En gång tiden har det funnits hundratals matsalar i denna stad som sett ut som den på bilden här inteill. Idag är det ett obetydligt antal som bevarar de ursprungliga snickerierna och inte minst: den bruna färgen. Må det vara ådringsmålning, eller i exklusivare fall, ädelträ. Just nu finns detta prakthem ute på marknaden. Notera särskilt golvets vackra patina.
När jag ser bilderna kan jag omöjligt förstå hur man inte kan uppskatta en så stämningsfull miljö som denna. Och att måla den helt vit eller på annat sätt dölja den höga panelen och de pompösa dörröverstyckena? Vilken diagnos har en person med så perversa böjelser? Jag blir alldeles stel av skräck; vad är inte dessa människor i stånd till?
Och så kontrasten mellan den mörka matsalen, och den ljusa, luftiga salongen med sina gustavianska möbler (eller är det mer åt Louis seize?). Jag är ingen motståndare till ljus och luft, men jag förespråkar kontraster och det är där den mörka matsalen kommer in och de långa korridorer som så ofta finns i stora, gamla våningar.
Allt är dock en fråga om råd och lägenhet, så än så länge får jag tränga ihop mig själv i en solig 2-rumsvåning, som dock har ett helt mörkt serveringsrum. Där kan man stå och njuta.
Och så får man inte glömma den Matsalens mörka hemlighet. Ett spännande kriminalfall med litterära ambitioner, kanske rentutav en air av kiosklitteratur. Hursomhelst: sex och droger och en Strandvägsmatsal.
Tags: Arkitektur, Ben Powers