Idag var det ingen måtta på solen; som det gassade mest hela dagen och inte ett moln på himlen! Jag började med att åka till besiktningen och det gick då inget vidare. Det visade sig att även bakbromsarna behövde ses över, men det hade inte jag tänkt på så det blev backning (allt annat var dock tiptop). Jag har demonterad bromsarna och väntar nu på att få trummorna svarvade och en ny bromsledning monterad (kanske även bromsbackar), men detta kommer att ske senare i år eller kanske till vintern. Förgasaren skall också få sig en översyn eftersom motorn går en anings ojämt. Men som ett kassaskåp ligger den på vägen, det kan inte förnekas.

På eftermiddagen gick jag över till en granne. Hon hade besök av son med fru och sin bror med tillhörande fruntimmer, som var en festlig dam som tidigare varit jordbrukare, men efter makens död endast ägnat sig åt fårskötsel. Som mest hade hon haft 150 st och det får anses vara rätt mycket att sköta själv för en gammal dam. År 2003 slutade hon helt med djuren. Rolig var hon iallfall, med all energi och kepan på huvudet.

Och vad fick jag göra sedan? Jo jag fick mylda (vad nu det heter på svenska, mylla?) potatis. Det var jag som drog så nu är jag inte bara solbränd, utan även ett muskelberg. Dessutom har jag lagt mig till med ett klädsamt ärr vid höger öga efter en kollision med en järnbalk i maskinhallen. Piffigt!

Ikväll har det hafts surhippa. Det var en lugn och tämligen intim tillställning med några äldre grannar så det blev varken sent eller blött, men riktigt trevligt. Jag är uppvuxen med surströmmingskalas så jag gillar doften; som barn innebar det att vi fick god korv som min moster tog hem från affären. Nuförtiden äter jag surströmming som jag tycker är rätt så god. Smaken är pikant och inte alls dum. Dock är den stark, så man måste blanda upp fisken med potatis och lök. Tomat och några salladsblad kan också göra sig gott till. Jag la den första fisken på mjukt tunnbröd och den andra på hårt. Hårt tunnbröd är godast, framförallt om det är bakat på skållad råg.

Jag har också varit den lilla mekanikern och letat efter Volt på vift i Kapitänens kablar. Bilen har 6-voltssystem och en endaste volts spänningsfall gör att inget fungerar som det skall. När jag mätte igår, skiljde det ungefär 0,5 – 1,0 volt mellan spänningen i batteriet och den vid tändspolen och de andra komponenterna; bilen startade följaktligen uruselt. Med hjälp av bilens elschema och en voltmeter, fann jag till sist orsaken: en kabel vid tändningslåset som lossnat något och där hade det bildats oxid. Med hjälp av lite sandpapper åtgärdades detta så nu startar bilen som ett skott och både ventilationssystemets fläkt och bilens blinkers har börjat att fungera. Jag är mycket nöjd och belåten och nu återstår bara att ta reda på vad bilprovningen anser om bilen imorgon förmiddag!

Idag var forsernas dag. Först åkte vi till Storforsen som är en pampig fors i Pite älv. Parallellt med forsen går det sk döda fallet som är forsens gamla fåra. Här sipprar vatten längs med solvarma hällar och allt är underbart vackert. Här och där finns små, små sjöar som man kan bada i, om man inte nöjer sig med att plaska i decimeterdjupa pölar. Det är sparsmakat med växtlighet, men på sina ställen växer ljung och en och annan buske. Kort sagt: en plats som måste besökas!

På hemvägen stannade vi i Sikfors. Här fans en gång i tiden en dansbana, Fyllfors kallad, där man roade sig tappert. Det sägs att även artisterna fick sig en och annan grogg innan konserterna. Elaka tungor påstår att Zarah Leander fick ledas upp på scenen en gång. Förutom fastplatsen ligger här också ett kraftverk. På dammens ena sida ligger vattnet blankt och stilla, på den andra är forsar det fram med våldsam kraft. Längre ned står de gamla kraftverksbyggnaderna kvar i sin stramt putsade enkelhet. Detta är också en plats man inte bör försumma att besöka.

Naturen kring norrlandsälvarna, och särskilt Pite älv är hisnande vacker. Höga berg och djupa dalar och en trögt, men kraftfullt rinnande vattenmassa. Kärvt, men jävligt vackert. Skogen runtomkring just Storforsen består främst av tall som växer i sand. Det är ljust och luftigt och endast några kottar oh lite mossa täcker marken. Ingen sly och ingen sankmark. Stramt och tjusigt är vad det är.

Bromsrenovering idag. Jag överdriver inte när jag säger att detta tog en halv dag i anspråk. Problemet var att höger frambroms inte ville släppa när jag släppte bromspedalen. Det var bara att ta isär hela frambromsen med hjulcylindrar, bromsband och lager. Mycket riktigt, var inte bromscylindrarna helt ihopbeckade av en seg sörja och därför kunde inte kolvarna åka tillbaka när man släppte bromsen.

Att rengöra kolvar och cylindrar var inte svårt. Värre var det att sätta samman hjullagret, då jag glömt att den bakre tätningen måste bankas in i bromstrumman; att bara sätta dit den längst in på hjulaxeln fick till följd att axeln blev aningens för kort och jag fick gråa hår. Problemet löstes genom att jag tog isär det andra framjulet för att se hur det såg ut där.

Naturligtvis var det sjukt varmt ute och jag blev helt stekt i värmen, så nu är jag ledbruten och trött, men bromsarna fungerar iallfall mycket bra nu och jag hoppas att Bilprovningen säger detsamma. Bilen har stått avställd sedan år 2000 och därför inte besiktigats. Nu återstår att laga ett elfel i Kapitänens 6-voltselsystem (spänningsfall på över 0,5 V: stor skillnad mellan vad som kommer in i tändningslåset och vad som kommer ut, med startsvårigheter som följd).

På bilden ovan ses två cylindrar med sina innehåll; kolv, packning/tätning och fjäder.

Minsann, sol idag med! Jag fick mig en tur till grannbyn och farbror Danne med pommes frites-fabriken. Fabriken, som låg i gårdens källare, las ner redan 1967, men än i denna dag odlas det potatis som numera blir till lantchips. Farbror Danne är mycket gammal, pratglad och påminner en smula om Ingvar Kamprad, men jag tror att han är snällare och mer sällskapligt lagd. Välklädd är han dessutom, i rutig flanellskjorta och bruna bomullsbyxor.

Hans fru är mer stillsam till sin läggning, men pratglad och berättade att hon stöt på en bekant i bil vars registreringsnummer var FFB, vilket hon uttytt Frun får bestämma. Jag är lur om att de flesta fruar får bestämma här uppe i norr; männen får skrävla och arbeta, men jag ger mig fan på att det är frun som har sista ordet.

Förutom potatis, hade farbror Danne även bärodling förr i tiden. Framförallt jordgubbar. Markerna är bördiga och ligger på en svagt lutande slänt ner mot sjön. En smal grusväg går på den ena sidan och på den andra ligger gården. Sommartid är här förskräckligt naturskönt när solen gassar på gårdsplanen framför den fina, rödmålade Norrbottensgården och vattnen glittrar nere på sjön.

Minsann, fyndades det inte idag! Jag hittade nämligen en gammal flaska med Rubrimentliniment som skrivits ut till min farfar av doktor Grapenson en gång i tiden. Grapenson var traktens omåttligt populäre läkare och åtnjöt ett stort förtroende blans sina klienter. Tidigare läkare hade inte varit lika populära och en av hans föregångare var rent utav morfinist.

Gick man till doktor Grapenson som blev man vanligtvis frisk, vilket säkert berodde lika mycket på hans förskrivningar som på hans trevliga sätt. Andra bullar blev det när den fula, plåtklädda vårdcentralen byggdes i början av 80-talet och man fick träffa andra läkare och i värsta fall bara en sköterska.

Såhär i efterhand kan man undra hur han egentligen hann med alla patienter, men förmodligen gick man mer sällan till doktorn på den tiden och Grapenson hade säkerligen färre semesterdagar än man vanligtvis har nuförtiden, men han stängde faktiskt praktiken då och då när det passade, satte ett anslag på dörren och begav sig ut på sjön för att fiska.

Innan Birgit fanns en annan Wagnertant från Scandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock Grieg, Ich liebe dich, i en inspelning från juli 1936:

Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.

I begynnelsen var blåstencilerna den metod som användes när man ville duplicera en text och det var en tämligen primitiv metod. I slutet av 30-talet uppfanns den moderna kopieringsmetoden och detta patent resulterade så småningom i Xeroxaparaterna.

En släkting till mig insåg i slutet av 50-talet att framtiden, den stavades kopiering! Hon lärde sig att kopiera och fick vad det led sin egen kopieringsbyrå. Hennes första kopieringsapparat blev med tiden utrangerad och av någon helt outgrundlig anledning hamnade den jättelika apparaten i en skogsdunge på våra marker (hur den tog sig ut på landet, från stan, kan man bara spekulera i). Apparaten är som sagt rejält tilltagen och bestod en gång i tiden av ett smärre valsverk, många roliga strömbrytare att skruva sönder och inte minst ett imponerane fläktsystem. Men nu återstår endast ett nästan tomt skal och firman är för länge sedan nedlagd.

Jag kan inte tänka mig att den första CD-brännaren var en tillnärmelsevis lika imponerande apparat.

Här 6 melodier md Xavier Cugat och Roberto Inglez från andra halvan av 40-talet. Bilden föreställer ett album som gavs ut av Columbia och har inget med dessa inspelninagar att göra. Illustrationen är dock gjord av Cugat själv, som var en duktig illustratör. Han försörjde sig faktiskt inom detta gebit, innan hans orkester blev så framgångsrik att han kunde leva på musiken.

Roberto Inglez var Englands svar på Xavier Cugat. Namnet tog han sig för att framstå som mer exotisk, ty även om han såg mörk och farlig ut, var han av engelsk börd. I mitten av 50-talet gifte han sig med en Chilenska och flyttade därefter till Sydamerika och sedan blev det inte så värst många fler inspelningar med hans orkestr.

Lyssna på Roberto Inglez och Xavier Cugat:

Roberto Inglez: Mambo jambo; Xavier Cugat: In Santiago, Chile; Xavier Cugat: La ola marina; Xavier Cugat: Con maracas; Roberto Inglez: A song in the night; Xavier Cugat: No can do. Samtliga skivor 78-varvsutgåvor på engelska Columbia och Parlophone.

Nej, fransk visit syftar på bilens ursprung och inget annat. Jag fick nämligen besök från utlandet härom veckan. Efter att på sin färd från norra Finland ha passerat GBS och Seklernas by, fick jag tillfälle att bekanta mig med en fin Citroen, Athena CX, från tidigt 80-tal. Det är en mycket fin bil som befinner sig i nästintill orört originalskick. CX är efterföljaren till den klassiska DS-modellen som presenterades 1955.

Bilen i fråga fick sig en verklig långtur; från norra Finland via Stockholm till Vadstena och sedan tillbaka till Stockholm igen. Man får nog säga att det tyder på en viss kvalité att en såpass gammal bil som körts sparsamt under en längre tid, mäktar med en sådan långresa som till viss del avverkades i en hastighet som knappast setts med blida ögon av vår trafikövervakningskameror.

Liksom min egen Pontiac, har Citroen CX en futuristisk intrumentbräda som för tankarna till en flygplansinteriör. Exteriören är elegant och bilen går ett långt och lågt itryck. Här kan man läsa mer om modellen och vad man bör tänka på om man funderar på att skaffa sig ett eget exemplar.

Under 1950-talet slog Gerd Miller igenom på allvar som illustratör. Idag är hon tämligen bortglömd, men för ett tiotal år sedan kom boken Gerd Miller – illustratör av Lena Johannesson (Carlssons, 1995). När man ser hennes enorma produktion, förstår man att hon måste ha varit en rask konstnär, för det rör sig om detaljerade bilder.

När jag var liten och bläddrade i gamla veckotidningar var de alla fyllda av illustrationer av Gerd Miller och hennes kollegor. Alla tidningar hade illustrationer, framförallt till de noveller, som var en viktig beståndsdel av en veckotidning. Stilen skiftade en hel del mellan 50- och 70-tal, men det var alltid kraftfulla män med maskulina hakor och romantiska damer med stor elegans.

En del av Gerd Millers bilder arrangerades och fotograferades först för att sedan målas av. En omständlig och kostsam procedur kan tänkas, men resultatet blev inte alls dumt. Att göra något liknande idag, ter sig inte realistiskt; det borde rimligtvis vara på tok för dyrt för alla utom de mest exklusiva tidskrifter. Knappast något för dagens Vecko-Revyn.

En kollega till Gerd Miller som var stor redan på 40-talet var Liling Nyström. Se ett hemmahosreportage från hans hem här.

Till och med i Gamla stan finns ett och annat funkishus. På Själagårdsgatan, på den plats där en gång Själagården låg, finns numera ett trevligt 30-talshus. Husets öppna gård vetter åt Baggensgatan och det är på den sidan som det verkligen kommer till sin rätt. Högst upp i huset verkar det av allt att döma finnas finfina lägenheter med terrass.

Åtskilliga är det planr som funnits på att helt modernisera stadsdelen och förse den med moderna hus och raka, breda gator. Det hae säkert blivit fint, men jag gillar den strama gamla stil som de flesta av husen i stadsdelen är uppförda i. Det är stor skillnad om man jämför med den bebyggelse som sedan kom att prägla framförallt Östermalm. Gamla stans sobra elegans känns faktiskt modernare.

Som boende i någon av stadsdelens trånga gränder, får man säkerligen inte ha alltför stora anspråk på solljus, men jag kan tänka mig att kompromissa på det området, bara jag får fina rum med gamla eldstäder och smäckra fönster med lösa innanfönster. Och naturligtvis vill jag inte bo på Västerlånggatan där man blir väckt av turister redan vid åttasnåret på helgerna.

Jag var en gång inne i en gammal lägenhet på just Västerlånggatan. Den var sparsamt moderniserad på 30-talet och fin, men mycket bedagad. Eftersom den låg högst upp i huset var den tämligen ljus, men tyvärr var det ett jäkla liv nerifrån gatan vilket gjorde det påfrestande att bo där.

Detta är en märklig bild. Det är resterna av en utgödslingsanläggning. I en ladugård har man oftast någon sorts installation som används för att transportera bort djurens spillning, den s.k. koskiten. Bilden föreställer ett av de vinschverk som användes i vår ladugård. Det var min far som byggt samman anläggnigen av två gamla vinchar som han köpt från det militära. Med hjälp av växlar och vajrar, kunde man köra in och ut den plåt där avfallet låg.

När transporten närmade sig sitt slut, stötte plåten till en gammal koskälla som pinglade och då var det dags att trycka på stopp och sedan frikoppla vinch 1 och låta vinch 2 dra in plåten igen. Kanske inte den enklaste av apparater, men onekligen en fascinerande anläggning för ett litet barn.

En än mer spännande anläggning var den stora hiss som han byggt och som änvändes för att lyfta upp hela hölass upp på höskullen. Det var en rejäl elmotor som satts samman med en reduktionsväxel som åstadkom transporten. Först lyfte man upp lasset, sedan flyttade man det i längdled innåt på höskullen. Att se en anläggningen i funktion, var en syn man inte glömmer i första taget.

Min mamma har under många år, ja från mitten av femtiotalet, sytt en hel del. Ofta åt sig själv och ofta av hemvävda ylletyger. Ibland fick även barnen sin beskärda del, men hemvävt, och i synnerhet av ull, gillas inte av små barn.

I uthus och på vind finns garderober och kartonger med plagg från alla dessa år. Jag plockade fram ett par stycken och fotograferade dem. Här en dräkt i turkos ull med en tunn grön randning. Knapparna är i obehandlat trä och till kreationen hör även en kappa i samma hemvävda material.

Denna modell är från tidigt 70-tal, men det ser man knappt. Här lyser syntetmaterial och utsvängda ärmar med sin frånvaro. Det är en stramare stil som bottnar i gammal tradition, men som i färg och detaljer hör samman med sin tid. De flesta av vävarna är varpade och komponerade av de duktiga fruarna Wasserman och Vaupio som hade en garnaffär med en mycket uppskattad skyltning. Damernas butik var verkligen något extra under många år i den norrländska kuststaden.

Under 60- och 70-talen fanns ett stort intresse för gammalt hantverk och det var inte få som under den tiden själva vävde den textil som ett hem behöver. Dukar, gardiner, mattor, möbeltyger, handdukar, servetter och ryor var resultatet av den tidens vurm. Jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar, men det som finns bör man vara rädd om, för det är oftast prima vara.

Det finns något man verkligen bör bör undvika när man inreder sitt hem och det är att måla det helt vitt och sedan tillsätta några accenter i klara färger som livar upp. Resultatet blir, och här ges ingen pardon: mycket tråkigt. I detta sammanhang ber jag att få påminna om tapeter (papper på rulle med tryck), som kan göra underverk med kliniska väggytor. Vill man kosta på sig nåot extra, kan man låta spänna tyg i sina tapetfält (om man har sådana).

På bilden ovan har man verkligen inte knusslat på ett annat område som idag är eftersatt: bruket av mattor. Här ligger inte bara en matta, nej hela golvet täcks av mattor. Dessutom har man valt en för kakelugnen passande stil på möblemanget.

Innanför salongen ligger en härligt mörk matsal och längst in i rumsfilen ett bibliotel inredd med Carl Malmstensgrupp. Förträffligt!

En gång när det begav sig inredde man sitt hem efter följande mall: orientaliskt i hallen och herrummet; gustavianskt i förmaket; nyrokoko i salongen och nyrenäsans i matsalen. Jag gissar att detta standardiserade sätt att inreda blev mycket tröttsamt i längden, men i våra dagar skulle nog kännas mycket befriande att följa de gamla 1880-talsreglerna.

Det finns verkligen ingen hejd på vad folk lägger upp på nätet. Här en fantastisk webbplats med bla gamla kontakter och uttag: Elsamling. Med hjälp av denna, är det lätt att ta reda på hur gammal den fasta installationen i hemmet egentligen är, om den nu inte är utbytt.

Jag är rätt svag för 40-50-talseluttagen. De är lagom smäckra och saknar inte karaktär. Stickkontakter där sladden går ut på sidan, är en annan detalj som behagar mig. De får gärna vara i brun plast, för vitt blir lätt solkigt och därmed fult.

Människan samlar också på dammsugare. Jag hade en gång en mycke antik historia, som såg ut som bakverket dammsugare, men efter att ha råkat suga upp en flaska vin, som spillts i mattan, blev den sig inte riktigt lik. Jag märkte efter ett par dagar hur en tjockflytande massa rann ut ur maskinen som hängde på insidan av städskåpets dörr. Märkligt nog, gick apparaten inte sönder, men å andra sidan luktade den gammalt vin varje gång den användes.

Ibland kan det blir riktigt fint när man blandar och moderniserar hej vilt. Här en hall i ett gammal 20-talshus som fått betydligt mer sentida inredning. I rummet till vänster ses ett äldre tak från byggnadsåret. Lustigt nog blir helhet helt perfekt och dessutom känns lägenheten väldigt trivsam och ombonad. Mer sådant.

Det är synd, att folk i allmänhet inte har ordentlig respekt för hus och lägenheteheters karaktär; att helt sonika bygga om dem helt i sin egen stil är bara dumt och tyder på en likriktad och banal smak. Illa!

Bästa The Magnetic Fields-låten tror jag. Men där kan jag verkligen ha fel. Men titta på videon, den är rar!