Nyheter! Premiär! Skål! Jag har bytt adress och jag har flyttat sajten till en Wordpressplattform och passade då på att ta mig url:en www.ravjagarn.se som jag tycker är trevligare. Orsaken till bytet är att jag ville ha ett bra RSS-flöde, en bättre sökfunktion och en möjlighet att använda mig av alla de finesser som finns, och som kommer att utvecklas, för denna plattform.

Bytet gick relativt smärtfritt. Ungefär 1300 texter har importerats (med automatik). Tyvärr försvann alla kommentarer och you-tubeklipp (de klipp som visats direkt i inlägget, inte de länkar till YouTubeklipp som finns här och där) och det får ni ha överseende med.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag har dock bytt sidhuvudet till en bild från en filminspelning med Lars Hansson. Victor Sjöström och Julius Jaenzon ses till vänster i bilden. Jag har också ordnat en kategori för svartvita bilder. Den är för tillfället tom. Förhoppningsvis blir det ändring på det, om nu inte den film jag beställt, kommit bort på posten. Den är försenad och jag är otålig! Alla bilder som tidigare bara visats på Polaroidsidan, kommer hädanefter även att visas på förstasidan.

För er som använder er av RSS-flödet är det viktigt att ersätta det gamla med det nya, för er som länkar hit är det bra om ni byter thatfoxhuntingman.com till ravjagarn.se.

Precis som i förra inlägget låter jag en lätt orelaterad bild illustrera: en småpackad Marlene Dietrich i bil tillsammans med Noel Coward. Jag hoppas och tror att någon annan satt bakom ratten.

Då och då köper jag bildelar. Endera dan är det några tändstift som skall köpas, en annan dag är det en grenrörspackning, lite smörjfett och ett luftfilter. Ibland handlar jag varor av en man per telefon, han sitter i Dalarna och är mycket sympatisk. Kunnig, hjälpsam och försöker aldrig få en att känna sig dum och oerfaren. Motsatsen är vanligare än man tror. Han hjälpte mig en gång när jag lyft ur motorn och monterad isär framvagnen och var lite osäker på hur få ihop allt igen.

Andra dagar går jag till en liten firma på Markvardsgatan. De har det mesta. bakom disken står två gubbar. De står där hela dagen och gnabbas, förutom när de har kunder och det har de för det mesta. Lokalen är fylld av prylar. Några backar innehåller instruktionsböcker från förritin. Jag bläddrar bland dem, ser taunusar och vauxhalls medan jag lyssnar på de dialoger som parallellt pågår; båda står nämligen upptagna i telefon och jag hör bara deras röster. Inte kundernas. Med en duns slår de igen en katalog och griper en ny för att hitta numret på den reservdel som efterfrågas.

Jag gillar dessa miljöer och skulle nog aldrig tröttna om jag fick praktisera i en bilverkstad. Inte i en modern verkstad, naturligtvis. Men i en gammal. En verkstad där man tar isär, begrundar, reparerar och skruvar samman. Inte bara byter ut. En erfaren mekaniker använder ofta bara öronen, för att ställa diagnos. Fel ger dissonans, så enkelt är det. Ungefär som ett ostämt piano.

Bilden ovan tog jag med mobilkameran. Mor och moster i framsätet. Jag sitter bak. En kall och blåsig sommardag i glesbygden.

I morse tog jag på mig den svarta Pontiacjackan, ty det blåste kallt och var höst i luften. Jag slängde min röda sammetshalsduk runt halsen. På eftermiddagen fann jag till min förvåning, att sommaren var åter. Jag tog sandalerna när jag gick till Ica sent på kvällen.

När jag stack ner handen i den högra fickan fann jag en gammal kassett, en musikkassett. Inte vilken kassett som helst, utan Lasse Stefanz De sista ljuva åren. En outhärdligare svensktoppsmelodi kan man knappast tänka sig. Den är säkert 20 år gammal och den är inte i min smak. Den var heller inte min.

I somras promenerade jag längs med vägrenen mellan tant Emy och mitt barndomshem (detta var, som ni säkert förstår, under norrlandsferierna). Jag hade tappat locket till ev av hjullagrens fettkapslar och strosade i den ljusa kvällen fram och åter. Ibland passerade en bil. Passagerarna stirrade. I glesbygden promenerar man icke.

Rätt vad det var fann jag kassetten. Illa medfaren och en del av bandet utanför. Tapen hade helt enkelt trasslat in sig i bandspelaren och bilföraren drabbats av vredesmod och slängt ut kassetten. Fatalt, det kan tänkas. Kanske var en kärleksaffär på väg att segla upp i den ombonade bilkupén, men luftslottet störtade brutalt samman när den ilskna bilföraren skrek FÖRBANNAT, vevade ner rutan och slängde ut kassetten. Vad vet jag.

Jag hittade även ett par ölburkar där i dikesrenen. Kanske de hörde samman.

Jag hittade en bok som helt överträffade mina förväntningar och boken i fråga var Carl Fries I svenska marker från 1930. Det är en påkostad volym, halvfransk med marmorering med små guldstänk uti. Bilderna är underbara på alla sätt. Väl exponerade, arrangerade och beskurna. Trycket är helt förträffligt (Nordisk Rotogravyr) och pappret av bästa kvalité. En drömvärld är vad som presenteras, vilket inte minst ses på bilden här intill (här i större format).

Bokens inledning avslutas briljant en smula högtravande med Må nu dessa bilder i sin mån föra de vilda varelsernas talan och vidga förståelsen för den levande natur, vi ha att förvalta.

Överhuvudtaget skriver Carl Fries utmärkt. Jag måste be att få citera ett längre stycke, som på ett talande sätt beskriver denna boks förträfflighet. Fries beskriver här följderna av att stora träsk och grunda sjöar i slättlandets sänkor ha dikats ut och avtappats, för att sedan odlas.

Där sankmark och vatten fordom bildade ett avbrott i slättens enformormighet, gå de odlade fälten fram. Trädesjorden ligger blott mörkare därnere, och djupa dikesgravar korsa varandra. En dag i april kan man få se en flock sångsvanar komma farande över en sådan mark. De sänka sig ned och göra ett par långa svängar över den försvunna sjön, som säkert varit dem ett gott rasteställe. Svanen blir gammal, och de äldre i flocken ha väl sjön i minne från forna vårflyttningar. Nu blänker ej längre något vatten under dem därnere i bygden, nu brytes ej mer tågordningen här för rast, men ännu gör flocken en lov för att se efter om sjön ändå inte finns kvar.

En vackrare bok över den svenska naturen har jag aldrig sett. Den finns på Bokbörsen.

Det är höst i luften, men idag skiner faktiskt solen klart. Alldeles snart är den tid åter, den tid som för mig karaktäriseras av de två dynen.

När mörkret har sänkt sig såpass att natten är här redan vid sex-sjutiden, fylls jag av ett välbehag. Arbetsdagen är klart avgränsad och ljus, men mörkret hör mig och privatlivet till, det nya dygnet tar vid så snart mörkret gör entré.

Jag älskar de där mörkerdagarn. Med ens blir kvällarna långa och de tillhör som sagt bara mig. Sitter jag upptagen, uppslukad av det jag för tillfället företar mig, händer det att rummen står helt tysta, ty jag kommer mig inte ens för med att ladda skivspelaren med en bunt skivor. Då är det alldeles tyst och är det dessutom vinter och mycket kallt, förändras luften inomhus, blir torrare och tystare och helt underbar. Det doftar, eller kanske är det just doften som saknas .

Skuggorna tecknar mönster på väggar och tak. Exotiska blad växer till jätteplantor på vardagsrummets väggar. Från husen intill anar att liv finnes, det syns ljus i fönstren, men då det är helt tyst, anar man att det skulle kunna vara en chimär. Kanske är det vår herre som roar sig med tableaux vivants. Det är en del som man inte vet.

Det är vid midsommar som jag jag börjar att misströsta. Kvällarna blir inte längre ljusare, de kommer att mörkna, och det sker med stormsteg. Något sprider sig i kroppen. Inte är det välbehag. Men nu, när augusti går mot sitt slut, blir jag lugn för snart är de mörka kvällarna och nätterna åter.

Detta nätta sommarpalats i Prag, Villa Amerika, stod klart 1720 och ritades av barockarkitekten Kilian Ignac Dientzenhofer. Interiören är fortfarande mycket vackra (bild här) Den som hade förmånen att bo så flott sommartid! Idag hyser huset ett Dvorakmuseum

Det var på Drottninggatans bokbord som jag, för tio kronor fyndade, denna utmärkta bok, Deutscher barock. Av någon anledning smyger sig byggnader från grannländerna in, men det får man förmoda har att göra med det tysk-romerska riket.

Barocken må vara en smula överlastad, men den är skön. Byggnaderna är praktfulla, men harmoniska och välkomponerade till sitt utförande. Vissa element kom åter till användning under nyrenässansens era, ty man blandade friskt och nybarocken är inte alltid så lätt att skilja från sin syssling -renässansen. Jag skulle önska att man kunde behandla fasader på detta sätt även idag, men tror samtidigt att det vore ohållbart p.g.a. att de resurser i form av material och hantverkare, som är en förutsättning för ett bra resultat, är alltför svåra att uppbringa idag till en realistisk kostnad.

Jag har en pärm med ark av tjockt papper. Här monterar jag mina bilder med hjälp av fotohörn. det är ett rätt tidskrävande jobb och jag gör det alltför sällan. Nu väntar en stor hög att jag skall ta mig i kragen.

Jag gillar att ta bilder. En del tar jag för att jag just då vill ta en bild, även om jag vet att den nog kommer att bli dålig. Det gör inte så mycket. Andra tar jag med stor beräkning och det händer att dessa blir riktigt bra. Ett fåtal bilder tycker jag mycket om och ser mig, när jag tittar på dem, som något av ett geni. De flesta befinner sig dock på en skala mellan ordinära till rent bedrövliga.

Nu har jag unnat mig, för nästan 1800 kronor, direktbildsfilm. Jag har köpt 100 exponeringar färg och hundra exponeringar svartvitt. Dessa bör räcka till nästa sommar. Dyrt, ja, men det är mycket roligare att ta bilder som är dyra, det blir mer på allvar då. Och så gillar jag att få en fysisk bild, en papperskopia, efter bara en minut eller två.

Bilden ovan blev inte vad jag tänkt mig. Det var den gång Dramatenspöket dammades av. Jag hade bestämt mig för att ta en bild från repetitionen men blixtaggregatet (varuti det sitter en blixtkub) felerade tre gånger på rad och resultatet blev en trippelexponering på trumpetspelaren, orkesterfruarna och GBS. På det hela taget en rätt intressant bild.

En smärre villa från tidigt 1900-tal finns till salu på Stora Essingen. Kanske är det ett gammalt sommarnöje, för villan är inte alls stor (ja, det var det, ser jag nu i objektsbeskrivningen – Stora Essingen var fullt av sommarnöjen förritin). Ursprungligen kök, sal och en veranda på nedre botten och två sovrum en trappa upp. Någongång under årens lopp har en jungfrukammare och ett, på ritningen kallat, herrum byggts till. Se mäklarens information här. Exteriört är huset nyreparerat, insidan kan behöva en smärre översyn. Köket är lite plottring efter ett flertal reparationer. På en av bilderna ser man att ägaren lagt fönstervadd mellan de okopplade fönstren. Det är mycket charmerande.

Även i Djursholm, finns en bedagad idyll till salu.

Jag förmodar att det var bristen på ljus som gjorde att man helst fotograferade utomhus förritin, om man inte tog sig in till stan för att gå på en ateljé.

I mitt grovsoprum hittade jag en dag 3 gamla vackra album med jugenddekor. Två av dem var fyllda med ateljébilder från tidigt 1900-tal. Ett av dem var en present till dottern på en bemärkelsedag. Och de albumen hade någon kastat bort och med dem alla minnen av den familjen. Det gjorde mig sorgsen, trots att jag vet om livets förgänglighet och att det mesta, förr eller senare, kommer att falla i glömska.

Bilden ovan är från min hemby. Det är 30-tal och familjen har bestämt sig för att låta sig fotograferas. Det var ingen förmögen familj, men de hade ett par djur och i huset fanns ett rum som var apterat till skomakeri.

Av huset finns idag inget kvar, endast ett par stenar från dess grund. Den unge mannen till vänster är idag död, men hans åldrade fru finns fortfarande i livet och har hälsan. Henne besöker jag så ofta jag kan.

Det är höst i luften. Det har jag inget emot. Vid midsommar fylls jag ofta av ett stort vemod, för de ljusa nätterna är då på väg att börja mörkna. Men nu, när astrar och dahlior står i blom i väntan på den första nattfrosten och mörkret sänker sig redan vid nio, råder i mitt inre åter lugn.

Jag läste att det är 19:e året i rad som världens längsta bokbord arrangerades på Drottninggatan. Efter att ha gått runt på Hötorget utan att ha köpt något, gick vi till Drottninggatan och började titta på böcker. Jag fann genast en mycket vacker volym, Pontus Wikners vittra skrifter (se den här i stort format). Wikner var filosof och då han var god vän till Fredrika Limnell, föll det sig så att hon engagerade honom för att föreläsa för en samling Stockholmsfruar som önskade bilda sig.

Wikner hade två söner, Ernst och Hugo, som båda fått namn av deras fars älskare. Jag tror att det är en gammal sedvänja som med Wikner gått i graven.

Förutom Wiknerboken, fanns på samma bord en hel uppsjö av de vackraste klotband. De flesta röda och präglade med guld. Sirliga rankor dekorerade de vackra pärmarna. 1890-talets volymer är fortfarande mycket tilltalande.

Lite längre ner på gatan hittade jag en bok om tysk barock och den var full med bilder på de vackraste byggnader. Barock!

Ytterligare en bok inhandlade jag och det var Ingrid Luterkorts bok om Dramatens elevskola. Den ser jag fram emot att läsa. Som en extra bonus är den full av bilder på skådespelare som man sällan hittar när man bildgooglar. Ett fynd med andra ord.

Ett gammalt flygfoto över en barndomsidyll. Solblekt, färgerna har nästan försvunnit, och jag lät det bli svartvitt. Gården finns kvar än idag, men förändrad, inte som jag konserverat den i mitt minne och som jag vill att den skall vara.

Den gamla sommarladugården, där de finska flyktingarna hade sina djur under krigsvintrarna, är sedan länge riven. Jag minns den från min barndom, som ett ruckel dit man inte gärna gick. Om jag hade haft några bilder nu! Den är så vacker med sin asymmetriska uppbyggnad och den smala raden med fönster som påminner om Geisendorfs radhus på Riksrådsvägen.

Huvudbyggnaden är från tidigt 1900-tal och hade en sorts glasveranda till entré och vindfång. Här hade mormor en stor, rosablommande nerium. Inne i hallen, en ljus korkmatta och väggar klädda med masonitskivor som oljemålats, precis som i det stora köket innanför. Huset hade reparerats strax innan senaste världskriget. En trappa gick upp till övervåningen. Därinunder fanns en liten toalett.

Köket var stort och ljust med två stora sexluftsfönster. Golvet var mörkt, vackert som bärnsten, av gammal fernissa. Ovanför elspisen, som placerats bredvid vedspis och kökspanna, satt en porslinsglob fastskruvad i väggen. Jag kommer alltid att vara svag för glödlampsljus som reflekteras i oljemålad masonit. Intill spisarna fanns en garderob och där stod en dammsugare som var praktiskt taget oduglig. Ibland fick den för sig att spy ut allt damm och lite rök. Rent gjorde den iallfall inte.

I ena hörnet, invid matbordet, stod en chiffonjé med många lådor. I en fanns broschyren Om kriget kommer och där fanns en bild på en svensk tiger. Det hela var mycket spännande. Chiffonjén var möjligheternas och äventyrens möbel.

I det inre hörnet var ingången, med en skjutdörr, till skafferiet; det var det finaste rummet i hela huset. Ett litet fönster släppte in ljus på hyllor som gick från golv upp till tak. Kantband och hyllpapper. Det doftade fortfarande av allt som där förvarats.

Innanför köket låg sängkammaren. Där fanns en soffa, en byrå, ett litet bord och telefonen. Rummet låg i nordöst och var svalt. Korkmatta på golvet och två höga fönster. Här brukade jag sova under ett täcke som var så tungt att jag inte knappt kunde röra mig.

Mellan hall och sovrum låg farstukammaren. Den var finkammare och användes sparsamt. Rullgardinerna var inte sällan nere. Några hemsnickrade möbler och en tidig femtiotalssoffgrupp utgjorde möbleringen. På pelarbordet med sin runda, arbetade fot, stod en jordglob. I hörnet en TV som bara tog in ettan och som tog ett par minuter på sig att bli varm.

I bagarstugan, det hus där bakugnen fanns och dit familjen förr om åren alltid flyttade lagom till midsommar, fanns två rum. I köket järnspisen och den var moderniserad med silverfärg. Flott så det förslog. Möblerna här var gamla och det mesta gick i olika mellanbruna nyanser. Vatten saknades och endast en låg möbel framför ena fönstret tjänade till köksutrustning.

I rummet intill stod den stora, murade bakugnen och ett par stora förvaringsskåp. I ett av dem låg en gammal anteckningsbok, fylld av noteringar om hur många liter vätska det bakats på, hur vädret var och hur många dagar baket tog. Intresseväckande läsning i all sin enkelhet.

I mitten på gårdsplanen mellan de båda husen, stod tvättbordet som var byggt på en stor sten. På bilden syns mest bara skuggan därutav. Här fanns tvål, tvättfat och en spann med vatten. Doften av varmt trä, tvål och kallt brunnsvatten har etsat sig fast. Jag är mycket svag därför.

Ute på gårdsplanen växte brandgula liljor som vi kallade för kejsarkronor. Prästkragar och blåklockor stack också upp. Det var en naturtomt.

Dold bakom träden till vänster i bilden, låg jordkällaren. Bakom den fanns ett stenskravel och där fanns det huggorm. Man fick se upp.

Jag skulle kunna skriva så väldigt mycket mer om detta gamla sommarparadis, men nu sätter jag punkt. Det är knappast lika spännande för oinvigda, som för mig.

Det var en riktig dyrgrip som jag baxade upp ur grovsoprummet i fredags. En gammal Philips B7X63A från 1956 (varför Philips gav sina apparater så idiotiska namn kan man fundera över, istället för att kalla dem t.ex. Maharadja eller något annat exotisk som de andra firmorna gjorde vid den tiden). På 50-talet kostade apparaten runt 1000-lappen och det är en hel del omräknat i dagens penningvärde, men så låter den också rätt utmärkt, även med nutida mått mätt.

Hursomhelst, det är en påkostad apparat med en motor som driver den där indikatorn på stationsskalan. Men behöver bara vrida lite på en knapp så sköter elektroniken resten. Radion är dessutom försedd med två förstärkare: en för basen och en för mellan- och diskantregister. Tung är den också och exteriören går helt i guld och mahogny. Och observera den gröna lampan på bilden! Det är det magiska ögat som talar om huruvida kanalen är rätt inställd eller ej.

Det första jag lyssnade på på min nya radio var Jörn Donners sommarprat som var utmärkt. Jag gillar honom. En rolig man som inte är besvärligt gubbig. Han har en räv bakom örat och har nog ett känsligt sinne, utan att för den skull helt hemfalla åt självcentrerade grubblerier.

Nu lyssnar jag ständigt på radio. Mest bara P2 och ibland P1. Resterande kanaler spelar mest bara skräpmusik. Dålig pop. Hu. När det finns så mycket bra i den genren.

Vid Årstavikens strand, betryggande nära Södersjukhuset, ligger ett husvagnscafé som påpassligt döpts till Café Rhodos. Jag rekommenderar ett besök. Det är inte lätt att fika i en mer mönstrad miljö i denna annars så avskalade stad. Bullar och pajer är hembakta och Trocadero finns till försäljning. Glassen är GB:s. Sol och solstolar ingår.

Nog med pr för idag. Man blir så mild, när vädrets makter är på gott humör.

Jag har ägnat dagen åt att försöka få fason på vardagsrummet. Mitt nya fynd, en enormt påkostad radioapparat, krävde plats och jag kände mig dessutom trött på rummet. På många sätt älskar jag det, men ibland blir man som bekant less. Nu har jag flyttat på piedestalen i Gustaviansk stil och gjort mig av med en stor och bedagad palm. En golvlampa med skärm i vit plast, planerar jag att sälja. På det hela taget är resultatet till det bättre.

Under det kolsvarta 40-talet gjordes, även i Hollywood, mängder med filmer där människorna var onda och kvinnorna hänsynslösa. En av de mest klassiska är Double Indemnity, en noir-film med Barbara Stanwyck som den fatala fru som önskar sin makes död, så snart han tecknat en förmånlig livförsäkring. Det är en snygg film, med dramatisk nerv i minsta scen.

I samma veva som Double Indemnity filmades Raymond Chandlers klassiska The big sleep (tyvärr är trailern rätt usel), på svenska Utpressning, med Bogart och Bacall i huvudrollerna. Här skiner aldrig solen, nej här är det nästan alltid natt. Regnet gör mörkret kompakt. Och världen är ond. Just därför älskar jag den filmen.

Och vad har vi ovan? Rita Hayworth i den noir-inspirerade Gilda som utspelar sig i Buenos Aires. Trailern kan man se här. Filmen är inte alls dum och den påminner en smula, kan jag tycka, om Casablanca. Naturligtvis handlar den om kärlek. Två män och en Gilda. Och ett par nazister, för detta var under kriget.

Ett decennium senare exploderade det av färgkomedier och Douglas Sirks melodramer. Men då hade kvinnorna blivit snälla igen och allt var ganska trist.