Narrens väg (Carlssons, 1988), en självbiografi av Nils Asther är en smått märklig bok. Nils var en gång i tiden en relativt välkänd Hollywoodskådis. Långt ifrån lika stor som Bergman och Garbo, befann han sig i utkanten av industrin och fick aldrig de riktigt stora rollerna, vilket inte hindrade honom från att leva filmstjärneliv på 20-30-talen, utrustad som han var med ett fördelaktigt yttre.
Ingen är bittrare än Nils Asther och ingen skryter mer om sitt slampiga leverna. Det är inte utan att man tänker på talesättet Tomma tunnor skramlar mest. Han verkar ha legat med de flesta från Mauritz Stiller till svenskfödda storstjärnan Anna Q Nilsson. Boken igenom förbannar han Stiller och Hjalmar Bergmans som fått in honom på filmens bana; konstnär, det är vad han egentligen borde ha blivit och skulden är helt och hållet deras att det gick som det gick och att han blev en halvdan Hollywoodskådis istället (som gick sängvägen till de flesta av sina roller).
Mycket finns okså att läsa om hans vänskap med Greta Garbo. Hur nära vänner de egentligen var och om han var hennes älskare är svårt att veta. Han skriver också mycket gott om Linde Klinchowström som han en kort tid var förlovad med. Om jag inte minns fel, ger hon en helt annan bild av deras relation.
Boken är inte välskriven och egentligen inte särskilt bra, men man kan ändå inte låta bli att läsa den eftersom man blir nyfiken på hans självupptagna, och ibland rätt snaskiga, berättelser. Att han dessutom verkar halvt galen, och ständigt gjorde sig till ovän med folk, minskar heller inte intresset.
Tags: Litteratur, Nils Asther