Till skillnad från spektakel (teater) är tableaux vivants något mycket stillsamt. Det rör sig nämligen om ett slags mänskligt stilleben. Åtminstone in på 1800-talet roade man sig i högreståndskretsar med att illustrera scener, till exempel ur berömda verk. Man målade kulisser, skaffade rekvisita och passande kostymering. Lämpligen arrangerade man tablån i ett angränsande rum, vilket innebar at den enkelt kunde visas för gästerna bara genom att slå upp pardörrarna.

När Atterboms födelsedag skulle firas i Uppsala, under romantikens 1800-tal, illustrerade hans vänner Lycksalighetens ö, genom att i matsalen bygga upp en passande tablå. Kristallkronan demonterades, för att tjänstgöra som lämplig rekvisita.

Cecil Beaton, den kände fotografen, uppskattade de livfulla tablåerna och använde ibland denna grundidé när han arrangerade bilder. Ovan en bild som ursprungligen publicerades i (amerikanska?) Vouge i slutet av 40-talet.

Åtminstone för att fotografera. Ovanstående bild tog jag idag, och den blev bara halv. Delar av Årstabron syns här, resten är helt svart. Märkligt och inte så tokigt på det hela taget.

Det är varmt i min lägenhet. De stora panoramafönstren är stekheta och genom balkongdörren väller värmen in. I köket ligger eftermiddagssolen på och spisen ger ifrån sig ett icke helt försumbart tillskott av värme (vårrullar i stekpannan!). På det hela taget är det väldigt behagligt.

Igårkväll satt jag utomhus till sent med en kassettbandspelare, några vänner och en del vin. Safe from Harm och en gammal Armand Van Helden-dänga fanns på ett av blandbanden.

När jag promenerade hem hade ljuset börjat återvända och jag försökte fånga det på film, men jag var nog allt annat än stadig på hand. Resultatet visar sig väl vad det lider.

Mycket stilig och egentligen rätt enkel video till Momus Hairstyle of the Devil, en Pet Shop Boys-artad dänga från 1989.

Momus har gjort ett par bra låtar. Den allra bästa är Platinum (ej Spotify!) som är helt magisk.

If I told the truth I”d like to live my life again
Walk around my youth in somebody else”s skin
One life”s not enough for all that we contain
Nothing”s going to save us now

Den är faktiskt en av mina absoluta favoriter. Vemodig och vacker, med en briljant text.

Och apropå PSB, så tycker jag att man bör se Being boring-videon.

När jag var liten var jag en gång på Skansen, på Allsång. Det var tidigt 80-tal och man sjöng Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation. Något Stockholm i vårt hjärta var det rakt inte tal om. Jag tog mig fram till Baehrendtz rabatt (döpt efter en f.d. Skansenchef) som, om minnet är med mig, kantade Sollidens scenkant och stack där upp huvudet för att se bättre.

Och jag minns Allsångshäftena; ett med gul botten och ett med blå. Båda hade omslag med en glad Bosse Larsson med mikrofon i handen, eller var det kanske en krans i håret? Vi brukade använda häftena när jag var liten i samband med surströmmingshipporna (surhipporna). Min mosters späda stämma drunknade nästan i hennes mans bullriga; när de kom åkandes i bilen, stack endast hennes solhatt upp bredvid maken där hon satt i passagerarsätet. Och ändå tror jag att det var hon som bestämde. Han var som sagt bullrig.

Jag har ingen längtan till allsången. För ett par år sedan hörde jag ett par takter från TV:n. Babsan sjöng. Falskt. Det lät inte bra alls.

Om det verkligen var bättre förr, kan jag inte uttala mig om.

Denna tämligen osedliga lilla bok är utgiven 1965 och innehåller det bästa ur mängder av opassande skrifter. Bland annat finner jag i källförteckningen boken Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare. Förutom bilder av det mest oskyldiga slag, finns här mängder av poesi. Här ett exempel: Ligga eller supera.

En nygift uppdrog åt sin fru att välja vad hon älskar mera, som först bör ske av dessa tu att ligga eller att supera. Gör, svarade hon, min vän – och log! – i allt vad dig kan helst behaga; jag märker, att det dröjer nog förrn man hinner maten laga.

Efter att ha läst detta inlägg med tillhörande artikel (hos Jenny Maria) blev jag väldigt fundersam. Särskilt fångades jag av den erfarne arkitekts uttalande, som, när han hörde att barnen gärna ville ha en byggnade i sekelskiftesstil, svarade nej nej, så kan man inte bygga. Jag, som alltid uppskattat 1800-talets eklektiska nystilar såsom nyrenässans, nybarock och nygotik, har i lika hög utsträckning fördömt projekt i stil med S:t Eriksområdet i Stockholm vars främsta inspirationskälla är 20-klassicismen (som i sin tur hämtade inspiration från de klassiska grekisk-romerska idealen). Vid närmare eftertanke saknas helt logik när man ser till mina preferenser.

S:t Eriksområdet fördömde jag då jag fann dess proportioner felaktiga; den låga våningshöjden harmonierade inte med val av fönster och fönsterdörrar. Likaså fann jag det osmakligt att bygga i gammal stil (det är de moderniskiska idealen som spökar). Snarare hade jag föredragit högre och mer uppglasade fasader, vilket av tradition och hävd är detsamma som att bygga modernt.

Och vad var det man gjorde på 1880-talet? Man byggde hus i ett flertal olika byggnadsstilar som var en uppdatering av redan befintliga. Man kan anta, att även här blev det si och så med proportionerna.

Ni förstår kanske varför jag blev så fundersam.

Och så några ord om renovering. Jag tycker mycket om gamla orårda 1800-talsmiljöer. Jag tycker mycket om hårt renoverade 1800-talsmiljör, om dessa gjorts någongång under 30-50-tal. Hur kommer det sig? Kanske är det som så att när man byggde om förr, gjorde man ofta det på ett mer hantverksbetonat sätt. Listerna var av massivt trä, köken måttanpassades, fönstrens marmorbänkar passades in i fönstersmygen, knappt utan att använda några skrangliga konsoller alls. Så gör man inte längre.

Ännu på 60-talet var de påkostade miljöerna utformade och utförda med största omsorg, se bara på alla exklusiva villor från den tiden.

Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt för dagens retroarkitektur och okänsliga ombyggnader där snickeri och material blir lidande. Skall jag vara ärlig, så vet jag att man detta argument inte riktigt håller. På 1800-talet klagade man på de alltför standardiserade och billiga stucktacklisterna i gips och längre fram i tiden, på 40-50-talen, gnälldes det över att man byggde alltför rationellt och att det hantverksmässiga fick stryka på foten (åtminstone i viss mån, jämfört med idag när nästan allt görs på fabrik).

Kanske är det så enkelt att tidens gång och en behaglig patina gör underverk.

Och så till bilden ovan. Inför Tekniska högskolans studentkårs ombyggnad, infördes ovanstående skiss i blandaren. Observera att det är den strama funkisbyggnaden som är den ursprungliga huskroppen, och att det är tillbyggnaden som står till höger. Så kan man inte göra, utropar vän av ordning, inklusive jag själv. Jag är inte så säker på det. Vilken lämplig illustration till dessa funderingar!

Ibland får man tips från sina läsare (tack!). Här är ett: 1970 spelade Bill Evans och hans trio Nardis i Ilkka Kuusistos hem utanför Helsingfors. Det är ett mycket vackert filmklipp inspelat i Kuusistos vardagsrum vars stora panoramafönster vetter ut mot den karga och blåsiga finska naturen. I en inledande intervju, ger Bill sin syn på de nya strömningarna inom jazzen.

Se också Monica Zetterlund och Bill Evans som jag hittade i ett gammalt Rävjägarinlägg.

Och nu har jag blivit helt besatt av Talk Talk. Det är de två första skivorna, The party”s over och It”s my life som ljuder i mina lurar.

This endless sea of tears the feeling that I”ll drown
I”d try to catch them but they”re sure to touch the ground
My world of emptiness a child without a toy
Forgiving anything restore me to my joy
It”s so serious

Jag kan inte få nog av all dramatik, alla känslor. Eskapism. Jag förmodar att det var allt detta och mer därtill som bäddade för det ironiska 90-talet. Som jag inte alls uppskattade.

The party”s over
I never thought you”d stay
A style of reason
This life of masquerade

Debuten The party”s over producerades av Colin Thurston som låg bakom Duran Durans två första skivor. Låten Talk talk är rent bombastisk. I Today är de stora känslorna tillbaka igen:

Visions in my cell begin to breed
Was everything a fact of what I”d read
Excuse me while I spell my name
Boat and ship could sound the same
Catch me if you can but don”t delay

Talk Talk gjorde ytterligare ett par skivor. De lär vara alldeles ypperliga. Men, det är de två första som fångat mig. 1991 splittrades gruppen.

Undrar om någon minns den gamla Talk Talk-klassikern Itճ my life? Väldigt vacker är den med all den dramatiska 80-talsromantik som är så bedårande.

Jag är hemma igen, efter ett par dagars landsortsvistelse. Det är en ståtlig syn, fabriken vid dammens vattenspegel. När skymningen sänkt sig var endast himlen ljus, svagt orangefärgad. En ventilationsanordning avtecknade sig i motljuset. Men snart var dagen där igen och kvällarna blev sena, eller låt oss kanske hellre säga tidiga för dagsljuset var bländande starkt vid femsnåret.

Jag promenerade runt en timme i Norrköping i torsdags. Det gamla fabriksområdet, som nästan helt ligger omgivet av vatten, är en sevärdhet. Här fanns en gång en blomstrande textilindustri som idag bl.a. ersatts av universitetslokaler och en konserthall. Jag rekommenderar ett besök.

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt

Jag är inte särdeles bra på poesi, men detta stycke gillar jag. Det är Fröding och mycket vackert. Och mycket sorgligt.

Och så har vi Karlfeldt och hans Mörkögda augustinatt.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.

Det är försommaren och den mogna och mörknande augustimånaden som fångar mig så.

Midsommar och jag reser bort, närmare bestämt till en liten ,lätt bortglömd, bruksort strax norr om Finspång i Östergötland. Det gamla brukets lite nyare del, är en grann och ståtlig och mycket stram byggnad. Sämre utsikt kan man ha från vardagsrumsfönstret.

Och så ett musiktips. Inget glädjepiller precis, men en fantastisk inspelning: Downhearted blues med Mildred Bailey, hämtad från en av de otaliga V-discs som amerikanska armén lät pressa upp under och strax efter kriget.

Och: det är fler som polaroidfotograferar. Framförallt i USA. Här och här är två exempel på unga fotografer.

I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva. Främsta tillgången är då ateljén, det behövs faktiskt inte mycket mera – folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer, och de tar det gärna som det är. Man får naturligtvis bjuda mer urskiljning, när man bjuder på en sådan skiva – alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke – de skulle enbart tycka det vara underligt och känna sig illa till mods.

Följande text står att läsa i 100 bjudningar, en bjudningsbok från tidigt 30-tal. En mycket underhållande skrift som säger mycket om sedvänjor, könsroller och socialgrupper. Bland annat får man lära sig att ett cocktailparty kräver ett par hundra cigaretter. Minsann! Språket är av någon anledning en smula märkligt. Tänk bara på formuleringen folk tycker nu en gång om att går bort i ateljéer.

På Dansmuseet vid Gustav Adolfs torg, finns nu en utställning om Ryska baletten i Paris. Dit bör man verkligen gå.

Nere i källaren visas ett mängder av kostymer som härrör från Ryska balettens uppsättningar under dess 20-åriga existens. Och vilka plagg och vilka färger! De orientaliska plaggen förändrade totalt modet i Paris och Europa. Alla damer, skrev Osbert Sitwell, ville drapera sig på en divan i en orientalisk budoir. Denna exotism, den är helt intagande! Även om jag inte drömmer om en budoir, vore ett herrum i orientalisk stil något mycket eftersträvansvärt.

Föreställningar som Schéhérazade och Eldfågeln blev snabbt legendariska och inte minst samarbetet med Stravinsky, bidrog till att baletten blev världsberömd. Léon Baksts kostymer stod som mall i många modehus under ett flertal år. Haremsbuxor och turbaner ingick i var dams garderob.

Och så har vi färgerna. Det är färg överallt, mycket färg och stark färg. Och guld som sagt. På de gamla svartvita bilderna är det svårt att ana sig till all denna prakt.

Vad det gäller kläder och inredning var det faktiskt roligare förr. Men det finns å andra sidan inget som hindrar att man själv anammar denna helt förträffliga estetik! Det är det fiffiga med nutiden; man kan välja och vraka bland allt vackert som funnits och finns.

Och idag beger vi oss rakt ner i modeträsket.

Jag gillar Maarten Spruijt. Se bara vad han gjort för Gemeentemuseum: utställningen The Ideal Man. Jag tycker om att han använder gamla tavlor med rejäla guldramar. För att inte tala om den första bilden, med ett gammalt album i jätteformat. Snyggt! Överhuvudtaget är det något väldigt tilltalande med hela uppbyggnaden, både i val av rekvisita och plaggens exponering. Både förritin och modernt.

Regn, regn och regn.

I SvD fann jag en intressant intervju med Inger Possenius Bichara med anledning av den bok om hennes liv i Egypten som hon precis gett ut. Från en liten enrummare på Gärdet till priviligerad fru i Epypten och så tillbaka igen till Sverige med högst ordinära inkomster. Jag gillar hennes inställning till livet.

Igår såg jag The Reader, Högläsaren. Jag blev helt tagen. Det var en väldigt bra film och efterom jag inte läst boken, antar jag att även den är fantastisk. Scenerna i rättsalen var starka. De var så snabba att dömma, trots att merparten av Tysklands befolkning på något sätt var medskyldiga. Om man nu kan prata om skuld på det sättet. Ämnet är svårt och jag undrar om spåren någonsin kommer att tvättas bort.

Och hur vacker var inte scenen när den unge mannen står i det kalla kvällsljuset och den i varmt ljus badande spårvagnen anländer till hållplatsen.

Kate Winslet var oväntat snygg. Där ser man vad vackra kläder och avsaknad av smink kan göra. För att inte tala om hur väl hon gjorde rollen. Precis som Ralph Fiennes som, hos mig, åtnjöt både sympati och förakt.

Egentligen hade jag tänkt se Drottningen och jag på Zita, men den var slutsåld. Där hade man tur.

Jag läser Byggmästaren. Två årgångar, 1952 och 1953. Vilka påkostade byggen som blev till under dessa år. Jag läser om Hotell Malmen som verkar ha varit något mycket fint en gång. Kanske är det i den gamla festvåningen, Malmsalen, som man spelar Laserdome nu, kanske finns den kvar.

Inredningsarkitekt Acking skriver, angående rummens inredande, om hur han anser det viktigt med en växling mellan skuggor, halvskuggor och ljus och därmed en rogivande och vänlig karaktär, bruten av en mer verksamhetsbetonad klarhet vid arbetsplats och läslampor.

En artikel om restaurering av gamla hus. En sak kan man vara säker på: om 20 år restaurerar man på ett annat sätt än man gör idag och säkerligen kommer man att beklaga hur hårt man gick fram med senare tiders tillägg.

Och alla välplanerade radhus med öppen spis! Ett hem utan öppen spis, eller annan eldstad, är inte ett hem kan jag tycka. Hemmets hjärta och värmekälla får inte saknas.

Jag lyssnar på ett par album med Zavier Cugat, inspelningar med hans Waldorf Astoria orchestra. 40-tal. Precis som Shostakowitch 6:e symfoni med Reiner och Pittsburgs symfoniorkester.

Och regnet trummar mot rutan.

Jag köpte en volym av Nordisk tidskrift för fotografi idag. Det är en gammal inbunden årgång av årgång 1954 som är fylld med vackra bilder och en hel det text samt inte minst reklam. Bilden ovan är tagen av Bengt Bengtsson som var medlem i Norrköpings fotoklubb. Mannen till höger är så typiskt gammal gubbe, med den där lite uttråkade och lätt föraktfulla attityden (inget negativt i det). Fint!

Ytterligare en fotograf, Göran Engzell, en ung uppsalajurist, som vann Riksfotovävlingen 1954. Det är inga dåliga bilder som han har tagit. Här har vi den första bilden, en liten pojke framför en gammal port.

Och här, den andra av hans bilder som tidningen publicerade. En gammal tant med huckle och en spann i handen. De är helt briljanta båda två, tycker jag.

Månne han fotograferar fortfarande, juristen? Om han nu är i livet.

Jag lyssnar på Poor Butterfly, ett stycke som har sitt ursprung i Puccinis Madame Butterfly och som görs utmärkt av Sonny Rollins. Men när jag lyssnar på musiken, hör jag bara I”ll only miss him when I think of him, en gammal romantisk sång av Jimmy Van Heusen och Sammy Cahn. Jag har den på skiva, med Nannie Porres.

And there will be moments, yes
When it disappears,
I”ll bet I”ll forget him completely
In about a hundred years

Peggy Lee har också gjort den. Och Mimi Hines.

I lördags var jag på konsert. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte har något större minne av musiken. Jag hade nämligen tagit med mig filmkameran för att ta en rulle när Joel Gibb från Hidden Cameras spelade på Kägelbanan och var fullt upptagen med att komponera bilder och oroa mig för eventuell oskärpa. Jag är mycket nyfiken på resultatet, hur det blir när man pressar Kodachrome 3 steg för att filma med befintligt ljus. Kontrastrikt, förvrängda färger och lite suddigt. Allt var svart, förutom den av strålkastare belysta Joel Gibb. Det kan bli snyggt.

Tyvärr tog jag inte stillbilder, istället lånade jag en bild från Flickr.

Apropå film, så smög jag omkring trakterna runt gasklockan för att ta lite bilder på området innan det helt förändras och förvandlas till påkostat bostadsområde. Där är vackert med de i grönska inbäddade gasklockorna som sekunderas av de övriga byggnaderna. Tyvärr råder det fotoförbud, vilket jag upptäckte först när filmen praktiskt taget var förbrukad. Nå, jag skall inte sälja den till ryssarna eller någon annan stormakt.