En vårvinter behövde vi såga plankor och det gjorde vi hos farbror Nils i grannbyn som låg på andra sidan träsket. De gamla gårdarna i den byn låg alla längs med en liten byaväg som gick ungefär hundra meter upp från strandkanten och kantades av potatis- och bärodlingar. Längst in, där vägen nästan tog slut – den förvandlades sedan till en smal skogsväg – låg en gård och bakom den fanns ett gammalt sågverk i det mindre formatet som drevs av en stor tändkulemotor med ett enormt svänghjul av gjutjärn.
Farbror Nils, som hade stora polisonger och praktiska arbetskläder, demonstrerade den åldersstigna anläggningen som skyddades av ett plåttak. Från motorns svänghjul gick en bred rem till själva såganläggningen som bestod av en sågklinga och diverse attiraljer för att styra stockarna så att resultatet verkligen blev bräder av önskad sort. För att få fart på motorn, gällde det att värma upp tändkulan med en gasbrännare så att den blev rödglödgad. När den osade av hettan, tog man tag i svänghjulet och drog igång motorn som gick på det mesta i oljeväg, även spillolja. Ville det sig illa, baktände motorn och började rotera baklänges.
Det stora svänghjulet roterade långsamt och motorn tuffade på som en gammal motorbåt. Från skorstenen steg en blåsvart strimma mot den kalla och klara himlen, vars solreflexer lekte i snödrivorna som fortfarande stod emot aprilmånadens blidare klimat. En och en fördes stockarna in och sågklingan förvandlade dem alla till plankor av en lämplig dimension. Det lugna och rytmiska dunkandet från motorn, blandades med det vassa ljudet, som uppstod när stockarna klövs.
Efter en timmes arbete, låg resultatet i en prydlig hög som kunde lastas på skogsvagnen, och vi kunde åka tillbaka hem till byn.