En kväll i slutet av augusti för länge sedan var var två tanter i byn bjudna bjudna till Alfred och Augustas slåttarstuga bortåt Råskogen till. De cyklade byavägen fram och kom så småningom in på en lite bredare väg som efter en bit satte av rakt in i den mörkaste av skogar samtidigt som uppförsbacken tog emot. Genom trädmassorna hördes älvens stilla brusande. Så småningom kom det några åkrar och med dem ett kallstråk, men snart var skogen där igen och det blev varmare. Och mörkare, för skogen stod tät och vägen var visserligen bredare än den riktigt smala byavägen, men någon autostrada var den alls inte.
Slåttarstugan låg en bit från vägen, lägre in bland träden där skogen odlats upp till några små åkerlappar för att dryga ut den lilla skörd som marken hemma i byn gav.
Inne i den mörka stugan satt August och Augusta på var sin sida av den öppna spisen som var rummets enda ljuskälla. Inte hade de någon mat att bjuda på, men tanterna förstod hur knapert där var ställt så de hade tagit med sig en burk surströmming och lite potatis. De två gamla blev naturligtvis mycket glada över både mat och besök. Potatisen sattes på elden i en gryta och strömmingsburkarna ställdes på bordet i den mörka och ålderdomliga slåttarstugan av timmer som var så spartanskt inredd.
När festligheterna till sist var över, cyklade de två tanterna hem genom den kolsvarta augustinatten. Något ljus fanns inte att uppbringa ty, cykellyktorna var trasiga. Endast månen spred ett matt ljus över skog och mark.
När jag var riktigt liten tog pappa med sig mig hem till Augusta som då var änka. Hon skulle laga ugnspannkaka, och långpannan var trasig – sönderrostad i ena hörnet – vilket inte bekymrade henne; hon la bara en läderbit i hålet och hällde på smeten.