En Top of the pops-krök! Ett framträdande på TOTP från början av 80-talet är nästan alltid något mycket härligt med all energi och färg som praktiskt taget exploderar i TV-rutan.
Här ser vi Billy Idol: Eyes without a face; Kate Bush: Wuthering heights; Visage: Night train; Japan: Quiet life; Yazzo: Nobodys diary; Style Council: Shout to the top.
Här Fogelstadsgruppens mörkögda siren: Honorine Hermelin, med en räv bakom örat. Barndomsvän med Harriet Löwenhjelm och sedemera rektor för Fogelstads folkhögskola, var hon en av seklets tongivande kvinnor. Elisabeth Tamm och Ada Nilsson, båda verksamma i Fogelstadsgruppen, hyste varma känslor för den karismatiska Hermelin som med stor känslighet balanserade den ömtåliga kärlekstriangeln.
Några memoarer skrev Hermelin aldrig och alla brev som skulle ha kunnat ge en intimare inblick i hennes liv brändes. Klart står iallfall att hon var en god pedagog och en lysande talare. I SVTs öppna arkiv kan man hitta godbitar. Här berättar den 85-åriga Honorine Hermelin om sin tid med Fogelstadsgruppens medborgarskola.
Honorine Hermelin är något av en intellektuell Dietrich. Oerhört begåvad och samtidigt elegant androgyn i sin exotiska framtoning. Hennes bakgrund, uppväxten på Ulfåsa och de många och originella släktingarna måste ha satt sina spår. Som barn lekte hon med Löwenhjelm och gick sedan Anna Sandströms lärarinneseminarium, som var en skola med moderna pedagogiska idéer, innan hon träffade Elisabth Tamm och bildade skolan på Fogelstad.
Läs mer om Fogelstad och Honorine Hermelin på Rävjägarn.
När jag växte upp fanns det ytterst få gamla hus i de norrländska städerna. Det mesta hade rivits under 50-60-talen och den bebyggelsen fick sedan ta ordentligt med stryk under 80-90-talen, så nu är det inte mycket kvar. I Luleå har man faktiskt en hel kvartersfasad mot storgatan med hus från olika perioder. Dels är det Ebeneserkyrkan som jag gissar är från tidigt 1900-tal, sedan kommer en affärs och bostadsbyggnad från sent 1800-tal och sist en liknade byggnad från, jag gissar nu, 30-tal.
De två sistnämnda går under namnet Fritz Olsson-husen. Dessa skall nu rivas för att ge utrymme åt en GALLERIA. Man hepnar, som Östermalmstanten sa. Dessbättre har finanskrisen det goda med sig att ingen vill teckna hyreskontrakt just nu, så rivningen har skjutits upp. Men ändå, en galleria i stans mer anrika kvarter. Läs mer i NSD.
Fritz Olsson som varit död i många år, var en av traktens mest framgångsrika affärsmän och ägde den välkända juvelerarrörelsen med samma namn som hade, och har, ett mycket gott renomé. Han hade också förvärvat stora områden mark och var vid sin död mycket förmögen. På det stora hela har han faktiskt ett riktigt gott eftermäle, trots att man får anta att han hade hårda nypor i affärer. Butiken var dock välkänd för att behandla alla kunder lika; oavsett börd och inkomstklass fick man förstklassig service. Och det är något som imponerar.
Damernas värld Man skulle naturligtvis ha hetat Herrarnas värld, något annat är bara trams. Nu är det lätt att tro, att en liten del av den värld som tillhör damerna, reserverats även för herrarna (jag bortser här från fenomenet parmiddag, eller mer tvivelaktiga aktiviteter).
Några som verkligen förstått vilken avgrund som skiljer de två arterna åt, är redaktionen bakom E24 som startat E24 Kvinna. Så lättläst att även er fru kan läsa den, frestas man tänka. Man tycker att det borde finnas ett bättre sätt att arrangera information, fakta och bilder, än efter just denna gamla bepröva och uttjatade de modell.
Klara Johanson skriver (Kritik, Wahlström och Wistrand 1957) så fyndigt om tingens sexualsystem och berättar om den gång hon skulle till att köpa bläckhorn och expediten frågade: Är det till en dam eller en herre? Expediten undslipper sig trött att damers skrivbord är mindre än herrars och därför måste även denna nätta behållare rätta sig därefter. Förvånad betalar Johansson sitt horn och finner till sin verkliga häpnad, att det belopp hon förväntas erlägga, inte är anpassat efter damers snålt tilltagna lön. Man får förmoda att det är E24:s syfte att vidmakthålla denna ordning.
I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.
Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.
Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.
Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.
Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
- Ni tycker visst inte om ämnet?
- Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.
Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.
Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.
Man har varit på Lydmar hotell, det nya hotellet, beläget vid den lilla museiparken invid Nationalmuseum, i en äldre byggnad med svängd fasad som en gång i tiden erbjöd sina hyresgäster pampiga våningar med utmärkt utsikt över bland annat slottet. Namnet på fastigheten var den gången Edelstamska huset. I ett nummer av Svenska hem i ord och i bilder presenterades en åldrad gentleman, Victor Stokirk, som hade sitt hem i fastigheten.
Men nu är det som sagt hotell i modern stil, ljust och fräscht. Fasaden är nyrenoverad och utrustad med klumpiga treglasfönster i instickskarmar. I nedre foajén står två hiskeligt fula fåtöljer och en soffa i något som svagt påminner om Karl Johansstil. En trappa upp brer en mer kontemporär lyx ut sig; pösiga soffor, påkostade toaletter och trevlig personal. Gästerna, som i strid ström marscherar in mot matsalen och den väntande brunchen, är snygga och mycket renskrubbade (undrar om de gjorde vad man tror att de gjorde kvällen innan). Överlag kan man alls inte klaga, det mesta är här oklanderligt. Jag är en smula tilltalad av denna sorts lyx; även om den verkligen är en smula småtråkig har den något av borgerlighetens diskreta charm.
Jag var ansatt och hemskt trött, men fick mig en americano på dubbel espresso, föredömligt serverad med det heta vattnet i en kanna bredvid. Det tackar jag för. I högtalarna ljöd bland annat David Bowie, men den mest lämpliga av all hotellobbymusik lös med sin frånvaro, Travlin light med Billie Holiday:
En mer bortglömd europeisk vardagsbil än Ford Taunus får man leta efter. Volvo, Opel och Saab ser man med jämna mellanrum, men ytterst sällan en Taunus från 60-talet. Här en 17M eller kanske är det en 20M (skillanden var 4- eller 6-cylindrig V-motor) som visar vilken trevlig USA-inspirerad bil Taunusen en gång var. Tyskamerikanare, brukar jag kalla dessa korsningar mellan europeisk måttfullhet och amerikansk vräkighet.
Naturligtvis har Taunusen en fin inredning med både krom och galon och i vissa fall även rattväxel på amerikanskt manér. Jag gillar faktiskt det arrangemanget, iallfall om motorn är stark och växellådan bara har tre växlar (tvåan och trean är då sammanslagna till en utväxling däremellan). Man känner sig inte lite speciell, när man åker omkring i trafiken med ena handen på ratten och den andra lätt vilandes på en växelspak som påminner om ett rejält tilltaget blinkersreglade. och så praktiskt sen, om man har helsoffa fram, för då kan man sitta tre där framme.
Här en lustig tysk film om Ford Taunus, bilen som tydligen kan köras av damer om så krävs.
En trippelexponerinmg av Askrikegatan i vinterskrud, första snön den 21:a november; vackert och tyst som i kyrkan. Första snön är alltid en källa till glädje. Inte bara det: ut med alla mattor i snön och skrapa dem rena i det mjuka, vita. De blir som nya och får färgen åter.
Vinter 59/60 fotograferade Lennart Edlind Klaras kvinnor för ett reportage i VJ. Det är fantastiska bilder och framförallt porträttet av Olga Lanner i hennes vackra ateljé. Här lever Lanner med sina duvor, kattor och ett vildsvin i en miljö som inte liknar något annat. Ett tebord står dukat och har så gjort sedan kunden väntades på besök någongång under 30-talet, men aldrig kom. Jag kan inte tänka mig en mer fantasieggande konstnärsateljé.
Tänk, när stormen tjöt i den dragiga våningen och kylan trängde in i de stora rummen. Fågelvingars sus, skulpturer och draperier. Och mitt i allt detta den gamla konstnären vars stela fingrar omöjliggör fortsatt arbete.
Jag har letat information om Olga Lanner och fått reda på att hon var målare, konsthantverkare och skulptör. Hon gjorde bland annat en springbrunn som stod på Bäckahästen på Hamngatan 2 (invid Hallwyllska) samt åtskilligt annat åt företag och institutioner. Idag är hon praktiskt taget bortglömd.
Året därpå, 1961, dog Lanner och han därför aldrig uppleva Klaras slutliga skövling. JAg har ett minne av att jag läst om henne och andra original i en bok om de udda existenser som levde i dessa kvarter. Titeln är dock som bortblåst.
Jag fotograferade Karlaplan åt Narvavägen, Karlavägen och Östermalmsgatan till, på en och samma bild. Det blev fint på det där diffusa, oklara viset. De bleka färgerna och det blå som kommer så bra till sin rätt när naturen är klädd i vinterskrud.
Jag fotograferade Karlaplan åt Narvavägen, Karlavägen och
Som bekant blir det inte alltid snyggt, men här ett strålande exempel: fastigheten på Wittstocksgatan ser efter en grundlig reparation ut precis som på bilden, bara med den skillnaden att allt numera är uppmålat och i prima skick. Föredömligt!
Stockholms Stadsmuseum har tagit sig själva i kragen och presenterar nu en praktisk guide till hur man gör det snyggt. Resultatet hittar ni här.
Som bekant kryllar det av fina hus som är mer eller mindre vandaliserade med det finns bara ett fåtal som är så fina att man nästan blir stum. Förhoppningsvis blir det vad det lider ändring på det.
Och så har vi skräckexemplet: Furusundsgatan 10, som ägs av Brandkontoret. SvD skrev om planerna för ett år sedan och nu har de satt igång. I förrgår låg en trava med lägenhetsytterdörrar i VALNÖT utanför porten. På varje våningsplan är väggarna boaserade med ädelträ och lägenhetsdörrarna, som är i samma träslag, är liksom infällda i väggen. Endast dörrhandtagen sticker ut från de släta träväggarna. Det hela är mycket tjusigt. Men nu skall det bli säkerhetsdörr och fullt. Det kallas standardhöjning och då kan man höja hyran. Vill man klaga, skickar man ett mail till info@brandkontoret.se.
Det stora problemet är att för att höja standarden, måste man byta ut det som är gammalt. Att renovera något som är av högre kvalité är inte standardhöjande. En lagändring är på sin plats; en hyreshöjning borde rimligtvis vara befogad även vid en omsorgsfull och varsam renovering.
Och, har ni tänkt på att när bostadsrättningsföreningarna genomför stambyte, gör de aldrig någonting åt existerande kök, det skulle bli för dyrt. Men när hyresfastigheter stambyts, går köksinredningen oftast inte att spara, för det blir för dyrbart. Människor med sinne för logik, inser att här ligger det en hund begraven.
Kanske är det dags ta itu med hårdhandskarna och lära av Lysistrate; tvärvända i porten, om man råkar gå hem med någon som felaktigt renoverat sig hus.
Jag gjorde något av ett fynd i mitt skivbibliotek häromdagen. En lp som jag knappt lyssnat på och egentligen inte gillar hade iallfall ett formidabelt spår. Det är en fin version av As time goes by som ligger på Barbara Streisands The third album från 1963 (Columbia CS 8954).
Det är tre arrangörer som är inblandade i denna påkostade studioproduktion och just As time goes by ligger Ray Ellis bakom. Ellis gjorde en gång i tiden Ellis in Wonderland vilket fick Billie Holiday att välja honom när hon 1958 skulle spela in en lp som blev Lady in satin, en mycket lyckad skiva.
As time goes by är snygg och nästintill monumental i sitt stereoarrangemang och en god representant för vad man då kunde åstadkomma och som jag måste hävda fortfarande står sig. Precis som på Lady in satin finns här både jazztrumpet och stråkar. Youtubeklippet går inte att jämföra med studioinspelningen. Texten skall vi bara inte tala om, den är fin den.
It”s still the same old story
A fight for love and glory
A case of do or die.
The world will always welcome lovers
As time goes by.
Birgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv är en rolig tant. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
- Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
- Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.
Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det är främst divan Karajan som inte kan med.
Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.
Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.
Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på skivan Birgit Nilsson sings german opera? Inte mycket.
Och nu har Birgit Nilsson instiftat ett pris på en miljon dollar, vilket verkligen inte är småpotatis. Och detta gigantiska pris har hon hemlighållit i nästan 3 år. Dessutom har första pristagaren utsetts av henne själv! Läs mer på SvD och på Birgit Nilsson Prize.
Bridesheadinspirerade Long hot summer, en video som vem som helst kan njuta av en kall höstdag när kylan är på väg att på allvar svepa in. Bridesheadsommar, nästan lika fint som en Glesbygdssommar; att rulla fram på en smal väg när solen gassar och bilradion är avstängd, motorn spinner och gruset knastrar under bilringarna. Kläderna klibbar mot den varma galonen och det doftar av grus, grönska och varm hud.
Men nu är det som sagt snart vinter på allvar, vilket innebär att det är dags att tända en brasa och att förskansa sig i en välstoppad soffa med något värmande på skivspelaren, eller Bridesheadboxen i DVD:n. Det är bara att välja. Själv har jag unnat mig Mai Zetterlings Flickorna och Ekmans Flicka och hyacinter som jag tidigare bara haft på DVD.
Och titta nu på Style Council och deras förföriska sommarvideo.
Det är tydligt att det idag saknas en verkligt kunnig och korrumperad privatdeckare, som vant och rutinerat skulle ta tag i IPRED-eländet och låta invånarna leva vidare i ostörd välmåga. Men i de skumma Östermalmskvarteren finns Ben Powers, den med något töjbart samvete försedde agenten, som hjälper samhällets toppskikt när de av misstag, eller av genuin illvilja, råkat begå ett större brott. Ben Powers är som mannen med största sannolikhet tvingat Telia att sälja sex om det hade inneburit att han fått några kronor över till fler Aviations eller Dry Martinis. Han har ingen skam i kroppen.
Harriet Eijderdun sitter i sitt modernt inredda kontor vid Strandvägen och studerar korrekturet till nästa nummer av Veckans kärleksaffärer. Nu skall han få Verner von Stencroona, den lilla slampan, myser Harriet. Inte nog med att han bedrar sin fru, har har dessutom upprepade gånger nobbat hennes inviter på senare tid. Dessbättre har hans paranta fru tagits på bar gärning, så att säga med munnen full, på en bättre tillställning. Den guldfärgade telefonen på det blanka skrivbordet ger ifrån sig en dämpad signal.
- Harriet, det är Ben. Bered dig på en chock, din gamle älskare Verner von Stencrona är mördad. Vivi-Ann ringde precis. Hembiträdet fann honom i serveringsrummet när hon skulle göra i ordning frukosten.
- Så förfärligt. Jag sitter här med korrekturet till nya numret där jag fullkomligt tar hedern den lilla nippertippan Vivi-Ann. Nu får detta lilla guldkorn vänta några veckor.
- Jag måste åka ner till Valhallavägen nu, Harriet, men jag håller dig informerad.
Läs fortsättningen på Ben Powers och Veckans kärleksaffärer samt en handfull minst lika spännande kriminalnoveller.
På kyrkogårdsområdet vid Adolf Fredriks kyrka, precis där Kammakargatan stryker förbi, ligger ett gammalt hus som härstammar från 1600-talet. Där, hos sina morföräldrar, bodde Anders de Wahl upp i slutet av 1870-talet och början av 80-talet.
Boken Mormor och morfar är en barndomsskildring där de Wahl berättar om sina barnaår på kyrkogården. En fin bok, välskriven och intressant. Han hade onekligen minne för detaljer och förmågan att skildra dem och därmed fånga läsaren.
De Wahls mor, som var vid teatern, blev tidigt änka och eftersom hon ofta var på turné eller engagerad på annan ort, föll det sig naturligt att hennes två söner fick sitt hem hos föräldrarna. Ett enkelt, men välordnat hem var vad det var. Morfadern var vaktmästare i kyrkan och ständigt sysselsatt med dessa sysslor. Mormodern skötte hemmet det två dottersönerna som hen verkligen höll av.
Anders de Wahl gick som bekant även han till teatern och blev ett stort namn. Idag är han kanske mest känd för att ha läst Ring, klocka ring i radion under många år. Han levde under många år på 4 trappor i huset Strandvägen 25 och dog 1956. Titta upp mot balkongen nästa gång ni Strandvägsflanerar och sänd honom en tanke. Boken hittar ni säkert på Bokbörsen för en billig penning.
Och apropå ingenting: DN har lagt upp en av de pampigaste YouTubeklipp jag vet. Sjukt vackert är det, trots sammanhanget, och texten kan man tolka lite som man vill och det tycker jag man skall unna sig att göra. Det handlar ju trots allt om kärlek.
Om man nu inte får Månskenspromenera, tycker jag att man kan unna sig att drömma lite under en av stjärnor smyckad mörk och kall hösthimmel; sitta vid brasan och titta ut på de avlövade träden eller promenera hemåt på en öde Karlaväg där enstaka lampor glimmar i de villor som numera förvandlats till ambassader.
Jag promenerade hem en mörk kväll. Det var alls inte sent och jag var på väg hem från jobbet. Pang, sa det: där var en stolpe tillhörande en varningsskylt som jag helt hade missat. Jag är nämligen för tillfället tämligen indisponerad å ögats vägnar och det har sina avigsidor nu när mörkret har kommit.
The song a robin sings,
Through years of endless springs,
The murmur of a brook at eventide,
That ripples by a nook where two lovers hide.
Såhär på höstkanten är man glad att man inte slarvat med veden, under förutsättning att man inte har slarvat med veden. Lämpligtvis hugger man ner träden på vårvintern och kapar och klyver sedan sin ved innan det blir för varmt. Sedan gäller det bara att ha tålamod, för inget brinner så bra som ved som fått torka över ett år, dvs vårens ved används först nästföljande höst.
Min morfars far, var mycket intresserad av ved. Han hade för vana att alltid kontrollera vedförråden hos dem han besökte. Var där oreda, var det ett tecken på att familjen inte var vad den borde; var där ordning och reda kunde han sluta sig till att det var en familj som vilade på en solid grund. En sätt att gradera bondeklassen, som vad jag vet, inte fått någon vidare spridning.
I min hemby hade farbror Ivar den mest välskötta vedtraven av alla. Vedträna var fint kluvna och han valde ofta att trava sina högar runda. Det var först när han blivit allvarligt sjuk, som ordningen avtog. Men det var en orsak så god som någon, att slarva med vedförrådet.
Nyfiken, tutade jag iväg till Allmänna galleriet för att se vad som blev resultatet av när GBS lät sig fotograferas med stor hund och smärre popstjärna.
Kvällens huvudtema var, bortsett från bilderna som var utströdda lite här och där i lokalen, en frågesport vars första pris var en resa i PSL-bussen till, håll i er nu: Göteborg! Tre personer i lokalen kände sig tveksamma till den resan, övriga reflekterade inte ens på något så befängt som en gratis Göteborgstripp och föredrog istället snask eller en DVD.
Jag noterade också att (fortfarande!) verkar det skvatt omöjligt för män att lämna hemmet utan att omsorgsfullt ha låtit låta bli att raka sig. Det är märkligt, att alla alltid skall se likadana ut (även om en viss varians naturligtvis tillåts, om den håller sig inom toleransen). Det är något sorts IKEA-beteende transponerat till den fräsiga media- och mingeleliten.
Jag fick iallfall med mig en kopia på GBS-bilden som hängde på en pelare och gick att lossa. Den ligger nu i hemmet under den falska äkta mattan för att bli verkligt slät efter hemtransporten.
Nu skall det i ärlighetens namn erkännas att detta inte är en DeSoto Golden Adventure, utan en vanlig DeSoto Adventure. Det råder brist på den ädla varan. Adventurern var DeSotos svar på Chrysler 300, den prestigelyxsportbil som lanserades som årsmodell 1955 och som åren 1960-61 var en av de mest linjesköna amerikanska bilar som någonsin byggts.
Golden Adventure var som namnet antyder guldfärgad och byggdes i en limiterad upplaga under några år. Limiterade upplagor är inget nytt, det har alltid varit populärt. Lincoln lät en gång på 70-talet världsberömda designers ta fram inredningspaket till sin prestigebil. Bland de medverkande fanns Pucci och Bill Blass. Här har vi ett annat exempel: Cartier edition. Cars-on-line är för överigt en lätt vanebildande webbplats.
Åter till DeSoton. Den var en av Chryslerkoncernens (Chrysler var ett märke i denna koncern) mer påkostade märken. I botten fanns Plymouth, följd av Dodge. I toppen Chrysler och Imperial. Däremellen DeSoto. Konkurrenter bland andra amerkanska märken var bla Mercury, Oldsmobile och Buick. Chryslerkoncernens bilar blev i slutet av 50-talet kända för sina utomordentliga vägenskaper, bla tack vara den nya torsionsfjädring som lanserades på 1957 års modeller. Formgivningen var det heller inget fel på, framförallt inte de större karossernas, de som användes av DeSoto och Chrysler. Redan på 1955 års modeller hade Virgil Exners Forward Look introducerats och sedan successivt förädlats.
När DeSoto lades ner i början av 60-talet försvann naturligtvis Adventure-modellen. Men nog är det ett fint namn alltid och jag skulle bra gärna köra en Golden Adventure någon gång i mitt liv.
En gång för mycket länge sedan satt jag och kladdade på jobbet, i brist på mer brådskande arbetsuppgifter. Jag illustrerade och jag totade ihop små poem.
Every night below the stars,
i”m the chic garcon from Mars.
Stylish parties everywhere,
mabye here, and mabye there.
Drinking nothing but champagne,
oh très chic and so insane.
Resultatet av mina ansträngningar blev remarkabelt och liknande inget annat. Därmed inte sagt att det höll speciellt hög klass, men de är fortfarande lustiga, så här tio år efteråt. Det första poemet bör läsas som om det vore The scarlet pimpernel. Nummer två saknar känd förlaga.
Keep searching the pleasures,
the pleasures d”amour,
you find in the night time
on the night clubbing tour.
The models, the writers
the models of sin
the all look so sexy
with their pale colored skin
Jag misstänker, att jag precis läst om Stephen Tennant och att det var den höst när jag valt att anamma French flyer-looken (kort brun skinnjacka och basker!).
Äntligen har jag skaffat mig en stor och rejäl tavla, en Edvard Bergh från 1876. Tyvärr är den en billig kopia, men ramen är fin och den kostade bara 100 kronor. Knappast något är så prisbilligt som konst som inte går att sälja på Bukowskis. För en spottstyver kan man köpa sig en samling trevliga motiv som verkligen pryder hemmet.
Min Berghtavla är visserligen inte den vackraste av tavlor, men den signalerar en solid kälkborgerlighet som faktiskt är rätt trivsam. Och en guldram är ALDRIG fel, precis som guldkant är ett måste på en bättre servis.
Apropå ramar så är inget så svårt som att köpa en snygg ram. Allt, jag säger allt, är fruktansvärt fult. Skall man hitta något godtagbart får man i princip köpa gamla tavlor bara för att komma åt ramen. En god vän gjorde precis det, köpte gamla tavlor, men det slutade med att han hängde upp dem som de var, istället för att rama in vad han egentligen tänkt rama in.
Jag har sett Bonjour Sagan, filmen om Francoise Sagans liv. Förutom att ha läst tre av hennes böcker, visste jag inte mycket mer om henne än att hon gärna körde sportbilar och levde tämligen okonventionellt. I början av filmen irriterade jag mig på att filmen gick för fort fram och att skildringen var alltför ytlig, men efter en halvtimme var jag helt fast och när filmen var slut var jag mer gripen än jag varit på många år. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem.
Det är en märklig film, ty det är mycket litet som skildras utförligt och förklaras. Hela hennes liv passerar i revy och framförallt hennes väninna (hon levde franskt), Peggy Roche, skildras som något av en karikatyr av en modemänniska. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde bli så tagen, för på ett sätt har filmen verkligen brister, fast det är å andra sidan mer konventionella brister och Sagan var okonventionell och det är synnerligen dumt att stirra sig blind på vad konvenansen kräver.
Jag tror också att jag till viss del blev gripen av hennes sätt att leva som. Vad det gällde alkohol och droger finns det inte mycket att rekommendera, men det var mycket annat som jag tyckte om. I sitt hem samlade hon alla som hon gillade, älskare, älskarinnor och äkta man (med älskare) och hon hade alltid svårt för att anpassa sig till det av normer så hårt styrda samhället. Kompromisslös och egoistisk var hon nog till stor del, men där fanns också mycket bra.
Recensionerna är blandade. SvD var tämligen skeptiska, medan DN var övervägande positiva. Hursomhelst, se filmen, om inte annat för att den är verkligt snygg.
Naturligtvis har Sagan figurerat i Vecko-Journalen. Här går det bra att läsa om en intervju som Birgit Tengroth gjorde en gång i tiden.
Dags för en ny tv-nattkrök. Idag blir det inte bara musik, utan också en hel del film.
Pretenders: Don”t get me wrong; Yves Montand: Autumn leaves (från filmen Parigi e sempre Parigi); Rita Hayworth: Put the blame on mame boys; Kenneth Anger: Kustom Kar Kommandos; Alphaville: Forever young; Les Parapluies de Cherbourg.
Magiskt är bara förnamnet när man skall beskriva detta helt underbara klipp. Yves Montand sjunger Les Feuilles Mortes så att hjärtat nästan vill brista. Han ser dessutom så hjärtskärande ledsen ut i början att man bara smälter.
Naturligtvis finns det en engelsk text också, skriven av Johnny Mercer 1949. Den är också fin, men den franska är vackrare; där är saknaden större än några kyssar och en solbränd hand.
| C”est un chanson Qui nous ressemble Toi qui m”aimais Et je t”aimais Nous vivions tous les deux ensemble Tou qui m”aimais Moi qui t”aimais |
The falling leaves Drift by the window The autumn leaves All red and gold I see your lips The summer kisses The sunburned hands I used to hold. |
Lyssna på Edit Piafs version också, eller Nat King Coles.
Detta är en av världens roligaste typ av apparat. En glansig statusmöbel med mängder av spakar och reglage. Dessutom vackert upplyst kvällstid av flertalet lampor. I Tyskland slog man på stort och kombinerade gärna radiogrammofonen med barskåpet (googla musikschank eller musiktruhe). Helt enkelt en nöjesmaskin! Jag har själv en rätt rolig sak, en Grundig med en guldfärgad skivväxlare av modell Perpeetum-Ebner Rex A som på ett snillrikt sätt släpper ned skiva efter skiva på skivtallriken. Här ett YouTube-klipp som visar funktionen.
Fast helst skulle jag nog föredra den modell som ses på bilden ovan med det avancerade rymdklangssystemet, eller Philips sjukt påkostade modell, FX995A, från slutet av 50-talet som fortfarande får anses som rätt så användbar.
Lustigt nog, har en bok precis kommit ut som behandlar denna praktpjäs: Radiogrammofonen. jag har inte läst den, men bara bilderna borde vara tillräckligt för att berättiga till ett inköp-
1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).
Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Och har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.
Och så var Sara Lidman från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne. Och Västerbotten är, som var och en säkert redan vet, det nya svarta.
Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.
Läs mer om Sara Lidman på Rävjägarn.
När man som jag bor i en bättre stadsdel, gör man ideligen fynd i grovsoprumet. En dag hittade jag där en fin persisk – nåja, nästan – matta som fortfarande var inplastad efter besöket på kemtvätten. Den gör sig verkligen under matsalsbordet. Mitt senaste fynd är en fin knallröd Dialog, telefonen som alla hade på 60-70-talet.
Jag har en granne i huset, låt oss kalla honom herr M. Jag misstänker, inte helt utan fog, att han är ägare till Televerkets helt bortglömda modell Monolog, ty nämnde herre lägger aldrig på, han bara pratar och pratar och pratar. Jag vet allt om hans dyrbara bil, dyrbara lägenhet, dyrbara antikviteter och vad han anser om grannens sosse-container (Volvo) och fru G:s gamla skorv (Passat, det var innan hon köpte ny bil).
För att få tyst på herr M, de gånger han begagnar sin Monolog, finns bara ett sätt: man tar sig egen Dialog, promenerar ut i kapprummet, öppnar dörren, ringer på dörrklockan (så det hörs in i luren) och säger Nu ringer det visst på dörren, jag måste ta emot mina gäster. Först då visar det sig att hans telefon möjligen, jag säger möjligen, kan vara av modellen Dialog.
Ny höst, men ständigt aktuella Klara Johanson har alltid något som förtjänas att dammas av och att citeras om och om igen. Här tre tänkvärda stycken
Med en ny bok menar jag naturligtvis allt annat än en modern bok. Det moderna kan ju inte vara verkligt nytt: det är redan så pass gammalt, att det hunnit komma i allmänt bruk, vilket inte befordrar fräschören.
Författaren vet att den sanna kvinnan är ingen naturprodukt utan tillskapad av uppfostringssystem och arrangerade omständigheter samt att denna fabrikation lyckas endast med ett mycket vekt material.
Måste man inte stöna och tandagnissla ibland, när man är född med en växande vantrevnad i sin kropp, i sin samtid och på planeten? Och säger någon, att det är min plikt att göra mig hemmastadd, så svarar jag ett resolut nej, ifall jag över huvud värdigas svara alls på så skamliga förslag.
Bilden på innekonvolutet till Spandau Ballets True måste vara smått klassisk: sportigare kan man knappast vara. Och för att inte tala om hur maffig ljudbilden är på denna skiva.
Även New Order kunde, när så var lämligt, ge illusionen av sport till på köpet i en skivstudio. Här en snygg, men tyvärr allt annat än välljudande, session i studion, men nu är ämnet som sagt modetips. Och det är Blue Monday som framförs.
Nu lider hösten mot sitt slut och snart gör vintern sin entré. Jag älskar vinternätterna; de långa och mörka som utgör ett extra dygn, vid sidan av det ordinarie, det ljusa.
Och november som är ett preludium, en ouvertyr, till vintern med de korta dagarna med det svaga ljuset när man eldar brasa och sitter och skriver under sena nätter när kylan kan förnimmas även inomhus, utan att det för den skull innebär att är kallt i rummet. Det är bara en behaglig känsla som för mig innebär trygghet.
Och när snön sen har lagt sig och det blir jul och det är dags att resa norrut, till hembyn och till Seklernas. Då råder det inget tvivel om att vintern trots allt har sin charm. De bleka midvinterdagar när solen endast är ett litet klot som med nöd och näppe pressar sig upp i höjd med trädtopparna, om vyn är tillräckligt vid, är visserligen korta, men det korta och förgängliga är vackert och det ödsliga ger harmoni och energi.
Vintern och mörkret är också mer spännande, för vad kan väl inte hända när det är mörkt.
Och så lyssnar vi på Rosemary Clooney, som får sällskap av Tony Randall och Tab Hunter, i I”ve Got My Love To Keep Me Warm.
Off with my overcoat, off with my glove
I need no overcoat, i”m burning with love!
My heart”s on fire, the flame grows higher
So i will weather the storm!
Jag saknar nästan ord för detta, det är en ruskigt bra inspelning och även om texten i sig är så otroligt sorglig, är den så kraftfull att man fylls av energi. Jag minns första gången jag hörde den, glömmer det aldrig och jag blir fortfarande lika berörd. Det är tilltalande när man kan hämta kraft ur någonting sorgligt och hemskt, ja, jag tror till och med att det är en av de viktigaste och mest nödvändiga kraftkällorna.
Och Motorcycle emptiness!!! Mästerverk nummer två. Storsdagsromantik med neon, ensamhet och regnvåt asfalt.
Under neon loneliness
motorcycle emptiness
Under neon loneliness
motorcycle emptiness
En afton, strax innan det blev mörkt, promenerade jag genom Norra begravningsplatsen i Solna. Det var mycket vackert, ty löven låt mestadels på marken och skymningen hade börjat falla. På en kulle fanns fler mausoleum än jag kunde räkna. Där tog jag min bild, men eftersom ljuset var så svagt, gav jag upp efter en minuts exponering och gick några dagar senare till Humlegården där jag öppnade slutaren än en gång, på samma polaroidfilmsbild. Resultatet ses ovan. Det är en drömsk bild, tycker jag.
Jazzen upptäckte jag som liten när jag hittade gamla 78-varvsskivor med snygga etiketter; klassisk musik köpte till en början för omslagens skulle, för vad är väl vackrare än Deccas och Mercurys femtiotalsutgåvor? Här intill, en Mercury Living Presence-utgåva.
Märkligt nog, är det just jazz och klassisk musik som har de finaste omslagen; kanske det hade sin orsak i att man ville sälja mer av dessa skivor som inte sålde i lika stora upplagor som populärmusiken, eller så la man helt enkelt ner extra möda på dessa utgåvor eftersom man utgick från att köparna var av de mer kräsna slaget.
Jag är själv så pass snobbigt att jag mest bara köper Decca- och Mercury-skivor och ibland någon tysk av märke Deutsche grammophon och av någon outgrundlig anledning föredrar jag de tidiga utgåvorna som bara fanns i mono.
Här hittar man bla de mest fantastiska av Mercuryomslag (välj 50000-50099-serien). Som ni ser, är monoskivorna mycket finare.
