Efter snart ett halvår i public service-träsket kan jag konstatera att jag fortfarande hör till de mest dömande vad det gäller struntkanalerna 3-5. Precis lika illa tycker jag om kvällstidningarna som skriver om vad som helst, och hur som helst, bara det säljer. Vad jag verkligen inte begriper är varför människor väljer att konsumera all denna smörja. Socialstyrelsen behöver inte ens uppmana dem att tio minuter Sanningens ögonblick håller vad fan det nu kan vara borta. Kanske är det just därför som de tittar.
Public service kan väl ibland framstå som en smula mossigt, men det finns ofta en genuin vilja att berätta om något viktigare än misslyckade skönhetsoperationer eller hur hur man kan shoppa för en spottstyver (förklara istället varför man MÅSTE konsumera hela tiden). Här gör ofta SR bra ifrån sig. Hur fantastisk var inte den dokumentär om 14-åriga Susanne som Susanne Björkman gjorde i radion på 70-talet och som repriseraes i sommar tillsammans med en uppföljning? Helt lysande och dessutom bjöd den på nästintill gastkramande spänning.
På mitt lilla Public Service-bolag tillhandahåller vi folkbildande material och det är verkligen inte det sämsta. Jag skulle dock önska, att fler tog del av allt som erbjuds, för jag tror att bildning och upplysning gör det lättare att lösa många problem, från intolerans människor emellan till klimatfrågan. Tyvärr verkar det som om det intresse som en gång fanns för att bilda sig och som resulterade i Medborgarskolan och Arbetarnas bildningsförbund har mattats. Synd, för det är viktigt att förstå att det faktiskt är individen som har makten och chansen att förändra.
Här kan man invända att det finns andra sätt att söka information på idag och att kunskapsbehovet ser annorlunda ut, men jag tror snarare att det handlar om att man trots allt har det för bra i dagens Sverige (ja, det är relativt) och därför har man inte samma incitament till att med hjälp av kunskap förändra och förstå samhället. Och det är därför vi behöver public service.
Men det är klart att det skall finnas underhållning och skräp också. Och ena massa trams. Men det får inte dominera och det får inte vara för mycket av en klassfråga.
Gene Pitney dog år 2006 och blev inte särdeles gammal. Han var en av de mer minnesvärda av ett tjogtal unga manliga artister som dominerade skivindustrin i början av 60-talet. Min absoluta favorit bland hans produktion är Town without pity från 1961. Som signaturen till en TV-deckare är den, fast det är en berättelse om ung ocg problematisk kärlek.
Take these eager lips and hold me fast I”m afraid this kind of joy can”t last How can we keep love alive How can anything survive When these little minds tear you in two What a town without pity can do
Gene Pitney har gjort mycket mer än bara Town without pity, bland annat Twenty Four Hours From Tulsa och Something”s Gotten Hold of My Heart som han 1989 gjord igen, i en duett med favoriten Marc Almond.
Här får Loyse Sjöcrona verkligen till det: herrsandaler, kritstrecksranidga byxor, kavaj och en raffinerad damfrisyr! En fullkomligt genial klädsel som slår det mesta och verkligen bör uppmuntras.
Damer i herrkläder var stort bland yrkeskvinnorna under seklets första hälft. Oftast blir det mycket bra; trenchcoat, cigg och hatten djupt nerdragen i pannan var passande för dåtidens kvinnliga skjutjärnsreporters och är det än idag, men den insikten saknar det stora flertalet.
När man bläddrar i kvällstidningarnas bilagor, inser man att det finns en hel del att göra – damers klädedräkt måste på allvar reformeras. Detta är bara ett uppslag, men långtifrån det sämsta.
Tant Hilma fann vädret utmärkt på morgonen; det var varken för varmt eller för kallt och det regnade inte. Sol och moln turades om på himlen och en lätt vind fläktade behagligt över gårdsplanen och åkrarna. Det var en utmärkt dag att resa in till stan för att uträtta ärenden.
Upp på vinden for hon och in i garderoben under snedtaket för att byta om till en passande resklänning i praktisk frumodell. Det doftade av varmt trä och tyg. Vid lampsockeln av porslin fanns ett litet vred som tände belysningen. Hilma hade walk-in-closet långt innan det blev på modet, det hade alla på den tiden. Man visste helt enkelt inte bättre.
Med bästa sommarkappan på och handväskan i handen började Hilma promenera landsvägen fram. Solen sken och vägen var nyhyvlad och grusig. Korna låg och dåsade, trots att värmen på intet sätt var märkvärdig. Bussen kom och bussen åkte förbi. Den stannade inte. Förgrymmad återvände Hilma hem och berättade sedan för alla som ville höra att här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte!
Med denna ej helt lämpligta bild vill jag illustrera golvet, en av hemmets viktigaste beståndsdelar och en detalj som nästan undantagslöst blir fel när det skall till att byggas nytt och det beror i första hand på att man numera väljer att lägga parkettstavarna eller -brädorna i fallande längder istället för att åstadkomma ett trivsamt mönster. Fiskben är nog det mest klassiska och mycket lämpligt, men man kan även välja rutor eller någon annan variant som utan problem går att framställa med parkettbrädor, som är betydligt billigare än att lägga stav för hand. I en gammal matsal ligger ofta stjärnparketten och glänser, men den är minsann ingen billig historia.
Har man inte råd att kosta på sig parkett, så föreslår jag att man väljer någon form av linoleumgolv eller ett enkelt spontat furugolv med det sistnämnda blir knappast billigt. Trä är en lyxartikel i dessa dagar. Att skygga för linoleumgolv tycker jag bara är dumt. Det är ett bra golv som är praktiskt och tåligt och som dessutom finns i mändger av färger och mönster.
Andra fina golvtyper är stengolvet som gör sig perfekt i hallen eftersom det är så tåligt och dessutom snyggt som fan.
Min personliga favorit på området golv är det fernissade trägolvet som efter ett halvt sekel och många strykningar antagit en konjaksfärgad ton. Man är bra dum om man tar fram golvslipen för att fräscha upp det.
Jag har precis läst Jan Lumholts intervjubok med Harriet Andersson och blev mycket förtjust. Boken är en riktig pärla! Det är en förträfflig dioalog dem emellan, även om det mest är Andersson som pratar. Bra och pålästa frågor samt underhållande svar från den slagkraftiga tanten som upplevt så mycket.
Den av henes roller som jag minns bäst är den som tjänsteflickan Ada i Mai Zettrlings fina Älskande par som är ett destillat av von Pahlen-sviten i allmänhet och volymen Älskande par i synnerhet. Det är Ada som får förmånen att nojsa med Angela på soffan i förmaket ute på Eka. I den rollen är hon perfekt som det något slamsiga, och sensuella, hembiträdet hos Peter von Pahlens.
Förutom en lång och framgångsrik karriär som skådespelerska, har Andersson även hunnit med flertalet kärleksaffärer. Alla inte lika lyckade som den länga relationen med Jörn Donner. Vi gör alla våra misstag, sa igelkotten och klev ner från rotborsten lär hon ha kommenterat sina erfarenheter. Och där har hon helt rätt.
Vi får också veta att Andersson saknar körkort, men kan köra ändå om det behövs. Jag tror att den repliken säger en hel del damen ifråga.
Och bilden kommer från Truffauts De 400 slagen där de två pojkarna tittar på bilden av Harriet Andersson i rollen som Monika. En finar hyllning kan man knappast få i fransk film.
Ack Värmeland du sköna med Stan Getz, Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén (Metronome, mars 1951). Det är en mycket vacker melodi i en förträfflig inspelning som, om man ser till framförande och komposition i denna genre, endast överträffas av Lars Gullins Dannys Dream som kom några år senare och är rent utav fantastisk.
I samma veva som Getz spelade in Ack Värmeland, spelade han in några sidor med Lars Gullin. De är dessa som är är med på skivan som konvolutbilden visar.
Redan i slutet av 40-talet slog Stan Getz igenom och i Woody Hermans second herd. Four Brothers och Summer sequence IV (Columbia) är finfina inspelningar som man bör ha i sin samling. Summer sequence spelades några år senare in som Early Autumn på Capitol. Den versionen är också bra. Four Brothers är förresten en av mina första jazzskivor som jag gillade redan som ung.
Stan Getz var faktiskt gift med en svenska under många år. Hon hette Monica Silfverskiöld och var barnbarn till tyskvänlige Eric von Rosen. Äktenskapet varade dock inte länge, men skilsmässan drog verkligen ut på tiden. I samma veva som han skaffade barn med sin fru, fick han barn med en svenska. Slampa.
En av favoritgatorna är Kammakargatan som börjar vid Johannes och slutar bortåt Torsgatan till. Det är en rak, men mycket kuperad gata. Den börjar högt och slutar lågt. Bilden är tagen från den sväng där Dalagatan möter Wallingatan.
Kammakargatan är väldigt mycket Agnes von Krusenstjerna. Angela och Petra von Pahlen bodde vintertid i huset Kammakargatan 4 och det är här Petra begår Ett stort fel före äktenskapet med Tage Ehrencreutz.
En av von Krusenstjernas noveller heter dessutom Delat rum på Kammakargatan. Agnes själv bodde under några år på Regeringsgatan, precis nedanför Johannes kyrkogård så man får anta att hon då och då strövade omkring i omgivningen.
Sommartid är Humlegården såpass grön att man kan gå omkring i parken utan att skymta husen på de gator som omger parken. I dess mitt står den gigantiska Linnestatyn. Den är pampig, men peronligen föredrar jag statyn föreställandes Carl Wilhelm Scheele av John Börjeson. Den är så realistisk och hans pose är lagom avslappnad och nonchalant där han sitter på toppen av Floras kulle som för övrigt är en av de finaste platsrna i stan, inte minst på våren när scillan täcker hela slänten ned mot Sturegatan.
När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!
Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.
Varje sommar när vi åkte på semester till Västerbotten, passerades turiststatioen i Jävre. Som en port till Norrbotten, hade den placerats på vänster sida om E4:an på väg norrut. När så högertrafiken infördes året därpå, hamnade stationen på fel sida och blev med ens praktiskt taget onvändbar; få var de turister som fann det naturligt att göra en vänstersväng när de hastade norrut.
Jag var alltid lika fascinerad av byggnaden när jag var liten. Det hände att vi bodde i stugbyn i Jävre och eftersom campingen hade sin reception i huset under några år på 70-talet, fick jag gå in i byggnaden som hade gigantiska glaspartier ut mot fyren och sjöbodarna vid havet. Jag minns fortfarande de långa gardiner som hängde från golv till tak vid sidan om den ovala fönsterväggen och hur spännande det jag tyckte att det då lätt omoderna huset var.
Nu är turiststationen restauerad och K-märkt och det tackar vi för. För mig är den numera porten till Västerbotten, eftersom den ligger på rätt sida vägen när jag åker söderut till min Glesbygdssyster. Och det är inte illa.
Det är visserligen en å, men vi har aldrig sagt något annat än älven. Kanske säger det mer om oss än om ån.
I mjuka svängar slingar den sig fram längs med skog och åkermark. En och annan tomt är tjusigt belägen på en liten höjd ovanför dess vattenyta. På våren brusar den en smula och är fylld till brädden, på sommaren flyter den mer stillsamt.
För hundra år sedan fanns fortfarande resterna av sågverksdammen kvar och då orsakade den lilla ån stora översvämningar längre upp i grannbyn. I mitten av förra seklet tog man så dynamiten till hjälp och sedan dess har framfarten varit tämligen blygsam och det är bara tysta sommarnätter som man kan höra den porla.
Ni anar inte hur varm det var i Bygdiljum denna strålande julidag. Ansatta av värmen, promenerade vi backen upp mot den gamla träkyrkan vars färgsättning i grått och en roströdrosa nyans stod fint mot den frodiga grönskan som gav en viss svalka när vi besegrat motlutet.
Bakom kyrkan låg kyrkogården där generation efter generation så småningom möts och där vita keramikduvor, rosor och lobelior förskönar de solida stenarna med sin sirliga guldtext. Vackert, sorgligt och oundvikligt
Landsbygdsromantiken är både solvarma sommardagar som aldrig tar slut och mörka vinterdagar när kylan är en jätte och ljuset är en lus. Och vad illustrerar den glesa bygden bättre än en tickande köksklocka i ett nästan övergivet gammalt hus? Men det finns ett annat alternativ; Recording GBS som för första gången sjunger om en Enemy Within.
Och vet ni: om drygt två månader får ni höra det tidiga 2000-talets allra vackraste melodi som lägger alla bitar på plats i den landsbygdsmosaik som så försynt vuxit fram, men som nu kraftfullt och stilla som de norrländska älvarna ej längre står att hejda.
Nog skiljer sig 10-talets journalistr från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast klädde de ner sig när de skulle klä upp sig. Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903.
Söndags-Nisse var en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förretsen en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.
Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.
På Trädgårdsgatan levde under många år min mors farbrors änka i ett litet trähus. Märkligt nog, står det gamla uthuset fortfarande kvar omgiven av prunknande grönska. Kutymen i norrländska städer är annars att utplåna alla spår av idyllisk småstad, men ibland görs undantag.
Hur många gånger har jag inte cyklat denna gamla smala byaväg som går en rektangel runt byn. En smal å slingrar sig fram och korsar vägen på båda kortsidorna. En tredje bro, är belägen vid den lilla knorr som vägen till tant Ronny utgör. Hon bor så att säga lite vid sidan om.
Byavägen är till hälften smal och ålderdomlig och kantad med allt från åkerbärsplantor till rallarros. Vid en sten, har en rödvinbärsbuske slagit sig ned och där har den stått så länge jag minns. Ett parti av vägen går genom skogen och där skymtar myrmark som ibland glänser av fullmogna hjortron i början av augusti.
Varje sommar, i alla år, har det varit en vana att cykla byarundan. Kanske för att motionera en smula, men mest för att njuta av den vackra naturen eller för att stanna till hos någon granne och prata lite.
Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot sluet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.
Och som det kokades pommes frites! Ruljansen gick i treskift för att i viss mån möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.
Nu är han sedan många år pensionär, men jobbar fortfarande på gården, som hans son övertagit. Han och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.
New Order-favorit! Singeln och tolvan är bra mycket bättre än den lite tristare albumversionen från Brotherhood. Dock bör det tilläggas att alla lp-skivorna är väldigt snygga, rentutav små konstverk, precis som deras musik.
Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter just nu och låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Vemodigt, men med full orkester som saknar den melankoli som Teagardens röst förmedlar. En perfekt kombination.
The moon is shining and that”s a good sign Cling to me closer and say you”ll be mine Remember darling we won”t see it shine A hundred years from today
En dag lät jag fotografera mig i vildmarken. Här poserar jag vid forsen precis innan Rickleåns utlopp i havet. Det var en vacker omgivning med stora stenhällar som täcktes med mossa och lav i alla upptänkliga färger. Naturen har då en föredömlig förmåga att göra omgivningen trivsam; aldrig blir där vulgärt och smaklöst men trots detta är variationerna oändliga och underbara.
Pretendersskivan med Dont”t get me wrong stod till min glädje i en skivhylla och jag spelade den naturligtvis, för det är en mycket bra låt och Chrissie Hynde går inte av för hackor.
Once in awhile Two people meet Seemingly for no reason They just pass on the street Suddenly thunder, showers everywhere Who can explain the thunder and rain But theres something in the air
Mitt kök behöver snart ses över. Efter en hastig ommålning år 2000, har tidens tand satt sina spår. Målningsarbetet behöver göras om och denna gång ordentligt med ett riktigt genomfört grundarbete. När jag nyligen skrapade bort färgen på en kökslucka fann jag att den ursprungliga färgen var ljust lindblomsgrön. Det är en fin färg på ett kök.
Mitt kök är avlångt och har bänkar på alla sidor utom en; där är en skjutdörr in mot serveringsrummet. På motsatt sida sitter ett stort fönster. Bänkskivorna är i massiv teak och mycket påkostade. Nu har jag tänk att när jag målar om köket får det bli i den där nyansen som jag kallar lindblomsgrönt. Den verkar ha varit tämligen vanlig en gång i tiden här på Gärdet. Bilden ovan föreställer ett annat kök på min gata. Det är vackert med den obrutna skåpväggen som går ändå upp till taket, och de stora, släta luckorna. Stramt och enkelt. Väggen på motsatt sida, har, precis som i mitt kök, endast bänkskåp, kompletterade med ett speceriskåp med glaslådor där jag har socker, mjöl, kryddor och annat som bör finnas nära till hands..
En gång i tiden tyckte jag att ljusgult var den bästa färgen i ett kök, men nu lutar jag mer åt blågrönt, eller någon grön nyans. En lätt bruten vit färg är också vackert. Kök från 30-50-tal är också väldigt välsnickrade och alla delar ansluter väl till väggar och tak, något som är mer sällsynt idag när man bara slänger in ett standardkök. Den periodens kök är också både strama i sin enkelhet och funktionalism, samtidigt som det finns en inbyggd värme som kanske har med åldern att göra. De är helt enkelt de finaste man kan ha i ett hem.
Annika Norlin och Lovisa Nyströms Ger du dig tillhörde höjdpunkterna på Gravmarksfestivalen. Tyvärr strejkade dragspelet efter en låt, men innan dess hann jag med att ta en bild.
Det var länge sedan, men här är en ny nattkrök med lite av varje och åtminstone en powerballad. Lyssna på På nattkröken 19:
Zavier Cugat: Miami beach rumba; Gunnar Wiklund: Midnatt; Pretenders: Don”t get me wrong; Benny Goodman: Tangerine; Japan: Life in Tokyo; Marlene Dietrich: The lazyest gal in town; T”Pau: China in your hand; Mireille Mathieu: Quelle est belle.
Inför den tyska utställningen Interbau 1957 byggdes området Hansaviertel upp på nytt. Området var helt sönderbombat och därför kunde en ny och modern stadsplan utformas. Husen ritades av bla Walter Gropius, Alvar Aalto, Oscar Niemeyer och Le Corbusier och är enormt snygga. På väg till Akademie der kunste, passerade jag en kulen februaridag området som numera ser en smula bedagat ut. Men nog är det fortfarande vackra hus som ligger inbäddade i grönskan i utkanten av Tiergarten.
I samma veva, till Interbau, byggdes Kongreshallen och Le Corbusiers gigantiska bostadshus Unité d”Habitation. Det sistnämnda är ett stort bostadskomplet: 135 meter långt, 23 meter brett och 56 meter högt. Komplexet står dessutom på 7 meter höga pelare; en ståtlig syn med all betong som accentueras av färgglada partier runt fönster och balkonger.
En av mina favoriter under festivalen var Pelles digitala musikprojekt. Enkel, men effektfull produktion och en röst, som i låt nummer två grep tag om hjärtat. Detta vill vi höra mer av.
Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.
När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: “Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.
I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.
Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.
Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.
Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!
Jag har sett Morianerna, en tämligen usel Arne Mattsson-thriller från 1965. Filmen bygger på Jan Ekströms ceckare med samma namn. Handlingen har dock ändrats om rejält och filmen slutar mer eller mindre när det är dags att rulla upp mordgåtan vilket avviker rejält från förlagan. Dessutom knusslas det inte mer mystiska övertoner som helt saknar relevans, vilket är typiskt för Mattssons thrillers, tänk bara på Mannekäng i rött.
Verner Vade är en gammal, rik och osympatisk man som släkten avskyr. Frun bedrar honom med grannen, hembiträdet ligger med servitören på värds-huset och blir våldtagen av Vades frus systerson. Vade själv tittar gärna på när hembiträdet ligger. En rikig soppa med andra ord.
Bäst i hela filmen är Heinz Hopf som den lätt psykopatiske Boris Schonborg som springer omkring och uppträder märkligt, men han är också en sann posör som för det mesta tar sig mycket bra ut. Han är också den som verkligen njuter av det äntligen händer någonting spännande i familjen.
Filmen finns på DVD och är utgiven av Klubb Super 8.
Det är knappt jag känner igen mig själv (imaginär fetma), men nu är jag iallfall på Gravmarksfestivalen och solen skiner och allt är bra. Ja, jag har ett glas vin i handen, men det är inte mitt (det ställde jag någon annanstans). En trevlig accessoar är godishalsbandet i alla upptänkliga färger.
När restskatten är betald, kan jag förhoppningsvis unna mig denna tjusiga gård!
Till höger finns en stor sal, till vänster kök och kammare. I mitten, bakom entren, ligger farstukammaren. Det är en variant på den klassiska parstugan. Att huset är utrustat med frontespis, gör det verkligen inte sämre!
1952 spelades den svenska balettfilmen Eldfågeln in. Huvudpersonerna spelas av premiärdansösen ( tillika producenten Lorens Marmstedts tredje fru) Ellen Rasch och operasångaren Tito Gobbi, baryton som sjunger Torna i filmen:
Rasch motjé i dansscenerna var den på sin tid välkände dansören och koreografen Björn Holmgren, vars bror var Rune Holmgren, hattkonstnären på modet under många år (Björn och hans bror Rune bodde under många år tillsammans med sin mor i en av villorna i Villastan, Floragatan 2, där nu en hyreskasern i mexitegel står). Eva Henning spelar den elaka Alice Lund. En inte så smickrande roll, men så hade hon precis lämnat filmens regissor, Hasse Ekman, för en annan man.
Filmens handling är inte mycket att hurra för; en banal kärlekhistoria. Bättre är då dansscenerna, framförallt den inledande Möte med en främling och Eldfågeln på slutet, som är mycket vackra, både när det gäller scenografi och kläder. Det är en fullkomlig explosion i färg som inte lämnar betraktaren oberörd. Klarrött och grågrönt är dominerande nyanser.Både Holmgren och Rasch har dessutom utseenden som fängslar betraktaren.
Musiken är naturligtvis inte dum. Särskilt gillade jag de tre stycken som ingick i Möte med Främling som fick mig att tänka på Duke Ellingtons Black, brown and beige. Se filmen, den finns att låna på VHS på Kulturhuset.
På bilden, som är hämtad från Cupido på Drottningholmsteatern i mitten av 50-talet, ser ni Holmgren i mitten och Rasch till höger. Bilen är dock på intet sätt representativ för filmen Eldfågeln där kostymerna är i en helt annan stil.
