senaste 30 åren. Jag är inte alltid så noggrann med vad jag läser, utan ser läsandet som förströelse och avkoppling. Ren skräplitteratur läser jag sällan, men gärna deckare, gamla nummer av Veckojournalen och biltester från 50-60-tal (älskar dem, särskilt de mer tekniska bitarna). Jag har avverkat många löpmeter genom åren, men det fanns en period när läsandet blev nästintill maniskt.

För ett antal år sedan, jag tror att det var 2005, var jag trött till både kropp och själ och socialt utmattad av alla människor som fanns runt omkring mig. När jag åkte hem, köpte jag alltför ofta en flaska vin och la mig framför den öppna spisen, med huvudet på en puff och fötterna på fällen. Så småningom kom jag till ro, och somnade sällan senare än elva. Veckor och månader gick, dosen ökades och kvalitén sjönk. Det hela var inte hållbart, det förstod jag, men vad skulle jag göra?

Jag började läsa på allvar .

Jag minns inte var det började, men jag tror att Ulrika Knutssons Kvinnor på gränsen till genombrott var en  av de första. Jag upptäckte Klara Johanson som jag fann helt förtjusande. Lärd och med ett fantastiskt, men krävande språk. Klara tyckte mycket om Malla Montgomery-Silfverstolpe och det dröjde inte länge förrän jag tyckte detsamma och slukade hennes Minnen i fyra delar (men tittade fortfarande oroligt på  klockan när butikerna skulle till att stänga). I Mallas värld fanns E.G. Geijer och honom skrev Lotten Dahlgren om i sina personhistoriska skildringar som jag mycket kom att uppskatta.

Jag fick nys om Marianne Höök, som jag bara mindes från barndomens gamla tidningar där hon gjorde reklam för Skrytbilen, Renault R4, och läste de kåserisamlingar som då fanns att läsa. Jag fördjupade mig i Bangs böcker och fann Dagbok från Långholmen rörande (vid det här laget var det endast lästörsten som jag tillät mig släcka).

En dag hittade jag den första volymen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit. Jag läste genast dem alla och fortsatte med Olof Lagercrantz, Ada Nilsson och Wägner/Tamms stridsrop Fred med jorden. Vid det här laget hade jag övervunnit mitt osunda begär och var tacksam över att jag hunnit hejda det i tid, innan skadan blivit irreparabel. Och det dröjde ett tag, innan jag slutade äcklas av vin och andra alkoholhaltiga drycker.

Jag läser fortfarande mycket, mer än jag gjorde innan, men utan den mani som präglade mitt läsande under ett par års tid.

Igår var det 20 år sedan man öppnade gränsen mellan öst  och väst vid Bornholmer Straße. På youtube finns ett klipp som jag tycker att man måste se. Osande Trabanter köar för att för första gången ta sig över till väst, människor trängs och inser att det äntligen är möjligt att lämna det gamla nedgångna DDR.

När jag var i Berlin för en månade sedan bodde jag två kvarter från Bornholmer Straße och det var vid denna hållplats jag klev av tåget. Gränspassagen är naturligtvis borta, men bron som går över spåren, Bösebrücke, finns kvar. Det är den som ni ser på bilden ovan (stulen från Spiegel). Husen som stod närmast gränsen fick utrymmas och några tåg stannade aldrig på Bornholmer mellan 1961 och 1989. Ett ingenmansland två kvarter från den jugendvåning i gamla Östberlin där jag bodde i ett par dagar.

Att dela ett land är märkligt, att dela en stad är ännu märkligare. Märkligast är dock att dela en stad och låta en del av den staden ligga i en annan zon. Västberlin låg som bekant i det forna öst och efter murens uppförande, var det inte längre möjligt att besöka släktingarna i väst, om man hade oturen att ha hamnat i öst.

Vill man fördjupa sig i ämnet murens fall, finns det en hel del att läsa på svd.se. Eller varför inte googla?

Sommarbild! Det är det fina med att få bestämma själv, att välja vilka bilder man själv vill när man vill. Nu gillar jag hösten, men dessa sista dagar har varit väl grå. Inte ett uns sol, bara fukt och kyla. Där den den fagra norrlandssommaren i Alterdalen.

Eskapism: Loius Malles Ascenseur pour l’echafaud. Jeanne Moreau går omkring, Miles Davis spelar. Vackra bilder, mörka och svartvita. Jag har inte sett filmen på många år och skulle gärna se den igen. Musiken är fantastisk, inte minst det blöta reverb som lagt på.

Jag läser kriminalroman, jag läser Liket i biblioteket av Agatha Christie. Jag har läst de flesta av hennes böcker och läser om dem  då och då. Jag kan inte leva utan denna typ av böcker. Jag ser att jag ytterst sällan skriver om dem. Jag vet inte varför.

Vill man nu promt hålla kvar hösten, rekommenderar jag Autumn leaves, dels med Cannonball Adderly och Miles Davis, dels med Edit Piaf.

En dokumentär som jag missat, och nu hittat i SR:s arkiv: Dodo Parikas Revärer, ridstövlar och matroser från 1998.

Här en äldre herre som berättar om hur det var när det begav  sig:

Och sen var det, som jag kan förstå det, en tradition, att K1, A1 och flottan var , tillgängliga, och det gick i arv bland soldaterna.

Gamla herrar, både matroser och högreståndsmän, berättar om hur det var att göra affärer män emellan. 5 kronor kostade vanligtvis en promenad i Lilljansskogen. Att det var frågan om prostitution, verkar få av de medverkande anse, istället sågs trafiken som en chans för de unga rekryterna att lära sig bättre seder och att föra en bildad konversation. Och tjäna några kronor på kuppen.

Lyssna, det är en fascinerande historia. Mest förvånande är att ingen har något negativt att säga om prostitutionen. Vad nu detta kan bero på.