Igår eftermiddag spolades sommaren nästan bort i ett rejält åskväder. När solen sedan visade sig igen, gick jag på promenad till Lidingön.

Vid hamnkvarteren strax innan bron, fick jag syn på Kol och koks gamla cistern. Snygg! Jag fortsatte sedan över bron, på gångvägen som går parallellt med Lidingöbanan och nådde snart fram till ön.

Till höger om bron, långt nedanför Foresta och Millesgården, promenerade jag i tät grönska. Solen var varm och gräset var blött. Det gnistrade och sprakade i trädens våta grönska. På sina ställen gick jag omkring i en fuktig lövad sal, dit ljuset inte riktigt nådde in. Det var så vackert att jag blev en smula sorgsen och gick helt i mina tankar.

På väg hem, passerade jag det gigantisks hus som ursprungligen var Wilhelmina Skogh privatvilla (hon döpte huset till Foresta eftersom det betyder skog på italienska), men som sedan 20-talet varit hotellrörelse, strategiskt beläget som det är invid Millesgården. Och Millesgården! En sådan skulpturpark vill jag också ha vid mitt frånfälle.

Oh the night is my world,
city life painted girls,
in a day nothing matters,
it”s the night time that flatters,
oh the night no control,
through the wall something breakin”,
wearin” white as you”re walkin”,
down the streets of my soul

Raf hette egentligen Raffaele Riefoli och det var han som gjorde originalet till Laura Brannigans Self control. I Rafs version är natten både mörkare och farligare. Det är lätt att tänka sig honom gå omkring på gatorna i Rom, irrandes utan mål, ivrigt tillvaratagandes var chans till nöje.

I, I live among the creatures of the night,
I haven”t got the will to try and fight against a new tomorrow,
so I guess I just believe it, that this night will never go

Se videon Self control med Raf här. I Tyskland fick Raf heta Raff, eftersom förkortningen Raf var allför förknippad med Röda armé-fraktionen.

Kvarninteriören ovan är icke av senaste modell.

När jag var barn i slutet på 70-talet fick jag några gånger åka med min far till kvarnen för att mala. Vad vi egentligen malde minns jag inte, men jag tror att det rörde sig om korn. Det var så länge sedan.

Kvarnen låg en bit bort och vi lastade in säckarna i baksätet på PV:n. Ibland tog vi traktorn, men det tog mycket längre tid att åka då, för en traktor går verkligen inte fort. Det var alltid lika roligt för det blev en utflykt och ett avbrott i vardagen. Det hände inte så mycket spännande saker när jag var liten.

Den vackraste kvarnen var inte längre i bruk när jag växte upp och det är den som ni ser på bilden ovan. Det är en helt betagande miljö, förfallen och fylld av rester av mjöl och säd. Utanför de trasiga fönsterrutorna, brusar en liten å.

Om några år kommer byggnaden att rasa samman och störta ner i vattendraget. Då är den sista resten av den gamla bruksmiljön försvunnen.

Jag sitter på kontoret, lätt ansatt av vininfluensan. Det kunde dock ha varit värre. Jens Lekman fick en släng av svininfluensan och sitter nu i karantän.

I Humlegården kan man åka skateboard. Det gjorde inte jag, istället satt jag på en parkbänk, tittade på och drack vin. I kassettbandspelaren rullade nyfunna gamla blandband. Björn, som i princip inte åkt på 12 år, lyckades så småningom göra en hel del trix. Jag gillar kombinationen av skateboardramp och Östermalm. Särskilt fint var det med Engelbrektsgatans fasader i fonden.

På Kåken hade man bestämt glömt att slå av infravärmen. Där var det varmt. Det är ett lustigt ställe. Vi brukar kalla Johan M för Jason (efter Jason i True Blod). Dra era egna slutsatser.

Igår fyndade jag en dubbel-8-projektor. Fyndade och fyndade, den var faktiskt trasig. Åtminstone remmen, vilket borde vara lätt åtgärdat. Snygg är den minsann! Se här.

I Svenskan idag finns en intressant understreckare. Magnus Sjöstedt hävdar att det var Olle Adolphson som dolde sig bakom namnet Bo Balderson. Huruvida detta verkligen stämmer, är svårt att veta. Kanske visar det sig vad det lider. Jag har bara läst en Balderson (trots att jag gillar deckare), men jag är en stor vän av Adolphsons Trubbel, dock inte i hans egen insjungning. Adolphsons far, var en välkänd skådespelare och det är bl.a. detta samt det faktum att familjen bodde på Norr Mälarstrand som Sjöstedt tagit fasta på. Intressant teori.

Och nu till något annat. Jag hade en lite middag igår och vi pratade om en gemensam bekant vilket fick oss att tala om hur beroende vissa personer är av de borgerliga hörnstenar som utmärker ett stabilt liv. Vår vän, som, trots den aktningsvärda åldern av 44 år, saknar ett helt permanent hem och ofta flyttar, är en av de mest stabila och trygga människor i bekantskapskretsen. Hon saknar även man, barn och en uppsjö av statusprylar. Uppenbarligen finns det i henne en grundtrygghet som inte kräver de klassiska attribut som många omger sig med, för att de på detta sätt skall framstå som de välmående och lyckade medborgare som de inte riktigt är, eller tillåter sig att vara. Det är så lätt att göra det fatala misstaget att mäta sin egen lycka efter andra människors måttstock.