Det må vara mitten av januari, men jag tycker ändå att vi ägnar oss åt sommarblomster.
Hade man ett ljust förmak, kanske med fönster åt Karlavägsallén eller den luftiga Sturegatan, tronade rimligtvis, framför något fönster, en stor och välväxt Nerium. Med sina långsmala och eleganta, lätt läderartade blad, är den en medelhavsväxt som älskar långa varma somrar och svala, ljusa vintrar. Eldade man sparsamt vintertid, åtminstone till vardags, kände växten sig som hemma även på våra breddgrader. Det gör den inte alltid idag, i varma och täta våningar.
Min mormor hade en gigantisk planta som var översållad med rosa blommor. Den stod på glasverandan och när det var dags för döttrarna att konfirmera sig, fick de sig ett fång av de vackra blommorna eftersom det ansågs för dyrt med köpeblommor. Vackert måste det allt ha varit, även om blommorna från den egna plantan var ett tecken på att man inte var en borgerligt förmögen person.
Jag har själv ett exemplar, rätt stor; det ryms snart inte i mina höga fönster och får då stå på golvet. Det växer snabbt och bör toppas, men med omtanke, så att blomningen inte spolieras, ty det rör sig om en växt som blommar på fjolårets skott. Blir den för stor, skär man resolut ner den. Det tål den och blir då en tät buske.
När man köper nya växteri handeln är de ofta alltför kompakta och verkar rent utav sammanpressade. Orsaken till detta är retarderingsmedlet och det kan dröja år innan plantan återfår sina naturliga proportioner. Retarderingsmedel är helt enkelt ett otyg eftersom det hindrar växterna från att anta sitt naturliga och elegant luftiga, lite glesa, växtsätt. Lite märkligt, när man tänker på vilka skönhetsideal som plågar mänsligheten.