I den iskalla vinternatten satt jag i bilen och lyssnade på Christian Gablers projekt 1900. Det var otroligt vackert och framstod för mig som ett slags landsortssoundtrack. Skirt, lite svajigt och inte alltför prefekt rent ljudmässigt, men varmt och fyllt av karaktär och känslor. Det är en tilltalande from av musik som kans sägas vara skapad med en slags collageteknik. Fint!

Det hela påminner lite om det GBS totat ihop till projektet Drottninglandet som är en skildring av Thailänska kvinnor i Västerbotten. Drottninglandet är både en fotobok och en skiva. Bilderna har tagits av Elin Berge. Det hela är verkligt lyckat och kan beskådas här, ty Elin Berge blev nominerad till Scanpix stora fotopris.

Gladness var är du, säger Igor min son. Kom och bär mig!

Hon är i Cassandratown, hemma hos sitt eget barn. Igor blir svartsjuk och svarar att han är Gladness egnaste barn och att han också vill fara till Cassandratown.

Igors far lever för sin son och kan inte tåla att sonen håller av någon annan, särskilt inte en svart hushållerska. Gladness åker ut ur huset.

Sara Lidmans Jag och min son är en otäck roman. Lidman brukar vanligtvis ha ett stort hjärta och även skildra de mindre goda med stor ömhet, men i Jag och min son dyker det hela tiden upp fakta som ökar läsarens svsky för fadern. Och hur mycket han än älskar sin son, så går det inte att komma ifrån att han älskar sonen mer för vad han skänker honom i form av ökad social status, än ren och skär faderskärlek. Han är i övrigt vad man tenderar att benämna en misslyckad man, som hela tiden skyller sina motgångar på andra och vägrar att inse att det är hans egna handlingar som försatt honom i den situation han nu befinner sig i.

Fadern är besatt av att tjäna pengar för att en dag återvända till barndomshemmet i södra norrland som en förmögen man och där skapa sig ett gott liv åt sig själv och sin son. För att ge Igor det liv han förtjänar, stjäl han dyrbara leksaker och kör omkring i en stulen Chrysler.

Fadern älskade aldrig sin sons mor och den han älskade misshandlade han. Hon är nu död. Fadern ärvde en summa pengar som han slösade bort innan han han ta sig examen, och skyller detta misslyckande på pengarnas knapphet. Inget annat.

Jag har ännu inte avslutat romanen och är mycket spänd på dess upplösning. Kanske får man till sist någon form av sympati för fadern.

Jag minns inte var jag läste det, men någon skrev om nya programuppslag för TV. En idé var att skildra pensionärer, som själva klarar av att koka sitt kaffe istället för att köpa dyrt, kanske för 30 kr, i pappersmugg. Och naturligtvis en hel del annat.

Rimligtvis måste det snart komma en ny generation som sätter en ära i att själva koka, eller brygga, sitt eget kaffe och som även vet hur man lagar mat från grunden av svenska råvaror, orkar byta kanal på TV:n utan att använda fjärrkontroll samt har flera än en matta på vardagsrumsgolvet.

Ibland undrar jag om jag själv möjligtvis kan vara pensionär. När jag sitter i lunchrummet, inom public service kallat Paustorget, och äter min medhavda mat, känner jag mig ofta exotisk, vilket beror på att jag ofta äter traditionellt svensk mat. Har jag dillkött på tallriken, eller varför inte kroppkakor, så har kollegorna något thailändskt, en sallad eller kanske sushi. Jag funderar ofta om sydeuropeerna känner sig lika exotiska, när de sitter och smaskar på sina traditionella rätter.

Videon som jag inte trodde fanns! Det är möjligt att den aldrig visades ens när det bagav sig men här är den iallfall: Body and soul med Paris Bis, dvs Tom Wolgers och Irma Schultz.

Det var 1986 som Paris Bis släppte singeln och tolvan Body and soul. Mer blev det inte, om man undantar ett spår på Mekanos julskiva 1986, då under namnet Paris Bizarre. Wolgers egentliga mästerverk, ett något starkt ord i detta sammanhang, är Mockba Musics lp från 1984 som är ett mycket dramatisk album med titlar som Kniv mot hud. Och omslaget! som är att betrakta som mycket stiligt.

Paris Bis gjorde nog inte så mycket väsen av sig men Body and soul är en i mitt tyckte mycket maffig produktion. På skivans omslag finns en av 80-talets vackraste bilder på Irma och Tom.

Och jag var såpass svag för Tom Wolgers och hans stil, att jag skaffade en svart slängkappa, en gång för länge sedan – när det begav sig. Nu hänger den i garderoben och väntar på sin renässans och att än en gång få komma ut på galej.

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put “em in a box
Tie it with a ribbon
Throw “em in the deep blue sea

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw “em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.

1939 spelade Coleman Hawkins in Body and Soul (fantastisk!) och den blev till viss del kan sägas vara inledningen på den nya era inom jazzen som utvecklades under krigsåren.

Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jams sessions på Minton”s playhouse eller Clark Monroe”s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.

I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.

Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton”s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs ett par år senare ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie”s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin” at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.

Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).

Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.

Bilden föreställer den franska Vouge-lp som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!

Man får anta att Barack Obama förr eller senare får besök av en representant från det stora landet i öst, i Dmitrij Medvedevs eller Vladimir Putins skepnad. Det gör mig nyfiken: kan det kanske bli som den gång när den rusika och mycket rara Nina Chrustjev klev ur bilen utanför Blair House den där sensommardagen 1959?

Nina var Nikita Chrustjevs maka och såg precis ut som min favorittant hemma i byn när jag växte upp. En tvättäkta tant med tjocka ben och mycket fotriktiga skor. Och leendet så fullt av värme att det fortfarande, efter nästan 50 år, strålar om den gamla tidningen så att man blir smått rörd.

Även om frun i huset hade mycket blygsamma vanor, och medtagit ett mycket begränsat antal ombyten, snålades det inte på komforten under besöket. I New York boddes det på Waldorf Astoria för 800 kr natten i en toppsvit. Säkerheten fick naturligtvis, då som nu, högsta prioroitet och varje maträtt som bars fram till familjen, som också bestod av tre barn, två flickor och en pojke, provades med geigermätare för att undvika radioaktiv förgiftning.

Kontrasten mellan den mer Hollywoodartade mrs Eisenhower och fru Nina är slående på tidningsbilderna. Hur det blir när Obama får finfrämmande, återstår att se. Vi får bara hoppas att vi slipper plumpheter i stil den italienske premiärministern yttarande efter Baracks valframgång.

Och idag är det alltså dags för den nya presidenten att inta sin post. Förväntningarna är skyhöga och Obama är reda något av en ikon, vilket inte är helt förvånande. När Billie Holiday sjöng på Café Society i slutet av 30-talet, fick hon absolut inte beblanda sig med den vita publiken och bara använda den bakre ingången, den från gränden. Med det i åtanke är det inte underligt om den nya presidenten är något av en sensation. Läs mer på SvD.se.

Majoren, preussiske kommendanten, grefve von Farlsberg höll på att läsa sin post. Han satt bekvämt bakåtlutad i en stor sidenfåtölj och hade lagt upp sina stöfvelklackar på den öppna eldstadens eleganta marmorskifva, i vilken hans sporrar, under de tre månader han uppehållit sig på slottet Uville, hade efterlämnat två djupa hål, som för var dag blev allt djupare.

En kopp kaffe stod och rök på ett litet mosaikbord, som fläckats af likörer, bränts av cigarrer och visade talrika spår efter den inkräktadne officerens knif; denna fick nämligen ofta, medan han hvässade sin blyertspenna, lust att inrista allehanda siffror och figurer på den graciösa möbeln, på detta sätt gifvande luft åt sin nyckfulla fantasis små infall.

Detta är början på Guy de Maupassants novell Fröken Fifi. Fröken Fifi är en mycket liten, blond ung man, dryg och brutal. Öknamnet kommer av hans koketta skick, smala midja. Fifis favoritsyssel-sättning är att göra mina, dvs spränga allehanda av slottets dyrbarheter i tusen bitar med hjälp av krut. I den inledande scenen är det en skär tekanna i kinesiskt porslin som exploderar. Novellen bör läsas.

En omvärldsanalytiker inledde gårdagen med att ge en kort resumé över ämnet omvärldsanalys. Ämnet är intressant och jag kan nog säga, att det är något jag ägnar mig dagligen åt, på mitt eget lilla vis. Jag går och samlar på mig och lägger på minnet, det jag finner värt att notera. Även om en stor del av tiden ägnas åt att registrera fasaddetaljer runt omkring i stan, så finns det annat som fascinerar mig.

Särskilt intressant är den mentalitet som får alla att (som av en slump!) plötsligt anlägga skägg, inreda kök i open plan eller varför inte gå till Riche på fredagarna. Det är inget större fel på de den första och sista punkten, men nog tycker jag att det är lite märkligt, att vi individualister är så synkroniserade i våra handlingar.

Värt att notera är också det faktum att den meningslösa konsumtionen av konsumtionsvaror inte längre är det nya svarta, vilket faller mig i smaken, men samtidigt kan den trenden knappast hålla i sig för evigt och då står man där, med arvegodset på soptippen och engångsartiklar upp till öronen, eller vad nu motreaktionen kan bli så snart klimathotet stabiliserats.

Apropå konsumtion, så är det nog mer än bara medvetandet av att jordens resurser är ändliga som fått oss medvetna innerstadsbor att börja lägga om livsstilen; en bidragande orsak till detta bör vara arbetarklassens (om man får använda den termen) fullkomliga anammande av denna (o)vana. Den som ser sig själv som högt stående på den sociala rangskalan, har alltid en tendens att vilja fjärma sig från de som ståt längre ned.

På svd.se finns just nu en artikelserie som handlar om vår oförmåga att göra oss av med ting och att samtidigt konsumera. Eftersom jag själv är uppvuxen med gott om plats och stora ekonomibyggnader, älskar jag att rota runt bland generationers kvarlämnade mer eller mindre användbara ting. Det man vanligtvis inte spar – kanhända av platsbrist – blir naturligtvis det minst vanliga längre fram i tiden. Det om något är en lyx, fast knappast av den vanligaste sorten.

Det må vara mitten av januari, men jag tycker ändå att vi ägnar oss åt sommarblomster.

Hade man ett ljust förmak, kanske med fönster åt Karlavägsallén eller den luftiga Sturegatan, tronade rimligtvis, framför något fönster, en stor och välväxt Nerium. Med sina långsmala och eleganta, lätt läderartade blad, är den en medelhavsväxt som älskar långa varma somrar och svala, ljusa vintrar. Eldade man sparsamt vintertid, åtminstone till vardags, kände växten sig som hemma även på våra breddgrader. Det gör den inte alltid idag, i varma och täta våningar.

Min mormor hade en gigantisk planta som var översållad med rosa blommor. Den stod på glasverandan och när det var dags för döttrarna att konfirmera sig, fick de sig ett fång av de vackra blommorna eftersom det ansågs för dyrt med köpeblommor. Vackert måste det allt ha varit, även om blommorna från den egna plantan var ett tecken på att man inte var en borgerligt förmögen person.

Jag har själv ett exemplar, rätt stor; det ryms snart inte i mina höga fönster och får då stå på golvet. Det växer snabbt och bör toppas, men med omtanke, så att blomningen inte spolieras, ty det rör sig om en växt som blommar på fjolårets skott. Blir den för stor, skär man resolut ner den. Det tål den och blir då en tät buske.

När man köper nya växteri handeln är de ofta alltför kompakta och verkar rent utav sammanpressade. Orsaken till detta är retarderingsmedlet och det kan dröja år innan plantan återfår sina naturliga proportioner. Retarderingsmedel är helt enkelt ett otyg eftersom det hindrar växterna från att anta sitt naturliga och elegant luftiga, lite glesa, växtsätt. Lite märkligt, när man tänker på vilka skönhetsideal som plågar mänsligheten.

Jag har en ny favorit och det är tiden. Det är tiden som ger perspektiv på tillvaron och som låter dig dela in livet i olika epoker.

Jag har alltid varit svag för romansviter, romaner som spänner över flertalet volymer. Vill det sig väl, lever man med romanfigurerna i flera månader. Jag minns så väl när jag läste sista sidan i von Pahlensviten, och det tomrum som följde därefter.

Tid kan läka sår, eller så ser man händelser i det förflutna i ett helt nytt, föga smickrande, ljus. Kanske var den banala lögnen allvarligare än man då trodde. Kanske var den alls inte banal. Dylikt kan bara tiden utvisa.

Tid medför också åldrande. Jag har blivit äldre, men tiden har inte satt några påtagliga fysiska spår. En drömsits kanhända, men det blir svårare att identifiera sig med den generation man själv tillhör. Även ens yngre vänner åldras om går om. Kanske beror denna känsla även på ett mentalt stopp för åldrandet, mognaden.

Allt eftersom åren går bygger man på sitt bibliotek med allehanda information och kunskap. Det blir som ett enormt skafferi som man har att ösa ur. En underbar känsla.

Tid är också sorgligt; människor kommer och går, ingen och inget består. Vid närmare eftertanke finner man dock en viss ro i alltings förgänglighet. Människor och ting byts ut men livet består. Den paniska rädslan att hålla kvar allt och alla försvinner så sakteliga.

Ibland önskar jag mig att bli riktigt gammal, mest för att se om jag någonsin blir riktigt klok och för att få belägg för att livet är sig likt generationerna emellan, det är bara spelpjäserna och reglerna som förändras.

Ett tvärsnitt genom Gary Coopers karriär ger vid handen att den mannen verkligen visste att klä sig, och det i sådan utsträckning att det känns verkligt angeläget att uppmärksammas. Bilden här intill, tagen på 50-talet, visar en något äldre Cooper som valt ett förbannat fint, kraglöst, plagg. Någon sorts båtringning skulle man nog kunna kalla det. Ärmarna har rejäla sprund och hålls samman av ett band. Jag känner inte till denna typ av plagg, men nog är det snyggt alltid, och något lämpligare kan man nog inte tänka sig, en het sommardag.

Just sommarkläder kan vara problematiska om man vill vara både bekväm och samtidigt tänka på stilen. Vill man dessutom se lite het ut, blir utmaningen än större. Gary Cooper går dock med bravur även i land med den uppgiften. Det är bara att gratulera och hoppas att han får någon nutida efterföljare.

Nästa bild är av äldre datum och här möter vi en yngre Cooper som valt en mönstrad kavaj till de ljusa byxorna. Den detalj som gör denna klädsel unik, är det diagonalrutiga band som han knutit om midjan för att hålla byxorna på plats. Mycket snyggt!

Frisyren är också den värd att kommenteras: hur ofta ser man en lika perfekt bena i dessa dagar? För sällan.

Och slipslängden: den förefaller lite kort med dagens mått mätt, men jag hör till dem som avskyr slipsar som är fel knutna vilket resulterar i att spetsen hamnar i nivå med gylfen. Hu.

Slutligen bör det påpekas att denna form av studioporträtt mot bakrund och konstfullt belyst bör uppmuntras även idag. Filmstjärnor är trots allt filmstjärnor och bör därför placeras i en artificiell miljö.

Slutligen har vi det tidiga 30-talets Cooper. Här en bild från Josef von Sternberg-filmen Morocco (1930) där han spelar mot Marlene Dietrich. Cooper, som är soldat i Främlingslegionen, förälskar sig i den fatala Dietrich. Som framgår av bilden, är det en mycket tilltalande klädsel som dess medlemmar har att bära.

Morocco är en mycket vacker, och tillika romantisk, film. Dietrich betraktar Cooper helt som en leksak och hans roll går mest ut på att vara dekorativ. Lustigt; på så sätt känns filmen helt modern, ja rentav lite före sin tid.

Att slå Cary Cooper, när det kommer till att klä sig är, som ni nu säkert förstår, inte så lätt. Somliga skulle nog vara benägna att hävda att det är nästintill omöjligt, men jag tror att det nog finns en viss möjlighet, så jag föreslår: gör ett försök.

Svenska kyrkan är i färd med att modernisera vigselordningen. Vissa anpassningar har skett, bland annat har man slopat ordet äktenskap och ersatt det med äkta makar. Även man och hustru har fått stryka på foten. Vad Svenska kyrkan anser om beteckningen Fru, återstår dock att ta reda på. Jag anser att alla har rätt till en fru, oavsett kön och läggning. Uttryck som min fru anser, det anser gör iallfall inte min fru och någon annans fru! bör alla kunna ta i sin min.

Varifrån denna fascination för fru egentligen härstammar är osäkert, men jag anar att den växt fram redan i unga år, när SVT på somrarna sände sina regnfilmer (film i händelse av regn) som mestadels bestod av gamla 30-40-talskomedier och där fanns det minsann fruar av alla de slag: barska, fatala, lösaktiga, sluga och präktigt goda.

Och apropå fruar.

Men för att återgå till Svenska kyrkan så verkar inte alla präster så pigga på att viga två fruar. Det kan man ju ha sina synpunkter på, men värt att notera är trots allt: vem vill ha en präst som med största motvilja förrättar vigselakten?

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l”échafaud är alla namnet på en Louis malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och imporviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l”échafaud, Generique, kan man lyssna på här.

Tysk typografi är nog den vackraste jag vet, inte för att jag kan mycket om ämnet, men jag tycker att det tyska alstren för det mesta är otroligt stiliga och kraftfulla. Märkligt nog, när man ser alla strama 30-talsomslag, var det faktiskt i Tyskland som frakturstilen, den gotiska stilen, levde kvar som längst. Det var först 1941 som nazisterna, som tidigare propagerat för frakturen, fick för sig att den var av judisk härkomst, och därför övergick till antikvan (vilket var en ren bluff).

Felix Wiedler har en mycket fin samling med rent fantatiska böcker. Det är en god idé, att ägna en stund åt att gå igenom hans samling och se vilken stor skatt den tyska 20-40-talsproduktionen utgör. Variationen är enorm: från rent strama till nästintill överlastade.

Det är inte bara de modernistiskt betonade böckerna som är värda att beundras, även äldre utgåvor kan vara nog så vackra. Personligen är jag svag för det tidiga 1900-talets påkostade halvfranska band med konstfullt präglade ryggar och en lagom dos av guld, både på rygg och på de marmorerade pärmarna. Wahlström och Widstrand gav ut många riktigt stiliga volymer under denna period.

Slussen skall som bekant byggas om och förslagen är många. En bild från 1931 på Slusseländet när det fortfarande var ett elände med köer från Hornsgatan till Gustav Adolfs torg. Strax efteråt påbörjades arbetet med den nya sluss som invigdes 1935. Som framgår av bilden, är nuvarande sluss en något högre, men smäckrare, konstruktion. Det skulle dock inte skada om man vid den förestående ombyggnaden skulle låta vattnet komma mer till sin rätt och samtidigt frilägga söderbergen genom att förlägga själva slussområdet till en något lägre nivå än dagens. Då skulle Söders höjder verkligen framstå som Söders höjder vilket borde kunna bli verkligt effektfullt.

Nuvarande konstruktion är visserligen mycket effektfull, framförallt från ovan, men jag är tveksam till om den verkligen är värd att konserveras genom en fullständig renovering. En sådan reparation skulle dessutom med största sannolikhet ta bort alla de prång och den bedagade charm som utgör en av kvalitéerna med dagens anläggning.

Nej, bäst vore det att skapa något nytt och luftigt som kan bli en lika omhuldad plats som dagens, som i ärlighetens namn har tämligen stora brister, åtminstone för flanören.

Jag har källarfyndat, i mitt eget förråd! I en kartong låg en gammal Agfa Optima I som jag köpt för många år sedan men aldrig använt. Förmodligen antog jag att den inte fungerade. Det är en rätt snygg kamera med en fin väska därtill. En sökning på internet, visade att Optiman var den första kommersiella helautomatiska kameran och den kom 1959.

En närmare undersökning visade att det inte fanns något batteri och det förstod jag inte alls. En automatisk kamera måste ha batteri, om där finns en ljusmätare. Men, icke! Optiman har en selenmätare som inte behöver några batterier alls, vilket är helt genialt. När man trycker ner slutarknappen halvvägs, träder den i funktion och om ljuset räcker, visas en grön prick i sökaren, om inte, är pricken röd. Dock undrar jag vad som ställs in? Är det exponeringstiden eller bländaren. Troligt är att det är bländaren och att exponeringstiden anpassas efter filmkänsligheten.

Dock finns det ett manuellt inslag i detta gamla underverk: avståndet. Inställningen görs genom en symboler som är antingen ett ansikte, en grupp människor eller ett landskap. Man kan naturligtvis ställa in skärpan någonstans däremellan, men man får ingen återkoppling i sökaren. Mindre bra, men så länge ljuset är gott, dvs blixtbilder eller soliga dagar, är detta knappast något problem, snarare en fördel.

Men fungerar kamerna? Det tror jag eftersom slutaren öppnar sig om ljuset räcker och övriga reglage verkar vara i sin ordning. Ett fynd således. Återstår bara att köpa film för att se hur resultatet blir.

Ytterligre en utgrävning i släktens fotogalleri. Det är en gammal bild och jag känner inte deras namn. Det har jagats, så mycket står iallfall klart. Två jakthundar och ett byte i den främre mannens hand. Ser man bilden i ett större format, framträder anletsdragen och klädernas detaljer. Stubbar, mossa, gran och tall. Mannen i mitten är så väldigt lik någon – det är inte Bryan Ferry utan någon annan, någon rustik elegant. Hela bilden doftar och ångar.

Men vad skildrar väl landsbygdenförr bättre än Jon andreas visa? Inspelningen är dramatisk – gitarren, basen och några stråkar. Texten är magisk. Redan det amerikanska originalet, där en familj diskuterar Billie Joes självmord vid köksbordet, är smått lysande. Den svenska versionen är helt genial; känslan av norrländsk landsbygd fångar lyssnaren i ett järngrepp. Det doftar, en doft som är lika stark som den av smörjfett på en solhet grusplan framför ladugården.

Jon Andreas visa:

Servitrisen Sookie Stackhouse finner änligen en man som kan ta hennes osluld i vampyren Bill Compton. Hennss bror, den korkade, och ack så sexvillige Jason, fastnar i sin tur för den beroendeframkallande drogen V (Vampire blood).

I småstaden Bon Temps i den amerikanska södern, har vampyrerna, efter att blodersättningsmedlet Tru blood lanserats, börja leva mer öppet, eftersom de nu kan släcka sin blodtörst på syntetisk väg. Men vampyrerna har fortfarande långt kvar, innan de är helt accepterade, ty det råder en utbredd rasism gentemot dem i Bon Temps.

För mig, som inte har sett en tv-serie sedan mitten av 90-talet (AbFab!) är det extra märkligt att fastna för en vampyrserie där varje avsnitt slutar med en verklig cliff hanger. Men det är en bra serie: smart, rolig och småporrig.