Jag fick mig en del porslin av min mor. En te- och en mockaservis (mockakoppar är de bästa av koppar: mycket små och gjorda för starkt kaffe långt innan gemene man här i landet drack espresso). Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker att de ser en smula exotiska ut; jag tänker på österlandet. Detta trots att det på tekopparna finns någon form av blåklocka. När jag fick se dem, tänkte jag genast: detta är verkligen inte i min stil. Attans! Men så insåg jag att det var väl inte så dumt att få något som inte riktigt är i ens stil. Faktiskt riktigt utmärkt.

För att fortsätta på det lätt kulinariska området, om nu porslin hör dit, tänker jag slå ett slag för brynt smör. Sommartid äts det ofta matjessill. Inget är så gott till matjessill som just brynt smör. Låt smöret fräsa i stekpannan tills dess att det blir nötbrunt och tystnar. Låt svalna något och häll det över sillen, direkt på uppläggningsfatet. Brynt smör passar till det mesta, det är nästan för gott.

Avslutningsvis ett musiktips: Savage, Don”t cry tonight. Finns på youtube.

Jag har skrivit om zigenarromantik tidigare (frågan är om det verkligen är så lämpligt), här, här och här. Nu är det dags igen, uppmanad av Jenny Maria.

Jag fyndade Olav Gerthels inspelning av Du svarte zigenare (Decca, 1954). Här flödar känslorna ur det brustna hjärtat; saknaden är stor efter kyssar och varma blickar. Kanske kan violinisten något lindra plågan.

Du svarte zigenare, kom spela din sång, i kväll vill jag glömma allt, som var en gång.
Du svarte zigenare, du lägger sordin, på smärtan i själen med din violin.
Låt stråken sjunga om vad själv du drömt, om alla minnen som, i den du gömt.
Du svarte zigenare kom spela en stund, och hjälp mig att glömma för en kort sekund.

På baksidan ligger Svarta ögon, som uppges ha sitt ursprung i en rysk tattarvisa. Året var som sagt 1954.

Ljudet är väl sådär, jag spelade av skivan från mammas gamla Blaupunkt, utan sladd, bara datorn framför högtalarna. Den blev den inte sämre utav,

Du svarte zigenare:

Svarta ögon:

En annan, betydligt äldre inspelning av Du svarte zigernare, finns här. Frågan är om inte den är stråt vassare.

Skall det vara spänning skall det vara kriminalromaner. Mina personliga favoriter är Dorothy Sayers, Agatha Christie och Maria Lang. Stieg Trenter skrev tyvärr som en kratta, så honom kan jag inte rekommendera, även om han oftast lyckades med stämningen och miljöerna.

Kamratfesten är Dorothy Sayers praktroman. Jag har inte läst den på engelska, men jag har lärt att den svenska översättningen tyvärr är något bristfällig och dessutom förkortad. Det är synd, ty den har en verkligt bra intrig och är dessutom en roman med många kloka ord. Det är i denna roman som Lord Peter Wimsey äntligen får ja av Harriet Vane. Läs även Mördande reklam, som utspelar sig på en reklambyrå i London på 20-talet. Mycket underhållande, även om mordintrigen kommer något i skymundan.

Agatha Christie har skrivit mängder av deckare och håller förvånansvärt hög kvalité, även med tanke på sin stora produktion. Jag kan särskilt rekommendera Liket i biblioteket, Fem små grisar, En dos stryknin, Mord i prästgården och Nemesis. Christies karaktärer är härligt stereotypa och intrigerna försiggår nästan uteslutande bland socialgrupp ett. Precis som det skall vara.

Maria Langs mästerverk är Kung liljekonvalj av dungen. En fantastisk bok som utspelar sig några försommardagar i staden Skoga. Vackra Annelie Hammar försvinner dagen innan sitt bröllop med den välbärgade Joachim Kruuse och återvänder inte levande. Det är en mycket stämningsfull och sorglig bok som är nära nog perfekt i både intrig och utförande.

Läs gärna mer av Maria Lang, det mesta är bra. Dock blir böckerna sämre på 70-talet, framförallt hamnar själva intrigen i skymundan. Jag rekommenderar Svart sommar, Mörkögda augustinatt, Tragedi på en lantkyrkogård, Medan staden sover och Vitklädd med ljus i hår.

På Hallwylska visades för ett par år sedan en utmärkt parfymutställning. Där visades mängder av eleganta flaskor från hela 1900-talet. Allra tjusigast var de parfymer som lanserades på 20-talet. Utställningen var utmärkt; många och välskrivna texter (precis som utställningen innan som visade herrkläder) och ett rikt urval av flaskor.

Men den hade en nackdel: dofter saknades helt. På en parfymutställning!

Då man talar om parfym kan man knappast förbigå Elsa Schiaparelli som runt 1936 släppte sin doft Shocking. Flaskan utgörs av en kvinnokropp som sägs vara modellerad efter Mae West. Här en bild. Min personliga favorit på området parfym är Chanel, och då främst Pour Monsieur, en parfym som kom ut i handeln 1955 och fortfarande finns att köpa.

Pour Monsieur var även Alain Delons favoritdoft.

Jag har precis återvänt efter ett par dagar i Västerbotten. Jag tog bilen ner till Skellefteå, och körde sedan väg 264 mot Burträsk. I början var det inte mycket att titta på, men efter en mil eller två, blev det så vackert att jag blev tvungen att upprepade gånger stanna för att fotografera. Byn Kvarnliden hade en sjö på var sin sida och var därför omgiven av vatten. I fonden tornade några höga berg upp sig och överallt syntes bördiga jordbruksmarker. Det var rent förskräckligt vackert.

Såsmåningom anlände jag Glesbygdssystern och hennes hus i Seklernas by. GBS hade mellanlandat i sitt hem efter en hektisk tid av turnéer. I hennes trädgård tronade årets nyhet: ett trädgårdschateau. Däruti, omgivna av färgglada kuddar, åt vi kvällsmaten. Bakom oss lyste kapellet vitt. Kvällen var ljus, men sval. Och vacker.

På lördagen var det stor fest i Rickleå. På en höjd, med utsikt över nejden, tronade en stor och mycket gammal manbyggnad omgiven av ladugård, hagar, träd och stenhällar. Bilden ovan visar hur otroligt vackert det var vid midnatt, när solen gått ned och himlen färgats röd. Det kan kännas lite tröstlöst att man inte hinner njuta av allt det vackra som finns och Västerbotten hör verkligen till pärlorna i vårt land.

Söndagen var loj. Vi drack kaffe vid poolen och tog igen oss efter nattens festligheter. Efter en färd hem till Seklernas och middag i GBS trädgårdschateau, var det dags att styra bilen norrut, efter ett par riktigt fina dagar.

Jag hamnade på tvättinrättning häromdagen.

Vistträsk är en liten by ett par mil utanför Älvsbyn i Norrbotten. Den är ännu inte helt avsomnad, ty här drivs fortfarande företag. Men tiden har satt sina spår; några gamla hus står tomma med fönstren överspikade – äldre kåkar står ofta inte särskilt högt i kurs i denna del av Sverige. Antingen skall det vara nybyggt, eller ombyggt till nybyggnadsstandard. De gamla miljöerna, försvinner den ena efter den andra.

Men åter till ämnet. Grundad av kommunen på 40-talet, togs tvätteriet över av nuvarande ägarfamilj en gång på 60-talet. Nuförtiden är det dottern och den snart 82-åriga modern, som driver företaget. Lönsamheten kan inte vara den bästa, ty priserna är mer än humana. För en hundring, får man några dukar både tvättade och manglade.

Modern hade för övrigt en blus, som, vad jag kan se, borde vara fullt up-to-date hemma i storstan. Jag borde ha talat om det, då hade hon nog blivit glad.

Det fanns en tid när det var snudd på tabu att blanda blått med grönt och orange med cerise. Märkligt och mycket dumt; riktigt fint blir det naturligtvis om man bandar alla fyra. Finlandsfödda Viola Gråsten älskade dock färg och drog sig inte för att bland som hon själv fann lämpligt. Den som sett hennes färgstarka och abstrakta ryamattor glömmer dem ej. Detsamma kan nog också sägas om de nyskapande och färgsprakande tygtryck som hon formgav.

Gråstensfärger brukar man kalla hennes färgskala. Men grå är den inte alls.

När mönstret Oomph lanserades 1952, sprang, åtminstone enligt f.d. konstfackseleven Inez Svensson, eleverna ock köpte för varenda krone de kunde avvara. Något liknande hade aldrig skådats. Oomph gjorde Gråsten under sin tid på NK:s textilkammare, dit hon kom för att förnya deras utbudet av ryor.

Hemma hade vi en brun pläd med inslag av lila och orange (så minns jag den iallfall). Förra sommaren fann jag en likande i orange hemma hos en vän, sedan en blågrön hos en annan. Det gladde mig, för jag tycker mycket om Gråsten.

Läs om en annan textiltant: Märta Måås-Fjetterström på SvD.se.

Jag läser Carina Burmans Den tionde sånggudinnan. Boken har ett antal år på nacken och tillkom långt före biografin över Klara Johanson, men uppenbarligen har Burman döpt en av huvudpersonerna efter Johansons väninna Ellen Kleeman, som av Klara alltid benämndes Choice, den utvalda.

Litteraturforskaren Elisabet Gran och ytterligare två fruntimmer, Thea och Choice, är på jakt efter brev till och från vår första kvinligga författare, Sophia Elisabeth Brenner. Enligt baksidestexten, får damerna förmånen att uppleva nattlivet i Berlin vid förra seklets början och det låter ju lovande.

Att få ett ålderstiget brev i sin hand som inte ett öga har mött på många år, måste vara en tilltalande upplevelse. Med vilken spänning vecklar man inte upp de sköra arken. I mitt barndomshem rensades alla gamla brev och papper bort vid förra sekelskiftet och därför finns nästan inget bevarat från 1800-talet. Vissa papepr som har med sågverksrörelsen att göra, finns dock i riksarkivet och i Bernadottearkivet (kronan ägde sågverket under många år).

Uppe på vinden finns dock åtskilligt från förra seklet. Under ett vindsfönster har i många år en stor och mörk kista stått. Förra sommaren togs den ned för att inventeras och rengöras. Den var inte särskilt välfylld, men vi gjorde ett mycket rörande fynd. Där låg nämligen delar av de sorgkläder som min far och hans storebror bar när deras yngre systrar begrovs.

Med fyra års mellanrum, födde min farmor två döttrar. Båda döptes till Ingrid, men ingen av dem fick leva längre än ett år. Det var till dessa jordfästningar som de små pojkarna, min far och hans två år äldre bror, försågs med sorgens högtidskläder och det var dessa vi hittade i den stora kistan uppe på vinden. Att se de små plaggen ligga där gav en mycket påtaglig känsla av sorg trots att över 70 år gått och sommardagen var het i sin fullaste blom.

Jag är inte vidare förtjust i Woddy Allen och hans senare filmer. Överhuvudtaget har jag svårt för hans tvångsmässigt pladdrande neurotiska karaktär, vilket säkerligen säger mer om mig än om kvalitén på hans filmer. Jag föredrar kontrollerade karaktärer, i vars inre det finns en vulkan som väntar på utbrott. Iallafall när det handlar om kärlek.

För att få en överblick av Allens filmer t.o.m. Everybody says I love you, tog jag handlingen från merparten av hans filmer (de fanns lämpligt nog på Wikipedia) och klistrade in dem i detta utmärkta verktyg. Resultatet lät inte vänta på sig.

Nu är det fritt fram för alla att dra sina egna slutsatser av innehållet i filmskaparens filmer. Det går också utmärkt att läsa om Allen i dagens SvD. Allen är som sagt inte min favoritregissör, så jag föreslår att man som biobesökare istället lägger pengarna på The Reader eller någon annan trevlig europeisk film. Eller varför inte en DVD, ty repertoaren är just nu tämligen urvattnad, vilket tyvärr inte, kan skyllas på det myckna regnandet.

Snuva, regn och så den förbannade semestern. Det är inte så att jag har något emot att vara ledig, men en förkylning i kombination med det ständiga regnandet, gör mig knappast mild inombords.

Jag hade iallfall tänkt mig att åka upp till glesbygden för ett par veckors ferier. Jag önskar mig: sol och värme, varenda dag. Jag älskar dammiga och heta grusvägar, doften av varmt smörjfett och humlornas slöa surrande. Nere vid vattnen skall det vara behagligt svalt, vildhallonen skall vara mogna i buskarna på platån där sågen en gång låg och jag skall cykla byn runt vareviga dag.

Jag hade tänkt mig läsa lite. Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet har jag bara påbörjat. så den skall avslutats. Jag har en Lidman som ligger och väntar, Din tjänare hör. Någon form av biografi borde jag också skaffa. Det tål att funderas på.

För två år sedan hade jag en helt ledig sommar. behagligt? Javisst, men jag var så otroligt trött och slutkörd på alla de sätt, att ledigheten inte var så fantastisk som man skulle kunna önska. Den sommaren läste jag bl.a. Burmans Klara J-biogragi och Elsa Björkman-Goldschmidts minnen. Dessa volymer har verkligen stannat i mitt minne och jag kan varmt rekommendera dem.