Ibland har man tur och snubblar över ett helt fantastiskt och färdigkomponerat stilleben. Till vänster i bild en separator, dvs den tingest som används när man separerar grädden från mjölken. Mer åt höger syns motorn till en kornkross och i mitten hänger ett arbetsplagg ovanför skyffeln.
När man har separerat mjölken, kan det vara lämpligt att kärna smör av grädden. Detta görs i en smörkärna och det är en relativt snabb procedur. Hemgjort smör, blir, beroende på säsong och hur nykalvad kon är, väldigt gult. Det måste tvättas noggrant innan man saltar det och smakar faktisk lite annorlunda jämfört med köpes.
Vid separeringen bildas skummjölk och restprodukten vid smörframställningen är kärnmjölk. Kärnmjölken har en mycket speciell smak och uppskattas av vissa som törstsläckare varma sommardagar.
Ett syftningsfel. Det är villan jag vill åt. En villa helt i min stil, möjligtvis bortsett från färgen, ty gult hör inte till mina favoritfärger. Stenkorsfönster är jag också svag för och bruket av natursten och puts. Kanske är den i största laget, men i värsta fall få jag hyra ut.
Tinnar och torn har den också och en helt underbar uteplats under hörntornets väldiga kupol. Som i ett ekotempel kan man sitta och dricka sin Pimms heta sommardagar.
The boat rides we would take, the moonlight on the lake The way we danced and hummed our fav”rite song The things we did last summer I”ll remember all winter long
The leaves began to fade like promises we made How could a love that seemed so right go wrong? The things we did last summer I”ll remember all winter long
Gärdet när området var nybyggt är en vacker syn. Alla hus hade fina balkonger och fönstren var försedda med markiser. Det är en tilltalande syn. Tilltalande är det fortfarande, men nu har grönskan tagit fart och gjort Tessinparken till en lummig oas. Uppe vi Askrikegatan blommar schersminer i mängd och en söt, smultronartad doft svävar över området. Ner mot Valhallavägen till, blommar rosorna i långa rader och vissa plantor är faktiskt av den sort som verkligen doftar som ros skall.
Jag promenerade upp till Söder igårkväll och ingenstans var det så vackert som just i Tessinparken, även om Karlavägens grönska med sina planteringar till viss del kan konkurrera när det gäller skönhet. Det var på det hela en mycket vacker promenad när sommaren är som vackrast.
Jag fann den vackraste av parker häromkvällen. Det var en öppen plats som omgavs av träd och ett flertal rabatter. Varje rabatt hade sin färg och detta är den blå. Solen var på väg ner och turisterna hade tröttnat för dagen så jag tog fram kameran och började fotografera. Sedan promenerade jag belåten Narvavägen hemåt.
Vi pratade kungahuset på lunchen idag. Jag minns inte hur det började, men jag kunde inte avhålla mig från att kommentera hur fantatiskt tråkiga vår nuvarande kungafamilj är och hur svårt jag skulle ha för att tilltala de små liven med de titlar som man förväntas använda. Jag skulle nog göra som Ulla Lindström gjorde en gång i tiden jag.
Det finns dock ljuspunkter: Korvstoppning på Drottningholm från 1985! Att detta fick sändas i svensk telvision kan man inte annat än att förundras över. Men roligt är det när de fingrar på alla korvarna.
En av mina främsta invändningar mot det svenska kungahuset är deras förfärligt trista kläder och brist på personlig stil. Tacka vet jag drottning Louise på bilden ovan. Någon skönhet av nattklubkaliber var hon knappast, men vilken karaktär och vilken pondus! Här har våra stackars sessor åtskilligt att lära.
Klockan börjar gå mot tio, men det är fortfarande ljust ute och solen lyser över trädtopparna, men i skuggan av träden är det skymning över ån. Vattnet flyer helt stilla fram genom landskapet och det är helt tyst ute. Inte ens en bil paserar i närheten.
Ja, nu har jag sällat mig till den skara som äger en inspelning av någon av Arnold Schönbergs kompositioner. Jag har precis köpt LaSalle-kvartettens inspelning av hans Stråkkvartett i d moll. Det är en fin Deutsche grammophon-skiva från 1973 med de fyra allvarliga herrarna i kvartetten klädda i svart kostym på konvolutet. Varje gång jag ser en DGG-skiva, tänker jag på Marc Almonds Tenement symphony; omslaget är i högsta grad inspirerat av dessa klassiska skivor.
Schönberg härstammar från Wien och föddes i början av 1870-talet. Han förknippas med den atonala musiken och tolvtonsskalan, något som jag inte är helt insatt i. Skivan är emellertid fin och jag är glad åt mitt köp. Här kan man lysna på Schönbrgs Transfigured Night for String Sextett.
Jag har även unnat mig tre Jens Lekman-skivor. Jag beställde samtliga av hans longplays som finns på Secretly canadian och fick dem precis på posten. Night falls over Kortedala är en av de vackraste titlar jag vet. Jag tänker på Lady in satin och Like someone in love. En fantastisk titel är vad den är och skivan är finfin.
Bryan Ferry har sina ljusare sidor, bortsett från att hans videos oftast är sjukt gubbiga. När jag såg Don”t stop the dance första gången, tappade jag faktiskt lite av intresset för den annars fantastiska låten.
Här har vi Bryans inspelning av You go to my head som också lider av ovan nämnda defekt, men det går inte att förneka att den trots allt är rätt snygg och texten skall vi inte bara prata om. Men den är å andra idan inte hans egen.
You go to my head And you linger like a haunting refrain And I find you spinning round in my brain Like the bubbles in a glass of champagne
Vill man, lyssnar man med fördel på Billie Holidays inspelning av You go to my head.
Den här bilden tog jag en rent förskräckligt vacker kväll när solen glittrade i träden som precis höll på att torka efter regnet. Naturen är verkligen något extra i dessa trakter. även på vintern när snön ligger tung.
Ibland på sommaren, regnar det bara på ena sidan av ån. Det är mycket märkligt, men vackert.
Framför den öppna spisen har jag en svart kohud som jag ärvt. Iris heter den och bakom denna prydnat döljer sig en historia som jag måste berätta.
I grannbyn bodde en hemmansägare om vi döper till Helge och han var en lång och ståtlig karl. I sin tjänst hade han hushållerskan Iris sedan många herrans år. Det var inte få, som tyckte att han kunde ta och gifta sig med henne innan ungdomen helt flugit sin kos. Helge, som inte var omedveten om att han ansågs för ett gott parti, ansåg att hushållerskor skall man inte gifta sig med. Och åren gick.
Så småningom hade Helge fyllt femtio år och nu insåg han att han blivit så gammal att det var troligt att det inte skulle bli tal om något giftermål. Det fanns inget annat att göra än att gifta sig med Iris som blev själaglad; hon i alla år gått och drömt om sin Helge och skött hans hem som sitt eget.
Åren har gått och nu är Helge över de nittio och Iris på god väg ditåt. Gifta är de fortfarande och faktiskt föll det riktigt väl ut. Och min kohud döptes efter Iris, ty kalven köptes av Helge en gång i början av 70-talet och fick sitt namn av hans nyblivna fru.
Vid midnatt färgades himlen rosa av den nyss nedstigna solen. Jag trixade lite med kameran och lyckades skapa en viss skymning, trots den sena timmens intensiva ljus. En vacker siluett blev det.
Ombord på tåget söderut råkade jag ut för Man som vet bäst (närmare 40 år skulle jag gissa). Han påpekade att jag borde fälla ut bordet för att få mer plats, när jag satt och åt i kupén. Och jag som inte led av platsbrist alls! Vid halv nio ville gubbfan gå och lägga sig. Jag gick till restaurangvagnen och återkom först halv elva. Inte hade han krupit till kojs; han stod ute i korridoren och orerade. Jojo.
I restaurangvagnen hörde ag ett amtal mellan fyra 20-åringar. Snubben, som satt och nojsade med sin flickvän, berättade att han tidigare varit något av en slampa (ha, vänta bara säger jag till hans flickvän). Den andra tjejen var mer kysk och den tredje hade en mor som vaknat upp med över en promille en morgon eftr ett kalas (vilken förebild!). Roligt var det iallfall att höra dem prata.
från General Motors här på bild i glesbygden. I bakgrunden diverse järnskrot som gör sig bra i den frodiga grönskan. Till höger en gammal altunna som användes för att gödsla åkrarna med (den flytande restprodukten från korna).
Mycket motvilligt gör en vardagsklädd tant Ronny sin debut på polaroidfilm. I bakgrunden symtar vi hennes fina rabatt med bla mängder av pioner. Ogräs saknas helt. Hon hävdar bestämt att hon inte ägnar tid åt att rensa i rabatten; något som direkt motsägs av det faktum att hon upprepade gånger böjer sig ner för att ta bort några objuda gäster. Hon sakanr inte energi, trots att hon närmar sig de nittio.
Då har man varit ute och kört tyskamerikanskt igen och det var inte alls dumt. Det var såpass trevligt att jag beslutade mig för att avbryta försäljningen och behålla bilen. Den är trots allt i rätt så bra skick och merparten av lackeringen är från tiden. Och inredningen i vitt och blått med den eleganta instrumentbrädan i ljusblåmetallic med krom och aluminium!
Panoramarutorna både fram och bak gör att man sitter som i en glasbur när man susar fram längs med vägarna. Hela upplevelsen är mycket behaglig och måste upplevas.
Motorn är en rak sexa, känd för sin ekonomiska gång. Det sägs att taxichaufförerna i Schweiz monterade Kapitänsexor i sina Chevor för att minska bensinåtgången Om det är sant vet jag inte, men den är snål på bensinen. Och motorljudet är fantastiskt.
Jag tycker nog att detta påminner om en stämningsfull visningslokal med en catwalk i mitten, men det är faktiskt vår gamla höskulle som får sitt ljus genom några opaka plastskivor i taket och genom att det tränger in genom gliporna i väggarna. Vackert är det ialfall och alldeles öde och tyst. Under upphöjningen i mitten blåste förr en kraftig fläkt in luft och på så sätt fick man en skulltork, dvs höet kunde eftertorkas sedan det bärgats. På så sätt gick det lite snababre att få in skörden.
Igårkväll var jag ute och cyklade. Det var inte speciallet varmt, men solen sken och det doftade av sommarens alla dofter. Det doftade även timmer, ty på sidan om vägen låg ett litet upplag som någon nyligen avverkat (märkligt att göra det nu på sommaren). Ån flöt stilla fram över åkrarna; på vissa ställen nästan dold bakom frodig grönska. Vinbärsbusken som slagit rot invid en ogästvänlig stenbumling längs med den mala byavägen, stod frodig i kvällsljuset. Vid det gamla ödehuset hade myggorna galej, så där kunde jag inte stanna. Det var bara att bege sig hemåt igen.
Det var vackert i förrgår när regnet hade slutat och det blev varmt och soligt; alla växter gnistrade av de kvarlämnade regndropparna och dofterna blev starkare och blandade sig med varandra. I Alterdalen, vid den gamla släktgården var det rent förskräckligt fint när jag stod och tittade ner mot Alterälven som stilla rinner förbi i dalsänkan.
Det gamla huset har stått orört sedan början på 60-talet och då var det redan hiskeligt omodernt. Moblerna är fortfarande kvar och de tunna gamla gardinerna. I husets mest påkostade rum, salen, finns en pampig murad spis där man kan laga maten över öppen eld. Fönstren i tre väderstreck ger ett behagligt ljus och glasrutorna är handblåsta och lite ojämna. När jag fotograferade från utsidan, blandade sig ute och inne och resultatet blev som i en dröm.
Det var midsommar 1942 och Casimir Rosencroona hade beslutat sig för att anordna midsommarfest på Der Liebe; han var ingen stor vän av lantlivets alla behag, den gode Casimir. Nya plattor hade anlänt med den sista båten från USA och smuggelspriten från Tyskland fyllde en hel jungfrukammare i hans rymliga våning. Det var som upplagt för en midsommarfest ingen någonsin skulle minnas.
Midsommarnatten gick över till midsommardag och i några av Casimirs rokokosoffor gjorde en och annan gäst sitt bästa för att utmana sedlighetens lagar; i köket smälte den sista isen och till sist började även grammofonskivorna att tryta.
Och Diana Miller sjöng My heaven on earth
My heaven on earth came at a glance bringing romance Your lucky charm was all I needed to thrill my heart with a song
Your sweet, your lovely and gay heaven has been my greatest gain for letting an angel like you getting avay
En nöjenas midsommarnatt på Der Liebe. Och nej, man taktmixade inte på den tiden.
Nog är det bra att folk är företagsamma, men det vore på sin plats med visst kvalitetstänkande också. I krokarna av Bygdeå hittade jag Gullparken som mest påminde om en svensk glesbygdsvariant av amerikansk white trash-kultur (men, nu är jag elak). Förmodligen beror detta på att jag inte på långa vägar har något gemensamt med målgruppen, som säkerligen finner hela anläggningen trivsam. Som konservativ och motståndare till alltför banala nöjen, skulle jag önska att landsbygden kunde stå för kvalitet och tradition, istället för trams som detta.
Minsann, är det inte en hälsning från Glesbygden! Jag har tagit tåget norrut och pasar på att skicka ett kort. Denna eleganta bild föreställer stora vägen i Ånäset; en sevärdehet värd att förevigas. Ånäset är inte något stort samhälle, men här finns iallafall Berits tyger och några andra smärre butiker. Sommartid roar man sig gärna på Lufta camping, där det numera finns rutschbana. Det gjorde den inte i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Då spelade man minigolf eller tittade på tv i storstugan (och ja, det fanns endast 2 kanaler).
En gång i tiden var det ingen hejd på vad man utan några större problem kunde ägna sig åt i sin amerikanska bil. Den generösa och stoppade framsoffan måste ha varit en stor vagel i ögat på de religiösa samfunden världen över. Men en dag ropde någon med hög och klar röst: separata framstolar är sportigare! Kanske var det någon listig kyrkobesökare som förstått att detta var det bästa sättet att bli av med denna tingest som praktiskt taget uppmanade till osedliga aktiviteter. Nersjunken i var sin skålad sportstol med en växelspaksförsedd golvkonsoll, är det inte mycket man kan göra som skulle kunna uppröra moralernas väktare.
Vilandes i fruns varma famn, pustar Harry Roy ut en dag året 1936. Kanske har han och hans Tiger-Ragamuffins precis spelat den spexiga I left my sugar standing in the rain:
Hur man nu kan döpa sitt band till Tiger-Ragamuffins är dock en gåta. Lustigt är det iallfall.
Harry Roy var en brittisk orkesterledare som hade sina heydays på 30-40-talen, under storbandens glansdagar. Precis som för många av hans kollegor, började motgångarna efter kriget och sedan blev femtiotalet början på slutet för deras respektive karriärer.
Här har vi den, Gilda, filmen som är nästan lika klassisk som Casablanca. Huvudrollerna spelades av Glenn Ford och Rita Hayworth. Handlingen kan man läsa om här.
I filmen sjunger Rita Hayworth flera gånger Put the blame on mame. Här har vi den i två versioner, först en lugnare variant
ochsedan en nattklubbsvrsion
Dessvärre är det inte Rita själv som sjunger, hon dubbades av Anita Ellis.
Ytterligare en Wodehouseroman har jag lagt vantarna på. Denna, en lustig sak vid namn Blixt och dunder (Sumemr lightning, 1929). Här finns ett helt galleri av stereotypa och mycket lustiga människor.
På slottet Blandings bor Lord Emsworth och hans syster, den vackra och moraliskt högt stående Lady Constance Keeble. När boken börjar, hotar några förskräckliga faror: brodern Galahad Threepwood planerar att ge ut sina smaskiga memoarer och några unga släktingar planerar äktenskap med individer ur samhällets mellanskikt. Lady Conctance är skakad, men Lord Emsworth är mer intreser av sin prisbelönta sugga, Dronningen (Sköna Helena i den svenska filmatiseringen från mitten av 30-talet – mycket rolig!).
Han har verkligen ett lustigt språk, Wodehouse, och lyckad dessutom med konststycket att förstora vardagliga små petitesser till hotande katastrofer i Lady Constances ögon vilket är mycket underhållande. Den svala niecen och en fumlige unge arvtagaren är de stackars ungdomar som hon skall rädda från de medelklassiga äktenskapliga bojorna. Samtidigt är hon livrädd för broderns memoarer, eftersom det skulle förstöra hennes vänskap med grannen Sir Gregory Parsloe-Parsloe (fantastiskt namn!), som gjort några dumheter i sin ungdom.
Precis när intrigern börjat komma igång, händer något upprörande; Lord Emsworths prisbelönta sugga blir bortrövad! Så skaffa fram boken nu, så får ni veta hur den slutar.
(Den svenska filmatiseringen från 30-talet minns jag som mycket underhållande. Om man är intresserad av att läsa mer om den, klickar man här.)
Jag hade tur, den dag jag åkte ut till Huvudsta för att gå på loppmarknad. Bland drivor av totalt värdelösa skivor i uselt skick låg två riktiga bodbitar. Stan Getz LP Imported from Europe, inspelad för Verve i augusti och september 1958. Det är inte vilka musiker som helst som medverkar: lars Gullin, Bengt Hallberg och Jan Johansson bland andra. Ett fynd gissar jag, ty det var den amerikanska förstautgåvan. Snygg dessutom och fina titlar, bla Speak low, Like someone in love och They canմ take that away from me.
Fynd nr 2 var Gerry Mulligans What is there to say? En LP från 1959 med hans nya pianolösa kvartett, alltså inte den klassiska från tidigt femtiotal med Chet Baker, Chico Hamilton och Bob Whitlock/Carson Smith. Mitt exemplar är en pressning på tyska Philips som gav ut amerikanska Columbia. Därför är titeln en annan; News from Blueport heter den. Även den ett fynd då jag gillar Mulligan i allmänhet och de pianolösa grejerna i synnerhet, även om jag föredrar de tidiga inspelninagrna med Chet, bla Line for Lyons, Carioca, Nights at the turntable och Bernies tune.
Till sist fann jag en liten EP, även den med Stan Getz, på svenska Karusell, Simon Brehms bolag.Cool Mix, Rustic hop, Have You Met Miss Jones? och Erudition. Ursprungligen en EP från amerikanska Verve (MGC 143). Samtliga är kvartettinspelningar från april 1953.
I julas gjorde Ink en adventskalender vars tema var mat och erotik. En god idé, men tyvärr taffligt och inte så smakfullt genomfört, om jag får säga min mening. Jag skrev själv några kortare recept som jag tämligen omgående plockade bort; jag hade gett fel e-postadress när jag sökte jobb och fann det olämpligt att förknippas med den sortens texter.
Här har jag plockat fram tre av recepten. Laga dem gärna; det är möjligt att drömmarna blir till verklighet.
Jag är precis i full färd med att sälja min gamla Kapitän. Modellerna från 1954-1963 är enormt trevliga och mindre kopior av de amerikanska GM-bilarna från samma tid. Min bil är en smula bedagad, men i hyfsat skick och dessutom är den blå med blåvit inredning, hel soffa och rattväxel. På kuppen får man en något svajig fjädring och en tjusig panoramaruta om går runt hörnet både fram och bak. Ungefär som på GM:s karosser från 1959/60.
Jag fick mig en fin bild från en idyll i Hammenhög där man av allt att dömma en gång i tiden kunde laga sin Opel (Opelbilar behöver visserligen aldrig lagas, de rostar innan de blir trasiga).
Kapitäner är förresten väldigt populära i Tyskland. De flesta har rostat bort, så trots att många tillverkades, finns det få bilar kvar där nere. Två tyskar har redan ringt. Vi får se hur det går med affären. Här en härlig försäljningsbroschyr som visar modellens fördelar (Kapitän P2, 1960-63). Ni förstår säkert, att detta är en bilmodell som man någon gång bör äga. Påpekas bör också, att bilen är ungefär lika rymlig som bilderna visar.
Det finns en grundläggande regel vid bakning och matlagning och det är: använd smör! Allt annat är ren dumhet, för uttrycka det milt.
I mör- och smördegskakor är smöret den ingrediens som tillsammans med eventuella smaksättare ger bakverket dess karaktär. Är man rädd för smör, får man helt enkelt äta mindre, eller inget alls. Svårare är det inte.
Övervikt är tyvärr främst en fråga om dåliga gener.
Jag köpte en smärre receptsamling för ett par veckor sedan som jag gillade. Det var Vete-Kattens kakrecept som gavs ut för ett par år sedan. En bra och grundläggande bok. Dock föredrar jag att ha bittermandel i mazarinernas mördeg, men det är en smaksak.
Ett annat knep som kan vara värd att känna till, är att alltid ta lite mindre mängd mjöl i degen, om man använder hushållsassistent. Något ologiskt kan tyckas, men det är väl beprövat.
Och glöm inte att allt med toscasmet (smör, socker och mandel) på är enormt gott!
På övre Gärdet finns det här och där små dammanläggningar insprängda mellan husen. Samtliga är idag förfallna och ur funktion. Det är synd, men de är likväl vackra platser som nu när mossan beklätt stenarna ändrat karaktär från plaskdammar till undanskymda viloplatser.
Huset i bakgrunden var under många år Amelie Posses hem. Grevinnan som startade Tisdagsklubben, den antinazistiska sammanslutningen, bodde där fram till sin död i slutet av 50-talet. Under kriget hae hon flytt från sitt och maken Oki Brázdas hem i Tjeckoslovakien och parkerade sig därefter på Rindögatan, bara några hus från en annan flykting: Josef Frank.
Andra adelsfamiljer var inte lika klarsynta; Eric von Rosen, bror till von Rosenska palatsets byggherre Clarence von Rosen, var så förtjust i de tyska idéerna, att han praktiskt taget använde nazikorset som ett personligt adelsmärke under många år.
Läs gärna Åtskilligt kan nu sägas (Amelie Posses bok om åren med Tisdagskluben) samt ta en promenad ner till Strandvägen 55 och studera Isak Gustaf Clasons vackra palatse med fasad av Ekebergsmarmor, som tyvärr byggdes om till smålägenheter 1940. En stor kontrast till de år när Clarence bror Eugène bebodde husets två huvudvåningar (4 våningsplan!). De bilder som finns från den tiden vittnar om påkostad, men relativt smakfull lyx.
Ingen tunnelbana går upp mot den i Prag när det kommer till guld kombinerat med härliga metallicnyanser. Här en station där guldet kombineras med rödrosa. Andra fina kombinationer är de gröna och de blå. Bilden är inte från igår, precis. Jag tror att den är tagen vintern 2000/2001. Vi reste dit med tåg, en resa med viss brist på komfort; värme och ljus saknades helt mellan Malmö och Tyskland.
Vagnarna gick i någon slags blekt grön nyans (snyggt!) och jag tror att britsarna var klädda med galon. Någon städning hade inte utförts på många år, så dammigt var det ombord, det blev vi varse när ljuset till sist kopplades på och det blev varmt i kupéen.
Prag har som så måna andra städer ett TV-torn. Detta var relativt nytt och erbjöd god utsikt där det lå på en liten höjd. De omgivande kvarteren var fin och inte lika förstörda av turismen som många andra delar av staden.
Bilderna blir i regel för ljusa med min kamera, men denna gång försvann praktiskt taget motivet för att istället lämna plats åt den skira grönskan vid gamla galgbacken i krokarna av Globen.
Verkligen gammal skåpmat: Annica Boller med And They Played Our Song. Jag hade, och har fortfarande, hennes Saint-Paul de Vance (och tolvan!), men till den finns det kanske inte någon video. Vill man se en mer avklädd video med Annica, tittar man på Summer”s Back In Town. Det är dock det manliga objektet som har sparsamt med kläder.
Och så undrar man vem som minns Page? Marina Schiptjenko och Eddie Bengtssons gamla synthgrupp som gjorde Blå fötter:
Försök förstå jag fryser så
Och mina fötter dom är blå
Jag behöver värme
De ser ruskigt snygga ut på bilden. Det är klart att det är så man kan/bör/måste se ut. Skånsk syntpop av gammalt fint märke är var det är. Här några kids som gör en cover på deras Dansande man.
Jag fick mig en utflykt i söndags. GBS och jag bjöds på middag i den soliga Enskededalen där Kalsongmannen har sitt hem. Resan började med förtretligheter; efter en stunds promenad insåg jag att linsen inte satt i ögat, utan troligtvis låg kvar på soffbordet. Så galet kan det gå om man är ansatt av för mycket vin. Värre var det dock den gången jag förlorade min lins och ett halvår senare hittade den intorkad i ett odiskat portvinsglas i barskåpet.
När jag försökte fotografera GBS under ett träd, blev bilden trädet grönt och frodigt, med GBS alldeles för ljus; praktisk taget helt utfrätt. Polaroidfotograferandets baksida.
I landsorten bjöds det på makrill och färskpotatis och en och annan rädisa. Ölen var tämligen kall och det doftade från trädgården. Honungsmelonen trollades fram och flädervinet gjorde entré för året. Några böcker jag oss andlig spis. Grammofonen spelade Saint-Sa쯳. En förträflig söndagkväll.
När vi sedan promenerade in mot stan igen var det så väldigt vackert. Träden stod gröna och de pampiga betongkonstruktionerna vid Skanstull var rent magiska. Det doftade av fläder, men syrenens tid var redan förbi. Det var trots allt lite sorgligt; den bästa tiden har redan passerat.
Reeperbahn i tappningen Nürnberg 47 i filmen G. Jag letade egentligen efter scenen där de putsar sina stövlar och sjunger Velvet Underground-låten Shiny Shiny Shiny Boots Of Leather, men den stod inte att finna. Men den här är inte så dumt det heller.
Det är Sebasian Håkanson som spelar sångaren i bandet, inte Olle Ljungström. han gör sig onekligen mycket bra i de snygga scenkläderna.
