Fär ett par år sedan dog Francoise Sagan som debuterade med den sensationella Bonjour tristesse 1954. 1959 skrev hon Aimez-vous Brahms? som 1961 blev till film med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins.

Ingrid Bergman tröttnar på sin ständigt otrogne man, Yves, och blir förälskad i den unge Anthony. Man får förmoda att det slutar illa. Jag har visserligen varken läst boken eller sett filmen, men den är ju fransk. Däremot har jag läst några andra Sagan-böcker: Ett moln på min himmel (Bonjour tristesse), Något av ett leende och De underbara molnen. Jag tyckte om dem alla.

Musiken i filmen Aimez-vous Brahms? är fin. Här spelar George Autics orkester:

En dag kom Tantman in på baren för att prata lite. Hon berättade om hur trevligt det var på den tiden när hon var ung och alla hängde på Röda rummet och W6 och framförallt hur trevlig den unge poeten Paul Andersson var. Paul Andersson, som figurerar i Biritta Stenbergs romaner Kärlek i Europa, Spanska trappan och Apelsinmannen och som var en av Metamorfosgruppens poeter.

Paul var väl redan på den tiden rätt begiven på droger och Tantman sa att om man nu skulle vara uppe hela natten, så nog var det bra med ett piller alltid, även om hon inte längre kommer ihåg vad det var för slags. Paul minns hon iallfall för att han var en så varm och mjuk människa, en person som hon verkligen gillade.

På väggen hade jag satt upp ett urklipp med en bild på Paul tagen av Christer Strömholm. Här är han äldre och inte alls lik den unge man som hon en gång träffade i sofforna på Röda rummet. Åren har tagit ut sin rätt; i mitten på 70-talet dog Paul Andersson efter år av tungt missbruk.

Det var ett rätt så varierat klientel som hamnade på Röda rummet om nätterna: journalister, teaterfolk, taxichaufförer och en och annan gatflicka. Trevligt var det dock alltid och alla pratade med alla. Tantman gillar inte gamla sura gubbar och kärringar, hon är mer för ungdomen, så man kan förstå att det här var hennes melodi.

Jag berättade att Birgitta Stenberg har skrivit en hel del om den tiden som var Tantmans och ger henne en lapp med författare och titel (Apelsinmannen). En cigarett senare var hon på väg till biblioteket.

Första gången jag hörde Suedes Animal nitrate: jag hade bilradion på kurvan som jag just då befann mig har etsat sig fast i minnet. De var en fantastisk billåt; det norrländska landskapet som bredde ut sig genom Kapitänens stora panoramaruta var ungefär lika kallt och ödsligt som inledningssekvensen i videon. Jag tror att det var på hösten

Won”t someone give me a gun?
Oh well it”s for my brother
Well he writes the line wrote down my spine
It says “Oh do you believe in love there?

Won”t someone give me more fun?
(and the skin flies all around us)
We kiss in his room to a popular tune
Oh, real drowners

Raderna ovan, från The drowners, är så kraftfulla och innehåller så mycket energi. Jag tyckte att det var så bra och det tycker jag fortfarande. Och hur snyggt är det inte? Det är den sorts estetik som uppskattas av mig.

Jag köpte naturligtvis de fyra första singlarna i de stiliga vinylutgåvorna som gavs ut i 12-tumsformat och har knappt spelat dem, så bra tyckte jag att de var. På en av skivorna, låg My insatible one som Morrisey tämligen omgående gjorde en cover på.

Se också Metal Mickey och So young.

Då och då dimper lockande erbjudanden ner på hallgolvet, men aldrig att de kommer från Skatteverket. Tänka sig om det skulle komma en glansig fyrfärgsfolder som lockar med Skattefritt i tre månader om du anmäler inkomst av tjänst före den första maj eller Jobba i tre månader, skatta för två. Skatteverket hade då blivit service-minded och det vore en nyhet om något, precis som om de på kuverten skulle skriva Vi bjuder på portot.

Lika förvånande vore det om A-kassan erbjöd Karensfritt om du slutar jobba redan i maj eller varför inte Ersättning även första veckan på det nya jobbet. Och något rent sensationellt: En slant även till er fru, om ni förlorar jobbet.

Det är klart att det är en orimlighet, men det vore TREVLIGT om även dessa inrättningar skulle bjuda till. Arbetsförmedligen till exempel, som genast skriver ut en om man dabbar sig, men skiter fullständigt i om de själva gör något fel, de borde verkligen lära sig hur man behandlar sina kunder om de vill behålla dem. Men det behöver de inte.

Ah, vad gör man en småregnig dag om man inte kokar fläsklägg? Faktiskt, det är verkligen helt igenom praktiskt med långkok. Låt säga att man vaknar ansatt, med en sandöken i munnen och någon annans skor på fötterna; går man då in i köket, kokar upp fläskläggen i en kastrull, skummar den och tillsätter kryddorna, kan man sedan med gott samvete ägna sig åt huvudverkstabletter och starkt kaffe i ett par timmar. Sedan har man en rätt som kan avjutas på kvällen eller en annan dag, när man vill ha gäster och maten skall stå på bordet strax efter det man kommit hem från jobbet (OM man förvärvsarbetar).

Jag kan verkligen rekommendera Svensk husmanskost av Tore Wretman. Den finns numera i nytryck på Forum och säljs för en spottstyver på nätet. Originalutgåvan däremot, är något av en dyrgrip. Båda är emellertid vackert illustrerade av Slas.

Trevligt är att Tore ofta citerar riktigt gamla kokboksförfattare som Gustafwa Björklund och Margaretha Nylander. Även om just de recepten ter sig en smula svårfattliga, ger de en historisk återblick till den tid när det svenska köket var mycket begränsat och helt inriktat på självhushållning.

Boken är hursomhelst både intressant och fylld med recept där man tar allt tillvara, och inte endast koncentrerar sig på de bästa bitarna. Bara det en finfin idé, när det gäller att hushålla med resurserna.

För er som inte har för vana att tillbringa sommaren i Västerbotten kommmer bilden här intill kanske som någon av en chock. Vi andra är inte lika förvånade.

Det halmgula håret har en luftig och bångstyrig elegans, de generösa bomullsbyxorna ger svängrum och sörjer dessutom för god luftväxling, den ljust gröna skjortan är uppkavlad till armvecket. Sist men inte minst komemr sommarens accessoar nr 1: lien!

I bakgrunden skymtar förra sommarens största modehändelse: höstacken, en gammal klassiker som fick ett ordentligt uppsving när norrland som av en händelse blev det nya svarta.

Bilden är hämtad från Tora Bonniers artikel om livet på landsbygden (Vecko-Journalen 1945). Då jag hade turen att fynda tre tjocka inbundna samlingsvolymer känner jag mig nu mer än nöjd.

Förra sommaren åkte jag igenom en gammalt samhälle, på väg från Värmland upp till Dalarna, och passerade då resterna av Tidafors väv och trikå. Anläggningen ligger naturskönt belägen vid ett vattendrag i en liten dalsänka. Där var mycket vackert och mycket stillsamt. I den enda byggnad som var i någorlunda gott skick, var en loppmarknad inhyst. De övriga byggnaderna präglades av ett starkt förfall.

Det var med viss andakt som vi steg in i den övergivna byggnaden som under efterkrigstiden moderniserats och försetts med eternitplattor. Dörren var olåst och nyfikenheten stor. Inne i den vackra fabrikslokalen där pressbord och stickmaskiner fortfarande fanns kvar, var förödelsen stor och endast en Hänt i Veckan från 1987 med bilder på Jannike Björling, antydde att det fanns viss verksamhet i lokalerna på den tiden. I övrigt tydde mycket på att 70-talet varit den tid när man gjort tappra försök att rycka upp verksamheten ur den svacka som den svenska textilindustrin hamnat i.

Maskinerna hade till viss del monterats ned, men objudna besökare hade ställt till stor oreda genom att slita fram apparaterna ut sitt ide.

Pressbordet var en stilig anläggning som säkerligen kostat en slant att köpa in. Tidens tand och fukt hade förstört de vitala delarna som nu rostat.

Ett stort förråd av pärmar fyllda med prov på olika sorters trikå, fanns fortfarande kvar. De var vackra och välarbetade smakprov i många fina färger.

Här lokalen i sin helhet. Det är högt i tak och fönstren är småspröjsade, vilket indikerar att anläggningen skulle kunna vara från 10-talet.

Detta var inte den enda byggnaden på området. Helt förfallna tegellängor och trähus fanns i anslutning. Ett stycke kulturhistoria som säkert snart är borta. Det är sorgligt, men helt naturligt, att storhetstider kommer och går. Många av de samhällen som växter fram under 1900-talet, var kopplade till industrier och när så den stora vågen av nedläggningar och rationaliseringar kom, återstod inte mycket annat för dessa orter än att invänta den slutliga insomnandet-

Som bekant, är de flesta nytillverkade kök både fula, opraktiska och av sämre kvalité jämförd med äldre tiders standardkök. Det var i slutet av 60-talet som rationaliseringar gjorde att hantverket fick stryka på foten. Den sk spånplattan blev med tiden den huvudsakliga beståndsdelen i både stomme och luckor.

En annan modern styggelse är diskbänken med bara en ho. Den har den lilla olägenheten att har man väl tappat upp diskvattnet, får man springa in på toaletten om man vill hälla ut slaskvatten från något ännu odiskat kärl. Än värre är det om hon är nedsänkt i en träskiva, eller någon form av laminat. Då får man bereda sig på att med jämna rum byta skivan. Tacka vet jag rostfritt och gärna den sortens bänk, där det rostfria dras över väggen och ersätter kaklet. Snyggt och väldigt praktiskt.

Mitt i allt elände fann jag APPARAT-köket. Ett nytillverkat kök i massivt trä med praktiska moduler och snygg form. Luckorna är överfalsade vilket är både snyggt och påkostat. Den enda nackdel jag kan se, är den att luckorna är gjorda i massiv MDF-board och därför saknar den kant av trä som bör tjäna som extra stöd åt den överfalsade kanten. (I en äldre konstruktion, vilar luckans yttre MDF-skiva, på ett ramvrek av trä som förhindrar att den överfalsade kanten skadas vid större slitage)

Man får hoppas att satsningen lyckas och att folk i allmänhet upptäcker det praktiska i att köpa ett kök som står sig uner lång tid.

Och det viktigaste av allt: glöm inte att ett kök skall ha en dörr. Så att man kan stänga in både sig själv och disken när så är lämpligt.

Bilden ovan föreställer inte ett APPARAT-kök, utan är ett snarlikt från 1951 som är så pass påkostad att skafferiets insida är klädd med marmor!.

Passionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.

Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra var det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.

Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.

Jag har precis börjat på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) och kan inte lägga volymen ifrån mig. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.

Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.

Jag ber att få återkomma till ämnet, när jag avverkat några hundra sidor; nu stundar den franska revolutionen och snart är det dags att avhandla de Staëls litterära arbeten.

En hel del har ändrats på senare år, bland annat ser man helt annorlunda på begreppet användarvänlighet. Min mor tutar runt i en tämligen stor Merdedes med på tok för få hästkrafter. Att köra bilen är i sig ingen konst, men att veta vad alla knapparna på instrumentbrädan fyller för funktion, är i princip helt omöjligt, då minsta ansats till text saknas.

Jag läste en biltest från sent 50-tal där en liknande Merdecesvagn bedömdes. Även den man som gjorde testen, noterade knapparnas anonymitet, men konstaterade bara: kan man inte lära sig de olika reglagens funktion, förtjänar man inte att köra Mercedes. Ah, så enkelt var det!

Apropå biltidningar så blev det på 50-talet vanligt att infoga fruns syn på bilen. En fru föredrog alltid att bilen var lättstyrd, hade tvättbart innertak och att inredningen var piffigt färgglad. Detta till skillnad från mannen som premierade hästkrafter, avancerade tekniska lösningar och goda vägegenskaper. Jag tänker då osökt på alla de fattiga människor som föredrar små och trånga lägenheter i norrläge. Förmodligen var det likadant med fruarna: de visste vad de hade att rätta sig efter.

Länge har jag gått och väntat på Tristan och Isolde i den klassiska och prisbelönta inspelningen från Bayreuth 1966 med Birgit Nilsson och Karl Böhm som dirigent. Förra veckan fann jag den äntligen för en billig penning.

Wagners opera handlar om Tristan och Isolde som av misstag råkar dricka kärleksdryck. Som ni säkert förstår, blir kärleken ödesdiger.

Det allra bästa med hela operan är dock musiken och framförallt då ouvertyren till första akten. Den är både suggestiv och oändligt vacker och man förstår redan då hur det kommer att sluta. Klassisk musik kan verkligen framkalla samma känslor som mer nutida populärmusik, vilket naturligtvis är självklart, men likväl kan det komma som en överraskning för novisen.

Och som grädde på moset läser jag just nu La Nilsson, hennes självbiografi som är mycket underhållande.

På sista tiden har det gått helt överstyr: nu skall kreti och pleti förvandla sina våningar till hela oceaner av matosdoftande livsstilsytor. Ovan ser vi ett rysligt exempel; det är firman Notar som tagit fram det fiffiga ombyggnadsförslaget som innebär att en kokvrå monterats i vardagsrummets inre del, precis vid den öppna spisen. Det kan möjligtvis vara berättigat om man ofta grillar hot dogs och vill ha nära till kylskåpet (där man har cola light i beredskap inför Äntligen hemma eller något annat förskräckligt inredningsprogram), eller om man bara vänder ihop en sallad då och då eftersom köket lik förbannat bara är en accessoar i ett piffigt innerstadshem.

Men för oss som lagar mat och gärna steker och långkokar eller har för vana att ha gäster hemma och inte vill ha vardagsrummet fullt av disk efter middagen är det helt obegripligt. Och tänk om man vill stöka för sig själv i köket? Och hur ordnar man skafferi med friskluftsventil?

Dessutom: PARKETTGOLV i köket!!! Man hepnar, som Östermalmstanten sa.

Det finns faktiskt inget som gör mig så förbannad som sällskapskök i open plan.

Anette Kulleberg har undersökt överklassen (Överklassen i Sverige, Tiden 1974), jag tar mig an medelklassen med hjälp av Harry Martinnsons Nässlorna blomma och lämnar här mitt bidrag.

Av medelklass finns fyra slag:
1. med bildning och piano
2. med bildning men utan piano
3. utan bildning men med piano
4. utan både bildning och piano
Familjen ovan tillhör med största sannolikhet grupp 1.

Det är inte svårare än så.

Man har varit på Cinemateket och sett finsk sexfilm från 1967 med en avklädd och ständigt rökande Jörn Donner (se bilden!) som spelade Juha Holm, reklamman på ett kylskåpsföretag, som bedrog sin piffiga fru med en 19-årig kontorist. En smula banalt, men filmen hade sina poänger, främst rent estetiska.

Finsk långfilm är ingen dussinvara i Sverige och här fick man dessutom i sig en rejäl dos 60-tal med både spritindränkt firmafestande och det karga landskap som Jörns svarta Volvo 140 åkte runt i. Tilläggas bör också att man ofta skrattade, vilket inte alltid var till filmens fördel.

Det havererande äktenskapet förstod man inte mycket av; vad var det som lockade honom att bedra sin fru verkade inte vara annat än ett rent banalt behov av omväxling. Det är möjligt att Juha Holm inte hade några större krav på sin fru, än de rent fysiska.

Men jag är fortfarande nyfiken på Jörn Donner så ge mig en Donnerbox. Och naturligtvis borde jag läsa någon av alla de böcker som han skrivit.

Jag läste alldeles nyss en längre intervju i en av våra största dagstidningar med en av våra äldre och mer folkkära artister. Då och då lyckades journalisten sticka emellan en och annan fråga i det forsande ordflödet. Och det var då det blev tal om vilka värderingar som hon uppfostras med.

Det vanliga. Du ska vara hel och ren, veta hut, spara pengar och inte köpa på avbetalning. Precis så var det när jag växte upp. Särskilt den sistnämnda punkten är mycket välbekant. Även min morbror, som var tämligen levnadsglad och då och då hade svajig ekonomi, tröttnade aldrig på att missionera. Att för lånade pengar, köpa en resa, soffa eller något annat konsumtionsbetonat var rena dödssynden. Annat var det med investeringar, där fick slantarna rulla. Min mor investerade i serviser och hade säkert närmare dussinet med ett dussin kuvert i varje.

Jag köpte en ny dator häromdagen och vad tror ni försäljaren säger? Ni vill väl ha den på konto? Vad sägs om att vi lägger upp den på 12 månader?. Icke, sa jag, jag har haft pengarna liggandes i en cocktailshaker i barskåpet i år och dar och där ligger de inte säkert – det skulle möjligtvis vara nu under bankkrisen – så jag föredrar att betala kontant.

En förbannat fin video! Snygg, rolig och en bra låt. Precis sådär vill man att livet skall vara, lite lagom småfånigt och ROLIGT.

Orchestral manoeuvres in the dark har gjort en hel del bra, inte minst dängan Enola gay som handlar om bombplanet som fällde atombomben under andra ärldskriget. Gemensamt för deras videos från 80-talet är att de är väldigt snygga. Titta gärna på Souvenir.

Staffan Tjernelds Stockholmsliv med undertiteln Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år är ingen aktuell bok, ty den utkom redan 1950, men den är likväl intressant och underhållande. Det är ett imponerande verk som består av två tjocka tegelstensvolymer. Den ena behandlar Södermalm och den andra de norra stadsdelarna.

Jag har läst lite till och från i de två volymerna under en längre tid och jag måste säg att jag är imponerad. Ren fakta blandas med skrönor och mer trovärdiga berättelser. Här får man läsa om de fattiga bönder på Saltmätargatan som ännu i slutet av 1800-talet hade sin kor på bete ungefär där Timmermansordens hus vid Jarlaplan ligger idag. En utförlig rapport om de prostituerade och den så kallade reglementeringen som innebar att gatans flickor togs in för besiktning står också att läsa.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig att det fanns en tid när även innerstan hade ett flertal industrier, som Separator, Bolinders och varvet vid Bergssund. Icke att förglömma tobaksodlingarna vid nuvarande Villastan på Östermalm, något som verkligen förvånar.

Det finns också ett utmärkt kapitel om livet i Gamla stan som är att rekommendera. Där fanns på sin tid en aldrig sinande samling av stadens allra originellaste original.

En äldre variant på samma tema är Claes Lundins Nya och Gamla Stockholm: två ungefär lika omfattande tegelstenar varav Strindberg medverkar i den ena.

Intressant vore, att skriva en liknande typ av bok idag eller om femtio år. Tänk bara att får nattlivet vid Stureplan eller på Söder beskrivet i en torr och saklig text!