Bakom det italienska kulturinstitutet var det vådligt vackert. Bakom grönskan skymtar en silo i Frihamnen.
Bakom det italienska kulturinstitutet var det vådligt vackert. Bakom grönskan skymtar en silo i Frihamnen.
För bra många år sedan läste jag en artikel om Tora Vega Holmström. Det kan ha varit i Antik och auktion. Jag minns att jag verkligen tyckte om vad hon målat. Då jag saknar konstböcker där hon finns representerad, tog jag mig för att googla och fann bl.a. de två motiven som syns ovan: Bastubadaren och Figurkomposition (collage av mig).
Jag gillar barnets något blaserade uttryck och bastubadarens av mosaik skapade kropp. Elegant! En kollega till Holmström är Agda Holst som gjort ett utmärkt porträtt av Hjalmar Gullberg. Kanske finns det lika många halvt bortglömda kvinnliga konstnärer som det finns berömda män. Mina kunskaper på detta område är mycket begränsade, men jag blir alltid glad när jag hittar något som jag tycker är vackert (exempelvis exempel Vera Nilssons Såpbubblor).
Jag påminner mig själv att jag i födelsedagspresent förra året köpte en bok om kvinnliga konstnärer som for till Paris. De drogo till Paris tror jag att den hette. Så synd att det var en present som inte var avsedd för mig.
Vill man läsa om Paris, läser man med fördel Thora Dardels Jag for till Paris, som jag tidigare rekomenderat.
Vårgrönskan börjar bre ut sig och högst uppe på berget, i bildens mitt, syns Sigrid Fridmans Kentaur. En mycket vacker staty.
På min arbetsplats har vi friskvårdstimme. Jag motionerar inte, jag fotograferar. Resultatet blir detsamma; jag går omkring på gatorna i södra vasastaden. Iband ger jag mig av norrut. hade jag haft en stegräknare, hade jag legat bra till i Wellnets tävling.
Jag har blivit tämligen förtjust, för att inte säga förälskad, i Fujis FP-100C. Mina första bilder med Fujis FP-100C-film var dessvärre av typen Silk. Den blev inte bra. Men denna, som är högglansig och har identisk känslighet blir prefekt, om man bara övrexponerar den ett steg. Se bara på bilden ovan. Den är som en målning. helt underbar och lite diffus. Och jag som sörjde den gamla Polaroid 669-filmen! Jag har 90 exponeringar liggandes i skafferiet som måste förbrukas snarast, i sommar, när solen är som hetast. Sedan är det för sent och den har torkat.
Stadsbiblioteket syns här litegrann på snedden. Inte helt misslyckat alls. Sveavägens träd, syns dessutom skymta i bildens övre del.
En populärkulturhistoriskt intressant bild.
Det är en ung Lauren Bacall som får hjälp av Diana Vreeland inför en modefotografering för Harper”s Bazaar. Kanske är den bild som skall tas den som hamnade på omslaget till Harpers Bazaar 1943 och som gjorde att Howard Hawks fick upp ögonen för henne, vilket så småningom resulterade i att hon fick rollen mot Bogart i To Have and Have Not (som i sin tur gav henne rollen i The big sleep, en av de bästa noir-klassikerna).
Diana Vreeland var överklasskvinnan som blev yrkeskvinna och till sist, 1963, chefredaktör för amerikanska Vouge, en position som hon hade fram till 1971, då hon fick sparken. Henne har det väl skrivits spaltkilomter om och hon skrev även sina memoarer, som jag hört skall vara mycket underhållande. Bl.a. berättar hon om de rika män som håller sig med mycket dyrbara älskarinnor, bara för att ingen skall upptäcka att de även försett sig med unga älskare.
Om nu det kan vara sant.
Jag har pecis kommit tillbaka från en promenad i hamnkvarteren. Det är alls inte dumt att promenera där när solen börjar sjunka och människorna lyser med sin frånvaro. Annars råder där febril aktivitet. Nya spår dras och gamla byggnader försvinner, ty här skall snart en ny trafikplats anläggas i skuggan av norra länken, men än står några gamla trähus från 10-talet kvar. Närmare vattnet fann jag en lyftkran. Maskinisten hade gått för dagen så jag kunde utan att känna mig besvärad, plocka fram kameran.
På en höjd, en gång säkert helt fridfullt belägen, står en vitputsad jugendvilla. Nu drar Lidingövägen fram nedanför dess fötter så av det lantliga läget syns inte ett spår.
I samband med Nils Dardels retrospektiva utställning på Liljevalchs, gav Bonniers ut en påkostad volym med hans bästa bilder i utmärkt tryck. Det är bilder man känner igen: Visit hos exentrisk dam, Ett hjärta i brand och Den diskrete gossen. Här har jag dock tagit mig friheten att återge tre utomordentliga artister som jag tycker mycket om och som var verkligt framstående: Nils Dardel (självporträtt), Gösta Ekman (jag tänker hädanefter sluta upp med att använda d.ä. efter som det är helt onödigt) samt Tollie Zellman (akrisen och mansslukerskan).
Zellman är nog rätt så bortglömd idag. Henens paradroll var Mollusken och den tror jag att hon gjorde redan på 20-talet. Under 30-40-talen spelade hon mestadels lite äldre damer med vass replik. Det finns faktiskt en smärre dokumentär youtube. Den är inte så bra, men bättre än inget. Vill man veta mer om henne, får man läsa memoarer och biografier över hennes generationskollegor. Så illa ställt är det.
Gösta Ekman var nog en av de få människor vars liv var lite grann som på film. Något annat tror jag inte han kunnat tänka sig. Även om han lär ha varit en stor aktör, tror jag att hans som person och personlighet var än större, vilket jag tycker är än dyrbarare. Jag tror att man kan få en viss aning om hans utstrålning genom att lyssna på En herre i frack. För er son inte har hört den, lyssna på den bums. För övrigt tycker jag att det är en air av Stephen Tennant över Gösta Ekman.
Jag har skrivit om Ribersborg tidigare, men här, för första gången, en bild från en av lägenheterna i tre etage. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.
Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.
Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.
Läs mer om Ribersborg och se en bild på husens exteriör. Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.
Var är väl våren vackrare än i hamnkvarteren? Jag har promenerat med kameran i min hand och med ens var den där, vårbilden som man sällan finner. Se den skira grönskan och de bleka färger som hör våren till och som jag finner så tilltalande.
Mer bilder på Polaroidsafari.
Nej, det här är inte en ung Steve McQueen, det är Wilhelm Stenhammar, dirigenten och tonsättaren. Lägg märke till den fina västen och det som hör därtill. Moderiktigt är bara förnamnet. Stenhammar var dessutom begåvad med ett fagert yttre, kanske är han den tjusigaste av alla klassiska kompositörer.
Stenhammar var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester och komponerade bland annat den tämligen kända Symfoni op 34 för orkester (symfoni nr 2). Han tonsatte också Verner von Heidenstams Sverige.
Min favorit med Stenhammar är Sentimental romans för violin och orkester i A dur, Op. 28 No. 1. Jag har den i en utgåva på Caprice med Arve Tellefsen på violin och Stig Westerberg som dirigent för Sveriges radios symfoniorkester. Den är mycket vacker, ljuflig skulle Malla Silfverstolpe ha sagt om hon fått uppleva den.
Det är något svenskt och vemodigt över Stenhammar och det gillar jag. En känsla som återfinns i Dannys dream av och med Lars Gullin samt i Stan Getz inspelning av Ack Värmeland du sköna. Kanske var han en naturromantiker.
Stenhammars Slott har inget med Wilhelm Stenhammar att göra. Slottet ägdes dock under en period av Lotten von Kraemers far Robert von Kraemer, landshövdig i Uppsala och vän till nämnda Silfverstolpe. .
Det är tidigt 70-tal och min farmor har slagit sig ner framför köksbordet. Morgonrocken är rosa och försedd med litet krås. Med tanke på snittblommorna, är det troligt att en födelsedag precis har firats.
Farmor var speciell och kanske inte alltid så lätt att ha att göra med. Hon älskade medicin och drog sig inte för att sätta i sig alla tillgängliga tabletter, även om det resulterade i att hon blev sängliggandes. Hon hade också problem med sin höft och var stelopererad. En stålbit i hoppets låda (lådan längst ned i köksinredningens lådmodul med diverse skräp där man med lite tur kunde hitta precis det man behövde), minde ständigt om hennes onda leder.
Hon tyckte dock mycket om barn och gillade att ha oss i närheten. Hennes omsorger resulterade dock ett år i att min syster hade 14 hål i sina tänder. Detta orsakat av alla de sockerbitar som farmor serverat sitt barnbarn.
Det är sjuttiotal och Hemmets veckotidnings reporter befinner sig hemma hos greveparet på Ängsö, Carl-Magnus och Catharina Piper. Dottern Thomasine är i skolan men sönerna Carl och Fredrik poserar glatt med familjens hund. Bilden är över 30 år gammal och mycket har hänt sedan dess.
Syftet med reportaget var att samla in gamla klassiska recept från svenska slott och herresäten. Här ger oss grevinnan Piper receptet på Xenias chokladtårta (recept nedan) och Festgratäng med kaviar.
200 g smör
3 dl socker
3 stora ägg
200 g choklad
2 dl vetemjöl
Smält smöret och låt det svalna. Rör i sockeret och därefter gulorna, en i taget. Blanda i chokladen som fått mjukna i vattenbad, ej helt. Tillsätt mjölet. Vänd i de mycket hårt vispade vitorna.
Glasera med 50 g choklad som fått mjukna och rörts samman med 50 g smör. Dekorera med flisad mandel
Läs mer om Ängsö slott och den gamla legenden här.
Politikern, diplomaten och författaren Alexandra Kollontay var en rysk dam som under, (främst) 10-20-talet, förespråkade en helt jämställd relation könen emellan; det klassiska äktenskapet gav hon inte mycket för. Hennes idéer var mycket radikala, bla ansåg hon att kollektiva anläggningar för boende, barnuppfostran och hushållsangelägenheter skulle riva det sista hindret som stod ivägen för kvinnans totala frigörelse.
Åren 1930 – 1945 representerade hon officielt Sovjetunionen i Sverige. I den vevan blev hon bekant med kvinnorna kring Tidevarvet och Fogelstadgruppen (bla blev hon god vän med Ada Nilsson som tog hand om hennes papper under de perioder hon misstänkte att hon skulle bli mördat av Sovjet).
Jag läste hennes bok Arbetsbiens kärlek som består av två korta och en lång novell. Här ger hon framförallt sin syn på en mer avslappnad sexualmoral. Intressant läsning, som man förstår vållade rabalder när den kom ut första gången 1921. Bland annat intresserar hon sig för vad som särskiljer den sexuella akten från andra tyder av mänskligt umgänge. Boken finns utgiven på En bok för alla, men jag tror att den är utgången.
Dramatik! Mary har sagt honom att hans väninna inte längre älskar honom, så nu traskar han omkring med en betydligt mer förslagen blondin. Och alla dessa känslor och ett par verser på bara 2 minuter!
She told him a lie, that I didn”t care,
swore that it was true, that I never cared,
he just walked away, never called again,
so she had her way, and I cried since then
Jag lyssnar på The Shangri Las and the girl group garage sound (http://open.spotify.com/album/2msSx9fkpIBtgddk44cJ0Y) som innehåller lite mindre uttjatade girlgroups från 60-talet. Och där fanns Donna Lynn med sin high school-dramatik. Och pop-epos i denna stil: uptempo och sorgliga – precis som Ronettes Be my baby – kan jag inte motstå. Jag tänker mig situationer ungefär som Dancing with tears in my eyes (Ultravox). Bitterljuvt och härligt (och då har jag inte nämnt Foolin myself med Billie Holiday, som dock hör till jazzgenren).
Donna Lynn verkar dock inte ha varit så garage. Hon låg på storbolaget Capitol och på bilden poserar hon verkligt precis som gubbarna på kontoret önskade. Dessutom verkar hon ha varit Playmate of the month i december 1959. Och hon fick tvätta bilen själv!
När Svenska baletten spelade Dårhuset på Thé㵲e des Champs-ʬysées år 1921, fick Jean Börlin ett brev från en herre, som erbjöd honom att vistas ett halvår på den anstalt för sinnesslöa som han förestod. Mannen i fråga, var ytterligt imponerad av föreställningen, men ansåg, trots allt, att den ytterligare kunde förbättras.
På bilden ovan ses en bl.a. Jean Börlin och Jolanda Figoni framför Nils Dardels fantastiska dekor. Dardel gjorde även kostymerna och man får anse dem för mycket lyckade. Framförallt älskar jag händerna som både griper tag och famlar.
Tilläggas bör att scenbilden blir än mer dramatisk då den fotograferats i svartvitt. Jag såg en dramatisk naturbild som säkerligen blivit bara hälften så dramatisk om den fotograferats i färg. Dessutom damp smalfilmsrullarna från Dramaten ner i brevlådan idag och gjorde mig än mer övertygad om hur fint det kan bli utan kulörer. På min kristallduk glänste och gnistrade det och de guldskimrande scenkläderna såg mins lika eleganta ut trots avsaknaden av färg. En högkontrastfilm som Tri-X är prefekt i ett sådant sammanhang. Men än är filmen inte inscannad, klippt och ljudlagd. Tills dess får ni bärga er.
Jag fikade på Citykyrkans kondis i söndags. När jag skulle ta för mig av matbrödet, passade jag på att ta mig en titt på den ovanligt präktiga handduk som låg över. Ni läste rätt, om ni redan tittat på bilden; det var en handduk från Hushållsskolan Margaretas tid (som huserade i lokalerna till ungefär 1970). Vilket historiskt fynd att fotografera! Jag hade gärna snattat om min moral varit mer tvivelaktig (och om jag inte älskar ärliga människor, läs mer i stycke tre).
På Hötorget gjorde jag fynd. En betraktningsapparat att använda vid redigering av smalfilm, samt en utmärkt bok, en katalog från Moderna museets utställning om Svenska baletten i Paris (visades 1969 på Pontus Hulténs tid). Jag är förskräckligt nöjd.
När jag tittade i min telefon efter bilden på handduken, fann jag också bilder från i fredags. Eftersom jag var på vift med bag-without-box, var det välkommet att friska upp minnet. Jag kan också meddela att världen är full av ärliga människor. Jag råkade nämligen tappa min plånbok, struntade i att spärra kortet (för att slippa skaffa nytt om det skulle komma tillrätta). Mycket riktigt, hade inte någon hittat plånboken, på gatan utanför en bar. Så lämpligt. Och naturligtvis var allt kvar.
Hus i korrugerad plåt är ofta bland det värsta jag vet, men ett undantag kan göras om det rör sig om ruffiga industribyggnader. Naturligtvis är även denna bild tagen i de skumma hamnkvarteren.
Ännu en interiör. Här ett stilleben från en vrå i lidret i ladugården. Dammig och en smula oordnat är det allt. Men vackert. I lidret hämtade man kraftfoder till korna, fyllde en vagn och sköt den sedan ut på foderbordet. I lidret fanns också en del av freglagen för utgödslingen. Det var en gammeldags miljö.
Inget har väl chanserat så som kakor och kaffebröd på senare år. Jag är en stor vän av exempelvis mandelmusslor, ingefärsflarn, mazariner och skurna pepparkakor. Dessvärre är dessa bakverk sällsynta, eller som i fallet med mazarinen, förvanskade.
Nutidens eländiga trend med förvuxna bullar har verkligen varit förödande, ty istället för att äta flera delikata bakverk, blir man istället illamånde efter en gigantisk bulle av diskutabel kvalité. Illa, det är betydligt trevligare att både äta en bulle och ett par mindre småkakor.
Vera Tornérhielm var en dam som författade kokböcker. En av dem, Gott hembakat, innehåller mängder av godsaker (baka gärna Ingefärsflarn, förbannat goda). Här finns recept på både finare och mer vardagsbetonat vetebröd, småkakor och tårtor. Just den där uppdelningen i vardag och fest verkar ha varit mycket vanligare förr. Till vardags fick man nöja sig med lite smör i degen, men när det vankades kalas, ökades mängden till det dubbla.
Visste ni förresten att Wienerbröd inte fylldes mer vaniljkräm förr i tiden? Det var istället en mandelfyllning som doldes i de bakverk som då hade formen av gifflar eller trekanter. Varifrån dagens enorma vaniljdrypande bakverk kommer ifrån vet jag ej.
En annan godsak är chokladbiskvier. Jag brukar baka dem ibland, men det är ganska tidskrävande så det händer inte så ofta. Godast är att göra smörkrämen på franskt vis, dvs man kokar en sockerlag som under vispning tillsätts de uppvispade äggulorna. Det kan vara en smula knivigt, mär man bara har två armar och saknar hembiträde.
Bilden kommer från Nordiska museet och föreställer namnsdagskaffe vid sekelskiftet 1900 (den hör till utställningen Dukade bord).
En vägg vid 3:ans ändhållplats. Där fanns det två fönster varav det ena, detta, hade modifierats och en fyrkantig fönsterbåga monterats in. Väggen var dessutom vacker i blått.
Igår fann jag Charles W. Cushman Photograph Collection. Mannen i fråga var amatörfotograf och tog ohyggligt många bilder under åren 1938-1969. Samtliga var kodachromedior. Bilden här intill, med den blommande magnolian, är från år 1945. Här en länk till resten av bilderna.
Om jag hade en trädgård, skulle jag nog plantera en Magnolia. Jag skulle också plantera syrener, jersmin, väldoftande rosor och löjtnantshjärtan. Förhoppningsvis skulle det växa liljekonvaljer någonstans i skuggan, kanske i närheten av körsbärsträdet.
Min trädgårde skulle vara frodig och inte alls asketisk. Inte inspirerad av caffe latte som det stod i ett prospekt till en nybildad bostadsrättsförening. Maken till dumhet får man leta efter. Något sådant skulle aldrig Camilla Thulin hitta på. Då och då dyker hon upp i pressen och predikar otidsenligheter. En gång rörde det sig om långkok och husmanskost, denna gång pläderar hon vädring och fnyser åt walt-in-closets. Jag gillar verkligen henne. Jag förmodar att hon ställer sig ytterst skeptisk mot kök i open plan.
Jag lyssnar på Bessie Smith, volym två av fem i en serie. Nobody knows you when you”re down and out är sjukt bra (lyssna här). Bessie Smith är överlag sjukt bra.
På bilden ovan ses ett ladugårdsinteriör. Genom otvättade rutor, letar sig den starka vårsolen in i den numera övergivna, och till förråd apterade ladugården. Jag är, som ni säkert förstått, svag för det slitna och det övergivna. Jag är faktiskt rätt nöjd med den bilden.
Och att fotografera. Det är något jag tycker om, även om jag inte är virtuos, utan snarare novis. Men det hindrar inte att det är rolig sysselsättning, och en källa till motion när man beger sig ut på Promenad med kamera.
Jag minns när jag började fotografera som barn. Jag hade mitt eget lilla mörkrum i garderoben i köket. Framkallningsvätskorna som skvalpade i skålarna, har lämnat spår som fortfarande finns kvar. Jag kopierade bilder, efter att ha belyst negativ och fotopapper under kökslampan. Det var mörkt därinne, men jag hade målat en ficklampa med rött för att få en belysning som inte skulle skada fotoemulsionen. Det var primitivt, men så var jag knappast mer än 13-14 år och gillade att experimentera. Fotograferade gjorde jag med pappas gamla lådkamera från sent 40-tal.
Det är få produktioner, som har ett så karaktäristiskt och fängslande ljud som Phil Spectors från mitten av 60-talet. Har man hört Be my baby (se klippet och Ronnies glädje), Walking in the rain, He hit me (and it felt like a kiss), How does it feel? eller någon annan av hans wall of sound-produktioner är det svårt att glömma dem. Jag älskade Be my baby när jag växte upp och gör det fortfarande. Den djupa basen, den ettriga diskanten, handklappen och Veronica Bennets röst.
Men Phil Spector var knappast branschens mest sympatiska man. Och nu! Mördat en c-skådis! Förskräckligt, onekligen rätt rafflande. Dessutom påminner den åldrade Phil om min förskräcklige granne, herr M, som plockar hem exotiska fruar med jämna mellanrum (dvs en ny, så snart den gamla rymt efter ungefär 3 år). Det händer att de får en egen nyckel till lägenheten.
Och Phil Spector: det bästa han gjort är nog trots allt julskivan, A christmas gift for you, med låten Christmas (baby please come home). Jag vet att årstiden är fel, men lyssna!
Läs mer om Phil, hans musik och mordet på SvD.
Gösta Ekman d.ä visste att klä sig. Här en smärre bildkavalkad från 20-30-talet. Under besöken i Tyskland på 20-talet skaffade han sig dessvärre rätt så avancerade drogvanor, vilket så småningom ledde till en tidig död. Intermezzo från 1936 är en av hans mest känd långfilmer. Där spelar han violinisten som lämnar sin fru (Inga Tidblad!) för en ung flicka (Ingrid Bergman). Filmen gjordes i en amerikansk remake, men då hade Gösta bytts ut mot Leslie Howard. Se ett klipp på YouTube.
Gösta Ekman publicerade en memoarartad volym vid namn Den tänkande August med illustrationer av Kurt Jungstedt 1929. Jag har en annan utgåva, illustrerad med fotografier av Ekman ur diverse pjäser. Nedan följer ett urval av de bästa bilderna. De flesta är från 20-talet.
Uppklädd vid skrivbordet.
Med Esther Sahlin på Oscars i Candida 1928.
Ett rollporträtt. Han ser ut som Greve Danilo i Glada Änkan.
Som tidningsforsäljare på Vasateatern 1934.
Med Tutta Rolf på Vasateatern.
Min tyska är inte den allra bästa, jag sätter ofta ett ge framför svenska verb och nöjer mig därmed. För ganska precis tre år sedan besökte jag Berlin. Där, på Konstindustrimuseet fann jag affischen ovan (gällande en utställning). Lustigt nog är den på tyska, vilket gör mig synnerligen förvirrad.
Och så är jag tillbaka igen, efter landsortslivet (SJ, liggvagn, något av en besvikelse, jag fick sova). Igår var det otroligt varmt, solen bara gassade och snön förvandlades till smältvatten så att både vägar och gårdsplan blev nästintill omöjliga att beträda. Jag pallrade mig dock stoiskt iväg till en grannfru (ledbruten efter två dagar i en verkstad med tjuriga bromsar), som hade kaffebordet färdigdukat. Hon hade tänkt bjuda in Post-Nisse (eller vad nu hans efterträdare kan heta) på en tår, men det var ingen utdelning igår, för det var annandag påsk. Och det var tur för mej, och för henne, att jag kom, när hon ändå hade dukat.
Att det är fint när det är vår i norr. Jag hade glömt känslan av solens heta värme och snöns smygande kyla som blandaas soliga vårdagar. det ger en speciell sorts luft som är mycket behaglig. Och varmt var det naturligtvis; det gick att gå i skjorta utan att frysa och satt man på farstukvisten, blev man rentutav stekt.
På tåget hem läste jag Lidmans Din tjänare hör. Bra, men det är lite svårt att hänga med i dialogen. Den är lika osammanhängande som gamla människor som byter tråd hela tiden och utgår från att man vet sådant som man inte känner till. Men den har fint språk och är alls inte dum. och lite frisk! Det uttrycket hade jag glömt, men det var ju så man sa om sjuklingar.
I förrgår, på självaste långfredagen, när det snöade blötsnö och var grått, begav jag mig ut med filmkamera, stativ och en rulle smalfilm, Tri-X, för att fånga glesbygden och känslan av förritin som Lovisienstadt brukar uttrycka det. Eller snarare resterna, det som ännu finns kvar.
Snön låg djup och jag började vid slåttarstugorna som ligger vackert vid en åker som inte nyttas nuförtiden. Med snöskor på fötterna tog ag mig fram och fick vackra bilder på det gamla uthuset med sin blåmålade och nu helt solblekta dörr. Jag tog mig vidare, till byns ödehus som är sä väldigt vackert. Fångade de trasiga rutorna och sängen i det inre hörnrumet om fortfarande står kvar och som snart får sällskap av växtligheten utanför. En av mina favoritplatser.
Byavägen smal och rak; inte så lång men med ett oändligt perspektiv som lika mycket visar på att åren gått och tiden gått vidare och lämnat byn kvar med sin smala grusväg som med jämna mellanrum omges av skog.
Jag lät ljusmätaren luras av den myckna snön för att på så sätt få den där mörka och lite smutsiga känslan som Tri-X är för mig. Det blev stillbilder fäst på film, bilder som speglar en by som egentligen inte finns längre, en by som blivit en annan och som nu inte är min. Om den nu någonsin varit det och inte bara var en fantasi som vuxit fram genom alla de berättelser om jag hört sedan jag var helt liten.
Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.
J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.
Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.
Lagom till påsk, är jag tillbaka i glesbygden. Snön liger djup, men temperaturen är strax över nollan och det droppar från taken. Det är vackert och vår i luften.
Jag har hunnit med en tur till Myrorna, där jag fyndade en skjorta och ett par fina svarta sommarskor, samt en präktig skjorta från Ströms. Väl hemkommen, passade jag på att byta jordkablarna (batteri/kaross, kaross/motorblock) i Kapitänen, samt dra en ny sladd till tändspolen. Finfint, nu får den all ström som behövas kan. På lördag skall jag renovera bromsarna.
Jag planerar ockå att läsa. Dels Siegfried Sassoons Vi föll in i leden samt Carina Burmans Min salig bror Jean Hendrich som jag hoppas mycket på. Hennes Islandet tyckte jag mycket om.
Och så skall jag smalfilma.
I en skokartong från vinden fann jag mängder av gamla bilder, tidningsurklipp och annat papper värt att sparas. Bilden ovan föreställer min mor i skutet av femtiotalet poserandes framför en Volvo PV av 1956 års modell. Samemössa, stövlar och en vit anorak har hon valt denna soliga vinterdag.
Den första kör en enkel Ford 1960, nummer två en Ford Thunderbird “59 (en storfräsare) och nummer tre en något bedagad Chevrolet “59. Samtliga herrar har dock andra intressen än bara bilkörning: de är ute efter en mer intim vänskap med unga män. Se den gamla varningsfilmen från tidigt 60-tal här (på SvD:S YOUTUBEONSDAG).
Mossigt är bara förnamnet, kan man tycka när man ser den daterade filmen. Men, om man nu tänker sig en liknande film gjord idag, med en äldre man som ger tonårsbrudar skjuts, eller en mer stockholmsanpassad version, med äldre mediaherrar och nittonåriga modellbrudar (fria drinkar och drivor av kokain)? Det kanske är ett uppslag som Folkhälsoinstitutet skulle kunna nappa på, och som då skulle göra sig skyldiga till det oförlåtliga att dra alla män över samma kam. Och det vore inte så lyckat.
Ett av mina första traktorminnen var vår gamla Volvo T-31:a som någon händig person apterat till traktörgrävare, genom att montera ett grävaggregat bakpå som drevs av en hydralisk pump som satt där fram, där man annars kunde sätta i veven om den elektriska starten var ur funktion.
Allt på den traktorn var av metall, även förarstolen och alla spakar. Kopplingen var så tung att man som liten knappt orkade trycka ner den utan att ställa sig upp och låta kroppstyngden hjälpa till. Varje sommar när den skulle startas upp var det en samma procedur: bensinfiltret fick skruvas upp och den tygbit som tjänstgjorde som filter fick bytas ut. Inte sällan fick man skruva dän förgasaren också och blåsa den ren med tryckluft. Och sedan skulle den startas!
Det originella var att traktorn hade 2 tankar. Man startade med bensinkranen i bensinläge och vred sedan över till fotogenläget, så snart motorn kommit upp i temperatur. Doften av fotogen och olja som steg upp från den varma motorn har parkerat sig i mitt minne ger mig fortfarande vällustkänslor. Och att sitta där, med ena handen på handgasen och den andra krampaktigt vid den tunga ratten, samtidigt som man försökte dubbeltrampa den osynkroniserade växellådan, det var minsann inte lätt. Men speciellt.
Bilden föreställer en annan T 31:a, som försetts med frontlastare. Vår traktor var mer signalröd, för att pappa hade sprutmålat den med någon gammal utrangerad färg han kommit över. Grävaggregatet var praktiskt taget pippigult, så det var en färgglad pjäs som kom tuffande (den lät sum en gammal båtmotor).
Lagom till 80-årsdagen, lät den förmögna och mycket framgångsrika Hanna Lindmark sig fotograferas under kristallkronan i Dicksonska palatsen i Göteborg, där den flottaste Margaretaskolan låg. Efter en mycket fattig uppväxt, startade hon år 1905 den första Margaretaskolan i Norrköping (hon var då 44 år). Margaretaskolorna var vanligtvis både restauranger, hushållsskolor och festvåningar. I de flesta fall såldes också färdiglagad mat att ta med hem och värma, vilket var polulärt bland många familjer med tjänstefolk med bristande matlagningstalanger.
Margaretaskolorna var framgångsrika och Hanna Lindmark en djärv affärsman. Under ett antal år drev hon Steninge slott med stort jordbruk, för att vara säker på att få tag i de bästa av råvaror. I början av 30-talet, mitt i Kreugerkrasch och sviktande konjuktur, öppnade hon ännu en Margaretaskola i det nybyggda funkiskomplexet vid Norrmalmstorg, komplett med takterasser och modern inredning.
Framgången tog så småningom slut. Skolorna hade efter hennes död ärvts av fyra missionssällskap och VD nummer två missbrukade helt sin ställning, försnillade pensionskassan och gjorde dåliga affärer samt bjöd unga attraktiva män på eleganta supéer och övernattning i Margaretaskolornas lokaler. När detta uppdagades, var ekonomin i botten och rädslan för skandal stor. Skolorna avvecklades snabbt och alla papper som visade på vad som inträffat, gömdes undan i ett kassaskåp.
Det var f.d. Rapport-profilen Ewonne Winblad, vars svärmor var uppfostrades i Hanna Lindmarks hem, som började forska efter förklaringen till Margaretaskolornas nedläggning och så småningom fann lösningen i ett gammalt arkiv. Läs mer om hennes bok om Margaretaskolan, Frälst, förmögen och förskingrad, på nd.se. Vill man få en uppfattning om hur det miljön på Margaretaskolorna kunde te sig, beger man sig lämpligtvis till Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata som huserar i den lokal som en gång inhyste den sista Margaretaskolor som Hanna Lindmark öppnade (hon var då närmare 80 år ).
Då har man provfilmat med en gammal Eumig C3. jag köpte 16 rullar utgången Kodachromefilm på Tradera förra vckan och idag anlände den. Filmen, som gick ut 1981, kan blir både flipp eller flopp. Färgerna kommer att bli defekta, men med lite tur, blir det bara snyggt. Framkallar gör man bara i USA hos Dwaynes och det är relativt billigt, 10 dollar rullen.
Kameran använder sk dubbelåttafilm som är små spolar med 16 mm-film som körs två gånger genom kameran. Först exponeras den ena kanten, sedan den andra. När man framkallar filmen, klyvs den till två 8 mm breda remsor som sammanfogas till en och så har man den gamla sortens 8 mm-film som skiljer sig en del från den modernare Super-8:an som bättre utnyttjar filmytan.
Klicka här och se en bild på den stiliga förpackningen. Kameran är för övrigt en lustig historia: liten och smidig med en usel sökare och praktisk fjäderdrift (man får vrida upp kameran då och då). Ljusmäteren är inbyggd och man får justera bländaren efter en pil i sökaren.
Och blev det inte nästan sommar i lördags! Jag promenerade ner till Frihamnen och fann mig en herrbyrå på Auktionsverket som jag fann intressant. Auktionsverket har alltid gott om prisvärda möbler, det är bara att beklaga att man bor i en tvårummare och inte i 6:a på runt 250 kvm; då hade jag lagt ett bud på ett fantastiskt bokskåp från Karl Johanstiden, en nätt canapé och en praktfull chiffonjé. Men nu bor man som sagt trångt.
Efer en lång promenad, hamnade jag uppe på Söder, i solen. Några bekanta hade slagit sig ner på den enda lediga platsen söder om Folkungagatan, i omedelbar närhet till en offentlig pissoar som då och då sände ut en mycket urban doft. Jag köpte mig en glass och tog bilden ovan.
Och konsert har man varit på. I fredags spelade Florence Valentin på Strand i Hornstull. Det var praktiskt taget fullsatt och en rätt bra konsert, även om det är något väl käckt över Love Antell ibland. Utanför, låg vattnet spegelblankt under Liljeholmsbron. Det var magiskt vackert.
Söndagens blygsamma promenad resulterade i en fin bild av Kampementet i vårväder. Det var skönt att få sig lite frisk luft efter lördagensnattens prövningar.
Konst (20) Stockholmsdag (20) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Interiörer (17) Zarah Leander (17) Slott (15) New romantic (14) Stockholmiana (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Fuji FP-100C (14) Klassiskt (13) Bonn-Karl (13) Malla Montgomery-Silfverstolpe (13) Byggmästaren (12) Julferier i landsorten (12) Sven Markelius (11) Bakning (11) Funktionalism (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Vecko-Journalen (10) Lantliv (10) Rivningshus (10) Olle Engkvist (9) Fröknarna von Pahlen (9) Thora Dardel (9) Stephen Tennant (9) Karl Gerhard (9) Billie Holiday (9) Uppsala (9) Marianne Höök (8) Fredrika Limnell (8) Tyskland (8) Amelie Posse (8) Agnes von Krusenstjerna (8) Moster Ebba (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Julstämning i glesbygden (7) Västerbotten (7) Metronome records (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Astrid Sampe (6) Lotten Dahlgren (6) Växter (6) Harriet Löwenhjelm (6) Latinomusik (6) Floragatan (6) Barbro Alving (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Mat (6) Siegfried Sassoon (6) Serveringsrum (6) På nattkröken (6) Nationalmuseum (5) Eric Sigfrid Persson (5) Ribersborg (5) Dikter (5) polaroider (5) Honorine Hermelin (5) GM (5) Ulla Billquist (5) Siri Derkert (5) Gustav Wally (5) Geijer (5) Klara Johanson (5) Kläder (5) Agfa Optima (5) Grand Prix (5) Yrkeskvinnor på Gärdet (5) Birgit Th. Sparre (5)
