I dagens SvD kan man läsa om planerna för det västra cityområde som idag i princip helt består av järnvägsspår.
När man idag sätter sig på norrlandståget passerar man Klara strand och Vasastaden, innan man lämnar innerstaden. Stockholm vattens orangeröda komplex från susar förbi, tätt följda av Atlasområdets 20-talshus, innan det västra av Birkastan, i form av enkla jugendhus, avslutar innerstadsbebyggelsen. I framtiden är det inte omöjligt att hela denna sträcka kommer att bebyggas och då kommer denna västra siluett att genomgå en dramatisk förändring, då helt nya hus kommer att kanta Klara strand.
Bra att man utnyttjar den mark som faktiskt finns tycker jag, men nog skär det lite i hjärtat om Vasastans tidiga 1900-talshus helt skall förbyggas. Som jag förstår det av det förslag som ligger, är det en förutsättning att bygga riktigt höga hus. Något annat sätt att få ekonomi på projektet verkar intefinnas, då överbyggnad av spårområden kostar stora pengar (inte minst för att isolera från störningar).
Jag har också svårt att vara helt fördömmande. Det mesta i vår stad är faktiskt reultatet av en hårdhänt skövling av gamla malmgårdar senare bebyggelse. Det får man inte glömma. Inte minst husen på Kungsklippan och i kvarteret Marmorn är ett exempel på ett projekt som helt förändrat stadsbilden.
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Här några enkla tips om nu man kan förvandla en tämligen ordinär vintageskjorta till ett något mindre ordinärt plagg.
I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i 
I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.
Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.
På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.
Knut Ekwalls utmärkta målning Frieriet, säger en hel del om 1880-talets inredningsstil (och för all del om hur kärleksaffärer förritin avhandlades). Den unga damens fästman skymtar genom förmaks-dörren, vars mörka snickerier pryds av ett draperi som heter duga. Alla dessa draperier, var tog de vägen? Troligtvis är det bara min mor som har dem kvar och hon har många. Draperier kan man annars ha både här och var; i många 30-tals-lägenheter finns skenor i tak för att t.ex. kunna avdela stora vardagsrum i mindre vrår.
Elsa Nybloms memoarer skildrar inte något lysande följe precis, åtminstone inte om man mäter med Alice Trolles måttstock, något som Nyblom själv meddelar i sin bok (Trolle verkar inte stå högt i kurs hos Nyblom).
Jag ringe gäst är bjuden med på jordens stora fest som sorlar under solens gyllne krona!
