Jag har skrivit om Sten Hellbergs Bäckahästen tidigare, men nu hittade jag några fina bilder på nätet som illustrerar inredningen på Bäckahästen, så jag gör det igen. Klicka på bilden så blir den något större. Så vill jag att det skall se ut när jag går på restaurang.
Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.
Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.
Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.
Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.
Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.
Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.
Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.
Snart kommer det att finnas ett alldeles nytt bostadsområde inte långt från mitt hem. Redan nu schaktas det för fullt i närheten av gasklockorna vid Storängsbotten, det ser jag var gång jag går till PrisXtra för att handla och det gör jag en gång i vecka, ofta på söndagar.
När Hammarby sjöstad byggdes, revs det mesta för att ge plats åt nya flerbostadshus. Av området tidigare karaktär, industriområdets, finns idaga inga spår. Till viss del beror det nog på att det fanns så lite som var värt att bevara. Vid gasverksområdet finns idag en uppsjö av fina byggnader: gasklockorna i tegel och dito i stål, en pampig villa, något stationsliknande och en mångfald av tegellängor som hörde gasverket till. Här finns det alla förutsättningar att skapa ett område med karaktär.
Jag tror att det är klokt att behålla och utveckla ett områdes karaktär när det skall förvandlas till bostadsområde från att ha varit något helt annat. De nya husen blir redan från början del i en pågående historia och man slipper det det själlösa uttryck som ofta hör samman med ett nyexploaterat område.
En av de nyare klockorna, en stålklocka, skall rivas och ersättas med ett högt bostadshus. Jag förmodar, att husets 170 meter kommer att krympa åtskilligt innan bygglovet är klart. Så brukar det ofta sluta. Det skall bli intressant att se hur övriga byggnader kommer att ta sig ut. Sjöstadens bebyggelse är alldeles för tät för att det skall blir riktigt behagligt, åtminstone i kombination med de alltför generösa fönsterpartier i de flesta rum. Gissningsvis blir det moderna hus (tråkiga och omoderna med openplankök och nordiskt blond interiör) och absolut inget pastischartat som Jakriborg.
Läs mer om projektet på svd.se.
(Bilden ovan hittade jag på Flickr, här)
Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.
Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.
Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.
Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.
Det grått och mulet när jag landade på flygplatsen. Ett tunt regn strilade ner och vi var tvungna att åka in till stan först, för jag hade glömt att ta med en sak. Luleå i slutet av november är inte den sommarstad man utger sig för att vara sommartid. Vid Smedjegatan ligger tre vackra hus byggda mellan 1890-tal och 40-tal. De skall rivas, för ytterligare en galleria skall byggas. Så dumt, och jag skäms å mitt ursprungs vägnar. Denna historielöshet om verkar vara à la mode bland norrländska stadsplanerare.
Här på landet är allt sig likt. Jag eldar i kakelugnen i ett av våra två omoderna rum, det ni ser på bilden ovan. Det är en sällsam stämning där inne, framförallt på vintern när det är mörkt mest hela tiden. I mitten av golvet ligger en linoleummatta, precis som man hade det förr. Linoleum var dyrt och man täckte sällan hela golvet. I ett annat rum står mammas gamla Blaupunkt och på den spelar jag Birth of the cool med Miles Davis som jag plockade med mig upp.
Det är mycket vackert här nu precis, som jag föreställt mig. Snöblandat regn faller från den kolmörka himlen. Morgondagen tänker jag mig skall gå i bilkörningens tecken. Jag funderar på att rigga upp filmkameran i bilen och göra en höstlig roadmovie i Kodachrome.
Och så ett roligt YouTube-klipp. Det är gubbarna i Avan och Stenudden som tröskar som föritin.
Storstadsbrodern pustar ut och beger sig upp till glesbygden för ett par dagars rekreation.
Igår var min sista dag i tjänst hos public service. Idag beger jag mig norrut, till den glesa bygden för ett par dagars semester. Det har varit ett och ett halvt mycket givande år, framförallt på grund av alla trevliga och begåvade människor jag där mött, men tyvärr har jag också stiftat bekantskap med de intriger som tycks finnas inom den licensfinansierade sfären. Något skakad är jag över den inkompenens som ofta är det främsta kännetecket på chefer och ledningsgrupp, tillika upprör mig det slöseri som sker med skattebetalarns pengar, när man inte utnyttjar medarbetarna på ett klokt och respektfullt sätt. Men nog med gnäll för idag, mer om detta en annan gång.
Norrbotten på hösten, innan snön för gott lagt ett skyddande täcke över åkrar och skogsmark, är en sällsam upplevelse. Sommarens dofter är som bortsopade, istället är det fukten och kylan som tagit luften i besittning. Frostkalla dagar när det döda grenverket gnistrar i skenet från en svag och lågt stående sol och marken är lätt frusen så minsta steg ger upphov till ett frasande ljud. Vackert och sorgligt på samma gång. Man tänker på döden, och på våren som kommer åter.
Jag har låtit gå igenom min gamla bil, låtit byta tänddelar och rengöra förgasaren. Om snön inte ligger djup, skall jag åka omkring och fotografera och känna doften av den värme som tränger ut från bilens gamla värmesystem. Kontrasterna mellan inne och ute är aldrig som tydliga som i en bilkupé. Och utsikten aldrig så betagande som när man skådar den genom en generös tyskamerikansk panoramaruta.
Höstrusk, det är det minsta man kan säga om helgens väder. Mörkret har varit kompakt och blandats upp med en och annan regnskur. Jag, som annars brukar få energi när hösten slår sig ner, har varit mycket trött. I lördags fick jag sällskap av en flaska sherry och en brasa, och läste en biografi över Otte Skiölds liv (författad av Ulf Hård af Segerstad) samt bläddrade i den märkliga, men långtifrån ointressanta, Beväringssvenska, en bok från 1940 där texter som skrivits av de unga män som gjorde lumpen under 30-talet. Analyserna var daterade, men läsvärda. Det var många, som hade problem med den enklaste stavning. Skildringarna av “Barndomshemmet” (uppsats) var stundtals gripande i sin enkla torftighet och bokens absoluta behållning.
På söndagen invidge jag husets nyreparerade tvättstuga. Dessvärre hade någon klantig hantverkare blandat samman faserna till mangeln, så den gick baklänges. När jag försökte mata in lakanen, åkte de ut, när jag skulle rulla ut dem, åkte de in. Irriterande. Som grädde på moset var lakanssträckaren bortmonterat vilket gjorde det nästintill omöjligt att få fason på långa sängkläder.
Oven ses Hedvig Eleonora kyrka en mörk höstkväll.
1934 åkte Marika Stiernstedt på en resa till Ryssland som resulterade i ett antal tidningsartiklar. Året därpå gavs dessa ut i en volym med den geniala titeln Ryskt – en resa utan sällskap. Marika åkte ensam och fotograferade själv vilket nog får anses som rätt så djärvt av en dam i 60-årsåldern, men så var Stiernstedt en orädd dam (läs om hennes memoarer, Mest sanning).
Då hennes släkt på mödernet ursprungligen var polacker som blivit ryssar, hade hon i grunden en positiv inställning till Ryssland; hon hade besökt sina släktingar ett flertal gånger under barndomen och funnit landet både gåtfullt och fascinerande. Vid återbesöket 1934 möttes hon till stor del av fattigdom och misär och hennes burgna släktingar hade inte längre sitt gods kvar. Naturligtvis var fattigdomen stor även förr, men den nya tiden finner hon ännu mer grå och uppgiven, något som till viss del kan ha sin orsak i den klass hon kommer ifrån. Även hon Stiernstedt var röd, hade hon en svaghet för det sköna, och saknade nog en smula av den flärd som fanns i det gamla tsarryssland.
Läs Ryskt, det är den värd!
Jag samlar böcker just nu. Böcker är nu inte någon bristvara i mitt hem, men jag hade tänkt mig sammanställa en bunt att ge min mor på hennes 70-årsdag om ett par veckor. Vanligtvis brukar hon tycka om att läsa de böcker jag läser, inte alla, men många. Igår hittade jag en trevlig volym, som jag inte kunde hålla mig från att läsa ett par kapitel ur. Boken heter Möte med granne och är skriven av Silvermuseets i Arjeplog Einar Wallquist och är hans sjätte bok om livet i lappmarken. Den utgavs 1943.
Jag började med att läsa berättelsen om Malvina. Som ung fick hon tjäna hos grannfrun, då hennes far stod i skuld till den mer välbärgade grannfamiljen. Familjens son tog sin naturligtvis till att våldta den nya tjänsteflickan, ett barn avlades och grannfrun skällde henne för slyna. Till all olycka tvingades Malvina dessutom gifta sig med den buttre och allt annat än kärleksfulle sonen och barnet föddes missbildat och dog genast. Ja, ni hör, inte var det bättre förritin. Berättelsen är däremot finfin, omän något tragisk (det finns ljusglimtar).
Einar Wallquist hade ett stort intresse för samer och nybyggare i lappmarken. Han skrev många böcker och 1965, några år efter sin pensionering, öppnade han Silvermuseet i Arjeplog. Dit skall jag bege mig vid tillfälle.
Teckningen här intill är Wallquists egen. Han avbildade både sina patienter och den karga naturen uppe i Lappmarken.
Jag hade tänkt skriva något om när flygbolaget Braniff sparkade Emilio Pucci för att istället låta Halston ta över ansvaret för form och färg. Halston gick in för brunt i alla nyanser. Tyvärr hittar jag inga riktigt bra bilder. en länk finns här, och den ger en viss bild av hur det hela tog sig ut. Olika nyanser av brunt är annars något som är helt i min smak, åtminstone skalan från guld, över konjak till mörkbrunt. Istället för allt detta blev det en bild på Halston (vars näsa blev så välpudrad att han förlorade kontrollen över modehuset för att senare dö i AIDS), Bianca Jagger och Liza Minelli. Klackarna i taket.
Apropå Jagger och Halston. Hennes 27-årsdag firades, som de flesta säkert vet, på Studio 54 1977. Här rider hon in på nattklubben på en vit häst. Glamour.
Jag tycker som så att man redan i oktober minns det mörka november eller hur det nu var.
På sistone har jag bjudit på te ett par gånger. En dag bakade jag scones (jättelätt, ta bara massor av smör, lite mjöl, bakpulver, grädde och aningens salt) och serverade dem med smör, ost och marmelad, en annan dag hade jag Frestas brylépudding ståendes i kylen – bara att ställa fram och korka upp sherryn.
Aproåpå mat så lagade jag kroppkakor igår. Kroppkakor görs bäst på gårdagens potatis, som är kall och fast. Jag brukar fylla med stekt bacon och lök som jag kryddat med svartpeppar, precis som jag gjort med själva degen. Lingon och smör därtill. Smör är bland det bästa som finns.
Sörmlandsslottet Hörningsholm har sedan 1700-talet tillhört släkten Bonde. På 20-talet moderniserades byggnaden och Carl Bonde med fru Ebba, född Wallenberg, flyttade in. Pietetsfull hade nog en annan innebörd på den tiden, men resultatet blev inte så tokigt med hjälp av 20-talets mer namnkunniga arkitekter och konstnärer (Ivar Tengbom och Fabian Månsson). Mer om detta vide ett annat tillfälle.
Fru Ebba hade en svaghet för kalas och många vänner inom scenens värld. Hon umgicks flitigt med Karl Gerhard och en kväll bjöd hon hem honom på ett parti schack. Jag citerar:
På biljardbordet hade hon rutat upp ett schackbräde. De sirliga elfenbenspjäser som ingår i detta spel hade permitterats. De var ersatta av vinbuteljer. Drottningens roll spelades av en flaska champagne, och konungen framställdes av en flaska gammal ädel bourgogne. Som torn och löpare uppträdde mosel- och vouvraybuteljer och i böndernas ställe hade en pluton pilsnerflaskor ställt upp. Vid vardera bordsände låg en korkskrup parat, ty den spelare som förlorade en pjäs var dömd att korka upp den och på stående fot tömma innehållet. Jag var oskicklig i schack och måste ge upp efter att ha halsat tre bönder och en halv flaska vouvray.
I många memoarer skrivna på 50-60-talen möter man Ebba Bonde, men jag har aldrig fått veta hur hennes liv slutade. Hon föddes 1896 och gifta sig med Carl Bonde i början av 20-talet. 1941 skildes de. Hennes sista år lär ha präglats av sjukdom och ensamhet. Som frånskild bodde hon i det då nyligen ombyggda huset i korsningen Östermalmstorg/Humlegårdsgatan, i en våning med en gigantisk terrass och ett lika rymligt vardagsrum.
När jag var liten på 70-talet så brukade vi ta hjälp varje sommar för att underlätta höskörden. I raskt takt avverkade vi tant Karins söner, en syskonskara bestående av Anders, Donald och Tomas. Vilken i ordningen detta är, är jag en smula tveksam om, men jag tror att det är Tomas. Den där solhatten glömmer jag aldrig aldrig. Jag undrar så om han var arbetsvillig. Det kan man då inte tro när man ser bilden.
Anders och Donald hade dansband. Det var 70-tal. Orkestern hette Lennes me’ Bitte och hade vissa framgångar, ty de gav ut både kassett och lp-skiva. Den låt jag minns bäst var “En liten båt som gungar”, den sjöng Anders på och han sjöng inte alls bra, men se det märkte inte tanterna i byn. Lennes me’ Bitte gjorde också en cover på “I love the nightlife” som på Svenska blev “Jag gillar nattliv” (och jag vill chansa på ett diskotek/ta mitt liv på lek). På skivomslaget var de utklädda i 10-talsstil och stod vid en T-Ford framför Rosfors herrgård. Även det något helt oförglömligt.
Utbildningsradion kommer med en storsatsning i höst som handlar om främlingsfientlighet. Bland annat görs en radioserie som heter Rasismens historia och en TV-serie som fått namnet Välkommen nästan allihopa. Man får säga att tajmingen är tämligen perfekt nu när Jimmie Åkesson publicerat debattartikeln i Aftonbladet. Har ni inte läst den, gör det genast, den är hemsk. Just att skrämma upp folk, tala till deras rädsla för att vinna gehör för en ståndpunkt, är bland det värsta jag vet. På SvD.se kan man också läsa om SD:s politiska strategi.
I Rasismens historia intervjuar Musse Hasselwall Bert Karlsson och konfronterar honom med de uttalanden han gjorde under 90-talet i samband med Ny demokratis segertåg. Bert blir ilsken och rusar ut ur studion, dock är jag osäker om det intermezzot kommer med i serien eller om det kanske klippts bort, jag hörde bara berättelsen i korridoren i UR-huset . Här en gammal debatt mellan Karlsson och Bengt Westerberg ledd av Janne Josefsson. Se den. Året var 1993.
Åter till Välkommen nästan allihop. Doreen Månsson träffar Allan Jönsson som sitter i fullmäktige för Sverigedemokraterna och som dessutom är ordförande för raggarklubben Old Wheelers. I Bjuv är han en ansedd och populär person. En fryntlig och obehaglig medelålders man. Jag är inte alls förvånad över att SD vunnit sådan mark. Uppenbarligen finns det problem på många orter, men att lösa dem på detta sätt har praktiserats i stor skala så sent som på 30-40-talen och det var som alla vet ingen lyckad historia (Amelie Posses Tisdagsklubb var en av de sammanslutningar som jobbade mot nazismen).
Tyvärr verkar det vara så att det är de mindre privilegierade i samhället som framförallt tilltalas av denna politik, vilket verkligen visar på hur viktigt det är att minska de sociala klyftor som finns i Sverige. Viktigt är också att förbättra integrationen mellan de olika grupeprna i samhället. Det är trots allt oftast vi vita och välutbildade som är de största motståndarna till Jimme Åkesson och hans partikamraters politik.
Jag har blivit av med mitt kort. Bankomaten åt upp det. Jag tycker att tre försök är i snålaste laget, åtminstone på helgkvällar.
I fredags var jag nämligen på Djuret och fann till min förvåning att vinet var vad man kallar för prisvärt. Det fanns dyra glas och det fanns billiga glas. Det billiga kostade bara 40 kronor och var minst lika gott som den påkostade Nils Oscar (Nils Emil?)-öl som jag inledde kvällen med. Snygg lokal också, med industrilampor, köttkvarnar (apterade till lampor) och köttvågar (heter det så, böjer man det så?). Jag var där med tanterna på jobbet (ja, hmm, jag var väl i princip äldst). Gillade det blandade klientelet. Försjönk då och då i tankar, funderade och fantiserade; jag upphör aldrig att fantisera om okända människor . Jag gillar att göra det. Någon, kanske var det datorns spellista, spelade ett tvärsnitt ur delar av min skivsamling.
Jag hastade vidare och så småningom tänkte jag: jag går hem och jag köper mig en hamburgare! För att köpa hamburgare måste man ha kontanter. Därför gick jag till bankomaten. Egentligen var detta helt onödigt, för jag hade pengar i min plånbok, men den detaljer hade fallit mig ur minnet. Ett par minuter senare var jag utan kort, men med hamburgare.
På lördagen var det bara att pallra sig till Handelsbankens kontor vid Kungsträdgården för att ta ut kontanter. Jag hade tagit på mig stövlarna och perfekton. Men det regnade, så en svart regncape (säger man så, ett militärplagg i svart galon) var nödvändig. Det var helt tomt i lokalen när jag stövlade in. Mannen i kassan såg uppenbart road ut.
Och så lyssnar vi på Les feuilles mortes med Yves Montand.
När klockan slagit halv elva lägger sig lugnet över gatorna här på Gärdet. En och annan dam ses rasta sin hund och med jämna mellanrum passerar några personer till och från tunnelbanan längs med den upplysta promenadvägen. I skydd av mörkret bestämde jag mig för att ta en vacker höstbild i det svaga ljuset.
Jag gick till promenadstigen och ställde upp mitt stativ, väntade på att det skulle bli folktomt och tog ett par bilder. I vanliga fall använder jag ett gulfilter, men denna gång fick blåfiltret sitta på. Hur nu det påverkade bilden.Resultatet blev inte så pjåkigt.
Nu är det snart klubbat och klart, förvandlingen av Hornstulls centrum, eller vad man nu skall kalla området runt tunnelbanan.
År 2003 öppnade jag och två kollegor Hornstulls Mjölkbar på Verkstadsgatan 10. Det var året när Street etablerade sig och Hornstull på allvar började förvandlas från en avlägsen del av Söder till ett åtråvärt område i närheten av Liljeholmen. På den tiden fanns i krokarna diverse kontor, Mickes skivor och ett antal restauranger i budgetklassen. Det var ett attraktivt område, då hyrorna var låga och många av de nyinflyttade var nyfikna på det nya och samtidigt hade ett gott öga till det gamla.
Jag är inte förtjust över planerna av en ny galleria vid Hornstull. Gallerior betyder för det mesta en likriktning av utbudet och höjda hyror för övriga affärsinnehavare i område. Till det säger jag nej tack, även om jag nu mestadels vistas i Hornstull när jag besöker mina vänner.
För mig är gallerior bara av ondo, ty där kan man aldrig köpa annat än förnödenheter och sådant som är förknippat med ren och skär skräpkonsumtion. Nej låt Hornsull få förbli en lagom gentrifierad stadsdel där det gamla samsas med det nya.
Jag hittade en gammal artikel från SvD på nätet. Den är från år 2004 och jag uttalar mig om gentrifieringen av Hornstul och de förfärliga smörgåsarna som då var på modet. Läs och le en smula.
Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.
Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.
Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:
I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.
I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.
Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.
Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.
1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.
Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.
Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.
I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.
Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.
Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.
Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.
Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.
Jag har precis anlänt hem från ett fuktigt Berlin. Vad jag kan förstå, saknar de flesta trapphus element och detta ger en speciell stämning av vemod när temperaturen närmar sig nollan. Jag tappade rösten i fredags och den är fortfarande på villovägar. Kanske beror det till viss del på det råa klimatet (och nu menar jag vädret). I övrigt är det verkligen inget fel på den staden. Men mer om det snart (kan tala om att jag fyndade ett par mycket stiliga svarta stövlar!).
Skandalblaskan Resumé har en artikel om Chefskarusell på UR ser jag. Ovanligt lite snask i den texten för att vara Resumé, framförallt med tanke på vad som skulle kunna grävas upp.
För ett par veckor sedan googlade jag Paul Anka. Bland de tio översta träffarna kom i princip bara sidor som hadlade om Anna Anka. Det är tydligt att Paul numera är Anna Ankas fru. Till min stora glädje ser jag nu att även herr Anka fått sig lite publicitet i och med att Michael Jacksons “nya” är Pauls “gamla”. Så penibelt.
I närheten av infarten till Frihamnen, vid Tegeluddsvägen, står ett litet hus som jag tror kan ha hört till järnvägen som passerar intill. Jag tror inte att det kommer att står kvar särskilt länge till.
De runda fönstren är dammiga och i dammet har någon, jag vet ej vem, med hjälp av sitt finger ristat in ord och en och annan sexuellt relaterad symbol.
Nu vet jag bättre: det är Tullverkets gamla lokaler! Se denna bild.
Sörlänningar brukar vanligtvis vara helt oförstående när man pratar om kyrkstugan. En kyrkstuga är ett rum i ett litet eller lite större hus där man ofta delar farstu med de övriga stugorna i huset. Naturligtvis finns det också hus som består av ett enda rum, en kyrkstuga, och jag antar att det är mer logiskt att kalla detta lilla hus för just en kyrkstuga.
Min mormors gamla kyrkstuga är relativt modern, ty den är uppförd i början av förra seklet. Huset är i två våningar och där finns 8 rum, eller stugor. Mon mormor lät tapetsera om på 50-talet och bytte i den vevan ävven vaxduk. Så mycket mer har faktiskt inte hänt. Tyvärr har jag ingen bild på ståten.
Poängen med att ha en kyrkstuga var att på den norrländska landbygden var det långt till kyrkan och kommunikationerna dåliga. Att åka över dagen var oftast alltför omständligt och därför byggdes en hel liten stad upp runt kyrkan. Varje familj hade sitt lilla rum med öppen spis att ta in i när det var kyrkhelg. I anslutning till kyrkhelgen passade man också på att festa. Många var de barn som avlades och de äktenskap som grundlades under dessa helger. Faktiskt, och detta kan låta märkligt, var det accepterat att unga män sov över hus unga kvinnor utan att äktenskap hade ingåtts. Man får förmoda att graviditet ledde till vigsel och att detta förfarande var ett sätt att undvika inavel. Åtminstone var det vad jag läste i en text om kyrkstaden i Lövånger
Kanske är jag själv snart ägare till en trevlig liten kyrkstuga i Öjeby kyrkstad. Bilden ovan är tagen i Norrfjärden, dit en del stugor flyttades när den lilla församlingen fick egen kyrka.
Det var ett brokigt galleri av människor som fyllde min barndom. Egensinniga och inte alltid så måna om att vara till lags. Ibland undrar jag om alla var riktigt riktiga. Kanske inte, men intressanta var de iallfall.
Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut, ett gammal par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om: att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som faster Ingeborg köpt och apterat till fritidshus.
Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Hon sålde nämligen tyg och sybehör, först tillsammans med sin syster, sedan på egenhand. Ständigt hade hon med sig tygbuntar, knappar och tråd. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse.
Hon spelade också piano, och det på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Tvärtom. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.
Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv under en sliten heltäckningsmatta. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där modellen som hade en knapp i mitten som man kunde trycka på så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som inte sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig lägenhet.
Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up.
Och vem har åkt till Tyskland? Mycket riktigt, det är jag. Hemma igen tisdag kväll, förhoppningsvis med en och annan bild. Jag skall bo ett par dagar i Prenzlauer Berg. Här lite semesterbetonad musik, Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt:
Och här den svenska versionen.
En bil jag någon gång skulle vilja äga. Den är kanske en smula vulgär, men jag tycker ändå mycket om den. Buick Riviera av årgångarna 1971-73 blev aldrig någon försäljningsframgång och det var kanske karossens fel. Under dessa år blev dessutom kraven på avgasrening större och motorernas effekt sjönk. För en så stor och tung bil som Rivieran var detta en smula fatalt. Modellen var dock inte en renodlad prestandabil, utan snarare en lyxbil med sportbilsambitioner (personal luxury car). En bild på Rivieran i prifil, finns här. Snyggast tycker jag modellen är i de brun-, guld och koppar-tonade nyanserna.
Amerikanska bilar till salu kan man titta på här. Välj Luxury cars rätt långt ned i vänstermenyn. Mitten på 60- och 70-talen är årgångar som är trevliga att titta på. Sjuttiotalsbilarna har dessutom fördelen att de är bekväma, snabba och tämligen moderna med avseende på köregenskaper.
60-talet var verkligen inte bara hippies och rödvinsvänster, nej på den tiden var det inte ovanligt att man föredrog ett mer klassiskt mode. Kanske tittade man på Ingrid Schrewelius program Lilla journalen och lät sig inspireras av de franska modehusen. Då var det hatt, handväska och en välskräddad dräkt som lockade. Proggigare än en hemsydd klänning av tyg i batik blev det aldrig. Bilden ovan från slutet av 60-talet och tagen framför järnvägsstationen som ej längre finns kvar
Titta på trailern ovan. Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford i ett triangeldrama från 1988. Griffith spelar sekreteraren vars goda PR-idé stjäls av chefen Weaver som olyckligtvis bryter benet vilket ger Griffiht fri väg till både toppjobb och Harrison Fords säng. Jag minns att jag såg den när det begav sig, men har inte bevarat något minne av filmen. När jag ser trailern så inser jag att det nog vore tämligen underhållande att se den igen. Det fullkomligt sprakar av 80-tal om den.
I början av 20-talet öppnade Somerset Maughams andra fru Syrie sin första inredningsbutik. Några år senare, i slutet av 20-talet, steg Stephen Tennant in butiken på Duke Street för att beställa några lampor till sitt hem, Wilsford Manor. Så småningom beställde han också en armatur i form av en stor rosa palm. Tennat blev så småningom en av Maughams bästa kunder.
På 20-talet var det fortfarande starka färger som gällde och många interiörer var tämligen mörka. Syrie älskade vitt och började inreda sina kunders hem i olika nyanser av vitt. Det var inga avskalade miljöer; här fanns fluffiga soffor, mjuka mattor och konsolbord. Maughan tyckte också mycket om snäckskal och delfiner och applicerade dessa former på det mesta, om hon inte valde en annan favorit: palmbladen.
I mitten av 30-talet hade det vita gjort Syrie välkänd, men nu gick hennes stil med i barockens tecken och färgen gjorde sitt intåg. Vid denna tidpunkt var det dags för Stephen Tennant att nyinreda sitt gamla familjegods. På bilden ovan ser vi ett exempel på hur det tog sig ut. Tyvärr är bilden i svartvitt men man får förmoda att åtminstone en del detaljer är i guld. I samma veva hittade Stephen ett par gotiska fönster som han installerade i en vägg i sitt sovrum. De var belysta bakifrån och det elektriska ljuset gav illusionen av att komma utifrån.
Bildgoogla Syrie Maugham och se mer av hennes inredningskonst. Huruvida det är vackert eller ej är en smaksak. Trist och tråkigt är det iallfall inte.
Jag har en vän som ofta använder ordet kamrat om sina vänner. Kamrat har en klang av solidaritet över sig som jag förknippar med gamla tiders socialistiska umgänge; man hör det sällan användas idag.
Jag har fått boken Kamratporträtt på posten. Det är en rätt tunn volym, tryckt på fint papper. Där finns text och där finns teckningar, allt av Berta Hanssons hand. Hansson tyckte om att dokumentera. När hon och hennes väninnor på äldre dagar samlades i varandras ateljéer för att teckna av modell, skissade Berta då och då sina kollegor istället, precis som hon långt tidigare hade dokumenterat barnen i byaskolan i Fredrika.
Att dokumentera det vardagliga ligger mig varmt om hjärtat. Vardagen är själva livet och det är det man vill bevara, för att sedan ta fram, titta och begrunda eller låta sig fascineras av. Hansson var periodvis en hängiven dagboksskrivare och det är dessa texter som ligger till grund för porträtten av konstnärskamraterna Siri Derker, Vera Nilsson, Maj Bring, Ninnan Santesson, Hannah Ryggen och Maja Braathen. Texterna har en viss melankoli över sig, för det är främst dessa kvinnors ålderdom som skildras och i samtliga fall slutar de med döden. Naturligtvis.
Jag tycker mycket om dessa texter. De är varken omfångsrika eller alltför utsmyckade. Däremot är de uttrycksfulla, precis som bokens illustrationer som dock är så fulla av blyerts att de är nästan helt grå. Hansson var sparsam med orden, men generös med pennans streck.
Teckningen ovan föreställer Maj Bring. Mer om hennes konst vid ett annat tillfälle. Maj Bring hade på äldre dar ett ansikte som hette duga, vilket naturligtvis även framgår av Berta Hanssons verk. Mina tankar går till fru Mülich (stavas det så?) som var en av krafterna bakom Teater Replica på Hantverkargatan. Hon kom ursprungligen från Polen och satt alltid i foajén bakom stora svarta solglasögon, omgiven av ett moln av cigarettrök. Det sas att hon rymt från ett polskt slott, firat ner sig själv och matsilvret från ett av slottets fönster, simmat över vallgraven och flytt till Sverige. Jag tror inte att detta är sant, men det är en likväl en bra historia.
Här bredvid syns Karl Gerhards första memoarvolym Om jag inte minns fel. Enligt baksidestexten är den en champagnecocktail som han serverar sina läsare. Omslagets målning är utförd av Isaac Grünewald. Den är inte dum. Jag har inte läst boken, men jag kan tänka mig att det är kvick, för det är Gerhard. En av bildtexterna lyder: Anna-Lena Hwasser levde i en värld som jag inte var obekant med – inbillningens.
En annan trevlig detalj är det utmärkta porträttet av Gösta Ekman (klicka, försumma det ej!). Jag ser fram emot att läsa boken.
Jag var ute i Farsta idag, tog mig till Möjligheternas hus där jag fann två fina rostfria skålar, volymen ovan, 5 galgar, en splicer för dubbel-8-film, Wägners Norrtullsligan i snygg utgåva (lite guld) samt en krukväxtbok. 45 kr kostade det kalaset.
Och så har jag besökt det nya Vurma, gamla Kjellssons. Riktigt trevligt får jag säga och så kan man köpa vin. Mitt på blanka eftermiddagen och på ett café!
Och här sitter jag och är sur. Min projektor har gått slutat att fungera, jag har magknip och så det uppochner på jobbet.
För ett par år sedan började den lilla charmknutten Latin Lover på jobbet. Han blev inte populär och vi trodde att hans dagar var räknade, endast äldre damer var charmade. Vad händer? Vi får ny VD. Istället för att få sparken, blir han befordrad. Tänk vad ett sliskig leende och lite hårvax kan göra. När vi, hans kollegor sedan två år, unisont bestrider hans nya tjänst, får vi höra att vi bedriver en förtalskampanj. Och detta av en grävande journalist. Men, så kan det vara, och märk väl att detta är min version. Det finns säkerligen en annan, och ytterligare en.
Det finns dock ljuspunkter. Igår fyndade jag en jättefin 8mm-projekter (den som la av idag, kanske är det bara strömbrytaren). Idag sprang jag på ett par fina mörkbruna skor. Tunna, inga vinterskor (det var vinterskor jag var ute efter). Snygga, fin kvalité och endast 70 kr på Myrorna.
Och så har jag skaffat Twitter, välkommen på besök.
På soffbordet ligger Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser. Den är alls inte dum.
Om man går den lilla gatan, jag skulle nästan vilja kalla den för gränd, som går vid Trygghusets baksida, lägger man med lite tur märke till en nybyggnad på husets gårdsfasad. Huset uppfördes ursprungligen av försäkringsbolaget Trygg och innehöll på den tiden stora och bekväma våningar med dubbla jungfrukammare. En farmor jag känner växte upp i översta etaget på 10-20-talen (hon fyller hundra om två år). De hade mycket gott om plats och en strålande utsikt över Humlegården och Engelbrektsplan.
När utbyggnaden åt Rimbogatan kom till vet jag inget om. Den ser relativt ny ut, den skulle kunna vara helt nygjord, eller kanske från 70-talet. Jag har inte noterat den tidigare.
Konst (20) Stockholmsdag (20) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Interiörer (17) Zarah Leander (17) Slott (15) New romantic (14) Stockholmiana (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Fuji FP-100C (14) Klassiskt (13) Bonn-Karl (13) Malla Montgomery-Silfverstolpe (13) Byggmästaren (12) Julferier i landsorten (12) Sven Markelius (11) Bakning (11) Funktionalism (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Vecko-Journalen (10) Lantliv (10) Rivningshus (10) Olle Engkvist (9) Fröknarna von Pahlen (9) Thora Dardel (9) Stephen Tennant (9) Karl Gerhard (9) Billie Holiday (9) Uppsala (9) Marianne Höök (8) Fredrika Limnell (8) Tyskland (8) Amelie Posse (8) Agnes von Krusenstjerna (8) Moster Ebba (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Julstämning i glesbygden (7) Västerbotten (7) Metronome records (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Astrid Sampe (6) Lotten Dahlgren (6) Växter (6) Harriet Löwenhjelm (6) Latinomusik (6) Floragatan (6) Barbro Alving (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Mat (6) Siegfried Sassoon (6) Serveringsrum (6) På nattkröken (6) Nationalmuseum (5) Eric Sigfrid Persson (5) Ribersborg (5) Dikter (5) polaroider (5) Honorine Hermelin (5) GM (5) Ulla Billquist (5) Siri Derkert (5) Gustav Wally (5) Geijer (5) Klara Johanson (5) Kläder (5) Agfa Optima (5) Grand Prix (5) Yrkeskvinnor på Gärdet (5) Birgit Th. Sparre (5)
