1938 öppnade Barney Josephson en ny nattklubb i Greenwich Village. Inte nog med att det spelades jazz där det var dessutom afroamerikansk jazz. Inte nog med det: klubben var öppen för både vita och svarta och någon diskriminering förekom ej. Det kan tyckas märkligt, men det var första gången som det var möjligt för ett blandat sällskap att roa sig tillsammans på en bättre lokal.

Till sin hjälp hade Barney John Hammond, legendarisk jazzproducent och -kritiker, vilken gjorde att Café society snart var den populäraste syltan för alla musikälskare. Bland de artister som uppträdde märks bland annat Billie Holiday (som lanserade Strange fruit där), Sarah Vaughan och Lester Young.

1948 stängde klubben då den blivit alltför förknippad medanti-amerikansk verksamhet genom Barneys bror Leons samröre med kommunister (som inte var något nytt, det hade pågått under en längre tid, dessutom hade även Barney hade vänstersympatier).

Läs också om Mintons playhouse, jazzklubben i Harlem där be-bopen växte fram under 40-talets första år.

Jag tog fram digitalkameran och filmade av filmduken. Det blev inget vidare och den lilla skärpa som fanns kvar, försvann när jag konverterade filmen till flv på youtube för att kunna lägga upp den här. Och dessutom flimrar det!

Men här har vi den iallfall, den mycket korta kortfilmen En dag på Hötorget. Jag och min vän Björn har under många år haft en vana att gå dit och fylla på förråden av praktiska handböcker, romaner, skivor och Vecko-Journalen. Det måste man göra ibland (inget Hötorget, ingen Rävjägare).

Det var en dag i mars och det var kallt. Tanterna hade päls, glasplåtar hölls upp i ljuset med Hötorgsskraporna i bakgrunden och de gamla besticken glittrade i solskenet, åtminstone gör de det om man ser filmen på duk. Vad det lider kommer en ordentligt inscannad version där den vackra Tri-X-filmen kommer helt till sin rätt (svartvitt, inte gråvitt).

Jag har precis läst Evelyn Waughs Scoop som på svenskan fick titeln Press-stopp. Den mossige skribenten bakom spalten I naturens skattkammare, William Boot, förväxlas med den inte helt rumsrena författaren John Boot och får därför i uppdrag att åka till Ishmaelien för att rapportera om det inbördeskrig som sägs vara i faggorna. En präktig fadäs, som i slutändan visar sig vara mycket lyckosam, vilket får en att undra om även Expressen en dag generöst skall belönas efter den olyckliga intervjun med Wanja Lundby-Wedin.

Enligt en artikel i Aftonbladet svarade [Lundy-Wedin] på journalistens frågor och sade att hon inte ville kommentera det inträffade. Detta kan ju tolkas som att damen i fråga inte svarade på journalistens frågor utan bara vägrade uttala sig och inte ens tänkte tanken att hon kunde tas för Lundby-Wedin. Ungefär så här går det till i Scoop, och det är Waughs erfarenheter som utrikeskorrespondent för Daily Mails räkning som ligger till grund för romanen.

Expressens misstag är visserligen fatalt, men frågan är om någon blir särdeles förvånad och om fadäsen inte faller i glömska redan eftr ett par dagar. Expressens läsare har minst lika kort minne som tidningens redaktörer, som ena dagen slår upp något skandalbetonat, för ett ett par dagar senare fördömma Aftonbladet, som skrivit något ännu värre i samma ämne.

Scoop är knappast Waughs bästa roman. Den är periodvis underhållande och lättläst, men långa partier är den rent ut sagt rätt trist. Den har dock sina poänger, och det skadar inte att läsa den.

Läs mer om Waughs roman här.

Nej, inte var man först med en verkligt väl tilltagen lugg. Veronica Lake hade en frisyr som orsakade stora problem när den kopierades av de amerikanska kvinnor som arbetade inom krigsindustrin (och slarvade med hårnätet).

Min egen frisyr kom till när jag begav mig till en lågprissalong på Östermalm och bad om en kort frisyr med förbehållet att luggen skulle sparas. Maskinen åkte fram och klippningen reulterade i 9 mm och en intakt lugg. Jag blev lätt skräckslagen och visste inte riktig vad jag skulle ta mig till. Det är två år sedan nu och jag har faktiskt aldrig haft en bättre frisyr. Lätt att variera och tar ingen tid alls att sköta. Behöver knappt tvättas.

80-talsluggarna är nog de mest lyckade, visuellt sett, vilket förmodligen har att göra med att jag är svag för nyromantiken. Det tidiga 80-talet utan generöst tilltagen lugg, kan man helt enkelt inte tänka sig.

Söndag kväll och det är regn i luften. Det doftar mycket gott. Syrenerna har slagit ut och färgprakten är betagande.

Såhär några dagar i efterskott, kan det var lämpligt att påminna om Morrisseys 50-årsdag. En video som jag inte sett tidigare, men som har sina poänger är November spawned a monster. Bra titel dessutom. Novembermonstren! De saknar inte charm.

Bredvid Morrissey står Sandie Shaw, en av 60-talets stora engelska popstjärnor. Det var Sandie Shaw som gjorde Heaven knows i”m missing him now. Morrissey gjorde sin egen variant tillsammans med Smiths med den mer dystopiska titeln Heaven Knows I”m Miserable Now.

Sandie Shaw hörde till de artister som försökte sig på att slå i både nord- och sydeuropa. Följdaktligen gjorde hon en tysk cover på Mary Hopkins Those were the days, An jenem tag. Jag tycker dock att den svenska versionen är så mycket bättre. Den fullkomligt dryper av vemod och jag tycker faktiskt att den är bättre än originalet. Lyssna på Ja det var då.

Det är lustigt, när man lyckas plantera om en utländsk låt i svensk miljö, översätta både texten och stämningen och resultatet överträffar den ursprungliga version. En sådan inspelning är Jon Andreas visa och den har jag bestämnt nämnt tidigare.

1954 stod Le Corbusiers strama och klassiskt vackra kyrka i Ronchamp klar. Den är helt speciell och i detaljer påminner den om mycket gamla byggnader med sina tjocka murar och små gluggar till fönster. Fler bilder kan man se här. Det rekommenderas.

Jag måste säga att jag tycker att detta är bland det vackraste som Le Corbusier har gjort och han har som bekant ritat många fina byggnader och anläggningar. Läget är dessutom bästa tänkbara, högt på en kulle dit pilgrimmer en gång valfärdat.

Om vissa element är rent sakrala, framstår andra som nästan komiska. Likt en grinande gubbe, höjer sig delar av byggnadskroppen. Inne i själva kyrkorummet däremot, silar ljuset in precis lika dämpat som i en gammal lada med glesa väggar. Det må låta underligt, men för mig är det den vackraste av liknelser, för det är en mycket vacker syn.

Inget kan vara så förlamande, som att ha helt fria händer. Ser man bara skymten till någon form av begränsning, kan man känna sig lugn och klamra sig fast därvid. Begränsningar kan tjäna som hållpunkter i en annars helt oöverskådlig miljö. Man vet vad man har att rätta sig efter, kan förbanna det, men det kanockså bli en sporre, att ta sig runt de murar som reser sig. Begränsningar för således två goda ting med sig.

Att mestadels köpa sina böcker på Myrorna kan ha sina sidor, men å andra sidan hittar man volymer som man aldrig hade kommit på tanken att söka efter, om utbudet varit obegränsat.

Fotograferar man bed bristfällig utrustning, är det vissa motiv som inte kan komma ifråga. Då dessa inte kan tas, kan man lugnt övergå till de som verkligen låter sig fångas på bild. Alternativet kan vara att man strungar i att det inte går – och lyckas.

Valfrihet är inte längre lika attraktivt som det en gång framstod, när begreppet myntades. Och det kan jag förstå, för med ett obegränsat utbud, är det svårt att ta till sig någonting alls.

Bilden ovan är en villainteriör på Lidingö. En fiffig väggliknande historia, avskiljer matsalen från vardagsrummet. Se hela mäklarens prospekt här, det är en imponerande byggnad. Bara trapphuset gör en alldeles matt.

Tänk, vad de är förrädiska de där praktiska och alltför rymliga vinförpackningarna! Nå, nu har jag iallafall bekantat mig med årets upplaga av den överfulla terrassen vid Fredsgatan.

Jag fick ett fint tips igår. En New York-fotograf vid namn Saul Leiter fotograferade både färg och svartvitt på 50-60-talen. Jag tyckr mycket om hans val av motiv. De är inte så förutsägbara. En av bilderna syns intill. Av någon anledning, är det vinterbilderna som tilltalar mig mest. Såhär på försommaren! Se hans bilder här.

Och vad skall vi då lyssna på, en dag som denna? Jazz, More than you know. Pop, Dance with me. Old school, Schuberts Quintet in c major. eller Clovers Wishing for your love

Och så tycker jag att man kan fördriva tiden med att titta på Hedebyborna, i en inspelning från 1978. Romansviten skrevs av Sven Delblanc. Jag har inte läst den, men jag kan tänka mig att åtminstone tv-versionen kommer att tilltala mig.

Blancmange var vad jag tänkte lyssna på, istället halkade jag in på Eight wonder och där, en länk till en gammal Kim Wilde-dänga, Never trust a stranger (som jag inte har något som helst minne av).

I knew there was a danger
But couldn”t resist
The touch of a stranger
The thrill of his kiss
Cos this time
I thought it was love
I thought it was heaven

Den är omedelbar och gör en helt försvarslös, det går inte att värja sig: gitarrerna, syntarna, texten och hennes röst. Se henne live på Top of the pops. Top of the pops, jag älskar Top of the pops.

Det här gör mig märkbart irriterad. Stadsbyggnadsborgarrådet, Kristina Alvendal, ställer sig helt oförstående inför Stadsmuseets blåklassning av Trygg Hansa-huset och menar att om man blåklassar denna byggnad, äventyrar man hela systemet med skydd för värdefulla byggander. Ser hon inte att det är en av våra vackraste anläggningar från den tiden? Gör hon inte det, måste hon lita på Stadsmuseets kompetens, om inte annat för kommande generationers skull.

Jag passerar då och då Trygg Hansas hus i korsningen Scheelegatan/Fleminggatan och tar då gärna genvägen genom den lilla park som anlagts i anslutning till komplexet och slås varje gång av tanken att det var naturligtvis det här som 60-70-talens arkitekter ville åstadkomma, men att man många gånger misslyckades, att resultatet ofta blev någonting helt annat – trots att det såg så bra ut på ritningarna.

Men här: den storslagna, uppglasade fasaden och den strama parken med sina stenplattor, planteringar, dammar och träd. Effektiva kontorsplatser och samtidigt en plats för rekreation alldeles utanför dörren. Det vilar något österländskt över trädgården.

Hela anläggningen framstår som så genomtänkt; från fasadutformning ner till val av växter finns här en röd tråd som lågmält, men orubbligt, hjälper till att skapa en sammanhållen och underbar miljö.

Arkitekter var Anders Tengboms arkitektkontor och huset stod klart 1976. Ta en titt på deras produktion och notera särskilt Skogshem på Lidingö.

Idag: jazzhistoria för hela slanten.

Jag hittade en skiva häromdagen. Det var en inspelning med bl.a. Teddy Wilson, Slam Stewart och Flip Phillips. Eftersom jag inte alls kände till inspelningen, och den visade sig vara riktigt ovanlig, fick jag anstränga mig en smula för att ta reda på var jag egentligen köpt.

På 30-talet började Milt Gabler pressa upp skivor som var utgångna ur bolagens ordinarie kataloger, skivor som han sedan sålde i sin butik. Efter några år startade han Commodore records och började göra egna inspelningar. Det var hit Billie Holiday gick, när Columbia inte ville ge ut hennes Strange Fruit. Commodore music shop på 52nd street blev något av en träffpunkt för New Yorks jazzentusiaster.

Den 9:e juni 1945 anordnades en konsert i New Yorks Town Hall som spelades in av Commodore records och det vid det tillfället som min skiva spelades in. Teddy Wilsons och hans gubbar spelar inte som Charlie Parker och Dizzy Gillespie, men det är likväl ett stycke musikhistoria som tål att lyssnas på. Producent för konserten var förresten den danske jazzbaronen Timmie Rosencrantz. En del av inspelningarna gavs förresten ut på hans svenska bolag, Baronet, men min skiva är utgiven av Cupol någon gång i slutet av 40-talet.

Både Slam Stewart och Teddy Wilson medverkade samma år, faktiskt dagen därpå, vid en helt legendarisk inspelning tillsammans med både Parker och Gillespie. Det var i Red Norvos sextett och de spelade Get happy (kallades också Move), Congo blues, Hallelujah och Slam slam blues. Inspelningar man bör lyssna på.

Nämnas bör också, att Milt Gabler var mannen som lät spela in Bill Haley och hans Rock around the clock. Dessbättre kan han också hållas ansvarig för Billie Holidays Lover man på Decca.

Lyssna på: I cant belive that your in love with me

och Sweet and lovely:

Bilderna ovan hittde jag här, hos Ann Duroj. Något av en guldgruva om man är intresserad av det sena 70-talet och tidiga 80-talets punkscen (se Mina punkvänner och glöm inte att titta på Lustans lakejer och Gallerian).

I början mitten av 90-talet började jag lyssna på Reeperbahn. Jag köpte den samlingsskiva som då släpptes. På senare år har jag köpt de flesta av deras skivor, förutom den första, den som kom i slutet av 70-talet. Bäst tycker jag om Peep Show och Intriger. Peep Show är kraftfull, Intriger är sorgligare och mer lågmäld (när den gavs ut, hade bandet splittrats och Peter Ivarss tagit sitt liv).

Reeperbahn gjorde mycket bra: Gröna tapeter, Älskling du är som en pistol, Du roar mig min vän, får nog tid för dig sen, Små druvor, Det var länge sen. Det är egentligen ingen större idé med att rabbla upp allt som är bra, för mycket var bra och de hade verkligen sin distinkta stil. Inte glömmer man dem i filmen G. Den som inte sett Boots of shiny, shiny leather, har sig själv att skylla. Mums.

Marrakesh är något alldels extra; ökenromantik och en fantastisk produktion.

Följer spåren i sanden,
rider i drömmen fram,
ibland oss rider en hägring,
jag antar att han rider främst

Vill man, kan man se Reeperbahn live 1983. Det tycker jag verkligen att man skall göra. Kanske sjunger Olle Marrakesh, det skulle isåfall passa bra till hans klädsel.

För ett par år sedan, hittade jag ett par gamla fotoalbum från seklets början i grovsoprummet. De var mycket vackra, en smula slitna och en hel del bilder fanns kvar. Att ingen ville ha dem kvar! Löst låg en bild på en ung man med vågigt hår, det är honom ni ser här intill. Det är tydligt, att han är helt i sin egen värld, försjunken i tankar. Ett utmärkt porträtt.

Vakande något ansatt sent på förmiddagen efter en fredagskväll, bland annat med besök på Kåken, så nu har man varit där. Tog mig dock i kragen och gick ut i solen för att testfilma en rulle utgången Kodachrome. Över- och underexponerade för att se vad resultatet kan bli med så gammal film (bäst för 1980). På måndag skickar jag rullarna till USA för framkallning. När jag får se hur resultatet blir, kan jag bestämma mig för hur de bäst kan användas. Det kan nog gå att göra något fin med dem tror jag. Här ett exempel jag fann på youtube.

Övergick sedan till att ta på mig overallen och byta olja och filter i bilen. Man blir lätt smutsig, när man kryper in under bilen och framförallt när man skruvar ut pluggan och oljan forsar ner i uppsamlingståget. Allt till grannarnas förtjusning, när man står på gatan utanför huset. Men nu är det iallfall gjort.

När det började skymma, promenerade jag ner mot Stureplan för att göra slut på de sista på en Tri-X-rulle. Aldrig är världen vackrare, än när man ser den avbildad på denna emulsion. Och förresten: Dramatenfilmerna är framkallade och skall nu skannas in. Om en månad eller så borde jag kunna visa det färdiga resultatet, färdigklippt och ljudlagt. Det blev verkligen förvånansvärt bra bilder; dramatiska, kontrastrika och mycket vackra, det nästan sprakar om dem.

När sommaren började, kom alltid farbror Odal farandes på sin moped från en av grannbyarna. Det var maj och man visste då att sommaren var på väg. Jag minns inte hur vi var släkt, det var nog tämligen avlägset, vilket även gällde damen med det märkliga namnet i samma by, Judevia.

Längs med vägen mellan vår och Odals by, låg några gamla slåttarstugor. En av dem var Odals. Jag vet inte precis om han använt den i någon större utsträckning, möjligtvis som sommarnöje. Han hade nämligen ett medfödd fel i sitt ben och fick därför utbilda sig till skräddare. En smula snopet, kan man tycka, när man har ett namn som minner om en odalbonde.

En slåttarstuga är en stuga belägen där skörden växer, vilket var en nödvändighet om markerna låg långt från hemmet, som de ibland kunde göra. Likadant är det med kyrkstugorna som låg bredvid kyrkan och där man kunde övernatta när det var kyrkhelg (och samtidigt dricka brännvin och begå hor – där avlades nog många barn, och därmed var det bara att gå till prästen för giftermål). Så var det i norra norrland, där avstånden var långa innan bilen kom.

Igår damp en Sachertårta ner i min Gärdesvåning. Den var bakad av ingen mindre än firma L. Heiner i Wien. L. Heiner är något så flott som K.u.K. Hofzuckerbäcker. Tänk att något så präktigt som en kunglig hovsockerbagare, kan låta så tvivelaktigt. Tårtan var god och låg i en fin träask (ja, det stod K.u.K på den med). I asken, låg bakverket insvept i elegant plast, i botten ett guldfärgat tårtpapper. Man kan verkligen i Wien!

Jag har lärt mig ett nytt ord: Gesundheitszentrum. Det är precis vad det låter som; någon form av hälsohem. Tyskan är för dråplig.

Nog är det ett snyggt omslag alltid, men hade jag fått in lp:n i scannern, hade jag föredragit den. Mockba Musics enda album är mycket tilltalande grafiskt sett. Bilden här intill är konvolutet till andra singeln Någon som du/Indiskret. Se en liten bild av lp-konvolutethär. Påpekas bör också att singeln In från kylan är utmärkt formgiven.

Till min förtjusning, ser jag att skivan finns på Spotify. De första 10 spåren är den ursprungliga utgåvan, de övriga sex är två singlar och en tolva. Jag föreslår att man börjar med att lyssna på spår nummerr 11 som är den helt förträffliga Exil och sedan hoppar till albumets början och lyssnar vidare. Det gör sig bra lite senare på kvällen, när det börjat bli mörkt och volymen är låg.

Jag var mycket förtjust i Mockba en gång i tiden, och skaffade mig, som jag tidigare har nämnt, en svart slängkappa för att se ut som Tom Wolgers. Lp:n är dramatisk och pretentiös; jag gillar den mycket. Någon vidare framgång tror jag inte att den blev, när den äntligen släpptes efter viss försening.

Och hur bra är inte texten på sina ställen: Som en kniv mot hud, det känns varje dag, som en mun mot ditt skinn, det känns varje dag eller Vi möts i passionen, i en natt utan slut. Ja, man kan skratta åt texterna, men jag gör inte det.

Jag lyssnar på Min trädgård (Spotify-länk) från Olle Ljungströms självbetitlade album från 1993. Tyvärr hade jag den på CD, så den åkte upp på vinden. Därför var det var länge sedan jag lyssnade på den. Men nu är det dags igen och åh vad den är bra!

Jag älskade skivan när den kom, precis som uppföljaren Världens räddaste man. Ett av favoritspåren var Min trädgård: I den trädgård som jag valt, växer bara vackra blommor. Fint tycker jag, att man kan odla och omge sig med dem och det man tycker om; så tolkar jag de vackra blommorna. Och dum vore man väl annars: om man inte odlade sådant som man verkligen tycker om och som man själv kan finna näring i.

Jag samlar vatten till dig,
heligt vatten till dig,
vi är idag, vi är imorgon,
vissa är lite för mer.

Och bilden! I mitten på 90-talet var även jag svag för kritstrecksrandigt. Jag hade en mellangrå kavaj med tunna, ljusa linjer. Och en väst. Vit skjorta och paletå. Några år senare fann jag mig en fez-liknande historia som jag gärna bar på huvudet. Bilden på Olle hade jag inte sett då, men nu, när jag för första gången ser den, väcks minnen. Och när jag lyssnar på musiken.

Spår att lyssna på: Du och jag, Minns i november och Drömmar.

Jag är ingen vän av att tänka på den tid som flytt och sitter följdaktligen aldrig hemma och tänker så trevligt det var förr! Nej, det är bra mycket bättre om det är trevligt nu. Men i fredags satt jag och drack vin med Björn och tittade film och så började vi prata om åren på Mjölkbaren. Jag plockade fram en gammal klippärm och började minnas.

Det var år 2003 som vi öppnade. Runt den 18:maj om jag inte missminner mig. Den sommaren sken solen nästan varje dag och på vår uteservering var det fullt mest hela tiden. Var och varannan vecka var vi i tidningen och de japanska turisterna älskade oss. Det var en märklig känsla, inte minst för att jag mått så psykiskt dålig ett halvår tidigare att jag med nöd och näppe tagit mig igenom det.

Ungefär ett år hade förberedelserna pågått. Jag hade ägnat mycket tid åt att sitta och läsa på KB, både kokböcker och arkitekturtidningar samt en och annan veckotidning. På kvällarna och helgerna provlagade jag för att ta fram recept på de som vi skulle servera.

Tyvärr har jag inga bilder alls från den första tiden. Bilden ovan kommer från det japanska magasinet Figaro, vars text jag inte kunde ta till mig; japanska tecken förstår jag mig inte på. Japanerna beställde oftast in smörgåsar med ägg och ansjovis, eller en köttbullsmacka med den goda rödbetssallad som jag utprovat receptet till. Första sommaren hade jag också en slags gubbröra som var populär och som ibland serverades på tunnbröd. Över lag var det fint dekorerade smörgåsar som inte skulle ha gjort en gammal kallskänka besviken.

Och kunden som förtretad vände på ryggen när han inte kunde få en gammal hederlig brie-smörgås.

Ibland var där även Dramatik!

Det var många kunder som jag tyckte mycket om. En särskild favorit var Ulla, en gammal dam som ständigt satt på uteserveringen, rökandes och med en koffeinfri latte. Hon hade varit med om en hel del och en del berättade hon, men hon hade samtidigt en enorm integritet. Hon var fin. Här ett porträtt som jag tecknade av henne.

Efter den första sommaren kom den första hösten. Då var det glesare bland kunderna, men det var å andra sidan första hösten med GBS, som förgyllde de långtråkiga vardagarna med sin säregna intelligens och stora charm. Vi studerade greven (Ditt ödes bok) och konstruerade nya, modernare, frågor, översatte Phil Spector-dängan He hit me (and it felt like a kiss) och lyssnade på musik.

När jag googlade Mjölkbaren fann jag en artikel som jag aldrig läst och som jag över huvud taget inte har något minne av. Ni hittar den här och vi finns med i slutet av reportaget.

Det var som sagt många år sedan nu och en mycket rolig tid, men aldrig att jag skulle vilja vrida klockan tillbaka.

I ärlighetens namn minns jag inte när resan ägde rum, men låt oss säga att det var år 2001. Det var med andra ord icke igår.

Vad jag däremot minns var att det var varmt och solen sken mest hela tiden, förutom i Köpenhamn där det ösregnade och jag fick p-bot (som eftersändes till Sverige). På Österlen var kullarna fulla av äppelblom och på Skånes slätter stod majsen gul. Det var mycket vackert och bilen var mycket bekväm. Jag hade dessutom upptäckt en rolig spak: i askkoppen i golvkonsollen mellan sätena satt den och pressade man den lite till höger, startade 5 kompressormatade horn som spelade en melodi som svagt påminde om Hemglass. Den var utmärkt till att skrämma cykelturister med på ensliga vägar i det Skånska landskapet.

Skåne är på många sätt utmärkt. De flesta bor bor i slott eller på herresäten. Att ha vallgrav är inte ovanligt. Jag tror att jag skulle passa i slott. Jag har inget emot lite drag och eldar gärna brasa och ansar rabatt. Händig är jag också, om något skulle behöva repareras. Och jag har inget emot mörka, boaserade interiörer.

Dessutom: marken är bördig och sommarnätterna behagligt mörka. Jag saknar Skåne och vill hemskt gärna återvända någon dag.

Fler bilder från den och liknande resor, finns längst ned på denna sida.

Tänk, detta trodde jag aldrig att jag skulle skriva om. Jag läste en artikel i SvD om Käbi Lareteis nya bok som består av hennes och brev och dagboksblad från den tid när hon var gift med Ingmar Bergman.

Jag har aldrig gillat Bergman, det har varit för mycket av självupptagen man över honom (och dessutom tycker jag så mycket om Hasse Ekmans fyrtiotal). Här fick jag dock en annan bild av honom, förmedlad av en dam som man inte kan ha annat än respekt för när man läser om deras tid tillsammans. Vad som främst intresserade mig när det gäller Bergman, är hans rädsla för beroende, att han skall ligga någon till last: Han ville aldrig vara i skuld, till inget pris, för då skulle hans frihet beskäras. Det är något jag kan känna igen hos mig själv, fast i ytterst blygsam omfattning och det är en egenskap jag inte alls tycker om.

Och skinnjackan, som han vägrar slänga och som Käbi ser som en oförmåga till förändring. Jag undrar vad det var som förde dem samman och de någonsin kände den där känslan av samhörighet som inte är så vanlig.

Nej, det kan inte ha varit något lätt äktenskap; två personer med mycket starka, men väsenskilda karaktärer.

Och bilden ovan: den lille Daniel med dubbel-8-kameran och mamma Käbi i hängmattan. Fin!

Svenska hem i ord och i bild är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.

Det är lätt att bli besatt av vacker mekanik och här ett smärre mästerverk som dock inte går att jämföra med lyxkameran Bolex Paillard H8 Rex, men nog är den allt bra stilig. Det är en fjäderdriven gammal dubbel-8 från slutet av femtiotalet som är försedd med två utbytbara objektiv (H8:an hade tre).

Kamerahuset är i aluminium och klätt med läder. Reglage och dyligt är förkromade. Att den är fjäderdriven är bara ett plus, för då slipper man köpa batterier ideligen. En Schweizisk kvalitetsprodukt med andra ord.

Det nästan helt utdöda Dubbel-8-systemet verkar ha fått ett uppsving och dessa kameror är inte alls speciellt billiga, framförallt inte utomlands. Naturligtvis har jag inte kunnat hålla mina fingrar i styr, så nu sitter jag här med en stilig kamera komplett med kartong, garantibevis, manualer och diverse försäljningsbroschyrer. När jag skulle testa den, upptäckte jag att den var helt död, men efter att ha smort upp den, fungerar den nu precis som den skall.

Kameran är utrustad med två objektiv, ett vidvinkel och ett tele (6,5 och 38 mm). Det är inga lyxobjektiv, men de är i fint skick och fungerar som de skall, precis som den inbyggda ljusmätaren som mäter ljuset genom objektivet. Objektiven sitter i en revolverfattning och man behöver bara rotera denna, för att byta från det ena till det andra.

Idag skall jag testa att ta några kort scener, för innan jag blev klar med översynen igår, hade solen gått ner och det var mörkt.

Mer om Bolex Paillard, kan man läsa här.

På grund av gårdagens festligheter, har ansattheten präglat fredagen. Men vilket väder det var! Jag promenerade runt med filmkameran för att fånga våren nu när det är som vackrast. Jag undrar om någon vår har varit vackrare? Mångfalden av gulgröna nyanser har varit oändlig och himlen har varit så blekt blå att det liknar inget annat. Kanske är det bara så att jag aldrig noterat detta tidigare men att den senaste veckans fotograferande gjort mig uppmärksam på prakten. Nu skall det bli spännande att se hur filmbilderna av de mer okända östermalmsmiljöerna som jag fångat idag blir.

Det var en lugn och loj dag. Det var sparsamt med människor på gatorna och solen gassade. I kvarteren runt Villagatan var det helt öde, så när som på en tant som parkerat sig på en solstol. Nere vi Karlavägen syntes en och annan bil, men när jag närmade mig Sturegatan, hördes ett enormt oväsen. Det kom från någon sorts demonstrationståg. Synd på en så lugn dag.

Jag gick till Gustav Adolfsparken. Parken är lummig och kyrkan, i nygotik, är vacker. Runtomkring ligger hus man man vill bo. Strama hus från 30- och 50-tal. Många har etagevåningar med terass högst upp. Där hade jag gärna suttit, i solen i en bekväm liggstol.