När jag promenerade hem från Filmhuset vid åttatiden för ett par dagar sedan låg Valhallavägen öde, så när som på sporadiska drivor av löv. Det var dessutom mörkt och jag hade fått se Harriet och Jörn.

Just nu har Cinemateket en kort, alldeles för kort, serie med Jörn Donner-filmer och först ut var En söndag i september med Harriet Andersson och Tommy Berggren. Filmen var en smula märklig och jag förstod den inte riktigt; den var för diffus. Allt för mycket var oklart, men det gav också filmen en viss charm. Dessutom var den snygg och miljöerna var fantastiska: en gammal Östermalmsvåning med skyhögt i tak och en modern förortstvåa som fick en att tänka på hur 60-talet skildrades nere på kontinenten vid samma tidpunkt.

Och vad har inte Harriet Andersson? När hon dansade twist där på nattkröken, inför trötta och förfärade gäster, kunde man notera, och helt kapitulera, inför den spontana energi som hon så utvunget gestaltade. Fantastiskt.

Och så kommer vi till kvällens inledning när Jörn Donner och Harriet Andersson samtalade. Donner med sitt sjungande av finskan påverkade uttal, stapplade fram men Andersson var tämligen opåverkad av årens gång. För mig var det något av ett historiskt ögonblick att se den två tillsammans, livs levande. Den ständigt arge och engagerade Donner från min barndom (när han var VD för Svenska filminstitutet) och Harriet Andersson vars storhet jag precis upptäckt (och som ser föredömligt bra ut för att vara pensionerad sexbomb).

Och bilden ovan: Harry Schein, Harriet och Jörn! De två måste ha varit ett mycket stiligt par.