I dagens SvD kan man läsa om planerna för det västra cityområde som idag i princip helt består av järnvägsspår.
När man idag sätter sig på norrlandståget passerar man Klara strand och Vasastaden, innan man lämnar innerstaden. Stockholm vattens orangeröda komplex från susar förbi, tätt följda av Atlasområdets 20-talshus, innan det västra av Birkastan, i form av enkla jugendhus, avslutar innerstadsbebyggelsen. I framtiden är det inte omöjligt att hela denna sträcka kommer att bebyggas och då kommer denna västra siluett att genomgå en dramatisk förändring, då helt nya hus kommer att kanta Klara strand.
Bra att man utnyttjar den mark som faktiskt finns tycker jag, men nog skär det lite i hjärtat om Vasastans tidiga 1900-talshus helt skall förbyggas. Som jag förstår det av det förslag som ligger, är det en förutsättning att bygga riktigt höga hus. Något annat sätt att få ekonomi på projektet verkar intefinnas, då överbyggnad av spårområden kostar stora pengar (inte minst för att isolera från störningar).
Jag har också svårt att vara helt fördömmande. Det mesta i vår stad är faktiskt reultatet av en hårdhänt skövling av gamla malmgårdar senare bebyggelse. Det får man inte glömma. Inte minst husen på Kungsklippan och i kvarteret Marmorn är ett exempel på ett projekt som helt förändrat stadsbilden.
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och energi.
Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.
Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den “lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord “nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.
Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).
Jag tycker om att promenera och titta på hus. Jag är inte speciellt kinkig, utan tycker att det mesta är intressant, åtminstone om det ser ut som arkitekten en gång ritat dem. Även motsatsen kan vara av intresse, d.v.s. när jugendvillan byggts om i 60-talets villastil.
Till Lidingö tar jag mig då och då. Sommartid med bil, andra årstider promenerar jag över bron.
Inte långt från Foresta ligger en villa, jag tror att den är byggd på 60-talet. Den är speciell. Taket är belagt med skiffer, fönstren i fernissad teak. Trädgården består till viss del av en otillgänglig sluttning dit solen inte når. Jag passerade en vacker kväll, kastade upp kameran och tog en bild i lätt motljus, och gick raskt vidare. Jag undrar vem som har ritat den, något seriehus är det inte, och det förnämliga läget indikerar en ägare med god ekonomisk ställning.
Och: bilden är korrekt exponerad. Det skall vara mörkt och motljus och en trolsk stämning över hus och trädgård.
Här några enkla tips om nu man kan förvandla en tämligen ordinär vintageskjorta till ett något mindre ordinärt plagg.
I lördags hade Tvättbjörn födelsedagsfest och det bjöds på tårta. Det var på det hela taget mycket lyckat. Mycket lustigt var också det faktum att festens modelejon fått ett och ett halvt uppslag i Svensk damtidning, men att redaktionen, till hennes förargelse, glömt att retuschera bort föregående dags helkväll på Kåken. Jag tror att Svensk damtidning vet alltför lite om vilka premisser som gäller för det unga modesverige.
Tvättbjörn skulle naturligtvis ha haft en rejäl present, men då jag glömt mitt kort i en bar kvällen innan, och fann mig utan pengar när jag skulle betala den, fick han bara en smärre present, Tschicholds mycket vackra God och dålig typografi. Lustigt nog fick jag själv en present, vilket inte var så underligt då jag nyligen fyllt år, men bara firat i glesbygden. Det var en kaksprits. Paketet tejpat med gaffatejp och det var denna tejp som jag så finurligt använde för att sätta sprätt på min skjorta.
Axelklaffar och en rejäl tejpbit som förhindrade allt för mycket bar hud blev resultatet (praktiskt när man går på lokal, Morfar Ginko denna kväll). Rätt lustigt dessutom, om jag får säga det själv. Observera att bilden är beskuren, jag var så illa tvungen då merparten av en tunnbrödsrulle fanns lite längre upp.
Radhusen, eller vad man nu skall kalla dem, är byggda i början på 80-talet, i tegel och mörkt trä. Jag är svag för dessa byggnader. Kanske är det lite för mörka inuti och takhöjden låg, men terrasser och uteplatser gör nog sitt till för att skapa trevnad. Nedanför går Lidingöbanan och utsikten över Stockholms hamnområde är betagande.
Dags att återuppliva Coco Chanel igen. Hon hör till dem som aldrig verkar bli riktigt moderna och i höst är hon på tapet igen iochmed filmen Livet före Chanel.
Chanel är en av mina favoriter bland modeskapare. Inte bara för hennes kläders skull, utan lika mycket av respekt för hur hon så benhårt trodde på sig själv och sina idéer. Tiderna ändrades, men Chanel stod fast. Det kunde hon göra eftersom hennes grundläggande designfilosofi var tämligen tidlös.
Chanel började sin karriär med att göra hattar i början av seklet. På 10-talet övergick hon till ytterplagg och så småningom blev hon det stora namnet inom mode. Det var på 20-30-talen och då var Chanel ledande i Paris, endast Elsa Schiaparelli var under vissa säsonger mer omtalad. Så kom kriget och Chanel stängde igen sin atelje på Rue Cambon. I början av femtiotalet, vid 70 års ålder, bestämde hon sig för att återuppta sin karriär. Första kollektionen gjorde fiasko, den andra gick något bättre. Chanel stod på sig och efter några år var hon åter bland de allra största. Man kan väl knappast tänka sig 60-talet utan Jackie Kennedy och hennes Chaneldräkt. Om jag inte minns fel, hade Chaneldräkten någon sorts metallkedja i nederkanten, på insidan, för att dräktjackan skulle få ett fint fall.
Redan på 20-talet skapade Chanel Den lilla svarta, en knäkort enkel svart finklänning. Chanel var inte mycket för tillkrånglade kläder, vilket märks i de flesta av hennes plagg. Chaneldräkten var tänkt att vara en kvinnornas kostym, enkel och praktisk men samtidigt elegant och ett skydd mot omvärlden.
För att inte tala om hennes parfymer! Chanelparfym tycker jag om och då framförallt Pour Monsieur som var Chanels första herrdoft. Doften är elegant och doftar inte som herrparfym doftar idag. Den var Alain Delons favoritdoft när det begav sig.
Ovan ett collage där det tydligt gatt Chanel var en stilig dam, även som gammal. Jag kan tänka mig att en stor del av hennes utstrålning kom av den energi som hon verkar va varit så full av.
Jag har inte sett den nya filmen om Chanel, däremot läste jag en biografi för rätt så många år sedan.
1899 års inredning på Apoteket storken i korsningen Styrmans- och Storgatan står sig fortfarande. Det nygotiska inslagen bidrar med en mer dramatisk stämning. Jag höll upp kameran en sen kväll och tog bilden genom rutan. Tyvärr fick jag inte med taket. Illa, ty dess målningar visar figurer med allegorier över hälsa, sjukdom, liv och död.
Egentligen en småfånig låt med en mesig Ricky Nelson, men har man sett Scorpio Rising tänker man i andra banor. I Kenneth Angers film sitter en ung och farlig man hemma på kammaren i sin svarta perfecto och unnar sig lite kokain, innan han ger sig ut på motorcykeln för att finna sig en skinnknutte för kvällen. Tidigare har bara slutet på Scorpio rising funnits på YouTube, men nu finns äntligen briljanta första delen. Den är full av en ovanlig och tilltalande form av romantik
Fools rush in
Where angels fear to tread
And so I come to you my love
My heart above my head
Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love so how are they to know
When we met I felt my life began
so open up your heart and let this fool rush in
Fools rush in är en smått genial text tycker jag. Kärlek, utan några som helst tvivel. Lite som Kim Wildes Never trust a stranger. Lyssna! Tyvärr hittade jag inte Brook Bentons geniala version med stråkar och allt.
I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i Måndagsbörsen slår alla rekord. Staffan Schmidt sitter mest och gör sig lustig på Ants bekostnad, vad det nu skall vara bra för. - Jaha, här tänker då Adam Myra visa upp något som han har knypplat.
- Show it to the audience, show everyting.
Lika klasssikt som när Susanne Olsson berättar för Paul Weller att - In Swedish Jam means sylt, like jelly.
Och vad har Adam Ant på sig? Han har funnit höstens stil. Mycket snyggt är det minsta man kan säga.
Tidig höst och en ljummen kväll. Det lyser fortfarande i våningarna, men snart är det dags att släcka. Ljuset från gatlyktan är så starkt, i förhållande till de mörka skuggorna, att filmen inte riktigt kan återge dess detaljer. Det diffusa ljuset är vackert. Det är såhär jag föredrar svartvita fotografi: att måla dem i svart.
Nej, jag tänker inte fotografera mig själv avklädd i neonljus, istället tycker jag att vi tittar på denna Alphavillevideo. Texten är brilljant:
Winter cityside, crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind, I had no illusions that I’d ever find a glimps of summers heatwaves in your eyes.
You did what you did to me, now its history I see, here’s my comeback on the road again.
Things will happen while they can, I will wait here for my man tonight, its easy when your big in japan.
Jag är en smula osäker på varför jag har en sådan svaghet för 80-talets videos. Kanske är det romantiken, kanske är det ungdomsminnen, kanske är det bara de galna idéerna. Ofta finns där någon form av allvarsamma lekar och jag tror att det är dem jag älskar.
I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.
Redan 1893 kom boken Lena – en bok om fruntimmer, som handlar om den frånskilda Lena som träffar en väninna, den sensuella fru Linder. Vilka erfarenheter René hade av Väninnor vet jag inget om, men boken är mycket bra i sin skildring av hur konventionellt sällskapslivet kan te sig på den tiden. Andra böcker som hon författat är Staden och Fåfänglighet. Den förstnämnda har jag läst och det är en fin liten sak om en fru som får problem i äktenskapet – hennes man är otrogen – och bestämmer sig för att ta sig en älskare. Tyvärr är slutet dock en smula .
Anna Branting hade många åsikter. Det var åtskilligt av konvenans och hyckleri som hon avskydde. När hennes memoarer kom ut 1945 hade hon precis fyllt 90 år vilket inte hindrade henne att tycka till om både det ena och det andra. Motboken gillar hon inte alls, framförallt inte det faktum att man som kvinna bara får en liter var tredje månad: ”Med ett par tre liter lär man inte ens fånga en solochvårman”.
När Anna gifte sig med Hjalmar tappade han en del vänner (och släktingar) som ansåg det förskräckligt att gifta sig med en frånskild fru. Många år senare när han blir minister och hon ministerfru träffar hon dessa människor igen, på sina egna mottagningar i hemmet i Utrikesministerhotellet. Frispråkig som hon är drar hon sig inte för att påminna dessa moralernas väktare om hur de en gång behandlade henne. Inte så smidigt, men man kan inte annat än att uppskatta den något barnsliga vägran att glömma en oförrätt.
Det finns många andra fina skildringar av barndom och släktingar i boken; mostern som på äldre dagar finner kärleken i en äldre välbeställd man som sedan avlider då det blir för mycket av det goda; uppväxten vid Mästersamuelsgatan/Beridarebansgatan, idag helt nedrivna citykvarter; privatundervisningen på 1860-talet och efterföljande hushållskurs.
Under ett par år brevväxlade Anna med David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas blivande make. Här något om den korrespondensen.
Anna Branting: Min långa resa, Medéns bokförlag 1945
Jag tänkte slå ytterligare slag för min serie Glesbygdens mode. Och det kommer fler avsnitt vad det lider.
Några funderingar. Jag har tagit en helgprenumeration på SvD och läste där en artikel om mode och gamla människor som hade sina poänger.
I somras pratade jag med en mycket trevlig dam i sina bästa år. Född runt 1950 och tillhörandes den generation som var tonåringar på 60-talet när det för första gången fanns en riktig ungdomskultur, även ute i landsorten. När hon var ung, var alla äldre kvinnor tanter, och tant är inte något som hon själv vill bli, även om många 20-åringar kanske skulle ge henne det epitetet idag.
Den är en märklig generation, åtminstone på sina sätt, den som snart skall till att gå i pension. Kvinnorna kallar sina väninnor tjejer och männen är ute med grabbarna. De vill vara unga. Jag tror att de, som så många andra generationer, hemskt gärna vill bli något annat än sina föräldrar. Den yngre generationen däremot, de tycker nog att far- och morföräldrarna var lite mer avslappande på detta område och för dem behöver inte epitetet tant vara något nedsättande, snarare tvärtom. För de som har evigt unga föräldrar, ter sig tanten som något tilltalande.
När jag växte upp var alla tanter och ,vilket till stor del berodde på att de flesta i byn var i 45-årsåldern och uppåt när jag föddes. De flesta var utpräglade original och inte alltid så måna om att vara till lags. En av fruarna har jag porträtterat här. Jag har alltid gillat den generationen, men haft lite svårare för den nästkommande.
På stadsauktionen i Frihamnen ser jag ett par i 60-årsåldern studera en gammal servis med guldkant. Går inte att köra i diskmaskinen, säger mannen och så går de raskt vidare. De om några borde ha tid att handdiska sina koppar, men tydligen inte. Det säger något om den generationen.
På bilden ovan ses i mitten en storskrattande moster Ebba. Kjolen har åkt upp och man ser strumporna. Det är en mycket bra bild. I den finns livsglädje. Ebba var mycket livlig och av någon anledning religiöst lagd. Det märkte man oftast inte mycket av. Det gjorde däremot farbror Kalle, för han fick inte gå på biografen (men däremot se film på tv när de köpt sin en apparat).
Bilden ovan är makalöst bra. Gevären, hundarna, det döda djuret och de karaktärsfulla männen. Och nej, det är inte en bild från något fräsigt modemagasin; jag hittade den i ett gammalt album hemma och har ingen aning om vilka männen är. Men vilka kläder! Mannen i mitten tar priset som stiligaste jägare 2009.
Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.
Jag har ett par böcker på nattduksbordet. Ola Hanssons Sensitiva amorosa har jag precis börjat på. Inledningsvis är den en smula fånig kan jag tycka, hur den utvecklar sig är det för tidigt att sia om. Men det finns en strof jag genast måste dela med mig av, man ryser av välbehag:
Ser du, där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter Sensitiva amorosa. Dess kronblads ådror äro fyllda av morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma, och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade rullgardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.
Jag är svag för verb i pluralis och jag är svag för poetiska formuleringar som är en aning dunkla.
Bok nummer två är D.J. Taylors Bright young people, the rise and fall of a generation 1918-1940. Den tycker jag mycket om. Dess stora fördel är att den inte är för sentimental och nostalgisk, istället en smula torr och mycket intressant. Det enda negativa jag har att säga är att texten är för liten och min engelska för dålig. Det sistnämnda är i ärlighetens namn inte författarens fel, snarare de förlag ännu inte låtit översätta den till svenskan. På bilden ovan ses Tallulah Bankhead längst fram och Stephen Tennant till vänster i nedre raden.
Och så läser jag en novell av Pontus Wikner, Filosofens morgondrömmar. Den är underhållande! Finns att läsa här.
En bortglömd fransos: Mouloudji (mannen till höger). Här med en inspelning, Comme un p’tit coquelicot, som gav honom Grand Prix du disque 1953. Fin och lite vemodig. Och raspig.
På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.
Brändström var dotter till Edvard Brändström, som år 1906 utnämndes till svensk minister i S:t Petersburg. Dottern stannade två år i Sverige för att studera på Anna Sandströms Lärarinneseminarium, välkänt på sin tid (här gick bl.a. Honorine Hemelin och Harriet Löwenhielm), innan hon 1908 flyttade till familjen i Pertersburg där ett tämligen vidlyftigt sällskapsliv tog vid.
Efter 1:a världskrigets utbrott bestämde sig svenska Röda korset för att organisera invalidutväxlingen från Petrograd och den skulle gå till Tyskland via Sverige. Tillsammans med en väninna, Ethel von Heidenstam, anmälde sig Elsa som ledsagare, hon hade nämligen utbildat sig till S:t Georgsyster och ville göra nytta under detta bistra krig och dessutom hade hon fått en förfrågan om att komma till Tyskland för att där organisera hjälparbetet för alla de tusentals krigsfångar som satt i fånglägren i Sibirien. Som dotter till svenske ministern i Petersburg var hon naturligtvis extra lämplig i och med de politiska kontakter hennes far hade.
Så småningom blev det bestämt att Heidenstam och Brändström skulle leda den transport av gåvor till de sibiriska fånglägren. Elsas far verkar ha varit en mycket speciell man. Att skicka iväg sin dotter på detta farliga uppdrag, ett par år efter sin hustrus död, måste ha känts svårt, men han lät sig inte övertalas av släktingar och vänner utan yttrade “jag hade ju inte kunnat hindra mina söner att ta ett sådant steg om de känt sig manade till det och hur skulle jag då kunna hindra min dotter?”. Han får pluspoäng av mig, general Brändström.
Under hela 1:a världskriget pågick Elsa Brändströms hjälparbete under strapatsrika resor i det vidsträckta Sibirien vilket såsmåningom förlänade henne smeknamnet Sibiriens ängel. Efter kriget vidtog arbetet med att hjälpa alla krigsskadade och längre fram kom ytterligare ett krig. Elsa Brändström hade alltid någonting att ta sig an. Det är engagerad bok Elsa Björkman-Goldschmidt (1888 – 1982) skrivit. Hon var en god berättare, även upp i sena ålderdomen (när volym kom ut hade hon passerat de 80). jag kan rekommendera allt hon skrivit, iallfall om han håller sig till volymerna från 60-talet och framåt (och de Wien-skildringar som kom redan under 40-talet).
Läs: Elsa Brändström, en biografi av Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Sök på bokbörsen.
Idag kan man läsa en intressant text i SvD som behandlar tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Unescos expertorgan, Icomos, har startat en kampanj för att övertyga Stockholms politiker att det inte alls är en bra idé att skövla de annex som är placerade längs med Odengatan och ersätta dem med en alltför dominerande byggnad. Och det kan man verkligen hålla med om. Jag är personligen mycket förtjust i det nyaste annexet, det ljusgula med de stora luftiga ytorna som innehåller läsesalen för tidningar och tidskrifter. För att inte tala om torget utanför. På det stora hela en miljö jämförbar med Trygg-Hansa-komplexet vid Fleminggatan.
Överlag tycker jag att man inte är tillräckligt rädd om de välbevarade byggnader och miljöer som finns kvar idag, istället har man en tendens att förstöra och förfula genom ovarsamt underhåll. Bättre är då, kan åtminstone jag tycka, att riva för att på så sätt slippa det fula och förstörda som vi redan har tillräckligt av. Och detta skall inte tolkas som om att det vore klokt att utplåna Asplunds världsberömda verk.
Återstår att se huruvida Icomos lyckas övertala Madeleine Sjöstedt och hennes kollegor, eller om vi får en halvdan miljö vid Asplunds berömda stadsbibliotek (samt om Kristina Alvendal låter undslippa sig ännu en dumhet).
Uppdatering: Nu ser jag att man stoppat ombyggnaden av biblioteket (läs här och här). Bra på sitt sätt, men bäst hade naturligtvis varit om man gjort en klok tillbyggnad som inte förstört Asplunds byggnad.
Ovan Take five med Dave Brubeck, det amerikanska original som sedermera blev I New York med fin svensk text av Beppe Wolgers.
Någonstans i stans ödslighet, kände jag en nervositet, där finns allt det vackra jag vet, staden med musik
Och apropå Zetterlund så tycker jag att Var blev ni av är något man bör lyssna på. Den var ett av numren i Svea Hund 1976. Redan 1971 blev Where Did They Go, som den heter på engelskan, en stor sak för Peggy Lee. Den är så vacker och så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – känslan av glädje som trots allt finns kvar.
I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.
Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.
Knut Ekwalls utmärkta målning Frieriet, säger en hel del om 1880-talets inredningsstil (och för all del om hur kärleksaffärer förritin avhandlades). Den unga damens fästman skymtar genom förmaks-dörren, vars mörka snickerier pryds av ett draperi som heter duga. Alla dessa draperier, var tog de vägen? Troligtvis är det bara min mor som har dem kvar och hon har många. Draperier kan man annars ha både här och var; i många 30-tals-lägenheter finns skenor i tak för att t.ex. kunna avdela stora vardagsrum i mindre vrår.
Vad mer? Ateniennen där i hörnet, fylld av prydnadsföremål. Denna tidstypiska, lätt dammsamlande och kanske en smula onödiga möbel (hyllmöbel för hörn eller vägg som den brukar beskrivas). Charm saknar den iallfall inte och utsirad var den alltid, men det kanske var onödigt när man betänker hur överfulla dylika pjäser brukar vara.
Ovanför ateniennen, vid spegeln, fjädrar och allehanda torkad växtlighet. Vackert och mycket dammsamlande. Fördelen är dock att dammet inte syns i den svaga dager som med stor sannolikhet råder i detta rum.
Jag har ofta tänkt hur fint det vore med ett sådant rum och hur fint det vore med ett rum intill, moderniserat och stramt med en linjeskön öppen spis. En tilltalande kontrast. När jag får råd.
Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, dramatiska, och jag tänker Agnes och Angela där ute på gården Eka i von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.
Mina dagar i Västerbottensbyn är räknade, ja de är rentutav till ända. Någon mer detaljerad skildringges ej här, men med hjälp av de vackra bilderna, kan ni nog föreställa er hur fint där var.
Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.
Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Inte blev den mindre märklig för det.
Med ens var sommaren åter. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.
Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.
Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, men förgängliga.
Jag har semester och befinner mig i Västerbotten. Hösten är här, men i lördags morse var det förunderligt varmt i solskenet på bron. Luften är klar och en smula kall, björkarna har börjat att gulna. Några övermogna vinbär hänger kvar i busken. Jag har promenerat omkring och tittat på omgivningarna.
Vi har bakat tårtor i fredags. 3 stycken som alla blev dekorativa. Vi skulle på kalas, ett kalas som blev mycket uppsluppet och slutade först sent på lördagen, eller rentutav på söndagen och då begav vi oss ut till havet och sanddynorna.
Och bilden ovan. Åkgräsklipparen ville inte starta.
Jag vet inte vad som flög i Odeons inspelningschef när han lät Ulla Billquist spela in Kärlekens små ord utan att ändra på texten. Små flickor är det lätt att fastna för sjunger man ju knappast idag, framförallt inte som kvinna i en populär schlager. På 30-talet måste det ha varit en smärre skräll. Lyssna på Kärlekens små ord:
Elsa Nybloms memoarer skildrar inte något lysande följe precis, åtminstone inte om man mäter med Alice Trolles måttstock, något som Nyblom själv meddelar i sin bok (Trolle verkar inte stå högt i kurs hos Nyblom).
Alice Trolle, född Gyldenstople, var en mycket högättad dam född 1872, en av de sista av sitt slag. Hennes mor var hovdam och fadern bl.a. chef över hovstallet. Alice gifte sig med Erik Trolle och hamnade runt förra sekelskiftet i Berlin där hennes make utnämnts till legationssekreterare. Senare blev han utrikesminister och Trolles bodde i Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg.
Livet i Stockholm och Berlin är ett liv i den högsta societeten med baler på slott, ambassader eller i storslagna våningar med fler än 10 rum (de första åren bodde de dock i Stockholm, i tegelhuset vid Norrmalmstorg i den största av våningar, biljardrummet var som en normal tvårummare).
1944 utgavs Alice minnen i två digra volymer. Den då 72-åriga damen ser tillbaka på sitt innehållsrika, och som hon skriver, privilegierade, tillvaro. Berättelsen är mycket livfull: hon lyckas väl att förmedla hur det var den gången när det var så enorma skillnader mellan en vanlig arbetare och ett societetslejon. Man får dessutom en god inblick i alla de regler som hörde denna socialgrupp till.
Läs, och träffa bla Stephanie von Platen som lät dekorera sina hästar med rosetter matchades sin toalett när hon begav sig ut i vagnen.
En utförligare text om Trolles memoarer finns här.
Det är ljummen höst i luften och solen har gått ned. Det råder fotoförbud. Jag väntar tills dess att bilarna har passerat och knäpper en bild. Det har sin charm att låtsas att man lever en smula farligt.
Skalden Erik Lindorm skulle dö. Veckojournalen hade för vana att med jämna mellanrum publicera en dikt av hans hand på första sidan och nu fråga Elsa Nyblom vilken dikt de skulle välja. “Ta Sång i ungdomen” svarade han.
Jag ringe gäst är bjuden med på jordens stora fest som sorlar under solens gyllne krona!
Jag vandra får omkring i vimlet några år och från min mun skall några sånger tona.
På allt jag ser med friska ögon, emot allt jag ler och allt jag röra vill med ömma händer.
Jag omvärvd står av luftens glans och ser hur solen går och för min längtan hägra hav och länder.
En gäst jag är som blott en liten tid får stanna här. “Snart skall du resa” hör jag döden viska.
Jag vet, jag vet, där min stora, glada hemlighet, och därför äro mina ögon friska.
Vid ett av borden satt en äldre par. För betjäningen stod en äldre dam. Parant, ja, åtminstone i yngre dagar. Vem vet vilka erotiska triumfer hon firat.
Mannen, som var i 60-årsåldern, råkade tappa sitt kreditkort på golvet. Han var på väg att böja sig ned för att få fatt på det igen. Så lång hann han aldrig.
- Jag går ner, jag går ner, jag går ner, ropade servitrisen och kom springandes. Det var så länge sedan. Som jag fick gå ner på alla fyra för en man.
Det är inte bara det finska vemodet jag uppskattar.
Nu är det klar, Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Vad man nu skall säga om det. Jag läser att Umeås ansökan visserligen var bäst, men att den också toppade floskeltoppen med formuleringar i stil med “vi ska fira 100 olika minoriteters nationaldagar”. Jag skall be att få gratulera, men jag är samtidigt en aning skeptisk. Norrländska städer har tyvärr, och det menar jag verkligen, tyvärret alltså, lite svårt att värdera allt gott som göms i deras skattkistor. Och varför, i hela fridens namn, fira 100 minoriteters nationaldagar? När man kan göra något för att återupprätta den egna stoltheten. Den som saknas och driver en bygd framåt.
Jag har själv mina rötter i det nordliga kustlandet och blir nästan alltid lite ledsen när jag återvänder, plockar fram skygglapparna och ser bara det jag vill se; den värld jag trodde fanns. Ingenstans reparerar och renoverar man som norrut. Nytt skall det vara, fräscht. Man skall ha nya kök, treglasfönster och tilläggsisolerat. Hjärtat kvider. Var tar alla ålderdomliga rum vägen, där endast en köksklockas tickande hörs? Glesbygdens egen melodi.
I påskas gjorde jag en kortfilm. 3,5 minut. Det var ungefär den tid som åtgick för att skildra allt som var vackert och orört. Oförstört. Vackert, skönt och inspirerande. Sådant man skulle kunna visa turisterna om det blev kulturhuvudstadsår. Jag misstänker och tror, att världen inte helt är gjord för mig.
Här något ruskigt bra. Faktiskt bland det bästa jag vet, alla kategorier. Det är en inspelning från 1950, en av Billie Holidays sista på Decca. Den heter This is heaven to me
When I hear them say
There’s better living
Let them go their way
To that new living
I won’t ever stray
‘Cause this is heaven to me
För ett par år sedan gick en dokumentär på tv som handlade om Eileen Gray. Jag minns den mycket väl. Häromdagen kom jag att luncha med en dam som i början av 2000-talet, på uppdrag av SvT, gjort ett inslag om just Eileen och hennes berömda hus E-1027.
Gray blev under 20-talet känd för sina möbler och lackarbeten vilket gjorde att hon fick i uppdrag att inreda hem åt förmögna människor i Paris. Jacques Doucet och Mme Mathieu-Lévy, som på sin tid var välkända och sysslade med mode, och tog båda hjälp av Eileen för att skapa sina hem. Här en bild från Doucets.
Eileen Gray levde ofta franskt, men i mitten av 20-talet hade hon inlett ett förhållande med en ung arkitekt, Jean Badovici. Uppmuntrad av honom, började hon skissa på ett hus, E-1027, som stod klart 1929 och som under ett par år blev deras hem. E-1027 är huset som syns på bilden ovan.
1932 lämnade Gray Badovici och byggde sig ett eget hus, Tempe à Pailla. I Roquebrune-Cap-Martin stod E-1027 kvar och Le Corbusier, som uppskattade byggnaden, lät bygga ett eget hus intill. I slutet av 30-talet besökte han Badovici, som bodde kvar i villan, och dekorerade väggarna med ett antal muralmålningar. Här en bild på Le Corbusier med fru och Badovici framför en av de dekorerade väggarna. Eileen Gray tog mycket illa vid sig av tilltaget, trots att hon flyttat till sitt nya hus.
För 5-6 år sedan började man restaurera E-1027 och då var frågan, skulle man behålla muralmålningarna som så upprört Gray? De fick vara kvar. Det var klokt tycker jag eftersom de trots allt hör till historien.
Eileen Gray drog sig nästan helt tillbaka efter andra världskriget, men fick en renässans i slutet av 60-talet. Hon dog i slutet av 70-talet, nästan 100 år gammal.
En utförlig artikel om E-1027 med många bilder finns här. Läs den!
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Här några enkla tips om nu man kan förvandla en tämligen ordinär vintageskjorta till ett något mindre ordinärt plagg.
I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i 
I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.
Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.
På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.
Knut Ekwalls utmärkta målning Frieriet, säger en hel del om 1880-talets inredningsstil (och för all del om hur kärleksaffärer förritin avhandlades). Den unga damens fästman skymtar genom förmaks-dörren, vars mörka snickerier pryds av ett draperi som heter duga. Alla dessa draperier, var tog de vägen? Troligtvis är det bara min mor som har dem kvar och hon har många. Draperier kan man annars ha både här och var; i många 30-tals-lägenheter finns skenor i tak för att t.ex. kunna avdela stora vardagsrum i mindre vrår.
Elsa Nybloms memoarer skildrar inte något lysande följe precis, åtminstone inte om man mäter med Alice Trolles måttstock, något som Nyblom själv meddelar i sin bok (Trolle verkar inte stå högt i kurs hos Nyblom).
Jag ringe gäst är bjuden med på jordens stora fest som sorlar under solens gyllne krona!
