Rävjägarn

Citykonditoriets svängda burspråk

Citykonditoriet i svartvitt

Här sitter jag gärna. Ljuset är behagligt dämpat och soffan något ansatt av tidens tand. Hälften av burspråket är visserligen försett med fönster, men bakom finns bara en vägg. Därigenom silar inget dagsljus. Väggarna har pistagegröna tapetfält (siden) och speglar i guld. Lokalen har stor charm.

Och man går med fördel till KB:s bar

På KB

1931 invigdes KB:s bar med de klassiska väggmålningarna. En av konstnärerna var den av DN ofta anlitade Birger Lundquist (för övrigt far till Barbro Alvings dotter Ruffa). Jag fotograferade och underexponerade 5/9 2009.

Något om remastring av skivor

Jag läser i SvD att samtliga Beatlesalbum skall släpps på nytt, remastrade med den senaste tekniken. Remastring kan göra underverk, framförallt för alla de album som finns ute i handeln och är taffliga kopior på originalet. Gör man det på rätt sätt, går man tillbaka till originalbandet, (eller en master, lackskiva eller en gammal välljudande skiva om sådan finns, beroende på vad som finns bevarat) och skapar utifrån denna källa en ny och välljudande utgåva.

I fallet med Beatles vill man uppdatera ljudet så att det låter mer modernt. Själva idéen är, vad jag förstår, att ta bort en del av det som är karaktäristiskt för den tidens inspelningar och vissa band, med stor nit, försöker efterskapa idag. Det kan man tycka vad man vill om, huvudsaken är att de som köper skivor idag gillar tilltaget.

På 60-talet var det mycket populärt att piffa upp gamla monoinspelningar, framförallt från 30-40-talen, och ge ut dem på nytt i fejkad stereo (som erhölls genom fasvridning och uppdelning i höga och låga frekvenser). Tilltaget ses inte med blida ögon idag, men på den tiden såldes miljoner skivor.

Jag brukar själv spela av gamla skivor, och tycker då att det som passar mig bäst är att göra en måttlig brusreducering, ta bort det knaster som låter sig tas bort och göra en lämplig EQ (av nöden, då man graverade skivor med ehlt annan EQ än man använderr idag, läs mer om RIAA här, det är ett intressant ämne). Att beskära de höga frekvenserna tycker jag bara är dumt. Även om man inte kunde spela dem för länga sedan, har jag upptäckt att visst högfrekvent brus och knaster, om det inte är för kraftigt, lurar örat och man tror sig höra frekvenser som inte finns.

Det blommar på skrärgårdsklipporna

Djuröbron

Jag har varit på Djurönäset ett par dagar å jobbets vägnar. Konferensanläggningen från 1979 var en stilig anläggning som var betydligt vackrare än merparten av byggnaderna från den tiden. Gedigna material och storslagen natur runtomkring. En bit bort blommade ljungen lila på klipporna. Höstlikt och mycket vackert. I fonden en gammal betongbro med graciösa linjer. Jag njöt.

Vi promenerade längs med kusten, plockade några blåbär, iakttog de lysande rönnbären och tramsade. Visste ni att uttrycket skvatt galen kommer från den kroppsliga reaktion som uppstår när man äter av ljungväxten skvattram? Nej, jag tänkte väl det.

Och så en höstmelodi: Juliette Greco sjunger Les feuilles mortes.

Att göra sig hemmastadd

Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.

Klara Johanson i ett brev till väninnan Anna Bergengren den 20/1 1911. Jag tycker att de tär en fantastisk beskrivning av hur det är att känna sig missanpassad, men ändå villigt, ja en smula trotsigt belåten, motsätta sig en förändring på den punkten.

Läs Klara Johansons Brev, Wahlström och Widstrand 1953, eller någon annan av de volymer som bär hennes namn och gavs ut på detta förlag. Eller varför inte den text jag skrev för ett par år sedan.

Konstljusbelysning i sensommarkväll

pelare_i_glodlampsljus

Jag gav mig ut för att fotografera i skymningen. På Askrikegatan lystes en pelargång upp av konstljus, dock inte glödlampsljus, den ljuskälla som snart är ett minne blott. Kanske bör man sörja glödlampan, jag vet inte riktigt, jag är trots allt en stor vän av detta svaga och oekonomiska ljus. Det är förresten en flott entré och lite speciell, ty väggarna är inte putsade utan utförda i fasadtegel.

Jag tog bilden utan stativ och glömde att korrigera exponeringen med tanke på det svaga ljuset, därav överexponeringen som på det stora hela blev riktigt lyckad. Vore man religiöst lagt, skulle man kunna misstänka att det är Herren själv som väntar bakom hörnet.

Om nu män verkligen skall tänka sitt

Man tänker sitt

Trots den ljumma sensommarkvällen, gick jag på bio för att se Man tänker sitt. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förtjust. Tanken bakom filmen gillar jag, men utförandet är alltför fulsnyggt och filmen är alltför mycket ett barn av sin tid, det vill säga år 2009. Scenen ovan, Sebastian på stormarknadens parkering med en drös kundvagnar, blev nästan komisk i sin skönhet just på grund av den konstlade estetiken. Jag gillar annars både den artificiella skönheten och vardagens vackra, men ofta lite solkiga grå ting, men här blev det nästan parodiskt.

Och att filmen var en sådan mansfilm.

Nu menar jag inte att filmen var alltigenom usel, det var den alls inte. Porträtten av männen som inte riktigt passade in var fina. Det som gjorde att jag inte riktigt kunde ta filmen på allvar, det som gjorde att den inte riktigt berörde mig, berodde nog mest på filmens visuella form; det är verkligen så här en film skall se ut i år. Sådant kan göra mig irriterad.

Men kanske har jag fel, kanske ändrar jag mig. Kanske kritiserar jag filmen, istället för den verklighet som producerat den. Vad tycker ni?

I somras såg jag Broder Daniel forever. Den var bättre. Mycket tror jag på grund av Henrik Berggren. Det var hans film.

(20) (19) (19) (19) (18) (18) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur