30-talsvillorna, framförallt de som byggdes under den andra halvan av decenniet, hör till de vackraste privatbyggander som någonsin rests. Oändligt strama, men med material och utförande, som fyller de rymliga och ljusa rummen med en känsla av hemtrevnad och kvalité, trots sin avskalade formgivning. Den största skillnaden jämfört med dagens byggnader, är att materialen är mer påkostade och att de byggts på ett hantverksmässigt sätt, vilket tydligt märks, när man ser med vilken noggrannhet och passning fönsterbänkar, snickerier och golv infogats i byggnadskroppen. En påkostad byggnad från idag, måste byggas på ett betydligt mer rationellt vis och det avspeglar sig i resultatet.
Mot slutet av 30-talet, ersattes två- och treluftsfönster med obrutna enluftsrutor, inte sällan vridfönster av perspektivtyp. I vissa fall var dessa utförda i teak. En lyx som man idag knappast kan kosta på sig. Då fönstertillverkningen var betydligt mer hantverksmässig på den tiden, anpassades karmens grovlek efter fönstrets storlek, vilket gav ett smäckrare utseende. Idag är fönsterkarmar mer standardiserade, vilket innebär att ett litet fönster, får en ungefär lika grov karm som en stor balkongdörr och det blir inte speciellt elegant.
Ängbyvillornas nedre plan har oftast en planlösning med ett stort vardagsrum med öppen spis som är öppet mot matsalen som i sin tur är förbunden med köket och jungfrukammaren medelst en serveringsgång. Elegant och praktiskt. Över plan rymmer hall, ibland större med öppen pis, och ett antal sovrum. Från vardagsrummet utgång till terrass, från sovrummen, utgång till en större balkong. Bättre kan man knappast bo.
De allra största och mest påkostade villorna har adress Ängbyhöjden. Att vakna upp där en solig sommardag, och stapla ut på terrassen till en bekväm liggstol, måste vara bland det bästa som tänkas kan. Även om ansattheten i övrigt präglar dagen.
Tags: Arkitektur, Södra Ängby