Idag var det ingen måtta på solen; som det gassade mest hela dagen och inte ett moln på himlen! Jag började med att åka till besiktningen och det gick då inget vidare. Det visade sig att även bakbromsarna behövde ses över, men det hade inte jag tänkt på så det blev backning (allt annat var dock tiptop). Jag har demonterad bromsarna och väntar nu på att få trummorna svarvade och en ny bromsledning monterad (kanske även bromsbackar), men detta kommer att ske senare i år eller kanske till vintern. Förgasaren skall också få sig en översyn eftersom motorn går en anings ojämt. Men som ett kassaskåp ligger den på vägen, det kan inte förnekas.
På eftermiddagen gick jag över till en granne. Hon hade besök av son med fru och sin bror med tillhörande fruntimmer, som var en festlig dam som tidigare varit jordbrukare, men efter makens död endast ägnat sig åt fårskötsel. Som mest hade hon haft 150 st och det får anses vara rätt mycket att sköta själv för en gammal dam. År 2003 slutade hon helt med djuren. Rolig var hon iallfall, med all energi och kepan på huvudet.
Och vad fick jag göra sedan? Jo jag fick mylda (vad nu det heter på svenska, mylla?) potatis. Det var jag som drog så nu är jag inte bara solbränd, utan även ett muskelberg. Dessutom har jag lagt mig till med ett klädsamt ärr vid höger öga efter en kollision med en järnbalk i maskinhallen. Piffigt!
Ikväll har det hafts surhippa. Det var en lugn och tämligen intim tillställning med några äldre grannar så det blev varken sent eller blött, men riktigt trevligt. Jag är uppvuxen med surströmmingskalas så jag gillar doften; som barn innebar det att vi fick god korv som min moster tog hem från affären. Nuförtiden äter jag surströmming som jag tycker är rätt så god. Smaken är pikant och inte alls dum. Dock är den stark, så man måste blanda upp fisken med potatis och lök. Tomat och några salladsblad kan också göra sig gott till. Jag la den första fisken på mjukt tunnbröd och den andra på hårt. Hårt tunnbröd är godast, framförallt om det är bakat på skållad råg.
Jag har också varit den lilla mekanikern och letat efter Volt på vift i Kapitänens kablar. Bilen har 6-voltssystem och en endaste volts spänningsfall gör att inget fungerar som det skall. När jag mätte igår, skiljde det ungefär 0,5 – 1,0 volt mellan spänningen i batteriet och den vid tändspolen och de andra komponenterna; bilen startade följaktligen uruselt. Med hjälp av bilens elschema och en voltmeter, fann jag till sist orsaken: en kabel vid tändningslåset som lossnat något och där hade det bildats oxid. Med hjälp av lite sandpapper åtgärdades detta så nu startar bilen som ett skott och både ventilationssystemets fläkt och bilens blinkers har börjat att fungera. Jag är mycket nöjd och belåten och nu återstår bara att ta reda på vad bilprovningen anser om bilen imorgon förmiddag!
Idag var forsernas dag. Först åkte vi till Storforsen som är en pampig fors i Pite älv. Parallellt med forsen går det sk döda fallet som är forsens gamla fåra. Här sipprar vatten längs med solvarma hällar och allt är underbart vackert. Här och där finns små, små sjöar som man kan bada i, om man inte nöjer sig med att plaska i decimeterdjupa pölar. Det är sparsmakat med växtlighet, men på sina ställen växer ljung och en och annan buske. Kort sagt: en plats som måste besökas!
På hemvägen stannade vi i Sikfors. Här fans en gång i tiden en dansbana, Fyllfors kallad, där man roade sig tappert. Det sägs att även artisterna fick sig en och annan grogg innan konserterna. Elaka tungor påstår att Zarah Leander fick ledas upp på scenen en gång. Förutom fastplatsen ligger här också ett kraftverk. På dammens ena sida ligger vattnet blankt och stilla, på den andra är forsar det fram med våldsam kraft. Längre ned står de gamla kraftverksbyggnaderna kvar i sin stramt putsade enkelhet. Detta är också en plats man inte bör försumma att besöka.
Naturen kring norrlandsälvarna, och särskilt Pite älv är hisnande vacker. Höga berg och djupa dalar och en trögt, men kraftfullt rinnande vattenmassa. Kärvt, men jävligt vackert. Skogen runtomkring just Storforsen består främst av tall som växer i sand. Det är ljust och luftigt och endast några kottar oh lite mossa täcker marken. Ingen sly och ingen sankmark. Stramt och tjusigt är vad det är.
Idag fick jag en hel bunt med roliga tidningsurklipp av min faster som hon sparat genom åren. Det är ingen hejd på vilka roliga reportage man hittar där: min syssling som intervjuas inför Fröken Sverige-finalen 1982; min farfar som berättar om byns historia; pappa som protesterar mot den låga ersättningen för mjölk; jag och syrran promenerandes på byavägen osv. Roligast är dock reportaget om Teferi Makonnen från Etiopien som firar jul hemma hos oss 1968. Fotografen har satt honom framför pianot och min föräldrar står bredvid, som hypnotiserade av den exotiske mannen. Enligt tidningens utsända har Teferi både fått gå i julotta och prova på traktorkörning i snö.
Det var inte första gången vi hade ett exotiskt tillskott i hemmet lagom till jul; året innan kom en man från djupaste Afrika. Mina föräldrar var med i en organisation som hade tagit på sig att ordna med värdfamiljer över julen, eftersom studenterna inte hade möjlighet att åka hem till sina avlägsna hemländer.
Roligast var dock min kusin som bara var några år gammal och aldrig hade sett en mörkhyad människa förut. -Titta, han är nästan grön, sa hon när hon fick se honom. En kommentar som hon fått leva med i alla år.
Bromsrenovering idag. Jag överdriver inte när jag säger att detta tog en halv dag i anspråk. Problemet var att höger frambroms inte ville släppa när jag släppte bromspedalen. Det var bara att ta isär hela frambromsen med hjulcylindrar, bromsband och lager. Mycket riktigt, var inte bromscylindrarna helt ihopbeckade av en seg sörja och därför kunde inte kolvarna åka tillbaka när man släppte bromsen.
Att rengöra kolvar och cylindrar var inte svårt. Värre var det att sätta samman hjullagret, då jag glömt att den bakre tätningen måste bankas in i bromstrumman; att bara sätta dit den längst in på hjulaxeln fick till följd att axeln blev aningens för kort och jag fick gråa hår. Problemet löstes genom att jag tog isär det andra framjulet för att se hur det såg ut där.
Naturligtvis var det sjukt varmt ute och jag blev helt stekt i värmen, så nu är jag ledbruten och trött, men bromsarna fungerar iallfall mycket bra nu och jag hoppas att Bilprovningen säger detsamma. Bilen har stått avställd sedan år 2000 och därför inte besiktigats. Nu återstår att laga ett elfel i Kapitänens 6-voltselsystem (spänningsfall på över 0,5 V: stor skillnad mellan vad som kommer in i tändningslåset och vad som kommer ut, med startsvårigheter som följd).
På bilden ovan ses två cylindrar med sina innehåll; kolv, packning/tätning och fjäder.
Minsann, sol idag med! Jag fick mig en tur till grannbyn och farbror Danne med pommes frites-fabriken. Fabriken, som låg i gårdens källare, las ner redan 1967, men än i denna dag odlas det potatis som numera blir till lantchips. Farbror Danne är mycket gammal, pratglad och påminner en smula om Ingvar Kamprad, men jag tror att han är snällare och mer sällskapligt lagd. Välklädd är han dessutom, i rutig flanellskjorta och bruna bomullsbyxor.
Hans fru är mer stillsam till sin läggning, men pratglad och berättade att hon stöt på en bekant i bil vars registreringsnummer var FFB, vilket hon uttytt Frun får bestämma. Jag är lur om att de flesta fruar får bestämma här uppe i norr; männen får skrävla och arbeta, men jag ger mig fan på att det är frun som har sista ordet.
Förutom potatis, hade farbror Danne även bärodling förr i tiden. Framförallt jordgubbar. Markerna är bördiga och ligger på en svagt lutande slänt ner mot sjön. En smal grusväg går på den ena sidan och på den andra ligger gården. Sommartid är här förskräckligt naturskönt när solen gassar på gårdsplanen framför den fina, rödmålade Norrbottensgården och vattnen glittrar nere på sjön.
Minsann, fyndades det inte idag! Jag hittade nämligen en gammal flaska med Rubrimentliniment som skrivits ut till min farfar av doktor Grapenson en gång i tiden. Grapenson var traktens omåttligt populäre läkare och åtnjöt ett stort förtroende blans sina klienter. Tidigare läkare hade inte varit lika populära och en av hans föregångare var rent utav morfinist.
Gick man till doktor Grapenson som blev man vanligtvis frisk, vilket säkert berodde lika mycket på hans förskrivningar som på hans trevliga sätt. Andra bullar blev det när den fula, plåtklädda vårdcentralen byggdes i början av 80-talet och man fick träffa andra läkare och i värsta fall bara en sköterska.
Såhär i efterhand kan man undra hur han egentligen hann med alla patienter, men förmodligen gick man mer sällan till doktorn på den tiden och Grapenson hade säkerligen färre semesterdagar än man vanligtvis har nuförtiden, men han stängde faktiskt praktiken då och då när det passade, satte ett anslag på dörren och begav sig ut på sjön för att fiska.
Den dag Mjölnarhustrun hittades död i visthusboden lyste solen varmt och klart redan vid femtiden på morgonen. Längre upp längst med ån, låg fortfarande dimman i lätta sjok men den jagades snart bort av solens heta strålar. Lika vackert var det den morgon då jag helt glömt bort att lägga mig och därför fick mig en outsägligt vacker gryning till livs. Det var alldeles tyst och stilla; bruket och Mjölnargården badade i ljus och endast fågelkvittret hördes ljuda över det spegelblanka vattnet i dammen.
Narrens väg (Carlssons, 1988), en självbiografi av Nils Asther är en smått märklig bok. Nils var en gång i tiden en relativt välkänd Hollywoodskådis. Långt ifrån lika stor som Bergman och Garbo, befann han sig i utkanten av industrin och fick aldrig de riktigt stora rollerna, vilket inte hindrade honom från att leva filmstjärneliv på 20-30-talen, utrustad som han var med ett fördelaktigt yttre.
Ingen är bittrare än Nils Asther och ingen skryter mer om sitt slampiga leverna. Det är inte utan att man tänker på talesättet Tomma tunnor skramlar mest. Han verkar ha legat med de flesta från Mauritz Stiller till svenskfödda storstjärnan Anna Q Nilsson. Boken igenom förbannar han Stiller och Hjalmar Bergmans som fått in honom på filmens bana; konstnär, det är vad han egentligen borde ha blivit och skulden är helt och hållet deras att det gick som det gick och att han blev en halvdan Hollywoodskådis istället (som gick sängvägen till de flesta av sina roller).
Mycket finns okså att läsa om hans vänskap med Greta Garbo. Hur nära vänner de egentligen var och om han var hennes älskare är svårt att veta. Han skriver också mycket gott om Linde Klinchowström som han en kort tid var förlovad med. Om jag inte minns fel, ger hon en helt annan bild av deras relation.
Boken är inte välskriven och egentligen inte särskilt bra, men man kan ändå inte låta bli att läsa den eftersom man blir nyfiken på hans självupptagna, och ibland rätt snaskiga, berättelser. Att han dessutom verkar halvt galen, och ständigt gjorde sig till ovän med folk, minskar heller inte intresset.
Visst nappar det i Hällestadsån! Fabrikör Ståhlbom som är en van fritidsfiskare, får alltsom oftast de största av gäddor på kroken. Denna soliga julikväll var det dock något som störde fiskelyckan, och han fick tomhänt återvända hem till Mjölnargården.
Innan Birgit fanns en annan Wagnertant från Scandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock Grieg, Ich liebe dich, i en inspelning från juli 1936:
Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.
Naturskönt beläget vid dammen i Borrgård ligger den gamla Mjölnargården. Som av en slump, har jag kommit över Mjölnarhustruns omtalade recept på kroppkakor.
Tag lämplig mängd kokt potatis som fått ligga till sig sedan gårdagen, pressa den och blanda med ett par ägg och vetemjöl. Tillsätt lite svartpeppar. Fyll med knaperstekt fläsk och lök. Låt koka i saltat vatten tills dess de flyter upp. Servera med smör och lingon.
En dag hittades Mjölnarhustrun död i sin visthusbod. Många tisslade och tasslade och den allmänna uppfattningen var att hon bragts om livet, för att hennes make börjat pokulera med ett annat fruntimmer i byn. Denna eventuella romans, fick dock ett snabbt slut när mjölnaren fastnade i skovelhjulet vid sin egen kvarn och helt förvandlades till mos. Mjölnarhustrun hörs ibland spöka i krypgrunden under huset så kanske är det där, och inte i visthusboden, som man bör söka efter förklaringen till dessa ruskigheter.
I trakterna av Finspång, vid Hällestadsån, ligger Borggårds bruk. Fabriksbyggnaden är en mycket stram och stilig historia som i stor utsträckning bevarat sin exteriör. Strama putsade fasader med stora järnfönster kompletteras med en och annan modernare byggnadskropp och accentueras med rödmålade sekelskiftesbyggnader. Det är mycket vackert.
Den gamla dammen är fortfarande i bruk, men stängjärnshammaren har inte dunkat på flera hundra år, istället är det brukets elturbiner som drivs av den lilla Hällestadsån. Vid dammens ena sida ligger den gamla Mjölnargården, där den en gång i tiden så välkända mjölnarhustrun framlevde sina dagar. Det sägs, att hennes kroppkakor var de godaste i hela östergötland.
Vi lyssnar på Underpass med John Foxx, Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det bagav sig, men man gör inte alltid allt i rätt ordning.
Men titta på videon. Syntarna är inte så dumma i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt och jag saknar skivan i min samling så jag kan inet spel av den.
Lyssna också på John Foxx utan chaufför: No one driving.
I begynnelsen var blåstencilerna den metod som användes när man ville duplicera en text och det var en tämligen primitiv metod. I slutet av 30-talet uppfanns den moderna kopieringsmetoden och detta patent resulterade så småningom i Xeroxaparaterna.
En släkting till mig insåg i slutet av 50-talet att framtiden, den stavades kopiering! Hon lärde sig att kopiera och fick vad det led sin egen kopieringsbyrå. Hennes första kopieringsapparat blev med tiden utrangerad och av någon helt outgrundlig anledning hamnade den jättelika apparaten i en skogsdunge på våra marker (hur den tog sig ut på landet, från stan, kan man bara spekulera i). Apparaten är som sagt rejält tilltagen och bestod en gång i tiden av ett smärre valsverk, många roliga strömbrytare att skruva sönder och inte minst ett imponerane fläktsystem. Men nu återstår endast ett nästan tomt skal och firman är för länge sedan nedlagd.
Jag kan inte tänka mig att den första CD-brännaren var en tillnärmelsevis lika imponerande apparat.
Det finns lösaktiga människor som under inflytande av vin fått sig en ny vän och sedan valt att avsluta kvällen i den nya bekantskapens hem. Presenterar då denna våning ett sällskapskök i något av de rum som hör till gatufilen, eller ännu värre – i matsalen, har det hänt att dessa förtappade människor tagit sitt förnuft till fånga och med väl bibehållen dygt promenerat hem till sig. Det finns gränser, även för moraliskt lågt stående varelser och det skall vi vara tacksam för. Sällskapskök är en riktigt styggelse, bra mycket värre än att Begå ett stort fel före (eller inom) äktenskapet.
En trevlig form av kök är barköket i ädelträ (varför inte päron?) som ligger i anslutning till en frukostmatsal, lämplig att användas i vardagslag. De köksskåp som innehåller porslin, har luckor både mot kök och matvrå; praktiskt så det förslår och dessutom snyggt.
Överhuvudtaget är kök med luckor fanérade i ädelträ mycket snyggt och relativt vanligt i bättre hus från 50-60-talen. Lättskötta och hållbara är dessa snickerier också, rent utav idealiska. Tyvärr kasseras många dylika snickerier, eller målas över i vitt. Förskräckligt.
För ett par år sedan hade jag tröttnat på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare OCH rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra lyssningsrum. Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.
Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.
Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).
Här 6 melodier md Xavier Cugat och Roberto Inglez från andra halvan av 40-talet. Bilden föreställer ett album som gavs ut av Columbia och har inget med dessa inspelninagar att göra. Illustrationen är dock gjord av Cugat själv, som var en duktig illustratör. Han försörjde sig faktiskt inom detta gebit, innan hans orkester blev så framgångsrik att han kunde leva på musiken.
Roberto Inglez var Englands svar på Xavier Cugat. Namnet tog han sig för att framstå som mer exotisk, ty även om han såg mörk och farlig ut, var han av engelsk börd. I mitten av 50-talet gifte han sig med en Chilenska och flyttade därefter till Sydamerika och sedan blev det inte så värst många fler inspelningar med hans orkestr.
Lyssna på Roberto Inglez och Xavier Cugat:
Roberto Inglez: Mambo jambo; Xavier Cugat: In Santiago, Chile; Xavier Cugat: La ola marina; Xavier Cugat: Con maracas; Roberto Inglez: A song in the night; Xavier Cugat: No can do. Samtliga skivor 78-varvsutgåvor på engelska Columbia och Parlophone.
Nej, fransk visit syftar på bilens ursprung och inget annat. Jag fick nämligen besök från utlandet härom veckan. Efter att på sin färd från norra Finland ha passerat GBS och Seklernas by, fick jag tillfälle att bekanta mig med en fin Citroen, Athena CX, från tidigt 80-tal. Det är en mycket fin bil som befinner sig i nästintill orört originalskick. CX är efterföljaren till den klassiska DS-modellen som presenterades 1955.
Bilen i fråga fick sig en verklig långtur; från norra Finland via Stockholm till Vadstena och sedan tillbaka till Stockholm igen. Man får nog säga att det tyder på en viss kvalité att en såpass gammal bil som körts sparsamt under en längre tid, mäktar med en sådan långresa som till viss del avverkades i en hastighet som knappast setts med blida ögon av vår trafikövervakningskameror.
Liksom min egen Pontiac, har Citroen CX en futuristisk intrumentbräda som för tankarna till en flygplansinteriör. Exteriören är elegant och bilen går ett långt och lågt itryck. Här kan man läsa mer om modellen och vad man bör tänka på om man funderar på att skaffa sig ett eget exemplar.
Under 1950-talet slog Gerd Miller igenom på allvar som illustratör. Idag är hon tämligen bortglömd, men för ett tiotal år sedan kom boken Gerd Miller – illustratör av Lena Johannesson (Carlssons, 1995). När man ser hennes enorma produktion, förstår man att hon måste ha varit en rask konstnär, för det rör sig om detaljerade bilder.
När jag var liten och bläddrade i gamla veckotidningar var de alla fyllda av illustrationer av Gerd Miller och hennes kollegor. Alla tidningar hade illustrationer, framförallt till de noveller, som var en viktig beståndsdel av en veckotidning. Stilen skiftade en hel del mellan 50- och 70-tal, men det var alltid kraftfulla män med maskulina hakor och romantiska damer med stor elegans.
En del av Gerd Millers bilder arrangerades och fotograferades först för att sedan målas av. En omständlig och kostsam procedur kan tänkas, men resultatet blev inte alls dumt. Att göra något liknande idag, ter sig inte realistiskt; det borde rimligtvis vara på tok för dyrt för alla utom de mest exklusiva tidskrifter. Knappast något för dagens Vecko-Revyn.
En kollega till Gerd Miller som var stor redan på 40-talet var Liling Nyström. Se ett hemmahosreportage från hans hem här.
Till och med i Gamla stan finns ett och annat funkishus. På Själagårdsgatan, på den plats där en gång Själagården låg, finns numera ett trevligt 30-talshus. Husets öppna gård vetter åt Baggensgatan och det är på den sidan som det verkligen kommer till sin rätt. Högst upp i huset verkar det av allt att döma finnas finfina lägenheter med terrass.
Åtskilliga är det planr som funnits på att helt modernisera stadsdelen och förse den med moderna hus och raka, breda gator. Det hae säkert blivit fint, men jag gillar den strama gamla stil som de flesta av husen i stadsdelen är uppförda i. Det är stor skillnad om man jämför med den bebyggelse som sedan kom att prägla framförallt Östermalm. Gamla stans sobra elegans känns faktiskt modernare.
Som boende i någon av stadsdelens trånga gränder, får man säkerligen inte ha alltför stora anspråk på solljus, men jag kan tänka mig att kompromissa på det området, bara jag får fina rum med gamla eldstäder och smäckra fönster med lösa innanfönster. Och naturligtvis vill jag inte bo på Västerlånggatan där man blir väckt av turister redan vid åttasnåret på helgerna.
Jag var en gång inne i en gammal lägenhet på just Västerlånggatan. Den var sparsamt moderniserad på 30-talet och fin, men mycket bedagad. Eftersom den låg högst upp i huset var den tämligen ljus, men tyvärr var det ett jäkla liv nerifrån gatan vilket gjorde det påfrestande att bo där.
Jag Hötorgsfyndade idag och fick mig en bunt skivor och några nummer av Veckojournalen. Marianne Höök hade i ett av numren recenserat Marilyn Monroe-filmen Flickan ovanpå och avslutade sin text med meningen Som var och en vet är det Dygden som avgår med segern, så det är valfritt om man vill kalla det för happy end.
Ett annat nummer innehåller ett stort reportage från Medevi brunn där Barbro Alving vistas ett par dagar för att pröva på den gamla traditionen med just brunnsdrickning. Det är ett fint reportage, men utmärkta bilder av Anders Engman.
Av en slump hittade jag också en mängd Lecuona cuban boys-skivor som jag saknat i min skivhylla. Ett annat fynd var en gammal Tito Puente-platta från mitten av femtiotalet:
Everlasting love
Vibe cha cha
Hi-fi så det förslår från den gamla 78-varvsskivan.
Där tunnelbanan passerar Lidingövägen mellan Gärdet och Ropsten, finns ett litet område med några kontorshus som sett bättre dagar. Här står alltid risiga bilar eller rena rama vraken parkerade och ibland hörs hög musik från något öppet fönster. Av någon outgrundlig anledning står här även en gul postlåda. Den ser helt malplacerad ut.
Fortsätter man promenaden, hamnar man så småningom i Abessinien, den gamla arbetarstadsdelen med sina långa rader av 30-talshus. Det är vackra hus; mycket enkla och nästan helt identiska med släta fasader där fönstren ligger helt i liv med fasaden. Vädringsbalkongerna är placerade så att de samtidigt tjänar som tak över entr
Detta är en märklig bild. Det är resterna av en utgödslingsanläggning. I en ladugård har man oftast någon sorts installation som används för att transportera bort djurens spillning, den s.k. koskiten. Bilden föreställer ett av de vinschverk som användes i vår ladugård. Det var min far som byggt samman anläggnigen av två gamla vinchar som han köpt från det militära. Med hjälp av växlar och vajrar, kunde man köra in och ut den plåt där avfallet låg.
När transporten närmade sig sitt slut, stötte plåten till en gammal koskälla som pinglade och då var det dags att trycka på stopp och sedan frikoppla vinch 1 och låta vinch 2 dra in plåten igen. Kanske inte den enklaste av apparater, men onekligen en fascinerande anläggning för ett litet barn.
En än mer spännande anläggning var den stora hiss som han byggt och som änvändes för att lyfta upp hela hölass upp på höskullen. Det var en rejäl elmotor som satts samman med en reduktionsväxel som åstadkom transporten. Först lyfte man upp lasset, sedan flyttade man det i längdled innåt på höskullen. Att se en anläggningen i funktion, var en syn man inte glömmer i första taget.
Min mamma har under många år, ja från mitten av femtiotalet, sytt en hel del. Ofta åt sig själv och ofta av hemvävda ylletyger. Ibland fick även barnen sin beskärda del, men hemvävt, och i synnerhet av ull, gillas inte av små barn.
I uthus och på vind finns garderober och kartonger med plagg från alla dessa år. Jag plockade fram ett par stycken och fotograferade dem. Här en dräkt i turkos ull med en tunn grön randning. Knapparna är i obehandlat trä och till kreationen hör även en kappa i samma hemvävda material.
Denna modell är från tidigt 70-tal, men det ser man knappt. Här lyser syntetmaterial och utsvängda ärmar med sin frånvaro. Det är en stramare stil som bottnar i gammal tradition, men som i färg och detaljer hör samman med sin tid. De flesta av vävarna är varpade och komponerade av de duktiga fruarna Wasserman och Vaupio som hade en garnaffär med en mycket uppskattad skyltning. Damernas butik var verkligen något extra under många år i den norrländska kuststaden.
Under 60- och 70-talen fanns ett stort intresse för gammalt hantverk och det var inte få som under den tiden själva vävde den textil som ett hem behöver. Dukar, gardiner, mattor, möbeltyger, handdukar, servetter och ryor var resultatet av den tidens vurm. Jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar, men det som finns bör man vara rädd om, för det är oftast prima vara.
Stackars Nat King Cole sitter övergiven och spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt. Han har det inte lätt, han. Men fint låter det.
The clock is striking, yes itճ half past two, my baby left me for somebody new.
Nat King Cole Trio med An old piano plays the blues:
Hemma hade vi en liten bergknalle som av någon anledning fick apterats till soptipp för uttjänta, mer skrymmande ting. Här stod en gammal järnspis, resterna av urgammal kopiator från tidigt 60-tal och diverse annan bråte. Här låg också i min barndom en gammal tunna i trä om sett sina bästa dagar. Den ligger fortfarande kvar, men nu har den så smått börjat förmultna och påminner mer om en ruin än något annat. Den är mycket vacker, men om 20 år, är den nog helt förvandlat till mull.
Det finns något man verkligen bör bör undvika när man inreder sitt hem och det är att måla det helt vitt och sedan tillsätta några accenter i klara färger som livar upp. Resultatet blir, och här ges ingen pardon: mycket tråkigt. I detta sammanhang ber jag att få påminna om tapeter (papper på rulle med tryck), som kan göra underverk med kliniska väggytor. Vill man kosta på sig nåot extra, kan man låta spänna tyg i sina tapetfält (om man har sådana).
På bilden ovan har man verkligen inte knusslat på ett annat område som idag är eftersatt: bruket av mattor. Här ligger inte bara en matta, nej hela golvet täcks av mattor. Dessutom har man valt en för kakelugnen passande stil på möblemanget.
Innanför salongen ligger en härligt mörk matsal och längst in i rumsfilen ett bibliotel inredd med Carl Malmstensgrupp. Förträffligt!
En gång när det begav sig inredde man sitt hem efter följande mall: orientaliskt i hallen och herrummet; gustavianskt i förmaket; nyrokoko i salongen och nyrenäsans i matsalen. Jag gissar att detta standardiserade sätt att inreda blev mycket tröttsamt i längden, men i våra dagar skulle nog kännas mycket befriande att följa de gamla 1880-talsreglerna.
Det finns en utmärkt bok, Stockholmskärlek kallad, med bilder av Hans Hammarskiöld och texter av Marianne Höök. Utgiven i början av 50-talet, är den en samtidsskildring av Stockholmslivet och en mycket tilltalande sådan.
Marianne Höök har en avundsvärd förmåga att forumlera sig och kan skildra de mest romantiska av miljöer utan att det blir för sött, ty det hennes penna rister har den avundsvärda, och egentligen helt nödvändiga, egenskapen att alltid spetsa sina alster med en smula beskt. Kanske kan man säga att hon är en cynisk romantiker, kanske inte. Något ditåt är det iallafall.
Bilden föreställer den dam son under många år tillbringade dagarna på NK och var så punktlig, att firmans urmakare ställde tiden efter hennes entré. Höök undrar vilket Dorothy Parkerskt storstadsöde som döljer sig bakom hennes späda och välklädda figur. Och det kan man funderar över. Men lika bra är det att inte veta, utan istället dirigera den frågan vidare till sin egen fantasi.
Det finns verkligen ingen hejd på vad folk lägger upp på nätet. Här en fantastisk webbplats med bla gamla kontakter och uttag: Elsamling. Med hjälp av denna, är det lätt att ta reda på hur gammal den fasta installationen i hemmet egentligen är, om den nu inte är utbytt.
Jag är rätt svag för 40-50-talseluttagen. De är lagom smäckra och saknar inte karaktär. Stickkontakter där sladden går ut på sidan, är en annan detalj som behagar mig. De får gärna vara i brun plast, för vitt blir lätt solkigt och därmed fult.
Människan samlar också på dammsugare. Jag hade en gång en mycke antik historia, som såg ut som bakverket dammsugare, men efter att ha råkat suga upp en flaska vin, som spillts i mattan, blev den sig inte riktigt lik. Jag märkte efter ett par dagar hur en tjockflytande massa rann ut ur maskinen som hängde på insidan av städskåpets dörr. Märkligt nog, gick apparaten inte sönder, men å andra sidan luktade den gammalt vin varje gång den användes.
Ibland kan det blir riktigt fint när man blandar och moderniserar hej vilt. Här en hall i ett gammal 20-talshus som fått betydligt mer sentida inredning. I rummet till vänster ses ett äldre tak från byggnadsåret. Lustigt nog blir helhet helt perfekt och dessutom känns lägenheten väldigt trivsam och ombonad. Mer sådant.
Det är synd, att folk i allmänhet inte har ordentlig respekt för hus och lägenheteheters karaktär; att helt sonika bygga om dem helt i sin egen stil är bara dumt och tyder på en likriktad och banal smak. Illa!
En av det tidiga 1900-talets största kioskvältare var utan tvekan Lars Hanson. Lämpligt nog, fick han spela Gösta Berling när det var dags att filmatisera Selma Lagerlöfs roman med samma namn och ett bättre val går inte att tänka sig.
Denna idolbild är tämligen oemotståndlig; blandningen mellan salongslejon och skogshuggare känns direkt modern. Dessutom är det en gammal bild tagen redan 1919, men redan då kunde man ljussätta på ett mycket tilltalande sätt.
Vid sidan av Gösta Ekman får man nog räkna Lars Hanson till den tidens största eleganter. Anders de Wahl var redan gammal och hade knappast ens i sin ungdom den elegans som dessa två charmörer besatte. Det är synd att han är så bortglömd, den vackre Lars Hanson.
