Snart ett nytt år och frågan man ställer sig: blir det bättre, eller blir det kanske rentav sämre? Det är så lite man vet.
Och så vackert det var igår med den fullkomligt glödande solnedgången över den snötyngda och karga naturen. Kanske, lyckades kameran fånga något av den skönheten.
Vi gick en sväng till huset också, det övergivna och outsägligt fina i kanten av en åker. Det skulle kunna bli något av ett andra hem, känner jag.
Men lyssna nu på Mario Lanza!
Be my love For no one else can end this yearning This need that you and you alone create Just fill my arms The way you”ve filled my dreams The dreams that you inspire With every sweet desire
I den vida älvdalen skiner alltid solen, vilket är särskilt markant på vintern då endast de öppna vidderna kan njuta av klart solsken. Vanligtvis orkar det rödgula klotet inte högre upp, än att det syns bakom trädtopparna. Men här är det öppet och vackert och i dalgången flyter den späda älven fram, men den syns inte, för bagarstugan står ivägen. Men bakom den. öppnar sig dalgången och de öppna markerna.
Moderiktig, smaka på ordet! Var plats och socialt kotteri har sin klädkod och man kan ge sig den på, att det alltid finns någon där som är mer modeintresserad än de övriga. Min mamma följde med spänning parisermodet på 60-talet och kopierade med van hand de olika toaletterna. Jag vet att Farah Diba hade något elegant på sig som sedan, med hjälp av den rutinerade sömmerskan fru Karlsson, förvandlades till bröllopsklänning. Vanligtvis skötte hon dock både tillskärning och somnad själv.
I Svenska Dagbladet står att läsa om citypyjamasen. Jag vill hellre slå ett slag för cocktailpyamasen, som är ett plagg som helt gått ur modet så vitt jag känner till. Grundtanken är ett bekvämt hemmaplagg som även gör sig bra vid elegant tillställning (kanske i hemmet). En föredömlig konstruktion och en av svenska språkets mer spännande sammansättningar. Det är dock tveksamt, om plagget gör sig i landsorten.
Men åter till glesbygden, 60-talet och hur man där klädde sig. På bilden ovan ses den klassiska bonden i sina blå hängselbyxor (farbror Arne!). Precis så såg alla bönder ut in på 80-talet. Ofta varierades klädseln och byxorna byttes mot vanliga dito och kombinerades med en busarong. Det är riktigt snyggt och kan, faktiskt, te sig riktigt hett. Mannen till höger, som kan vara farbror Lasse, har en mer elegant klädsel med polotröja och rödaktiga byxor. En air av glesbygdscasanova, får man nog säga att han utstrålar (det finns fler guldkorn i fotogalleriet där han är inblandad).
Fruntimret i mitten gör mig mållös – kanske är det en förklädnad! Nej, det är en hängselbyxkjol som min mor sytt efter mönster från ICA-Kuriren och skorna – med vita strumpor därtill! – kan knappast ha varit lämpliga för en dag på åkern, även om det, som i det här fallet, rörde sig om någon sorts jordbruksutställning (apparaten i fonden är dock helt en gåta och ingen av de inblandade tycks minnas dess funktion).
Järnskrot har numera ett icke försumbart värde. Jag anser dessutom att det har ett estetiskt, rent dekorativt värde, som inte kan överskattas. I kombination med snö, blir resultatet än mer tilltalande. Här ser vi rester av ett långt liv, med allt från slåttermaskin till snöplog.
År 1953 packade min far och en av hans vänner bilen och begav sig å en bilsemester söderut. Fantastiskt nog, hade de kameran med sig, en kamera som dessutom var försedd med self-timer!
En bilresa söderut gick på den tiden längs med riksväg 13, som så småningom blev dagens europaväg 4. I början av femtiotalet var den dock tämligen smal och dessutom en grusväg. Hastigheten blev därefter, även om det på den tiden var fri fart på våra landsvägar. Vad det var för slags bil de körde, vet jag inte, men jag har för mig att de ägde den tillsammans. Pappa spelade ofta på dans och var därför i behov av bil för att ta sig till folkparker och byahus.
Bilsemestern gick genom hela Sverige och innebar bla ett besök på General Motors bilutställning i Skåne. Som framgår av bilderna, fanns det även tid för storslagna naturupplevelser.
Norrlandskusten är känd för att bjuda på både vackra och generösa vyer, blandat med långa sträckor av djupaste urskog. Det måste helt enkelt ha varit en riktig drömsemester och så lyder även överskriften i det gamla fotoalbumet med sina små kontaktkopior från mellanformatsnegativen.
En gråluddig julstämning har sänkt sig över byn. Det har redan börjat skymma och snön ligger djup. Uppfarten är en brant backe, så det gäller att ta sats. Annat var det den gång syster Sandra kom tutandes i sin gamla DAF. Inte hade hon noterat att vägen dragits om, så hon kom körandes genom den gamla halvt igenvuxna alle som finns på gårdens baksida och fastnade i höjd med syrenbersån. Syster Sandras bilkörning var en stor källa till glädje för mig när jag var barn. Ingen varvade motorn som syster Sandra när hon skulle åka efter ett besök (privat likväl som i tjänsten). Hon tillhörde den gamla sortens distriktssköterskor.
Och nu skall vi lära os att baka vårt eget bröd. Mindre nogräknade individer har en tendens att nöja sig med det tarvliga tunnbröd som finns till försäljning i butikerna. De allra flesta brödsorter är under all kritik, endast ett fåtal är att betrakta som mindre lyckade och kan därför köpas av er med modest ställda krav på tunnbröd. Vi andra, bakar naturligtvis vårt bröd själva.
Grundregel numer ett, som de flesta glada amatörer och erfarna bagare slarvar med är skållningen. Här i glesbygden säger vi såjtståjpe, vilket kommer av den fylliga och lätt söta smak som brödet erhåller när mjölet skållas (såjt = söt). Ett tunnbröd som inte skållas är inte alls gott. Punkt.
Brödbaket förberedes kvällen innan genom att 1,5 kg fint rågmjöl och 1 kg rågsikt blandas i en balja. Under omrörning tillsättes, pö om pö, det kokheta vattnet (totalt 8 liter). Spar dock två liter och rör i den sista mängden vatten tillsammans med 0,5 kg kornmjöl. Rör sedan degen till dess den är jämn och elastisk. Täck baljan väl (bädda in den) och låt den stå i rumstemperatur till nästa morgon. Under tiden som detta görs, passar man på att förelda bakugnen inför morgondagen.
På morgonen sätter man på nytt fyr i ugnen och tar sedan itu med degen, som förvandlats till en lättflytande sörja. Tillsätt ett paket jäst och rör sedan i rågsikt (och ev lite kornmjöl) så att en inte alltför hård deg erhålles (inte lika fast som en ordinär vetedeg). Låt jäsa en liten stund och baka sedan ut degen på vanligt sätt med vetemjöl och grädda i bakugnen. Naturligtvis måste man då och då ta en paus och låta elden värma ugnshällen.
Ett gott alternativ till det tunna, hårda brödet är att baka små och lite tjockare kakor, ungefär 5 mm, som får grädda endast så länge att de blir sega. Mycket gott till smörgåsar. Håller sig dessutom utmärkt om de fryses så snart de svalnat.
Idag finns det mängder av hårt bröd som framställts på traditionellt sätt till försäljning. Många av produkterna är riktigt bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd, att man inte använder sig av skållningen för att få ett än mer smakrikt och fylligt bröd.
Ovanligt många celebriteter verkar ha gått ur tiden denna julhelg. Om det har något samband med julfirandet, kan man bara sia om. Harold Pinters pjäser jag jag inte sett, men Eartha Kitt kommer jag ihåg sedan barnsben. Hur kan man glömma en albumtitel i stil med Down to Eartha? Fullkomligt brilliant. Och nu när dt är jul lyssnar man med fördel på Santa baby (nej inte väninnan i Dumskallarnas sammansvärjning; hon som får modern att utbrista: Santa, vilken fin hi-fi!!!)
Jag har scannat hundratals bilder från åren 68-75 i dagarna. Det är verkligen en mcket avlägsen tid som möter betraktaren. Bilderna är från semesterresor, traktorutställningar, släktkalas och slutligen snap-shots från det verkliga vardagslivet. Bilden ovan är fin: tre systrar och en bror. I fronten den barska och ståtliga moster A som bjöd oss barn på hårda karameller, apelsinklyftor (man fick bara ta en). Henne lapptäcken var dock betydligt mjukare och mycket färggranna. Bredvid henne tår min farmor och ler för hela sällskapet. Hon var sjuklig och en smula parant, rentav snygg, i sin ungdom på 20-talet.
Bakom står moster H På bilen ser hom inte riktigt klok ut. Hon var mycket rar och hade en hus-tekanna i köket som jag älskade som barn. Hennes man hade en gammal motorcykel, det kan ha varit en Harley-Davidon. De bodde i ståtlig, gulmålad villa invid vattnet. Längst till höger står brodern (och även alkoholisten, om jag inte minns fel). Honom minns jag inte mycket av alls, bortsett från att hans kökssoffa var klädd med galon.
Av alla på bilden, som är tagen sent, sent 60-tal, finns nu endast min mor kvar i livet. Men den är fin och så typisk för landsbygden på den tiden. Och vad jag gillar de där präktiga fruklänningarna i syntet med sina färgsprakande mönster! För mig är de definitionen av tant! Moster A har dessutom blomman på modet – som jag fortfarande tycker mycket om – i sin hand: elegansnejlikan!
Natten mot juldagen var som vanligt tyst och även kall. Termometern hade tidigare under dagen legat på -20 grader och luften var fylld av en svag dimma. Vackert och ödsligt.
I storstan lekte man gangsterfilm vid ett kasino. Ingen miljö för mig ty kasinomiljön är för mig synonym med Jeanne Moreaus leverna i filmen Änglabuktens och därför är det troligt att jag skulle bli besviken var jag än hamnar. Dessutom kan jag inte se någon som helt charm med att spela bort sina pengar. Men det är klart att en skottlossning på julafton piggar upp.
Kvällen ägnades åt det sena 1700-talets kurtis; bredvid mig ligger Almqvists Drotningens juvelsmycke – boken med den fatala Tintomara i en av rollerna. Jag är ännu bara i upptakten där de unga flickorna vårdar sina respektive kurtiser Carl Henrik och Ferdinand som av allt att dömma är vrkligt tjusiga. Men snart skall de få gå på Mmaskeradbal med självaste Gustav den tredje och även där kan man förvänta sig skottlossning.
Moster Ebbas gamla elektriska plastjulängel skänker julaftonsstämning i västfönstret, precis som den en gång sken i hennes hem i Arnemark. Jag tänker på Linda Ståhl och alla de märkliga människor som man ständigt möter i Lidmans romaner. I frågespalter och vid anställningsintervjuer lär man sig att springa så snart en individ av liknande art kommer i ens närhet. Det får en att fundera på vart dessa människor egentligen skall ta vägen, vem skall ägna sig åt dem? Får man inte det, är det kanske ett etikettsbrott?
Linda och Simon leker mamma-mamma-barn och Simon finner extasen i Lindas hand. De älskar varandra men Linda utnyttjar den veke och alltför snälle Simon, som, bland annat efter en lögn från Lindas sida, så småningom skickas till ett hem för vanartiga barn där han får lära sig mer avancerade kärlekslekar.
Moster Ebba var en glad dam som ofta skrattade och då blev ansiktet alldeles rynkigt och de grå lockarna svajade. Hon och henens man fick aldrig något eget barn så till sist adopterade de en liten pojke av en kvinna som inte kunde försörja sin son. Den lille var glad och lik Ebba till sättet. När han var sju år, blev han överkörd av tåget vid järnvägen. Det hade nog funnits en hel del sorg och smärta i hennes liv, men det märkte jag aldrig av som barn och när jag blev vuxen, var hon död sedan några år tillbaka.
Vårhimlen sprakar men jorden är fortfarande livlös, den dag som Linda Ståhl föds. Hennes far vill på intet sätt fästa sig vid jordiska tillgångar så Linda får enkel uppväxt och isoleras från de övriga barnen i byn. I köket har fru Ståhl klistrat upp tidningspapper på väggen, eftersom tapeter inte gillas av maken. Under åren som går, läser Linda, och så småningom även hennes vän Simon, gång på gång artiklar och reklamnotiser.
Det är som vanligt en kärv, Västerbottnisk miljö som skildras; vacker och ödslig, enkel och primitiv. Familjerna i byn har det dock relativt bra ställt och äger själva sina gårdar. Om man redan läst Bära mistel, uppfattar man nog Linda Ståhl på ett annat sätt; hennes uppoffrande kärlek gentemot Björn Ceder finns hela tiden i tankarna.
Här i den norra av de två nordligt belägna bottnarna, väntar man nu på att solen skall gå upp. Jag har satt på mockabryggaren och tänt brasorna. Radion spelar tråkig P3-pop eftersom uttagen är för få för att räcka även till grammofonen (där Teddy Wilson-plattorna ligger på kö), om jag skall ha både dator och läslampa inkopplade. I farstun står julgranen och tinar i väntan på nya kläder, på julstassen.
Lyssna på Blues i C sharp minor med Teddy Wilsons orkester och tänk er Linda Ståhl ute på vägarna, på jakt efter Byanden:
Det är en matt dager som sakta drar sig undan och lämnar byn i ett svagt, av månen upplyst snölandskap. Överallt ligger snön djup och på sina ställen tornar snövallar upp sig. Klockan har precis slagit två och det är den 22:a december.
Jag har eldat brasor i kakelugnarna, huggit en gran, polaroidfotograferat och tagit mig en sparktur till en grannfru som uppnått hög ålder och som bjöd på både lussebullar och anisbröd. Eftersom hon är så gammal, bakar hon inte längre, vilket betyder att endast 3 av de 6 sorterna på fatet var hembakta. Den generationen överdriver ofta åt ett annat håll än vi unga tenderar att göra.
Bredvid mig ligger Lidmans Regnspiran, Almqvists Drottningens juvelsmycke och en biografi över Torgny Segerstedt författad av dottern hans. Det är tydligt, att jag planerar att läsa en del under helgen. Regnspiran har jag väntat på alltsedan jag läste Bära mistel och fattade intresse för den speciella Linda Ståhl, vars tidigare upplevelser skildras i denna inledande volym.
Det var en stressig och något uttjatad storstad jag lämnade bakom mig igår kväll, när jag klev på tåget på Stockholms central. Skönt var det, att sätta sig i vagnen och efter några timmar mötas av kyligare luft i ett snöinklätt landskap där mörkret blev allt ogenomträngligare. Och vackert var det på morgonen när jag anlände landsortsstationen som helt badade i snö och rimfrost och endast ett par minusgrader.
Jag praktiskt taget snubblade över ett synnerligen märkligt människoöde häromdagen: Lotten von Kraemers. Född 1828 i Uppsala och dotter till landshövding Robert von Kraemer tillbringade hon sin uppväxt i det vittra Uppsala, vars sällskapsliv dominerades av Geijers, Malla Silfverstolpes och mor och dotter Knös salonger. Till skillnad från de flesta i denna krets var Lotten redan som liten flicka en stark kämpe för kvinnosaken, ett kall som följde henne livet ut.
Under 1900-talets tidigare år var den åldrade Lotten mest känd som en excentrisk gammal dam som bebodde Villagatan 14; klädd i gamla slitna spetsar blev hon ett av Östermalm mest välkända original. Många var de böcker om hon för egna pengar lät trycka i påkostade band, men som nästan ingen köpte. Hennes sista vilja, som samtidigt får betraktas som en sista chans till revansch, var den donation som hon vid sin bortgång ämnade göra för stiftandet av Samfundet de nio.
Lotten, som saknade bröstarvingar, hade på känn att det skulle bli bråk om hennes sista vilja och lät därför två doktorer undersöka henne under en längre tid för att få svart på vitt att hon var vid sina sinnens fulla bruk. Trots detta var det en stor skara syskonbarn och svågrar som överklagade hennes testamente, endast en systerdotter lät bli och hennes namntecknning lät man förfalska för att släkten skulle bli fulltalig i sitt yrkande.
Efter mycket bråk, och trots en hel del fuffens, blev stiftelsen, precis som Lotten önskat, en institution i den svenska litterära världen, vid sidan av Svenska akademin. Läs mer om Lotten och hennes gärning här. Det är ett mycket märkligt människoöde som rullas upp om ni läser de texter som finns under menyn Lotten von Kraemer – ett liv präglat av en olycklig kärlek och en orubblig tro på sig själv.
Turkiske ministern, Pascha Cerif, lät vid sekelsiften inreda sig ett hem på Kommendörsgatan 32 i Stockholm och det var då rakt inte fråga om något knussel när det kom till förgyllningar och kolonner. En och annan exotisk palm har också smugit sig in framför fönstren. Sittmöblerna ser ut att en blandning mellan orientalisk och gustaviansk stil vilket inte alls tar sig oävent ut.
Min personliga favorit är annars dekorationen på kakelugnens topp. Helt underbar! Precis så vill jag ha det om jag råkar i bättre omständigheter (måste dock påpeka att kakelugnsmodellen är tämligen standardbetonad med östermalmsmått mätt).
Nuförtiden går hemmen på Kommendörsgatan 32 i en betydligt enklare stil. Se här, en våning till salu. Man får förmoda att Cerifs hem redan från början avvek från standardmallen. Om jag ser rätt på bilderna, som hämtats från Stockholmskällan, verkar hans våning sträcka sig längs med hela fasaden mot Kommendörsgatan (både hans arbetsrum och matsalen längst in i filen på bilden ovan är hörnrum) och då blir det gott om plats för excesser.
Mörka nätter springer Boven och Q-hunden omkring på gatorna för att rensa staden på bokstäver med den nykonstruerade lettrosugen. Som tur är, tar Pim och Påhittiga Johansson upp jakten för att rädda världen från total bokstavsbrist.
Hans Alfredssons bok Varför är det så ont om Q? var en stor favorit hos mig när jag växte upp. Bara en sådan roligt apparat som lettrosugen, fångade lätt mitt intresse. Och en Q-hund som äter Q, hur genialt är inte det? Dessutom var den spännande och något av en kriminalroman och sådana har jag alltid gillat.
En annan favorit var Fröken ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde. Så fort hon lämnades hemma, förvandlades korkmattan till ett hav med fiskar och ensam åkte hon världen runt i sin gungstol. En perfekt bok som stimulerade fantasin och därmed gjorde vardagen mer spännande (vi hade också korkmatta i köket).
För dem som växte upp i Västerbotten, i trakterna av Vindeln, var år 1988 ett år som många vill glömma. Vid kyrkogården i Åmsele miste tre personer livet när de mötte Juha Valjakkala som tidigare under kvällen stulit en av familjen cyklar. Än i denna dag är det inte så populärt att ta upp ämnen i den trakten.
Jag har mycket svårt att tänka mig att det inte blir fler våldsbrott när den mannen försätts på fri fot i februari. Särskilt med tanke på att han så händigt begick brott under sin villkorliga frigivning. Vissserligen relativt lindriga, men inte bådar det gott för framtiden.
Bilden ovan är dock fin med sin tydliga 80-talskänsla och den solida efterkrigsbyggnaden i rött tegel.
En vårvinter behövde vi såga plankor och det gjorde vi hos farbror Nils i grannbyn som låg på andra sidan träsket. De gamla gårdarna i den byn låg alla längs med en liten byaväg som gick ungefär hundra meter upp från strandkanten och kantades av potatis- och bärodlingar. Längst in, där vägen nästan tog slut – den förvandlades sedan till en smal skogsväg – låg en gård och bakom den fanns ett gammalt sågverk i det mindre formatet som drevs av en stor tändkulemotor med ett enormt svänghjul av gjutjärn.
Farbror Nils, som hade stora polisonger och praktiska arbetskläder, demonstrerade den åldersstigna anläggningen som skyddades av ett plåttak. Från motorns svänghjul gick en bred rem till själva såganläggningen som bestod av en sågklinga och diverse attiraljer för att styra stockarna så att resultatet verkligen blev bräder av önskad sort. För att få fart på motorn, gällde det att värma upp tändkulan med en gasbrännare så att den blev rödglödgad. När den osade av hettan, tog man tag i svänghjulet och drog igång motorn som gick på det mesta i oljeväg, även spillolja. Ville det sig illa, baktände motorn och började rotera baklänges.
Det stora svänghjulet roterade långsamt och motorn tuffade på som en gammal motorbåt. Från skorstenen steg en blåsvart strimma mot den kalla och klara himlen, vars solreflexer lekte i snödrivorna som fortfarande stod emot aprilmånadens blidare klimat. En och en fördes stockarna in och sågklingan förvandlade dem alla till plankor av en lämplig dimension. Det lugna och rytmiska dunkandet från motorn, blandades med det vassa ljudet, som uppstod när stockarna klövs.
Efter en timmes arbete, låg resultatet i en prydlig hög som kunde lastas på skogsvagnen, och vi kunde åka tillbaka hem till byn.
Maken till självklar och genomträngande stämma får man leta efter. Det är egentligen inte möjligt att värja sig när Bessie Smith sjunger blues. Ett betyg så gott som något.
Blues hör inte till mina favoritgenres men jag tycker mycket om Bessie Smith Vol.2, ytterligare en utgåva i Columbias serie A hot jazz classics. Naturligtvis hade Bessie det inte lätt och led enormt, vilket verkar vara mer regel än undantag bland den generationens kvinnliga jazz- och bluesvokalister.
Men det är dumt att frossa i hennes olycka, det är bra mycket bättre att lyssna på några av hennes bästa nummer, inspelade i slutet av karriären, när ljudet blivit elektriskt.
Once I lived the life of a millionaire, Spent all my money, I just did not care. Took all my friends out for a good time, Bought bootleg whisky, champagne and wine.
Lyssna på Nobody knows you when you”re down and out:
Under tidigt 1900-tal var August Brunius en av de ledande konstkritikerna och skrev åtskilligt för SvD. Han var också intresserad av teatern och skrev ett antal pjäser som bland annat spelades av Gösta Ekman d.ä. och Lars Hansson. Bland annat skrev han Dalin och drottningen (Olof von Dalin och Lovisa Ulrika) med Ekman i huvudrollen. Den spelades på Svenska teaterns 50-årsjubileum 1925, året innan teaterna brann.
Brunius avled 1926 av en obotlig blodsjukdom. På 50-talet gav Brunius hustru, journalisten Célie Brunius, ut volymen Lyssna till tystnaden där hon skriver om deras liv tillsammans och låter August själv komma till tals genom de dagboksanteckningar som han efterlämnat i svarta och gröna antecknings-böcker.
Det är en mycket fin volym, framförallt älskar jag Célie skildringar av August gamla släktingar och deras första år tillsammans. Det vackert skrivet med ett poetiskt språk som är tilltalande. August egna anteckningar är enklare, antagligen för att de är just dagboksanteckningar, men även dem bör man läsa och möta några av de stora inom kulturlivet på 10-20-talen.
Köp Lyssna till tystnaden på Bokbörsen. Omslaget är försett med en teckning av Nils Dardel, se ovan.
Helt säker är jag inte, men jag tror att det är paret Brunius villa som just nu ligegr ute till färsäljning. Se den här. Det är ett fint hus med en vacker tomt.
Här en bild från en jättelik bilkyrkogård i norra USA. Det är inte få bilar som står här och rostar sönder, företrädesvis underifrån. Eleganta Cadillacs, landsvägskryssare från Chrysler och mängder av muskelbilar från 60-70-talen. På bilden ovan syns en Chrysler från 1957 (jag kan ha fel, men tror det inte).
Det vore minsann något av ett äventyr att traska runt och titta på alla vrak som är på väg att återtas av naturen. En hel de reservdelar verkar det dock gå att plocka fortfarande och kanske finns det någon bil som ännu går att rädda. Kanske en Chrysler från sent 50-tal, för det var en bil med sportiga linjer och fin prestanda, både sett till motorstyrka och väghållning. Jag säger bara The Forward Look.
Se bilderna här och läs mer om bilkyrkogården här.
1946 spelade Charlie Parker in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i spåret Relaxin at the Camarillo).
Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka då inspelningen är en av mina favoriter. Jag råkade ha sönder mitt eget exemplar, men är nu lycklig ägare till ett nytt.
Lyssna på Lover man
och Don”t blame me
Just inspelningarna för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers Dial-inspelningar.
Franska kort och franska kort. De flesta franska kort föreställer damer, men här en fotograf som även ägnat sig åt herrarna! Raymond Voinquel fotograferade många av filmens stjärnor, men ibland slog han sig lös; tog bilen ut på La Campagne för att ägna sig åt det manligt lättklädda.
Bland de dåtida stjärnor som förevigats märks bland andra Jean Cocteau, Jean Marais och Louis Jourdan. Modellen på bilden intill får betraktas som okänd. Fotot är utmärkt; inte minst miljön och den unge mannens stiliga kläder som man får anta är en god representant för dåtidens gatumode.
Läs mer om Raymond Voinquels här. Under avdelningen Photos, finns mer avklädda motiv.
Att ett kortfristigt lån skall klara skivan för General Motors är väl en något optimistisk syn på saken. Samtidigt som man knappast kan tänka sig något mer förvånande än General Motors konkurs, eller snarare kunde tänka sig, den gång det begav sig. Ett av världens största bilföretag och dessutom den koncern som gjort så många roliga bilar genom åren. De amerikanske modellerna, från lågprisbilen Chevrolet till lyxbilen Cadillac och de europeiska med Opel i spetsen.
Jag äger två bilar, som jag ytterst sällan kör, och båda är faktiskt GM-bilar. Opel Kapitänen, den representativa kvalitesbilen från General Motors, är en mycket rolig tyskamerikanare i ett mellanformat som går att jämföra med de amerikanska kompaktbilarna från tidigt 60-tal. Pontiac Grand Prixen, en stretchad mid-size-bil i full-size-format, som är både snabb och bekväm och mycket stilig i sin krämfärgade lackering. Bägge bilarna har sin egen karaktär och är goda representanter från GM:s guldålder.
Idag ingår även SAAB i den stora amerikanska koncernen och även Volvo har fått en amerikansk ägare i form av Ford. En orimlig tanke på 70-talet när Volvos 140- och 240-serier var i nästintill var familjs ägo och bland det mest svenska man kunde tänka sig.
Den klassiska bensindrivna bilens saga är naturligtvis snart all vilket bilindustrin mer eller mindre velat blunda för och då blir det extra motigt med en rejäl lågkonjuktur som kan ta knäcken på än mer solida företag.
Nästa år är det 100 år sedan Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, till på köpet som första kvinna. I år är det Le Clézios tur, men hans böcker har jag inte läst, men däremot den Nobelföreläsning som han höll i Börssalen. Särskilt fin är hans skildring av hur han som barn läser och hur han senare, efter kriget, börjar att skriva.
Lagerlöf var en fena på att berätta, vilket naturligtvis är en förutsättning för att bli författare, och eftersom hon inte värjde för det övernaturliga, kunde hon skriva nästan vad som helst. Det tror jag inte är lika lätt idag, när vetenskapen i allmänhet är vår största gud.
Jag är själv uppvuxen med ett ständigt berättande, då både nya och gamla händelser skildrades detaljrikt och färgsprakande. Åt det är jag förskräckligt glad; det gav must och spänning åt vardagliga händelser och miljöer, dessutom fick fantasien sig en rejäl knuff i rätt riktning.
Men nu är det som sagt år 2008 och just nu är festen i full gång. Följ den här.
När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.
Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.
Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här
Den första text Amelie Posse publicerade var ett porträtt av den på sin tid världberömda franska författaren Colette, vars roman Gigi resulterat i storfilmen med samma namn, där Leslie Caron och Louis Jourdan spelar i huvudrollerna. Colette var under sin livstid mycket omtalad, inte minst för sina kärleksaffärer. Hon levde franskt emellanåt, utan att iakta någon större diskretion.
I Colettes Pariservåning i Palais Royal tronar en svart och en vit bulldog. Överallts syns glasföremål av skiftande fason och i ett av de stora rummen, 14 gånger 3,5 meter, står inte mindre än fem skrivbord. Var man än vänder blicken står blommor, vilda blommor som plockats in. Inte sällan har de plockats vid Colettes primitiva sommarstuga som helt saknar moderna bekvämligheter.
När texten skrivs är Colette 56 år och är sedan några år skild från sin andre man. Ett äktenskap som slutade med skilsmässa och även innebar något så pikant, som en affär med makens son i ett tidigare äktenskap.
Colette berättar om sin föräldrar, visar bilder från ungdomen och längre fram i tiden när hon ägnade sig åt Music-hall. Under en period period dansade hon nämligen lättklädd på Moulin Rouge vilket slutade i en smärre skandal (som möjligtvis förvärrades av det faktum att hon kysste sin dåvarande älskarinna på scenen).
Efter åren på scenen började hon skriva och det var som författare hon blev erkänd och hyllad, även av de tongivande kritikerna. Sina första böcker skrev hon redan som ung mellan 1900-1903, men de publicerades ut i både hennes och hennes förste mans namn och hade i efterhand förbättras av makens penna.
Amelie Posses text finns i sin helhet i volymen Mellan slagen (Natur och kultur 1946).
Kanske kan man kalla henne för Torch singer. Fredesvinda Garcia var iallfall en enorm dam vars huvudsakliga sysselsättning var att tjäna i de välbärgades hem. Varje natt, i slutet av femtiotalet, förvandlades hon till sångaren Freddy och skred långsamt fram till scenen på Havannas nattklubbar, där hon sjöng sina sånger utan tillstymmelse till accompanjemang – något hon ansåg fullkomligt överflödigt.
1960 spelades Freddys första och enda skiva in, La Voz Del Sentimento (Puchito records). Den innehåller, förutom covers på The Man I love och Night and day, verk av kubanska kompositörer. Rösten är makalös och kan egentligen inte beskrivas. Ett år sedan dog Freddy i en hjärtinfarkt och har sedan dess mer eller mindre fallit i glömska. Jag har för mig att albumet aldrig gavs ut, utan att det var Pedro Almod
Ibland är bara det allra bästa gott nog och vad passar då bättre än Stens rosenpäron? Receptet har jag hämtat från Sten Hellbergs svenska kokbok och resultatet är förbannat gott. Inte är det speciellt komplicerat heller.
Börja med att koka en sockerlag i ett par minuter och skala under tiden päronen, halvera dem och ta ur kärnhusen. Lägg dem sedan i lagen tillsammans med rikligt med rosenblad från en rossort med starkt doftande blommor (kronbladen, inte de gröna). Låt koka försiktigt tills dess att päronen är mjuka och häll dem därefter på bruk som förseglas och förvaras kallt.
Den doft strömmar från burken när den öppnas är inte dum. Ätes gärna med vaniljglass.
Jag kan inte föreställa mig att det finns många mexitegelvillor i centrala Stockholm, men en känner jag till och det är Floragatan 2, villan som en gång i tiden var ett överlastat friliggande hus i villastil (nyrenässans?). Villastil förresten, underbart ord.
I huset bodde under ett antal år familjen Holmgren: bröderna Rune och Björn samt en öm och något åldrad moder. Hennes två söner var båda omtalade; Rune var modisten på modet och känd under namnet Hatt-Rune, Björn var premiärdansör på Kungliga Operan. I ett hemma-hos-reportage presenterades familjens fina hem med gammal solid 1890-talscharm (det borde ha varit vid den tiden som villan ombyggdes, för den är 10-20 år äldre). Jag tror inte att våningen var särskilt stor, max 4 rum, men den var vacker med väl tilltagen takhöjd och solida detaljer.
Det är på många sätt beklagligt att så många av de ursprungliga villorna från 1870-80-talen har försvunnit, men minst lika beklagligt är alla ombyggnader i Tengbomsstil, oftast utförda av honom själv. Idag återstår ytterst få som bevarar fasaden från byggnadsåret.
Såhär inför årsskiften är det på sin plats att kora årets man och jag väljer: Carl Malmsten! Män har, tyvärr, en tendens att var gubbiga och trista men Malmsten är sprallig, arg och egensinnig – precis som man skall vara. Och så fint de har det hemma, Carl och hans fru! En sådan miljö ser man inte så ofta idag och det är verkligen synd.
Kanske har det med åldern att göra, men idag tycker jag verkligen att Malmstensmöblerna är väldigt fina, precis som så många andra typer av möbler. Framförallt tycker jag att man bör blanda allt efter behag: praktiska möber, enbart vackra möbler och ärvda möbler. Och som jag brukar säga, när jag får syn på en trist enhetlig modern miljö: vad är det för fel på Empir?
Se Malmstensdokumentären från 1970 och möt en riktigt intressant människa av den sort som det borde finnas fler utav.
Bland pasteller och fula nybyggen, gjorde 90-talets sin entré i de norrländska samhällena. På våren gick jag själv ut gymnasiet och hade precis tagit körkortet och var inte lite upptagen med att vaxa den svarta PV:n med Turtle vax, ett hårdvax som med stor kraft polerades blankt. Efter skoldagens slut, smet jag ibland iväg till badhuset för att bronsa i de svettosande solarium som installerats i några gamla badhytter. Det var spännande.
På hösten blev det en ny skola med människor. Vi programmerade EPROM och raderade koden under starka lampor i ett för ändamålet särskilt inrett rum. Vi hade en lärare som var en smula het. Så småningom började ännu ett krig och Army och lovers fick inte längre heta Army of lovers.
Det var egentligen inget speciellt med den tiden, men det var speciellt att uppleva den just då. Lyssna på Dirty dancing, GBS skildring. Den vackraste skildringen.
Faster Ingeborg var ett speciellt fruntimmer: hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis; taktfast, men inte speciellt melodiskt, hamrade hon på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet, pianot som stod i salen. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande – någon muntergök var hon inte alls. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade, snarare oundvikliga. Däremot var det alltid spännande att göra ett besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.
Lägenheten var en tvårummare med sviktande golv och mycket charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen att man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former, på överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast bar. Smycken var sällsynta, endast vigselringarna prydde hennes fingrar.
Bruno Mathsson byggde ett fint glashus åt sig själv, men han ritade annars mest möbler. En av hans mest kända möbler är liggstolen Pernilla, döpt efter DN-journalisten på bilden ovan, Pernilla Tunberger som bla var matskribent. Hon skrev även ett antal kokböcker, exempelvis Vad skall jag äta för att hålla mig fräsch och vacker. En spännande titel.
Liggstol förresten, vilken lustigt benämning.
På bilden ser vi Tunberger i de gamla Klarakvarteren en snöig dag 1960. Bilden är fin; den sammanbitna minen och det grå vardagslivet i bakgrunden.
