Valde mellan Derek Jarmanfilm och Bogartrullen Key Largo igår. Båda gick på Cinemateket och jag behövde komma ut en smula efter all förkyld tid i hemmet. Key Largo segrade för jag trängtade efter noir.

Vi strande på Key Largo ligger ett förfallet hotell där maffiabossen Rocco har slagit sig ner med sina underhuggare. Ägaren och hans unga och vackra dotter (Lauren Bacall). I samma veva kommer Bogart för att hälsa på sin döde armékamrats far och syster. När kvällen närmar sig, tilltar stormen och de blir alla isolerade inomhus. man skulle kunna säga att stämningen blir en smula obehaglig, ty Rocco och hans vänner är inte särskilt sympatiska.

Det är en rätt bra film. Snyggt svartvitt foto och rätt bra skådisar. Roccos gamla älskarinna som är helt beroende av flaskan, är rörande när hon sjunger Moaning low. Lyssna på denna inspelning med Leo Reisman. Lustigt nog har man inte brytt sig om att ändra texten, trots den manliga vokalisten. Detsamma gäller Can”t help lovin that man. Var det i allmänhet så tokigt på 20-talet?

Åter till filmen. Jag gillar Bogart. Han pratar inte för mycket och ser rätt hård ut. The big sleep är en annan rulle med honom och Bacall som verkligen kan rekommenderas. En noir som är lika klassisk som Kvinna utan samvete.

Idag är jag förkyld och hemmavid. Jag kan konstatera att det är någon slags vår i luften, åtminstone verkar det så på min fönsterbräda. Där spirar fuchsia och hibiscus i vårsolen med både skira skott och en och annan blomknopp. Och det är bara slutet av februari!

Häromveckan råkade jag slänga ur mig att jag inte gillar Anette Kullenberg och det mest för att jag tycker att hon verkar vara en besvärlig människa. I DN fann jag dock denna lilla notis som fick mig att inse att det trots allt är alldeles utmärkt att hon finns och att hon tar plats. Jag är dock mycket nyfiken på Share the cakes version av historien. Videon hittar ni här.

Apropå Anette Kullenberg så läste jag för många år sedan den första utgåvan av henens Överklassen i Sverige som jag fann mycket intressant och välskriven. Den kan rekommenderas.

Apropå Kullenberg och begreppet Tant. Jag förstår inte det nedsättande i denna benämning. Något bättre än tant kan man väl knappast tänka sig. Förr var det alltid tanterna som stod för omsorg och empati, de styrde och ställde och ordnade det mesta till det bästa, de hade humor och de utstrålade livsglädje. Tänk på det, om någon kallar er tant och ni i första andetaget får för er att ta illa upp. Ta det som en komplimang. Men det är klart: tanterna var väl aldrig några sexbomber som sprang runt på rockklubbarna i New York och hade älskare i var och varannan stad (och det är väl det som eftersträvas kan jag tänka, samtidigt som jag heller inte kan se att det finns något som hindrar ett sådant levere).

För ett par somrar sedan var jag på bilsemester och på en loppmarknad fann vi Syster Lillemor gör sitt val, troligtvis den sista volymen i Inger Bergås serie om den tokpräktiga sköterskan Lillemor. Boken var inte särskilt bra, men vi hade roligt åt den käcka lillemor och fann raskt på förslag på mer ekivoka titlar i serien (Syster Lillemor tar sig en karl, Syster Lillemor ligger igen).

Jag tänkte inte mer på Lillemor, förrän jag läste detta inlägg (blogg som jag läser) och lärde mig att Pernilleböckerna skrivits av en man under kvinnlig pseudonym och då påmindes om Inger Bergå och hennes Lillemor. Då jag googlade henne, visade det sig att även hon egentligen var en man. Vilket sammanträffande, eller är det kanske så att merparten av alla halvtaffliga flickböcker där hjältinnorna är rena som snö är skrivna av män? Den sanna kvinnan, hmm, påhittad av en man (vilket i sig inte är något nytt och dessutom ytterst troligt).

Inger Bergå (1905-1969), eller Uno Modin som var hans rätta namn, skrev inte bara flickböcker utan mestadels äventyrsböcker för pojkar (Fallskärmsjägarna, I maffians väld, radiobil 10 anropar och Glitre, en fjordhäst). Hur kände han när han skrev om den kyska Lillemor, den slampiga kollegan Syster Nan och alla attraktiva läkare med muskulösa kroppar som nonchalant skrev ut recept med cigaretten i mungipan? Var det i själva verket hans förbjudna åtrå som fick fritt spelrum genom karikatyren syster Nan, eller var det hans märkliga kvinnobild som kom till uttryck i Lillemors ädla karaktär? Jag har inte svaren, men jag har fått något att fundera på. Framförallt måste jag läsa om Lillemor igen, nu när jag vet lite mer om hennes upphovsman.

Värt att nämnas är också att det val som Lillemor stod inför i boken, var kärlekens val, ett val mellan två doktorer (och ett liv som hemmafru i framtiden får man förmoda).

Avslutningsvis bör väl tilläggas att det öde som dolde sig bakom pseudonymen Sigge Stark kanske också liknande Uno Modins; det var kanske helt enkelt en fråga om att försörja sig, att kämpa för brödfödan. Läs mer om Stark i denna tämligen utförliga artikel.

Jojo, nu verkar det vara dags för äktenskap. Och när de väl är gifta, hoppas jag verkligen att den gamla härliga traditionen Korvstoppning på Drottningholm kommer till heders igen (se klippet, sjukt roligt). Svenska kungahuset är mycket populärt i Helsingfors och detta klipp orsakade därför stor munterhet när jag visade det i helgen. Att vår Drottning smeker korvarna och pratar tafflig svenska med tysk brytning, får en att undra om hon särskilda önskemål på kvällskröken.

Så undrar jag också om de firar förlovningen med en semla eller om de maniskt skyr fettet?

På bilden ovan ses de på sin tid mycket välkända Hagasessorna, med den lille Carf Gustaf i mitten. Idyll från sent 40-tale.

Nu något som irriterar mig (och: det rör sig inte om kök i open plan).

Manlig konstnärssjäl som gör en massa dumheter, fortsätter att göra en massa dumheter, och bygger sedan hela sin karriär (kanske gör han film…) på att älta dem, istället för att göra något åt eländet, dvs försöka förändra sitt beteende.

En bekant till mig, som dock inte äger några konstnärliga färdigheter, brukade ha som vana att bedra sin fru, något han inte drog sig för att berätta för henne för att på så sätt få sympati. Det var synd om honom, som inte kunde hålla sig i skinnet, det måste hon förstå. Till hans försvar måste anföras att han betalade hennes terapi och köpte henne en våning, när det var dags för skillsmässa.

Nu tror jag att ni förstår vartåt jag syftar.

Jag tror helt enkelt ett en viss typ av män, tar sig själva på för stort allvar, fel sorts allvar, och det är aldrig tilltalande. De må vara aldrig så begåvade.

Nog med gnäll nu. En man som jag mycket beundrar och som inte alls är av ovan nämnda slag är Olof Lagercrantz. Begåvad och klarsynt är vad han är (var).

På bilden ovan syns Eva Dahlbeck, av Ingmar Bergman fyndigt benämnd Pansarskeppet kvinnligheten. En mycket kompetent aktris. Se henne i Sommarnattens leende, en film helt i klass med Hasse Ekmans bästa, eller i denna galna amerikanska trailer för filmen Kattorna.

Namnet är kanske en smula fånigt, men charmigare svensk aktris pre WW II får man leta efter. Under 30-talet medverkade hon i filmerna Sara lär sig folkvett, Vi som går köksvägen, Under falskt flagg och En stilla flirt. Hennes rollfigurer var alltid pojkflickscharmiga och ofta spelade hon överklassflickan som förklädde sig till underklass eller vice versa.

Genom Ernst Rolfs försorg hamnade norska Tutta (Jenny)Berntzen i Sverige. Hon spelade i hans revyer och 1930 gifte de sig. Det var dock först efter hans död som hennes filmkarrär tog fart och hon blev en av 30-talets största stjärnor.

I Sara lär sig folkvett är Tutta ett mycket uselt hembiträde som precis fått sparken i den familj hon tjänar hos. I samma veva upptäcker familjen att hon fått ett stort arv från en tant i USA. Sara blir då paying guest i huset för att lära sig folkvett och ett fint sätt. Genialt tramsig idé. Det är inte svårt att lista ut, att hon förälskade sig i familjens stilige son.

Förutom filmerna, blev det också en hel del skivor. Inte alls dumma, med sina lustiga texter och fina orkestrar. Lyssna på:

Det sjunger någonting inom mig

Kärlekens låga

Han är min

Kärleksgalleriet

Varför sa jag inte nej?

Läs mer om Tutta här. I övrigt finns det inte så mycket skrivet om henne, tyvärr är hon nog en anings bortglömd, vilket är synd för hon hade onekligen en komisk talang och representerade en tämligen modern kvinnotyp med sin kortklippta frisyr och galna upptåg.

Här sitter jag och lider av någon slags illamående, vilket är mycket irriterande. Om det är samma sorts virus som ger vanliga dödliga maginfluensa så är det väl bara att gratulera, annars är det bara trist.

Igår var jag och min ansatta mage på Kulturlunch och där bjöds både mat och vin. Avslutningen, en chokladtårta med hallonpannacotta i, var en utmaning att pressa ned. Lokalen var den mycket uppglasade konsthallen på Torsgatan som är modernt vitmålad. En känsla av illamående, förbyttes dock till stor glädje, när det visade sig att min Glesbygdssyster försetts med DN:s trevliga kulturpris. Som grädde på moset, var det rent opraktiskt för henne att ta med sig buketten på europaturnén, så nu har jag väldoft för hela slanten i Gärdesvåningen (en klen ersättning för en GBS, dock).

En annan trevlig upplevelse var den att jag tog tunnelbanan till jobbet idag. Med resväska i handen, flanerade jag sedan långsamt Rådmansgatan fram och tyckte mig vara på semester i utlandet; solen sken och det var behagligt svalt i luften. Ikväll åker jag till Helsinki, mer om det vad det lider.

Här intill, en trevlig bild som jag saxat från lokaltidningen Mellanbygden.

Jag läser en bok om Carl Gustaf von Rosen och den inleds med en kortare skildring av hans far, greve Eric von Rosen, den märklige mannen som var en hängiven forskningsresande som saknade formell utbildning och istället bekostade Erland Nordenskiölds expedition till Sydamerika mot att han fick rollen som dess etnograf. Även om han inte var riktigt mogen det uppdraget, visade det sig att han var en utmärkt fotograf och en god berättare.

von Rosen föddes förmögen, en förmögenhet som kommit hans luspanka fader till del genom äktenskapet med den solida amerikanskan Ella Carlton Moore (en sätt att ordna det för sig som även släkten Bildt praktiserat, kanske är det fortfarande i bruk). Eric behövde därför inte arbeta, och under studietiden kunde han unna sig att bygga om slottet Rockelstad till renässansbyggand med två rejält tilltagna torn à la Gripsholm. Snyggt och inbjudande och säkerligen inte billigt!

von Rosen var en sträng fader och verkar till viss del ha saknat empati gentemot sina närmaste som han höll i strama tyglar och i ständig brist på pengar. Men han hade å andra sidan ett stort intresse för litteratur och musik och ägnade mycket tid åt att läsa svensk skönlitteratur som han sedan diskuterade med sin hustru och jämförde med kritikernas åsikter. På många sätt levde han helt i den värld som han skapat, skräddarsytt, åt sig själv. En tilltalande tanke.

Genom sin svägerska, blev von Rosen god vän med Göring och på 30-talet hade han ett finger med i bildandet av Nationalsocialistiska blocket. Han använde också hakkorset som en personlig symbol, redan innan nazistrna apterade det som symbol. När han år 1918 gav ett flygplan till det finska försvaret, var det försett med ett blått hakkors på vit botten, en symbol som sedan följde med de finska luftvapnet under lång tid.

Eric von Rosen avled 1948 och vid begravningen spelades det stycke som han upptecknat när han besökte inkaindianerna vid sin första expedition tillsammans med Nordenskiöld.

Läs Carl Gustav von Rosen av Ralph Hermanns (W&W, 1975). Viktigt att påpeka är att den bild av von Rosen som jag gett, bygger helt på Hermanns skildring.

En gång för rätt 5-6 år sedan skulle jag ta fram ett koncept, ett alldeles eget koncept. Det var inte bara jag som bestämde, men jag kan tänka mig att jag tog en hel del plats.

Jag förberedde mig noga, läste och funderade, förklarade och visade och bad om ett ärligt omdöme. Det är mycket viktigt att lyssna på vad andra tycker, men det är än viktigare att själv bestämma, att vara rädd om sin idé och inte låta den försvinna, slipas ned och mattas av andras tyckande och tankar. Bara förädla den.

Det var en upplevelse som jag ej vill vara utan, särskilt när det nu lyckades såpass bra.

Det är inte sällan, man undrar hur det gått till, när möts av miljöer som någon, ställt utom allt rimligt tvivel, ägnat dagar och månader åt att skapa. Vad var det som hände egentligen? Pratade man mest, istället för att fundera, skapa och analysera? Hade man egentligen inte en bra idé eller var man för feg för att förverkliga den till punkt och pricka? Kanske är det så enkelt att det inte är jag som är målgruppen. Så skulle det kunna vara.

Överlag tror jag nog att folk är för nervösa, för rädda att inte bli omtyckta och accepterade. Då blir det lätt lite trist.

Att göra Reklam är inte lätt, kanske var det mindre komplicerat förr. Att Ragnar bara ser Ulla är inte så underligt alls – Ulla står nämligen ivägen och TV:n är vänd åt fel håll. Men, det är klart, jumpern är tämligen avslöjande.

Men herreklamen då? Vad sägs om: Ragnars nya skjorta var onekligen piffig – och avslöjande! – han fick ta anteckningar hela eftermiddagen. Eller: Mats nya vårrock var så stilig, att verkmästaren lagade Mercedesen för bara 50 kronor! Nej, så roligt var det inte ens förr i tiden.

Ytterligare en bild från annonsen från La Strada (vars upplägg är 6 sätt att fånga en man) som jag inte kan undanhålla: Margareta är huslig – och dekorativ – i sin djärvt smalrandiga La Strada-jumper!.

En lätt ansatthet präglade lördag, men jag tog mig upp och började förberade den nya Laila Loales-filmen Musta ja valkoinen som till största delen utspelar sig i Helsinki. De inledande bilderna, kunde dock tas här i närheten. Filmen kommer att bli väldigt kort, svartvit och (handkamera, oväntade kamervinklar och kornig – läs Tri-X!). Laila Loales är en svårfångad varelse, så man får gripa henne i flykten, därav utlandsinspelningen.

Orsaken till min trötthet var en till modemässan relaterad tillställning där jag spelade skivor (och drack vin). För att underlätta för mig själv, hade jag tagit med mig min gamla Garrard RC 120 MKII som sköter sig själv, åtminstone 10 skivor i taget. Då gick det utmärkt att obehindrat smutta på vernissagevinet.

På väg mellan tillställningarna, agerade jag den lille fotograf och lyckades ta en utmärkt bild på Björn, som var utställningens AD. Så fint det blir när man inte använder blixt! Ölburken i hans hand var den enda vi lyckades rädda undan den törstiga vernissagepubliken.

En iakttagelse jag gör just nu, i skrivande stund, är att julkrubban och julbocken fortfartande står kvar i den öppna spisen. Upprörande, jag fruktar att nyheten, om den skulle sprida sig, rimligtvis borde orsaka en folkstorm i områdets egna lokaltidning Östermalmsnytt.

Jag sitter och bläddrar i Husmoderns hemkurer och goda råd. Den är mycket daterad vilket med tydlighet framgår av följande mening, som ingår i en översikt rörande hyns vård: Fiender till allt vad vacker hy heter är lättja, innesittande, nervös överretning, osund lektyr, övernäring, undernäring, sena kvällstimmar och nattvak, med ett ord alla överdrifter och onaturligheter.

Framförallt undrar jag hur osund lektyr påverkar hyns egenskaper. Klart att man inte blir direkt snyggare av ett alltför rikligt tilltaget nattliv (det har vi ju sett goda exempel på, jag säger bara nattklubbschefer), men en kioskroman? Det är mer än jag förstår.

Om boken varit mer up-to-date, undrar jag vad dess redaktion ansett om alla de förskräckliga bilagor som distribueras med kvällstidningarna. För att inte tala om all undermålig TV som produceras av de reklamfinansierade bolagen. Månne den ger upphov till pormaskar?

Det börjar bli dags att, om man så önskar, utöka den flora som spirar på fönsterbrädan. Jag investerade häromdagen i en fuchsia av sorten Celadore. Det är, som framgår av bilden, en sort med fyllda blommor. Vad jag förstår, är den framodlad i början på 80-talet och det är inget man tvivlar på när man ser den på bild. Förhoppningsvis växer sig den lilla sticklingen, som är endast 3 cm hög, stor och kraftig lagom till sommaren. Man får dock inte slarva med att ständigt toppa skottet så att en buskig planta erhålls.

Fuchsior är fina växter, som när de blir lite äldre, får en vedartad stam som är mycket dekorativ. De kan växa sig stora och bli buskartade, men då är det naturligtvis svårt att rymma dem någonstans på vintern. Mitt exemplar, som jag håller tillbaka genom upprepad beskärning, förvaras mörkt i skafferiet för att sedan plockas fram i februari. Blommande växter är ofta rätt trista vintertid, så om de klarar av att ställas undan på detta sätt, är det en stor tillgång.

Jag har köpt en Canon 1014 XL-S, en av de bättre Super-8-kameror som tillverkats. Det är en avancerad modell som till och med har en liten dator i sig (nå, en CPU). Finesserna är många, bland annat kan man filma övertoningar mellan scener (kameran fadar då inspelningen och spolar sedan tillbaka filmen en bit och då kan man börja filma den nya scenen som automatiskt fadas in!). Vill man, kan man ställa in kameran så att den tar en bild varje sekund, var femte, var tjugonde eller var sextionde. På så sätt kan man lätt fånga en solnedgång på, låt oss säga, en halv minuts filmsnutt (eller en fest med mycket vin på en 3 1/2-minuterskasett).

Överhuvudtaget känns kameran mycket stabil med undantag av vissa knappar, som är lite plastiga. Objektivet är rätt bra och utrustat med en 10x zoom som gör att man kan komma mycket nära även om man står långt bort (grannarna nere på Rindögatan får se upp). En förutsättning för skarpa bilder i det läget är dock stativ.

Min kamera köpte jag relativt billigt begagnad och nu återstår att se om den verkligen fungerar. Jag har testat funktionerna och allt verkar vara i sin ordning. Jag har köpt svartvit film, den snabba Tri-X, för att kunna filma i svagt ljus ljus. Se fram emot noirfilmer om ett par månader!

Till vänster en ung Ingrid Bergman, ett par år innan hon emigrerade till USA och Hollywwod. Till vänster en av våra inhemska eleganter: Edvin Adolphson. Hur det kommer sig att han alltid förbigås när det skall talas om manligt mode är något av en gåta. Bilden är tagen 1935 och Adolphson är 42 år. De båda medverkar i filmen Munkbrogreven som utspelar sig i Gamla Stan. Kepsen, den slipslösa sparsamt uppknäppta skjortan och blazern är prefekta för rollen där han spelar journalist.

Adolpson klädde också i frack, vilket denna bild visar. Posen och tangorabatten, borde ha förflyttat honom till Hollywood med blixtens hastighet, men så skedde icke. Han har en elegans som jag knappast kan tänka mig går att återskapa och som troligtvis saknade all konkurrens även när det begav sig.

Benny Goodman och Helen Forrest med en dramatisk dänga från 1940, passar bra en av vin ansatt söndag.

Shake down the stars,
pull down the clouds,
Turn off the moon, do it soon,
I cant enjoy the night without you,
Shake down the stars.
Dry up the streams,
stop all my dreams,
Cut off the breeze, do it please,
I never thought Id cry about you,
Shake down the stars.

Helen Forrest var en de absolut poluläraste vokalisterna under storbandseran och sjöng med de flesta orkestrar. Hennes röst är inte dum, även om jag föredrar Goodmans inspelningar med Mildred Bailey från samma tid. På bilden ser ni Forrest med Artie Shaw och hans orkester.

För att återgå till texten, så är det bara till att hålla med; vill man att stjärnorna skall väck, bör man få uttrycka det. Och att få stänga av månen! Hur stor är inte den kärlek som slutar i detta drastiska beslut?

Kodaks svartvita Tri-X Pan och färgfilmen Ektachrome (positiv film) ansåg jag för något alldeles extra när jag växte upp. Varför, kan man fråga sig; kanske var det bara namnen som fascinerade. Ektacrome var, och är, en filmtyp som framkallas med en betydligt enklare process än den avancerade Kodachrome-filmen som lanserades redan i mitten av 30-talet.

Tri-X är en femtiotalsfilm, en snabb svartvit filmtyp som ger ett något kornigt resultat. Det är en air av gammal film noir över det varumärket, trots att noirfilmens storhetstid var mer eller mindre över i mitten av 50-talet. Det är inte svårt, att förvandla de skumma tvärgatorna på Östermalm till Barbara Stanwycks hemkvarter i Kvinna utan samvete.

Vill man ägna sig åt smalfilmning, förslagsvis Super 8, är de givna filmtyperna idag just Ektachrome och Tri-X och ingen är väl gladare än jag över det. Märkligt nog, finns det gott om film att välja på idag och man kan dessutom få sin film inscannad för att sedan bearbeta den digitalt. Det är glädjande. I slutet på 80-talet, när jag började filma, blev man i princip utskrattad. Det blir man inte längre.

Klippet ovan är ett exempel på vad man kan åstadkomma med bla Ektachrome och en bra filmkamera (observera att de första 30 sek är helt svarta). I detta fall har man filmat med en Canon 1014 som anses vara en av de bästa smalfilmskamerorna som funnits. Jag har själv precis köpt mig ett exemplar och återkommer vad det lider med en rapport.

När jag var liten, ville jag dra mitt strå till stacken för att göra vad som göras kunde för att förbättra miljön. Jag gjorde mitt eget plakat och skrev Sätt en propp i alla skorstenar Mycket konkret och inte så genomtänkt; det är nog rätt typiskt för små barn. Det var i samband med Kärnkraftsomröstningen och min skylt drunknade bland alla de andra som placerats vid vägkanten i byn.

På 70-talet var kärnkraftsmotståndaren Fälldin någon sorts landsfader och partiets ställningstagande i denna fråga gjorde dem till ett av de största. För mig var det då självklart att kärnkraft vill vi inte ha.

Snart 30 år senare känns Kärnkraften mer tilltalande, även denna gång är det märkligt nog miljön som är orsaken. Och det är klart, han man inget emot en slutförvaring i närheten av sitt eget hem, tycker jag verkligen att man skall applådera alliansens beslut, Ja till ny kärnkraft.

Men nog är det märkligt, att ju mindre el som våra produkter förbrukar, desstom mer el förbrukar samhället. Det är inte otroligt, att det till viss del har med off-knappens avskaffande. Allt för att vår tekniska utrustning alltid skall vara stand-by.

En helt annan inställning hade mina mor- och farföräldrars generation. De var alltid noggranna med att släcka lamporna i det rum som de inte vistades i. Såg man på TV, så nöjde man sig med det ljus som TV-apparaten skänkte. Detta kan vara värt att notera, även om jag inte på något sätt menar att det är ditåt vi bör sträva.

Man blir lite nyfiken på de skånska polismän som benämner ungdomarna i Rosengård apor och citerar rasistiska gubbjävlar på ICA. Det är klart att det finns problem i Rosengård och att många av de inblandade är exotiska, men man hade hoppats på ett mer professionellt beteende från polisens sida. Läs om eländet på SvD.

Man undrar hur de pratar om alla andra grupper i samhället som inte är lite lagom medelklassunkiga och dessutom blekfeta? Och hur pratar deras fruar om sina män när de inte hör på, är de lika respektlösa? Och vad tycker deras kollegor och vänner om den osmakliga jargongen? Är den kanske utbredd och därför helt accepterad?

Polisen har en verkligt ansvarsfull uppgift i samhället och det är av största vikt att de är både ödmjuka och respektingivande. Att bli polis bara för att på så sätt skaffa sig makt, är bland det dummaste man kan göra mot sina medmänniskor.

Här en av de första bilderna med Agfa Optiman. Jag lämnade in dem för framkallning och råscanning, dvs en enklare och inte så högupplöst inläsning.

Överlag blev bilderna bra och färgerna vackra. Ljusmätaren underexponerar ibland, men bara i de fall när ljussituationen är en smula komplicerad. Det är något polaroidartat över Fuji-filmens färgskala. Gult och rött håller sig tillbaka på ett föredömligt sätt.

Kameran är solid och relativt tung, men smidig att använda. Extern blixt fungerar bra, men jag föredrar att ta bilder utan eller inte alls. På det hela taget är jag nöjd och kommer definitivt att använda den som ett komplement till att fotografera Polaroid och digitalt.

Bilden ovan föreställer monumentet för första maj-demonstrationerna vid Hakberget på Gärdet. Fler bilder har jag lagt upp här.

För att införliva ytterligare ett format, har jag köpt på mig några rullar av Kodaks Tri-X-film i Super 8-formatet. Jag har aldrig använt den förut, och hoppas på en något kornig och kontrastrik bild.

Nej, detta skall inte handla om Lilian Ryds bok med en liknande titel.

Men lunch åt vi aldrig. Vi åt frukost, vi åt middag och vi åt kvällsmat. Och påslakan var för de mindre bemedlade.

När jag blev lite äldre ville jag äta lunch och kallade gärna kvällsmaten för middag. Jag önskade mig påslakan, för det kändes modernt. Det gör jag inte längre, nu manglar jag och använder under- och överlakan.

En annan lustig detalj var att vi alltid bytte om när vi skulle åka in till stan, vi klädde oss fina. Inte kunde man springa runt på varuhusen i vardagskläder! Möjligtvis kunde man åka till Farbror Lasse på Lantmännen utan att klä om sig, för det var en mer lantligt betonat butik. Men gå omkring i Erskines Shoppingcenter i något gamalt slitet arbetsplagg: icke!

Jag äter faktiskt fortfarande lunch. Den vanan kommer jag nog att behålla. Skulle jag gå tillbaka till min barndoms benåmning, skulle det bara resultera i stor förvirring.

Hur man idag möblerar sitt hem, framgår med stor tydlighet av helgernas bostadsbilagor. Hur man möblerade när det begav sig, framfår med stor tydlighet av reportegen i Svenska hem i ord och i bilder. Det var först på 30-talet som det gamla regelverk som blomstrat sedan 1870-talet, ersattes av en friare (hmm) inställning till hur ett hem bör te sig.

Bodde man flott och rymligt, var det klokt att möblera salongen i någon form av rokoko (Louis XV) och kabinettet eller förmaket i Gustaviansk stil, eller vice versa. Allt efter råd och lägenhet, valde man ursprungliga möbler från tiden, eller nytillverkade dito i 1800-talets nystilar. Den allra mest populära av dessa var nyrokokon, som skilde sig tämligen markant från de möbler som var populära under Louis XV tid på 1700-talet. Nyrokokosofforna är mycket omsorgsfullt stoppade och visar mycket litet av träet, som är mörkt och bonat.

Ny-Louis XVI, som var en uppdaterad variant av den franska Louis XVI-stil som i Sverige blommade ut som den Gustavianska stilen, utfördes gärna i sotat päronträ, till skillnade från originalen som var målade i ljusa färger. Naturligtvis fanns det också gott om nytillverkade möbler i den svenska Gustavianska stilen, men det var först i början av 1900-talet som man började tillverka dessa stilkopior.

I matsalen var det lämpligt att välja nyrenässans, något annat var i princip inte tänkbart. Naturligtvis kunde man också ställa in ett tungt barockskåp, det var rentutav lämpligt. Snickerierna i detta rum var ofta mörkt ådringsmålade och under en följd av år, var panelen hög och krönt av en hylla där prydnadssaker kunde exponeras. Just matsalar ligger mig varmt om hjärtat, ty jag gillar den mörka ombonade stil som kännetecknar detta rum.

Herrummet, som inte sällan hade egen ingång från tamburen, eller rentutav trapphuset (varför, vill man inte tänka på…), inreddes gärna i en orientalisk stil, eller någon form av fornnordisk stil. Även här mörkt och ombonat. Hade man nordisk stil i herrummet, fick det bli orientalisk i tamburen. Eller tvärtom.