Jag bläddrar i några årgångar av Svenska hem i ord och i bilder från slutet av 30-talet. Det är en ny tid som brutit fram. Vurmen för antika möbler har mattats, och nu har alla hem med självaktning ett barskåp och en cosy corner. Hemma hos-reportage görs numera även i 1-rumslägenheter, något som var helt otänkbart 10 år tidigare.

De sena 30-talets heminredningsideal skapade vackra miljöer som är en aning strama och samtidigt ombonade med en myckenhet av textilier. Någon brist på möbler är det i de allra flesta fall inte. Ett vardagsrum kan lätt vara möblerat med tre olika grupper och det ger viss trängsel som dock inte är av ondo.

Ytterst sällan ser man de rikigt sparsmakade hemmen, de hem som inretts med vad jag skulle kalla 30-talsminimalism. Men på bilden ovan ses sovrummet hos en ung inredningsman, boende Engelbrektsgatan 25, 5tr. Huset är från tidigt 1900-tal, men inredningen fullt modern och visst är det vackert med den strama stilen. Väggarna är ljust, ljust gult målade och snickerierna nästan vita. Särskilt inbjudande tycker jag att den stiliga dagbädden är.

Söndagen var filmens dag (ansatt). Jag såg Les Diaboliques, och den gick inte av för hackor. Simone Signoret (i verkligheten gift med Yves Montand) spelade älskarinnan som tillsammans med hustrun bestämde sig för att döda mannen de delade på. Raffinerad intrig, snygga bilder och finfina aktörer.

Men till ämnet: konserter. I lördags traskade jag ner till Glenn Miller café för att släcka min törst och träffa GBS, som i sin tur unnade sig Moules mariniere (en våtservett ingick, för att torka händerna, vilket minde mig om den gamla dam, f.d. lärarinna, som en gång skänkte mig en våtservett med orden du som är så ung och reser så mycket). Kvällens band var Chico Lindvalls trio och de spelade jazz på ett helt strålande vis. Ståbas, gitarr och trummor räckte bra för att fylla lokalen med välljud. Det lät ungeför som det förmodligen lät på 60-talet och det är verkligen inte det sämsta. Basisten hade gummikropp och var ett med musiken.

Stopp nummer två var Loney, dear, på Debaser Medis. En mycket lågmäld pondus karaktäriserade den mannen och hans röst var väldigt vacker. Elegant dessutom, att ha en 6-mannaorkester!

En annan bra detalj med konserten på Debaser, var den välfyllda kyl som beståtts bandet.

Lustigast under kvällen var den unga dam som kom fram och undrade om jag ofta blev igenkänd, efter mitt Dramatenspökande. Själv hade hon genast noterat att det var jag. Vad svarar man på det? Jag kunde iallfall inte komma på något slagfärdigt. Och det var ju synd.

Den med jämna rum uppblossande debatten angående stadens siluett, har på nytt tagit fart. Det är ingen ny företeelse; skandalhus har funnits allraminst sedan förra sekelskiftet (jugendhuset Katarina västra/Högbergsgatan, det på 20-talet rivna huset som stod ungefär på nuvarande Jarlaplan mm).

I början av 30-talet rasade en debatt angående bebyggandet av Kungsklippan. HSB med Sven Wallander i spetsen, ville bygga nytt och högt på klippan som är, och var, väl synlig i stadsbilden. Dessa idéer gillades inte av stadsarkitekten, men till slut kunde bygget genomföras och Kungsklippans bebyggelse blev ett av funktionalismens landmärken (omän HSB i början av 90-talet resolut förvanskade fasaderna å de grövsta). Ett liknande landmärke, finns tvärs över Riddarfjärden i kvarteret Marmorn.

Idag gäller debatten hur staden skall ställa sig till alla de nya och höga hus, som förändrar stadsbilden. I den artikel som SvD publicerade, efterlyses riktlinjer för nybyggen i de känsligare delarna av Stockholms innerstad. diskussionen är på intet sätt ovälkommen, då det är viktigt att värna om vissa miljöer, samtidigt som det är farligt att helt bannlysa moderna hus efter misslyckandet med citysaneringen.

Apropå nya och höga hus, har även vi, som bor norr om Valhallavägen, fått ett sådant, nämligen Svea Torn. Fasaden är väl OK, men lägenheterna! Även om materialen i vissa fall är OK, blir intrycket påvert med lösa garderober och taffliga snickerier. I vissa fall har man dessutom slängt in en kokvår i ena hörnet av vardagsrummet. På det stora hela, inte så lyckat alls.

Minsann, ligger inte snön vit på gatorna! Oven en bild, snart ett år gammal, en av de första under förra årets Polaroidsafari (de äldsta kommer sist). Det är körsbärsblom mellan några av huskropparna vid Tessinparken. Stram och kal är naturen i övrigt.

Man kan drömma om sommaren och om varma sommarkvällar genom att lyssna på When it”s sleepy time down south. Down south, uttrycket är så fint. När jag var barn, var söderut, dvs Stockholm, ungefär såpass lång man kunde tänkas komma om man begav sig ut på resa. När jag blev äldre, insåg jag att även om man befinner sig i Stockholm, dvs söderut, är det mer än 60 mil till Skånes sydspets. För att inte tala om hur långt det är ner till Medelhavet. Perspektiven förändras med åren.

Det börjar förresten bli dags för nya utflykter med kamera i en rem över axeln, men i år har Polaroiden fått konkurrens av en Agfa Optima och ett par smalfilmskameror. De första bilderna med Canonkameran har förresten anlänt. Lätt korniga och mycket dramatiska.

Oändligt vacker är den, Tri-X-filmen, och som gjord för smalfilmning i en karg och vintrig miljö. Eller inomhus, när kontrasterna är stora mellan ljus och mörker. Scenbilderna från konserten i Helsinki, när strålkastarna spelar över fondens tyg, har etsat sig fast på näthinnan. En filmupplevelse!

Sorg och saknad kan finnas överallt. Det kan vara ett ord, en promenad, en doft, en snabbt passerande minnesbild eller en vy. Eller när ett il av värme som går genom ens kropp, för att sedan lämna den kall. Det kan vara en vana som brutits, ett ord som inte blev sagt, en människa man älskat eller något som man önskat som aldrig slog in. Det kan var en bagatell.

Döden kan utlösa saknad och sorg. Man inser att det är för sent, att det verkligen är för sent. Och då har jag ändå bortsett från den sorg som är oundviklig vid en närståendes frånfälle. Sorgen kan frodas och växa även på håll, på långt håll.

För länge sedan frossade man nästan i sorg. Man njöt af den ljufligt melankoliska känslan. Det gör man inte längre. Man skämms och försöker hitta orsaken för att snabbt och smidigt bli den kvitt (blir man inte det, skäms man än mer). Jag är inte helt övertygad om att det är så människan verkligen fungerar.

30-talsvillorna, framförallt de som byggdes under den andra halvan av decenniet, hör till de vackraste privatbyggander som någonsin rests. Oändligt strama, men med material och utförande, som fyller de rymliga och ljusa rummen med en känsla av hemtrevnad och kvalité, trots sin avskalade formgivning. Den största skillnaden jämfört med dagens byggnader, är att materialen är mer påkostade och att de byggts på ett hantverksmässigt sätt, vilket tydligt märks, när man ser med vilken noggranhet och passning fönsterbänkar, snickerier och golv infogats i byggnadskroppen. En påkostad byggnad från idag, måste byggas på ett betydligt mer rationellt vis och det avspeglar sig i resultatet.

Mot slutet av 30-talet, ersattes två- och treluftsfönster med obrutna enluftsrutor, inte sällan vridfönster av perspektivtyp. I vissa fall var dessa utförda i teak. En lyx som man idag knappst kan kosta på sig. Då fönstertillverknignen var betydligt mer hantverksmässig på den tiden, anpassades karmens grovlek efter fönstrets storlek, vilket gav ett smäckrare utseende. Idag är fönsterkarmar mer standardiserade, vilket innebär att ett litet fönster, får en ungefär lika grov karm som en stor balkongdörr och det blir inte speciellt elegant.

Ängbyvillornas nedre plan har oftast en planlösning med ett stort vardagsrum med öppen spis som är öppet mot matsalen som i sin tur är förbunden med köket och jungfrukammaren medelst en serveringsgång. Elegant och praktiskt. Över plan rymmer hall, ibland större med öppens pis, och ett antal sovrum. Från vardagsrummet utgång till terass, från sovrummen, utgång till en större balkong. Bättre kan man knappast bo.

De allra största och mest påkostade villorna har adress Ängbyhöjden. Att vakna upp där en solig sommardag, och stapla ut på terassen till en bekväm liggstol, måste vara bland det bästa som tänkas kan. Även om ansattheten i övrigt präglar dagen.

Av någon outgrundlig anledning, kom det snö i söndags. Jag gick inte till Hötorget, men så hade jag redan fyndat klart för veckan. Några dagar tidigare hade jag blivit lycklig ägare till två kamerastativ, varav det ena av praktisk resemodell mest lämpligt som bordsstativ, en trevlig bok om antikviteter samt en snyggt formgiven gammal filmkamera (för Standard 8-formatet); en Eumig C3. Den var inte någon av toppmodellerna med trippelobjektiv, utan snarare instegsmodellen som är stilig i sin strama gröngrå uppenbarelse.

Standard 8 är ett gammalt filmformat som egentligen är 16 mm-film som körs genom kameran 2 gånger varvid halva bredden exponeras första varvet och andra halvan sedan. Vid framkallningen klyvs filmen längs med och de två 8 mm-remsorna som då uppstår, fogas samman till en 3,5 minuter lång film. Här en lustigkurre på YouTube som filmat med en likandan kamera (se den, den är lustig!)

Och så såg jag Asylshopping på Teater Scenario i fredags. En rätt bra pjäs. Lite skruvad kan hända, men det fanns en del tänkvärda scener. Vacker var det särskilt, när en saga berättades och endast ett stearinljus lyste upp scenen och skådespelarna använde ljuset för att göra skuggfigurer mot fonden. Elegant!

I SvD Magasinet fann jag en artikel som behandlade hur bevara mer av lägenheters fasta inredning och karaktär. Bra, men en smula mossigt, vilket främst berodde på att man inte diskuterade vad som egentligen är hög/modern standard. Jag bor i standard annu 1940 och den är banne mig inte låg och behöver verkligen inte kompletteras. Mängder av arbetsytor i kök som dessutom är i massivt ädelträ, bra ventilation, massiv ekparkett och garderober överallt. En äldre våning, saknar ofta detaljer som hör nyproduktionen till, men det innebär inte automatiskt att standarden är lägre. Jag tror att man bör komma bort från att allt skall vara nytt, tip-tip och ultrabekvämt. Det finns så många andra värden att beakta, bland annat de taktila som kommer av ålder och slitage.

Här några fantastiska bilder från 2:a världskriget som jag fann på Flickr när jag sökte på Kodachrome (sök!). Kodachrome är den legendariska positiva (dia-)färgfilm som förmodligen snart är borta från marknaden. Under många år var den mest använda Super-8-filmen av denna typ (den finns fortfarande som 35mm-film). Färgerna är något alldeles extra och de håller sig dessutom extremt bra genom åren. Se bara på bilden ovan som togs under 2:a världskriget och titta ytterligare några här. Det är mycket märkligt, att se det amerikanska krigsmaskineriet i strålande och tämligen naturtrogna färger. De verkar dock vara tämligen arrangerade.

I min kyl, ligger fem rullar av den numera utgångna Kodachromesmalfilmen. Dem skall jag ta upp i sommar. Mer om det i höst, när de är framkallade och inscannade.

Jag drog till mig minnes en lustig kulturskandal anno 2004 som ni kanske minns. Det hela började med att SvD:s Leif Zern skrev en allt annat än positiv recension av Staffan Valdemar Holms uppsättning av Harry Martinssons Tre knivar från Wei. Holm, som även var Dramatenchef, blev milt uttryckt förbannad och skickade ett mycket argt mail till Zern med följande fantastiska formulering:

Trots att du i min svarta bok nu slutgiltigt har sällat dig till de största idioterna vill jag ändå tacka dig eftersom du underlättat för mig att fatta ett beslut. /…/ Detta tack ändrar inte på det faktum att jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta.

På sitt sätt kan jag verkligen finna det lustigt att göra något liknande, det är verkligen komiskt om man har en smula distans. Ungefär som att ringa Hänt Extra och berätta att man bedragit sin fru. Att döma av den debatt som sedan följde, var Holm uppenbarligen helt i avsaknad av den humor som krävs för ett sådan lustigt spratt. Man får vara glad att han inte längre är Dramatenchef, men å andra sidan ser jag att han utnämnts till Konstnärlig ledare för Bergmanfestivalen! Det lär ju bli en tillställning som gjord för självupptagna gubbar 50+. Kanske något man bör recensera?

Är det något man inte glömmer med filmen Querelle så är det ljuset och de vackra scenerierna. Helt drömsk står den franska demi-monden där på duken och man kan inte bli annat än fascinerad.

Querelle är historien om matrosen med samma namn, värdinnan Lysiane och hennes man Nono. Querelle får ligga med dem båda två och ägnar sig dessutom åt opiumsmuggling samt begår ett mord. Då och då brister Lysiane (Jeanne Moreau) ut i sång och sjunger Each man kills the thing he loves. Det är en fin film.

Och präglades då inte fredagen av en viss ansatthet! Det var alls inte underligt för Björn och jag hade släpat kilovis med utrustning till Judys på Närkesgatan där det var bokreleasekalas för Drottninglandet, Elin Berges och GBS:s projekt om Thailändska kvinnor i Västerbotten. Nu var det verkligen inte så att det var utrustningen som gav upphov till ansattheten, snarare delar av gaget.

Bokrelease, release överhuvudtaget, verkar vara synonymt med vin och gärna bag-in-box, vilket kan vara nog så tråkigt. Denna kväll bjöds på bubbel, och glasen var inte av plast. Det gillas! För att vara lite extra festlig, hade jag släpat med mig min gamla skivspelare, och kunde därför spela En herre i frack och en del kubanska rytmer.

Drottninglandet är för övrigt en intressant skildring av de Thailändska kvinnornas liv i Västerbottens inland eftrsom den inte tar ställning till vad som rätt eller fel och vad som är lycka eller olycka. Det är tänkvärt precis som den tanke som dyker upp i mitt huvud: vad är att utnyttjas och vad är att utnyttja och vem är det egentligen som bestämmer vad som är vad?

1944 bildades Hemmens forskningsinstitut (HFI) som en reaktion mot 30-talets styvmoderliga behandling av köksregionerna. Årtiondets förkrymta kök var oftast av modell kokvrå eller sekundärkök, dvs köket beläget innanför matplatsen och avskilt medelst glasparti, då tidens arkitekter ansåg att det var främst hel- eller halvfabrikat som skulle beredas. HFI ville ändra på detta och tog som sin uppgift att genom utförliga studier skapa ett kök optimerat för rationell matlagning.

Scheman uppgjordes för att ta reda på hur antalet steg kunde minskas genom lämplig placering av de olika arbetsytorna. Arbetet delades också upp i olika moment, så som rensning, beredning, bakning, diskning mm. Arbetsbänkarnas höjd anpassades efter dåtidenskvinnor (inga män här inte) och förvaringsskåpen dimensionerades efter de saker som skulle lagras. Standardiserade moduler blev resultatet och beroende på kökens storlek användes lämpligt antal förvaringsskåp och längd på arbetsytor.

Även bostadens garderober fick sig en genomgång. Enheter avsedda för olika sorters förvaring skapades. Exempelvis fick vi linneskåp med praktiskt utdragbara backar, skoskåp med ventilation och välgenomtänkta städskåp med plats för strykbrädor, dammsugare och hink.

HFI:s arbete resulterade 1950 i den första svenska köksstandarden som än i dag lever kvar. Dock är det numera vanligt att man inreder kök efter andra kriterier än de praktiska. Värst av allt är nog de nya diskbänkar i trä med endast en nedsänkt diskho. Var man skall hälla ut avfall när man fyllt hon med diskvatten är mig en fullständig gåta. HFI:sgrundare, Carin Boalt, för övrigt Sveriges första kvinnliga professor, undrar nog i sin grav vart vi är på väg.

En bild, tagen en kväll i mars, helt utan tanke på vad som där fanns. Av den anledningen, är det glest med romaner; istället tronar en odiskad kaffekopp längst till höger. Bredvid ligger en trisslott som jag fick av GBS för att få råd med den där femrummaren på Sibyllegatan som jag inte hade råd med.

Till vänster ligger en bunt med gamla nummer av Vecko-journalen, den enda veckotidning jag läser. I mitten en pennhållare (med en pennkniv jag hittat i grovsoprummet och som tillhört en släkting till Olof Lagercrantz) formgiven av min vän på TAF, en tung lighter som kan döda, ett par ljusstakar och en glasskål.

I fonden syns boken Välkommen på kaffe!, två polaroidbilder och en Canon 814 Autozoom (yes, kunde inte hålla mig och köpte en till super-8-kamera som är lite neklare än den andra och mer stryktålig – och väldigt snygg!).

Så ser det alltså ut i vardagslag.

1962 års storfilm i Technicolor, Lawrence of Arabia, måste jag bestämt se. Bildens färger är fantastiska och för tankarna till Polaroidestetiken, men med kraftigare inslag av bla rött. Himlen är dock förträffligt blå. Det är precis så här det bör se ut!

Technicolor var det första riktigt användbara färgsystemet. Under 30-40-talen var dock utrustningen som krävdes för Technicolorfilm mycket skrymmande, eftersom kameran delade upp ljuset och filmade på 3 separata filmremsor som sedan framkallades separat. Visningskopian utgjordes sedan av en filremsa som infärgats i 3 olika steg (ungefär som när man trycker enligt CMYK). Dyrt och tidskrävande. Dessutom var filmkänsligheten bara 5 ASA så lamporna behövde vara enormt starka vilket gjorde inspelningarna stekheta av alla lampor.

På 50-talet slopades den klassiska technicolorprocessen och ersattes av en förenklad variant som även den gav ett utmärkt resultat (se Laurence of Arabia-bilden). Technicolor har viss likhet med Kodachrome, eftersom även den processen lägger till färgerna i efterhand, i framkallningsprocessen.

Trollkaren från Oz är en klassisk technicolorrulle. Titta på denna makalösa filmbild.

Palmsöndagen 1939 gjordes en påkostad inspelning av Bachs Matteuspassion i Amsterdams Concertgebouw. Dirigent var den då berömda Willem Mengelberg. Upptagningen gjordes med Philip-Millers optiska system vilket resulterade i en för tiden väldigt välljudande inspelning. Under kriget försvann banden, men i början på 50-talet kunde Mengelbergs Mateuspassion äntligen ges ut, ty den optiska filmen (banden) hade kommit tillrätta och resultatet blev en box med 4 lp-skivor.

Den är så fin, så högtidlig och den förmedlar en sådan närvarokänsla genom att man hör publikens harklingar och andra egentligen störande ljud. Inspelningen är gjord i Amsterdams berömda Concertgebouw med både solister och gosskör.

En utförlig artikel om Mengelbergs Matteuspassion finns att läsa här. Lyssna också på dessa spår:

Nun ist der Herr zur Ruh’ gebracht

Erkenne mich mein Hüter

Mer Bach: Kathleen Ferrier sjunger några bacharior.

Inte nog med att jag fått åka på tjänsteresa till Helsinki (förutom nöjestrippen), i måndags bar det dessutom av upp till Sundsvall. Dagen började inte bra. På perrongen glömde jag en väska med två av mina kameror, Polaroiden och en halvsunkig digitalkamera. Klockan var bara sex på morgonen och vid den tidpunkten är jag ett under av illamående och förvirring.

Inte nog med det. Fredag kväll upptäckte jag ett tämligen fatalt fel som måste åtgärdas. Jag spenderade många timmar under helgen, utan att komma till rätta med det. Det var en pärs, ansatt som jag var. Demonstrationen fick således genomföras utan att allt fungerade som det skulle. På vägen hem fick min kollega vinterkräksjukan. Till råga på köpet var tåget ersatt med buss under en del av sträckan och vi anlände Stockholm en timme försenade.

Men idag! Jag hittade felet och kunde åtgärda det. Jag ringde SL:s hittegodsavdelning och fick mina kameror tillbaka!

Och Sundsvall? En rätt fin stad fylld av pampiga stenhus uppförda efter branden 1888. Vackert belägen är den också, i det kuperade landskapet. Bilden ovan föreställer den imponerande trappan på hotell Knaust. Det jag såg av landsbygden utanför stan, var heller inte dumt. Det var en bitvis storslagen natur längs med Ljungan, med höga berg och djupa dalar. Några egna bilder kunde jag dessvärre inte ta av ovan nämnda skäl.

Och avslutningsvis ett litet middagstips i all enkelhet. Jag köpte kotlettspill, dvs fläskkotletter som blivit slamsor när de skulle skivas. Skar dem i bitar och brynte dem i smör tillsammans med lök. Tillsatte sedan en morot i bitar, knappt en dl frysta lingon, en skvätt soja, mörk buljong, lite vatten och en gräddskvätt. 10-15 minuter vid spisen, sedan 15 minuter i vardagsrummet under tiden som grytan puttrade. Otroligt gott de tre portioner som blev resultatet fick jag för ca 30 kronor. Inte illa, när det dessutom var en lättlagad rätt!

Rudolph Valentino, som två gånger på raken gjorde misstaget att gifta sig med ett par av Hollywoods ledande lesbianer, hade smak för det exotiska. Som framgångsrik skådis i filmer som Son of the sheik, The young rajah, A sainted devil och Blood and sand, fick han verkligen frossa i all den grannlåt som han så ivrigt åtrådde.

Jag måste villigt erkänna, att 20-talsexotismen till viss del tilltalar mig. Ökenromantik är trots allt aldrig helt fel. Inte så att jag går omkring i hemmet iklädd fotsid rökrock med tofsar till vardags, även om det då och då händer. Nej, det är mer en tilltalande känsla av en ombonad och exotisk miljö som man kan fantisera kring.

Åter till ämnet: Valentino dog ung. Det var en kombination av magsår, brusten blindtarm och inflamerad gallblåsa som ändade hans liv, endast 31 år gammal.

Natacha Rambova, Valentinos andra fru, var för övrigt ägare till Garden of Allah, som ursprungligen var en jättelik byggnad (i marockansk stil) som sedan kompletterades med mindre villor som gick att hyra (när Natachas karriär började ebba precis som hennes kassa). Här fanns många avskilda vrår. Ett av rummen hade speglar i taket och i våningen ovanför kunde man helt skamlöst iakta vad som skedde i sovrummet inunder. Enligt Kenneth Angers Hollowood Babylon, var den mest omtalade intimiteten, den mellan Natachas egen make och Cary Cooper. Men det vet man ju inte om man skall tro på.

Tänk, i helgen har jag gjort någonting jag aldrig gjort förrut! Mitt matsalsbord var helt överbelamrat med grejer så jag fick vackert finna mig i att inta middagen vid bänken i köket (soffan är inget bra alternativ alls). Det kändes rätt trivsamt och jag tänkte på boken 100 bjudningar där man kan läsa om Middag utan hembiträde. Smidigt också att ha kylskåpet inom räckhåll, men nog föredrar jag att äta någon annanstans än där maten tillagas.

Var annars en smula ansatt mest hela tiden. Sådan kan hända den bäste när det blir sent och livat. I lördags hamnade jag på en Högstadiefest, dvs det var ungdomar 25+ som hade fest med högstadietema à la 90-tal. På min tid, var det Wham, Alphaville och andra reliker som gällde. Efter att ha köpt med lite matsäck, på burken stod PRISBELÖNAT, promenerade vi till Strand där Crystal stilts spelade.

Strand är ett bra ställe som dessutom har överkomliga priser. Ungefär 50% off jämfört med Stureplanspriserna. Det gör ju skillnad, vilket inte minst märks dagen därpå… Något besök på Hötorget blev det alltså inte på söndagen. Istället Traderashoppade jag 4 rullar smalfilm av den klassiska sorten Kodachrome 40 som ger så fina färger. Filmen tillverkas inte längre och dessa hade bäst före-datum 2004 vilket får anses OK. På ebay säljs även 80-talsrullar rätt dyrt så jag antar att den fortfarande går att använda.

Praktiska handböcker är alltid till stor nytta. Själv läser jag gärna verkstadshandböcker, men den genrern skall vi inte behandla här. Istället skall vi titta närmere på volymen Värdinnans ABC, praktisk handbok av Mary T. Nathhorst (1930). Att läsa den boken, ger en rent sociologisk inblick i den tidens mer priviligierade människors vardag. Jag saxar ett par stycken:

Nu några ord om hembiträdets klädsel, när hon öppnar dörren för visiterna. Har man två jungfrur, så skall husan vid lunchen utbyta morgonens ljusblå klänning mot en svart med tillhörande serveringsförkläder och mössa med eller utan långa band (stökdagar utgöra ju undantag).

Nu utgöras lunchväninnorna kanske i stället av relativt högt eller rikt placerade damer, vilkas män kanske inte skulle passa in med värdinnans egen man. Många värdinnor har på detta sätt fått ett lunchumgänge, som, om man vore snobbig, skulle sägas vara finare än det ordinarie middagsumgänget.

Förutom dessa handfasta råd, beskrivs olika tillställningar, till exempel Det verkliliga five oգlock, Hur man skall ordna ett kafferep?, En middag i all enkelhet och I vardagslag. Praktiskt, om man saknar erfarenhet på området.

En annan flitig författarinna var Elise Adelsköld(1878-1946). Jag är särskilt nyfiken på volymerna Handbok i servettbrytning (1928, 46 sidor) och Den kunniga husjungfrun (1925, 88 sidor).

Även blomsterlitteraturen har förändrats på senare år, i vilken riktining är upp till läsaren att bedömma. Läs här om den trevliga volymen Växterna i hemmet utgiven i serien DUKTIGA HEMBITRÄDEN på KF:s förlag .

Före detta Hushålls- och sömnadsskolan på S:t Göransgatan, är en av stans snyggaste byggnader. Extra vacker har den faktiskt blivit med åren då de underhållsfria materialen åldrats och gett ytterligare liv åt fasaden, som är ett riktigt mästerverk i Le Corbusiers anda utfört av arkitektparet Charles Edouard och Léonie Geisendorf, som även ritade det mycket lyckade radhusområdet vid Riksrådsvägen i utkanten av Bagarmossen.

Huset är tydligen Kulturskyddat och man får hoppas att det innebär att fasaden är skyddad från förvanskning. jag vet inte hur det är med Hötorgscity, men där har iallfall de låga byggnaderna mot Sergelgatan helt förstörts med nya klumpiga aluminiumprofiler. De ursprungliga var betydligt elegantare och mer smäckra.

Som före detta Kungsholmsbo kan jag berätta att byggnaden ofta toppade listan över de mest anskrämliga byggnaderna i stadsdelen, vilket för övrigt verkar vara ett säkert tecken på god arkitektur. Här i den Östra stadsdelen, ligger Garnisonen, gamla Konstfack och Arkitekturhögskolan alltid bra till.

Geisendorfs har även ritat en enplansvilla i Djursholm byggd i mitten-slutet av 50-talet som är mkt fin och den fantastiska Villa Delin (eller har jag fel nu?) på paradadressen Strandvägen i samma område.

Dags för ett rart litet porträtt av en ung dam av idag, Karin Klack. Som så många andra i sin generation är Karin besatt av femtiotalet, årtiondet som för henne har allt.
- Jag får känna mig som en kvinna, jag har alltid kjol och köket och diskbänken är mina regioner. Min pojkvän håller till i vardagsrummet och polerar sina stålkammar. På kvällen möts vi i sovrummet. Och, ja, du vet. Nog blir lite extra trevligt ibland, om han inte är för trött.

Karin älskar musik, framförallt älskar hon all musik som spelas på Debaser. Dagens kommersiella trams ger hon inte mycket för, tacka vet hon Madonna och Dolly Parton.

Hemmet, det är en plats som betyder en hel del för Karin. Här har hon perstorpsbordet, vardagsrummets teakmöbler och rock-a-billy-klistermärkena på kylskåpsdörren. Även gardinerna har den färgglatt banala mönsterverkan som hör årtiondet till.

Jag undrar försynt vad Karin sätter högst i sitt hem?
- Det får bli plastkopparna i röd-vitrutigt mönster. Kalle älskar dem.

När jag vakande i söndags, vakande jag till Stil i radion. Det pratades om den framgångsrika fotografen Cecil Beaton och som en detalj nämndes att han tydligen var en ensam människa, trots att han var bekant med nästan alla och alltid fanns i närheten, när något fräsigt var i faggorna. Att han i brist på nära relationer, ville klättra högre och högre på den sociala skalan.

Fenomenet är knappast helt ovanligt men jag undrar varför det blir som det blir? Är man för upptagen med att avancera att man inte prioriterar djupare relationer, eller saknar man förmågan till djupare engagemang i sina medmänniskor och får istället bekräftelse på ett ytligare plan? Det hela påminner mig om när jag själv var i 20-årsåldern och trodde att om jag bara fick möjlighet att köpa något jag längtat efter, skulle allt det andra ordna sig till det bästa. Det var naivt av mig att tro något sådant, det insåg jag rätt snart.

Samtidigt skall det inte förnekas att behovet av offentlig bekräftelse i brist på mer privat välbefinnande med största säkerhet kan vara en kraftfull drivfjäder. Det är dock inte min modell. Jag blir ofta lätt beklämd när jag stöter på människor som verkar ha en osvilklig förmåga att priotitera fel här i livet och som saknar förmågan att göra något åt detta.

Bilden, som tyvärr lider av vissa tekniska brister, visar Cecil Beation på House party på Wilsford Manor, familjen Tennants hem. Läs mer om det här. Stephen Tennant var, enligt artikeln, en av de första att go all-white och det var Syrie Maughams fel (hustru till författaren och sin tids inredningsguru)

Ratatas två första album, Ratata och Jackie, är skivor som man bara måste ha i sin skivsamling. Nämnas bland titlarna bör bla: TV-apparat, Ett tåg någonstans, Jackie, Dansar på min video, ögon av is och För varje dag. Bilden ovan kommer från baksidan på singeln TV-apparat.

Den fåniga dängan Doktor kärlek (albumet Ratata) innehåller några textrader som är fullkomligt geniala:om du har en sjukdom, du vet att det är kärlek, låt mig bli din doktor, om bara för en kväll. Att låten går för fort, att den är uppspeedad, och texten pratsjungs i ett break gör den bara ännu bättre. Ett litet mästerverk.

Tyvärr verkar det bara finns samlingsskivor på CD, vilket är mer än korkat. Då det bara är de två första skivorna som är något att ha, är det bättre att köpa begagnade exemplar.

Ratata bildades 1980 och i den ursprungliga sättningen fanns, förutom Mauro Scocco, Heinz Liljedahl (sedemera Reeperbahn), Anders Skog och den på senare år så hyllade Johan Kling. Mer om Ratata kan man läsa här. En biografi finns om man klickar på den övre vänstra skon.

Jag har precis läst en text i Svenska Dagbladet som jag ställer mig en smula tveksam inför. Den handlar om prostitution och man kan läsa den här.

Människan ifråga (förlåt mitt patriarkala tilltal, men jag tror inte hon har något emot det) skriver om Susanne Dodillets avhandling om svenskt och tyskt prostitutionsarbete och har inte mycket till övers för den svenska linjen. I Tyskland däremot, gav kampanjen Lohn für Hausarbeit gehör hos politikerna och from 1999 fick de prostituerade både rättigheter och skyldigheter. Det är nu fullt lagligt att tjäna pengar på sådant som kvinnor annars gör gratis (det finns bara kvinnor i denna artikel, eller så är det bara kvinnor som prostituerar sig i Tyskland). Betyder det att nu får de äkta männen betala för sig? Eller är det kanske vänner till familjen som får betala för sig? Om man ligger med folk bara för att man förväntas göra det, så bör man sluta upp med det. Att ta betalt löser knappast några problem.

Abrahamsson skriver också Dit hör bland annat rätten att bedriva näring, skyldigheten att betala skatt, liksom rätten att få omfattas av landets socialförsäkringssystem. Är det verkligen en rättighet vi bör kämpa för, rättigheten att vi skall kunna sälja oss (dyrt, inte billigt!)? Min erfarenhet är ringa på detta område, och den enda bekant jag har som prostituerat sig, slutade efter ett år. De stora pengarna uteblev och verksamheten blev faktiskt rätt sjaskig.

Avslutningsvis en kommentar till slutklämmen: det är klart att det är stor skillnad mellan att ägna sig åt trafficking och att sätta upp en trivsam liten bordell hemma i tvättstugan i tvåplansvillan i Skövde (för att göra rätt för sig och få betalt).

(Och hur blir det med avdragen? Planerar Abrahamsson att ta betalt av sin egen man får man verkligen hoppas att tjänsten är att betrakta som hushållsnära och därmed är avdragsgill.)