Vi har pratat om stormarknader och nu är det dags att säga några ord om tidens storstadsmelodi: livsstilsbutiken. Konceptet har varit nytt och hett och jag tänker speciellt på Colette som öppnade i Paris i mars 1997. Idag har konceptet förlorat sin fräschör.
Det är lite av varuhuskänslan över livsstilsbutiken. Utvalt, javisst, men trist. Genomtänkt, på ett avskalat sätt. Det är lättare att dra ifrån, än att lägga till.
Vill man var unik idag, är det nog troligare att man lyckas om man använder sig av Ebay, tex, eller, om man orkar springa runt, besöker alla de mindre butiker som faktiskt fortfarande finns. Eller helt sonika struntar i att konsumera livsstil.
Det är verkligen något som jag inte tycker om, när någon dukar upp ett bord med det jag förväntas köpa. Jag tänker då bara på alla de gånger man sagt mig: det är väl en grej som du gillar? Och oftast är det då något som jag alls inte vill ha. En motvilja att bli påprackad.
Något att ha i åtanke när fenomenet livsstilsbutik skall ersättas med något modernare. För ersättas, det måste det göras; det hör till.
Och apropå shopping och Colette. En gång runt år 2000 var jag själv i Paris, och naturligtvis på Colette, men jag ville köpa vinylskivor men visste inte var jag skulle finna dem. Jag frågade mig för: je voudrais les disques microsillon, sa jag på knackig franska. Microsillon står det på gamla lp-skovior, det betyder microspår, till skillnad från 78-varvsskivor som är graverade med normalspår. Ingen respons. Je voudrais les disques agees (sista ordet väste jag fram, för jag hade glömt vad gammal heter på franska, det heter vieux). Till sist ramlade poletten ner hos en medelålders dam. La vinyl, utbrast hon. Så enkelt var det alltså.
Här en finfin takvåning med stort fönsterparti och franska fönster. Inramad av mogna nypon, ser man verkligen hur trivsamt här är och hur rekorderliga husets invånare måste vara. Här lyser familjeskandelarna med sin råvaro, ty man har en mycket duktig avdokat i släkten.
Jag vet inte hur det är nuförtiden, men förr hade bönderna i glesbygden ett glesbygdstilläg 2,5 öre kilot när de levererade mjölk till mejerierna. På 60-talet demonstrerades det för att tillägget skulle höjas med 25% och då tog min far tillfället i akt att göra sin röst hörd. Iklädd persianmössa och stor vit rock, marscherar han med sina landsortskollegor för högre mjölktillägg.
Enligt pressklippet gjorde deltagarnas geografiska spridning och tyngden i argumentateringen ett starkt intryck. Vad det led, valdes en delegation som fick till uppgift att uppvakta jordbruksminister Ingemund Bengtsson.
Hade det marscherats idag, hade det varit ytterst få deltagare, ty nu finns det inte många bönder kvar i norr.
Ytterligare en välvårdad villaentre. Som ni ser är ingången pergolaartad och mycket solid. På övre botten finns en uteplats som glöder i höstrött och där hade jag gärna suttit en dag i september.
På bilden ser ni Erland Waldenström som under åren 1950-1970 var VD för Gränges AB, ett av de största och mest framgångsrika företagen i Sveriges historia. Under första halvan av 1900-talet, fram till 1957, ägde Gränges hälften av LKAB. När staten löste in gruvdriften uppe i Luossavaara-Kirunavaara, fick Gränges 900 miljoner kronor, vilket var en enorm summa pengar på 50-talet. Pengarna investerades bland annat i ett nytt järnverk i Oxelösund.
Gränges var inte bara gruvdrift, man hade också en järnväg som gick från Bergslagen till Oxelösunden samt en stor fartygsflotta för att sköta transporterna av malm till utlandet. Bla annat levererade man till Hitlertyskland under krigsåren. På 50-talet byggde man nya, moderna fartyg som kunde ta malm med sig utomlands, och olja med sig hem. På så sätt blev exporten än mer lönsam.
På 70-talet blev det stål- och energikris och Gränges tvingades att sälja sin fartygsflotta och SSAB bildades för att sköta driften av stålverken. Idag är det bara en del av gamla Gränges som finns kvar och blomstrar och det är nuvarande Sapa AB som tillverkar aluminiumprofiler.
Erland Wladenström var kemiingenjör, utbildad på KTH och han övertog roderet för Gränges efter sin far Martin. Av bilden att dömma, var Erland något av ett modelejon.
När jag var liten på 70-talet var det mycket tal om det nya, stora Stålverk 80 som skulle byggas. Men 70-talets alla kriser satte stopp för denna satsning, precis som de fick det en gångs så framgångsrika Gränges på fall.
En intressant bok om Gränges och annat bruksrelaterat är Eva Vikströms Bruksandan och modernismen (Nordiska museers förlag, 1998). En något rörig, men läsvärd skrift.
Ingen är om välbeställda villaområden i Storbritannien. Synd bara att jag inte orkar pallra mig dit just nu. Istället promenerade jag till den av P O Hallman planerade Lärkstaden. Här en finfin gård med välkomnande blomkrukor vid entren och höstens första löv på marken. I fonden skymtar en härlig villa med ett utbyggt fönsterparti för matsalen. Här är det knappast billigt att bo.
Innan jag steg på bananbåten, tog jag mig en promenad i hamnområdet. Jag har alltid varit svag för silos och här fanns ett riktigt praktexemplar. Jag tog naturligtvis en bild och undrade samtidigt hur många lik som påträffats i dylika apparater. Så smidigt, för i en slio försvinner man verkligen i mängden.
Tysk italo med Joy Peters som endast hade två stora hits och som dessutom spelade in ett helt album SOM ALDRIG GAVS UT! Till skillnad från sin kollega Fancy, blev Joys karriär mycket kort, men Don’t lose har iallfall blivit en italoklassiker av tämligen hyfsad kaliber. Det är en snygg produktion som känns helt OK även idag. 12-tumsversionen har en bas som kan rasera hus. Videon är dock ett under av tafflighet.
Jag gjorde att försök med RSS för ett år sedan om inte mer. Det blev inte så lyckat, men nu finns äntligen den funktionen. Det är bara att klicka på ikonen i webbläsarens adressfält. Fungerar inte det, klicka här. Eftersom jag byggt hela webbplatsen själv, får jag skapa alla funktioner själv från grunden och det är inte alltid det blir gjort.
Vill man även prenumerera på inlägg på Polaroidsafari, klickar man här.
Om man beslutar sig för att lösa en biljett till Burgund, gör man det lämpligast från denna lantligt belägna station från slutet av 1800-talet. Observera de gula löven som indikerar att hösten står beredd att på allvar göra entre.
1962 öppnade Wessels nya rabattvarushus och därmed var det amerikanska sättet att göra uppköpen per bil i stora varuhus utanför stadskärnan etablerad i Sverige och Skandinavien.
Wessels var gigantiskt; en 8000 kvm stor butiksyta och en parkering med plats för 2500 bilar utanför. Här kunde man köpa allt mellan himmel och jord: från gräsklippare till djupfryst. Men det nya var som sagt att kunderna lämnade centrum för att göra uppköp, istället för som tidigare åka in till centrum för att handla. Knappast har väl något företeelse varit så ödesdiger för Sveriges stadskärnor, framförallt i mindre städer, som fenomenet stormarknader.
Men 1962 tänkte man inte på utarmade landsortsstäder, istället fann med det nya tilltaget intressant och att handla blev ett folknöje. Och förmodligen köpte man mer än man egetligen behövde, för den ökande konsumtionen kunde finansieras med en privatekonomi som gav utrymme för större excesser.
Eftersom jag själv alltid avskytt stormarknader, gallerior och liknande inrättningar, kan jag endast förklara det stora intresset med nyhetens behag. Ett behag som blev en dålig ovana och som dessutom cementerade ett icke önskvärmt bilberoende.
Under min resa till främre Orienten, stannade jag till i norra Tyskland där ingen vettig människa någonsin frivilligt sätter sin fot. Smutsigt och grått var det och långtradarchaufförernas mustacher räckte nästan ned till knäna. Naturligtvis pasade jag på att fotografera det dystra området.
Undrar ni också hur det ser ut i främre Orienten? Det gjorde iallfall jag så jag gick ner till hamnen och satte mig på första bästa bananbåt och tro det eller ej, men hamnade jag inte i ett exotiskt land som inte liknade något annat jag sett, varken förr eller senare. Det första jag fick syn på var den märkliga byggnad där bananerna tillverkades. Byggnadens små torn, är ett typiskt orientaliskt särdrag som jag fann tilltalande.
Varje morgon passerar jag huset Floragatan 1/Karlavägen 37 och här ser jag årstidernas växlingar i den välansade trädgården. Fasaden är helt präglad av Ivar Tengboms modernisering på 1910-talet. Ursprungligen byggdes villan på 1970-talet, men fick nytt utseende även på 1880-talet vid en genompripande modernisering.
Bakom trädgårdens höga staket växer rosor och hortensior i rött och rosa. Mycket stramt hålla buskar bildar en strikt avbalkning mellan rabatt och gräsmatta, vilket gör sig extra bra mot det romantiska burspråket som går från golv till tak och är tämligen karakteristikt för de Tengbomsmoderniserade villorna i stadsdelen.
Till skillnad från sin efterträdare Diana Vreeland, som sorglöst tillbringade sin ungdom med att shoppa dyrbara Chanelplagg, var Edna Woolman Chase en sann yrkeskvinna. Hon gillade att arbeta och var chefredaktör för amerikanska Vouge mellan 1914 och 1952, vilket innebär att hon gick i pension vid 75 års ålder.
På ett område var hon något av en pionjär: hon ordnade den första modevisningen under första världskriget. På ett annat sätt var hon mer konservativ: hon föredrog det Viktorianska modet framför det mesta.
“”Women seem to have forgotten that men are lured by mystery”" var något hon brukade yttra.
1954 kom hennes självbiografi Always in Vouge, en passande titel då hon började i firman redan som 18-åring 1895. Tyvärr är hennes namn numera tämligen okänt, synd, då en karriär med en spännvidd från Viktorianska eran till New Look framstår som verkligt intressant.
Hötorget med alls in blomsterprakt utgör för mig det idealiska motivet när det skall fotograferas med färgfilm. Eftersom jag nu bytt till Fujis 100c-film tog jag tillfället i akt att föreviga dena färgkaskad. Till skillnad från Polaroids egen film, återger Fuji färgerna i all in glas. Det är inte alltid så lyckat, när man vant sig vid de urbleka, blåtonade nyanserna.
Ett skepp med segel av guld tronar på en pelare högt uppe i Observatorielunden. Den var helt och hållet en nyhet för mig, när jag fann den under en lunchpromenad med kameran. Som en dröm tycker jag.
När jag växte upp hade vi varubuss i byn. Två gånger i veckan kom den gamla slitna buss som apterats till lanthandel på hjul och det innebar något av en fest, åtminstone sommartid när jag var liten och hemma på dagarna. Med en suck, gled de trötta dörrarna isär och man tog stegen upp i bussen.
Till vänster tronade de nybakade Björkbomslimporna som var så goda att äta färska med bara smör, eller, som jag gjorde ibland, med senap och falukorv. Längst in, fanns ett litet kylrum med öppningsbara glasluckor. Här stod fil, mjölk, smör och grädde. Utbudet var inte särskilt stort på den tiden, åtminstone inte i glesbygden. Hur det var på området djupfrysta varor, minns jag dessväre inte.
Det var i slutet av 80-talet, eller möjligtvis under tidigt 90-tal som varubussen gjorde sin sista färd. Då var det farbror Herman som satt bakom ratten. Vid det laget var han tämligen synskadad, så hur det kom sig att just han körde bussen är något av en gåta, men kanske berodde det på att han haft afär i grannbyn.
På bilden, ser vi en fd fru i byn. Hon var gift med en släkting till mig som kom på obestånd och förälskade sig då i mäklaren som skulle sälja hemmanet på exekutiv auktion. Hon flyttade sedan ihop med honom in i modern villa inne i stan. Jag tror att han hade mustach.
Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.
Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.
Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.
På byrån i mitt sovrum ligegr en trave böcker och just nu är jag mitt uppe i Brita Åkermans 88 år på 1900-talet. Åkerman tillhörde 30-40-talets pionjärer inom bostads- och hemforskning och stunderade bla sociologi när ämnet var alldeles nytt. Så småningom kom hon att göra en undersökning av 214 familjers hem och deras vanor vilket resulterade i boken Familjen som växte ur sitt hem (1941).
Så småningom hamnade hon på Aktiv hushållning, Svenska slöjdföreningen och sedemera Hemmens forskningsinstitut där hennes syster Carin Boalt var chef. Det var HFI som stod bakom den första svenska köksstandarden som slog igenom i början av 50-talet och som fortfarande får anses som mycket lyckad.
Boken är till och från en smula trist, men vissa partier är intressantare, framförallt när hon berättar mer personligt om sin vänskap med Myrdals och Elin Wägner och hur denna påverkade hennes yrkesliv. Intressant är också att ta del av en av de första kullarnas yrkesarbetande karriärkvinnors vardag. Dock kan jag tycka att det hade varit mer bättre om hon inte bara ägnat sig åt de mer områden som sedan tidigare dominerats av just kvinnor utan istället gått vidare på andra områden.
Bilden visar Brita och hennes systrar. Brita i mitten och Carin till höger.
1954 premiärvisades Stockholms bomullsspinneriers nya kollektion med tryckta tyger. Det rörde sig helt och hållet om i Sverige formgivna mönster i en ny och modern stil som inte hade något att höra med de trista blommiga mönster som vanligtvis importerades från Paris. Visningen blev mycket väl emottagen och man kan verkligen tala om en pressuccé.
Som chefsdesigner på STOBO hade man valt Beckmans grundare och tillika lärare vid skolan, den ledande textiltanten och illustratören Göta Trägård. Från 1954 till tidigt 1960-tal tog hon fram en rad unika textilmönster, bland annat med hjälp av kända konstnärer som Olle Eksell och Karl Axel Pehrson. Tyvärr blev aldrig STOBOS nysatsning någon större försäljningsframgång, trots att de lämpade sig för såväl inredning som kläder.
Katja of Sweden (Geijer) hörde dock till de som uppskattade de nya textilierna och hon använde dem ofta och gärna i sina kollektioner vid denna tid. En hel del köptes också in i samband med att offentliga byggnader skulle inredas. Men på det hela taget uteblev den verkliga framgången och företagets ägare, Sven Ericsson, beslutade sig för att lägga ner företaget.
För mer om STOBO och svenskt textiltryck i allmänhet, läs Inez Svenssons Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal (Liber, 1984). Det är en utmärkt bok.
Bilden föreställer Al Eklunds Reflex och var en del av STOBOs produktion.
Vart man än styr sin färd, nog hittar man alltid gamla militärrelaterade byggnader. Här ett hus som faktiskt klarat sig rätt bra från förfall och skadegörelse. Det dåliga vädret och bristande underhåll gör dock att miljön framstår som tämligen trist och grå. Men man kan tänka sig vilken aktivitet om en gång i tiden rådde i dessa gamla byggnader. I anslutning till detta hus, ligger förresten den gamla matsalen där man får förmoda att det mest serverades soppor, förslagsvis med kål.
Bilden blev inte särskilt lyckad, ty jag var tvungen att sticka in objektivet genom ett högt nätstaket och kunde därför inte titta in i sökaren.
Jag har alltid funnit servostyrning åtråvärd. Framförallt om man kör amerikanskt. Jag har också alltid undrat hur den fungerar, men för några år sedan lärde jag mig. Nu finns det naturligtvis många varianter, men den klassiska amerikanska hydraliska tänkte jag att vi skulle titta på.
Tänk er att ratten och rattstången å ena sidan och själva hjulen och styrinrättningen å den andra sidan möts i vad som på engelska kallas för en rotary valve (jag är uppväxt med amerikanska verkstadshandböcker). Som förenande länk i denna ventil finns en torsionsstång, dvs en stång som inte är helt stel utan som man kan vrida lite. Om man skulle sätta fast ena änden i väggen och en ratt i den andra, skulle man således kunna vrida lite på ratten, men inte så mycket och framförallt skulle ratten gå tillbaka till ursprungsläget (jämviktsläget) när man inte längre vrider. Precis detta fenomen utnyttjar man i ventilen i en servostyrning.
(Det går även bra att tänka på en propeller som drivs av ett gummiband som snurrats för att förstå principen för en torsionsstav)
När föraren vrider på ratten, vrids torsionsstaven en smula eftersom det krävs mycket kraft för att vrida framjulen (nästan som om den satt fast i väggen). Samtidigt som staven vrids, roteras även ventilen som i samma veva släpper fram olja som hjälper till att vrida hjulen åt det håll som önskas, servoassistans. När föraren slutar vrida, och håller ratten still, stängs ventilen så snart som torsionsstaven inte längre är vriden. Men så snart det är dags att svänga igen, aktiveras oljepumpen av torsionsstavens vridning. Lätt som en plätt och mycket fascinerande att någon kommit på detta.
Jag är säker på att ägaren till Buickinteriören ovan, är glad att få lite power assist när det är dags att svänga.
1963, 25 år efter Lubbe Nordströms mycket uppmärksammade radioserie Lort-Sverige, fick Birger Norman och Stig Sjödin i uppdrag av Riksbyggen att göra en syneförrättning av det folkhem som växt fram efter 2:a världskriget. Den boken, Syneförrättning i folkhemmet, håller jag som bäst på att avsluta.
Det är en märklig bok, främst på grund av den något raljerande tonen och hur pass stor vikt som lägs vid miljön. Ett dominerande tema i boken föroreningar; främst av vattendragen, men också alla avgaser som bilarna redan då släppte ut. När man läser den idag, är det svårt att förstå att det dröjde så länge innan man verkligen började göra något åt hela den problematiken, men samtidigt är det bra att se att man nuförtiden åtminstone har kommit långt när det gäller att rena avloppsvattnet. På 60-talet badade man bokstavligen i avföring.
Kritisk är man också inför mycket av det som byggs vid den här tiden. Höga markprisr, orsakar alltför hög exploatering av marken vilket ger bostäder som inte alltid är så människovänliga. Att dessutom riva bort 100 år eller mer av stadens årsringar, är heller inget som våra besiktningsmän uppskattar.
Vad som mest förvånar mig är med boken är den relativt balanserade bilden av vårt samhälle vid sextiolatets början. För mig som inte upplevde 60-talet kom detta som en överraskning. Jag utgick från att man vid den tidpunkten bara kunde se fördelar med den nya tiden. Så nog är det en läsvärd bok alltid.
Flottar kan man inte bo än i Rindögatan 19. Entren är klädd i marmor och här finns både pelare i metall och akvrium. Lägenheterna mot söder är stora hörntvåor (över 80 kvm) med jungfrukammare. Vardagsrummet har utbyggt fönsterparti (syns på bilden men är nästan dolt av trädet) och öppen spis samt är så rikligt tilltaget att de praktiskt taget delats upp i två rum, varav det ena ligger i hörnan och har utgång till balkongen, som man även når från sovrummet som också har ett hörnfönster. Det hela är mycket lyckat arrangerat.
Jag gillar september. Det får gärna regna och vara vilket väder som helst, bara jag får sitta inne och vara glad att ha tak över huvudet. Och kanske unna mig en brasa.
Augusti, slutet av månaden, är den verkligt dystra tiden. Sommaren finns kvar, men den går oundvikligen mot sitt slut. När september gör entré, är den vanligen slut och då finns ingen ångest kvar.
Och så kommer vi till avsnittet september songs. September song med Frankie Valli gillas mycket och inte minst September in the rain:
The leaves are brown, came tumbling down, remember That september, in the rain The sun went out just like a dying ember That september, in the rain
Här ett ljudklipp med Sarah Vaughan på Mr Kellys i New York! Det är den syltan somjag antar att Monica Zetterlund sjunger om i låten med samma namn: Mr Kelly, mr Kelly, det är dags att sjunga blues… här är ringen du gav i guld och turkos. Ge den nu till flickan vid ditt bord med samma ord som gladde mig. Säg henne att den är specialgjord för dig.
Jag saxar ur Bonniers Veckotidnings lexikon för etikett och god ton (1928), konstaterar att den icke är modern och stannar på några uppslagsord.
Jungfru. Detta ord brukas numera ej som tilltal, men ännu i dessa hembiträdenas och husassistenternas dagar kan man, till sin verkliga glädje, får höra tjänarinnan i ett bättre hem på en telefonförfrågan: “”Vem talar jag med?”" ge till svar: “”Det är en av jungfruarna”" (resp. jungfrun).
Konvenansäktenskap, vilka ej grundas på ömsesidig kärlek utan endast ta hänsyn till överensstämmelse i stånd och förmögenhetsvillkor äro i vår frigjorda tid mindre vanliga än förr. Det torde dock kunna ifrågasättas, om ej dessa mången gång bygga på en fastare grund än vad som är fallet med våra dagars alltför lättvindliga förbindelser.
De allra finaste omslagen i slutet av fyrtiotalet och under första halven av femtiotalet gjordes av David Stone Martin. Samarbetet med Norman Granz resulterade i omslag för Asch, Stinson, Mercury och Normans egna bolag Clef, Norgran och Verve, vars etiketter David också skapade. Tänk bara på trumpetspelaren i silver på svart botten som ofta dyker upp på Verves förstautgåvor, men som började sina dagar på omslaget till en av de första utgåvorna för Stinson/Asch.
Bilden bredvid föreställer omslaget till en long-play med Charlie Parkers och Dizzy Gillepies kvintett anno 1952, en inspelning som sedan gavs ut med ett ordinärt bildomslag. Tyvärr är det den utgåvan som står i min skivhylla.
Stone Martins omslag är väldigt typiska för sin tid, men samtidigt har han en stil som gör att man genast kan se att det är ett DSM-omslag. Jag är mycket förtjust i hans alster och har köpt en hel del av de Jazz at the Philharmonicalbum som gavs ut på både Stinson, Asch och Mercury. Här är ett exempel: Jazz at the philharmonic vol. 10.
Ytterligare några smakprov på Stone Martins omslag, framförallt för Norman Grantz bolag, finns här. De väcker verkligen ett visst habegär. Särskilt fina är omslagen till de 10-tums lp-skivor som var populära i början av 50-talet; formatet är enligt min mening helt idelaliskt när man vill skapa en riktigt fin skivförpackning.
Här DÖR Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska.
Innan Birgit Nilsson gjorde entre, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Birgit känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer romatisk.
Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De låter finfint och är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Hjördis.
Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.
Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.
När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.
I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.
Som en rest från en ännu inte svunnen tid, står den gamla järnvägsrelaterade stugan i ett hörn av bangården i en förstad till Warzawa. Det är järngrått ute och någon sol visar sig inte. I bildens övre högra hörn, skymtar en av de modernare inslagen i ortens bebyggelseflora; en 6-vånings administrationsbyggnad som med största sannolikhet ruvar på en lika dyster interiör som den påvra exteriören.
Även om man knappt kan se det på bilden, så blommade några undernärda ogräsartade strån i blekt rött och blått. En buske hade börjat ta över den lilla utbyggnad som skymtar till vänster i bild. Mitt i allt förfallet var det lik förbannat som om en fläkt av sommar och landsort seglade förbi.
Gary Numans lp The Pleasure Principle från 1979 är en skiva man bör äga och som jag ännu inte har. Detta skall snarast åtgärdas. Lyssna bara på Cars så förstår i varför; det är ingen hejd på vilka fina syntljud som Gary klämmer fram ur sina apparater. Och videon!
Det är inte bara jag som gillar skivan, den gick upp i Englandslistans topp när det begav sig och sedan dess har åtminstone Cars blivit något av en klassiker. Imponerande, för det är en bra skiva och en skiva som måste ha varit på gränsen till för modern när den gavs ut och det är inte alltid receptet när det gäller att skapa en framgångssaga.
Detta är en skiva jag gillar och spelar med jämna mellanrum, trots att jag egentligen inte är något stort fan av vare sig Ella Fitzgerald eller Louis Armstrong. Inspelningen (Verve MG VS-6040-2) är dock mycket ståtlig och de kompletterar varandra utmärkt. Orkestern leds av Russell Garcia och upptagningen är en påkostad historia i stereo från 1957.
Det allra finaste med hela skivan är dock förpackningen; den är en dubbel-lp med ett foldoutomslag som är ungefär som en bok, för mellan pärmarna finns text och bilder tryckta på fint papper och med tjusig typografi. Och då har jag inte nämnt omslaget! Minsann, har inte Norman Granz låtit lägga en riktig mosaik som sedan fotograferats av? Helt säker kan man inte vara, men det skulle då inte förvåna mig.
Omslagets AD var Sheldeon Marks. Tidigare Verveomslag hade ofta David Stone Martin som illustratör, men efter mitten av 50-talet fick han till viss del stå tillbaka för andra förmågor. Han har dock gjort en av illustrationerna i detta album.
En annan version av Porgy and Bess från samma tid, som är snäppet bättre och min favorit, är Miles Davis version (Columbia CS 8085). Fruktansvärt bra.
