Här en gammal operapärla, ouvertyren till första akten av Verdis La traviata:
Det är en inspelning med New Yorks symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini som troligtvis är gjord på 30-talet, eventuellt 1936. Jag vet inte riktigt.
Den är så dramatisk och ödesmättad denna operas inledning. Jag tycker mycket om den. Verdi är också mannen bakom La Forza del Destino, Ödets makt. En opera med en alldeles lysande titel.
Toscanini var var jag förstår en riktig perfektionist och inte helt lätt att handskas med som jag har förstått. Charm verkar han dock inte ha saknat. På bilden ovan ser han faktiskt rätt så tjusig ut, vilket inte alla gör på bilder tagna runt sekelskiftet. Han kan dock inte matcha vår svenske Stenhammar.
Egentligen en riktigt dålig bild som jag tog med min bristfälliga mobilkamera förra sommaren, en augustinatt framåt midnatt någonstans norr om Sundsvall. Natten är inte längre juniljus, nej augustinattens skuggor har börjat falla över de små timmarna.
Annat är det i mitten av juni när solen skiner mest hela tiden och nätterna är behagliga. Särskilt fint är det om man tar sig en cykeltur och passerar en sänka där luften blir kall och dimmslöjorna svävar omkring. Hör man då en avlägsen bilmotor, stiger pulsen, för inte vill man bli störd när man befinner sig i paradiset.
Ja, ett stenparti brukar av tradition och hävd mest bestå av växter som trivs i den något kärva miljö som denna oftast torra växtplats erbjuder. Här ett exempel på en mer färgsprakande plantering bland stenar i en norrländsk västsluttning. Växterna utgörs utesltande av ettåriga plantor som gör sig vackert i den sena kvällssolen.
När det gäller växter är inget så viktigt som omvårdnad i form av gödsling och ansning. Kogödsel är oftast det bästa och går oftast att få från en närliggande bondgård. Plantorna måste sedan tuktas, för att bli kraftiga och rikblommande. Bättre är att skära lite för mycket, än att inte skära alls. Hemmavid går jag alltid omkring och nyper i mina plantor, för att de skall så fina som möjligt, utan att för den del blomningen helt spoileras, vilket är lätt hänt om man hela tiden tar bort de toppar där knopparna så småningom tränger fram.
Min mormor var fenomenal på detta, men så var hon heller inte rädd för att ta i med hårdhandskarna. På hennes glasveranda växte en enorm Neriumplanta som blommade sommaren igenom. En vackrare syn kan i ärlighetens namn knakkt tänkas.
Jag fyndade Selma Lagerlöfs Osynliga länkar häromdagen och det är allt en bra trevlig volym. Sedan tidigigare har jag läst två andra volymer med hennes kortare berättelser: Mårbacka och En saga om en saga. Båda är förträffliga, precis som Osynliga länkar. Läs!
En del av de personer som förekommer i Osynliga länkar, är bekanta från Gösta Berlings saga och tillbringade där inte sällan sin tid i kavaljersflygeln på Ekeby. Jag är så lättrörd när jag läser Selma; rätt vad det är sitter jag där med tårar i ögonen. Hennes berättelser är så gripande och de är ömsom överfulla av godhet, ömsom skildrar de olycka och armod.
Lika fint som hon skildrar personer, berättar hon om naturen och miljöerna i Värmland. Selma är allt en fantastisk romantiker och sagoberättare. Har man inte läst Löwensköldska ringen, en triologi, bör man göra det bums. En bättre berättelse får man leta efter. Framförallt är det första två volymerna i världsklass.
Jag kanske är en smula konservativ till min läggning, men nog tycker jag att små barn bör ha en sjömanskostym för att helt komma till sin rätt. Gärna en fin hemstickad av bra material. Och den där käcka lilla huvudbonaden som hör till och som jag har på bilden. Den är obetalbar.
Iochförsig kan man fråga sig varför små barn skall se ut som sjömän? När de små liven kommer i tonåren, är det inte alltid lika lämpligt om de väljer att ta på sig den typen av plagg. Matros; det klingar allt lite oanständigt. Men på små barn? Icke!
Jag var för ung på den tiden, för att ha några minnen av in sjömanskostym. Däremot har jag minnen av folkdräkten och de är inte helt angenäma. Byxor med tofs och hemväxt ylle som stacks och en varm broderad väst. Det var inte så kul det, när man var i 10-12-årsåldern.
På bordet, både framför soffan och vid sängen, ligger Salongsliv; en sammanställning av texter som behandlar salongskulturen i Europa under några sekler. Sedan tidigare är jag väl bekant med Uppsalas (Malla Silfverstolpe) och Stockholms (Fredrika Limnell) salonger, men de utländska vet jag mycket lite om. Skriften är sammanställd och kommenterad av Danile Hjort och riktigt läsvärd. Särskilt fastnade jag för Londons Lady Blessington, kanske mest beoende på namnet, men hon var också en intressant person som faktisk var tvungen att arbeta en smula för att försörja sig (och sin tillbedjare).
Till detta lyssnar jag på en fin gammal Decca-box: Bach Brandenburg concertos (samtliga) med Stuttgarts kammarorkester under ledning av Karl Munchinger. Förmodligen inspelad sent 50-tal. Välljudande, men tyvärr har jag monoupplagan.
Märkligt nog är detta Norska ambassaden; det hade jag inte anat. Det är en mycket stilig byggnad med en fantastisk trädgård som är både generös och lummig. Notera även de stora, uppglasade fasaderna.
Området bakom Radiohuset är en smula avskilt och här finn en hel del fina hus. Jag fann ytterligare en tjusig anläggning, men här hade fastighetsägaren mha ett smaklöst fönsteryte, förstört en annars utmärkt byggnad.
Det är tydligt, att även herrar tänker på fräschören, vilket tydligt framgår av detta klipps början. Det är Indochine som framför Kao bang. Tråkigt nog är Indochine alltför bortglömda, trots att de borde ligga, eller årminstone nyligen låg, helt rätt i tiden.
Som en oas i ena hörnet av Gärdets sportfält ligger Kampementsbadet, en gammal badanläggning som påminner om de anläggningar som jag besökte när jag var liten på 70-talet. Det är en mycket fin byggnad med en liten pool, en lekplats och några syr
Uppe från Kampementsplatån har man en vacker vy över Gärdets sportfält och Kaknäsområdet. På bilden ovan ser man både husen på Sandhamnsgatan, Kaknästornet samt en skärva av Kungliga Borgen. Till höger i bilden ligger Tekniska och Sjöhistoriska.
Sommaren 1996 gick jag varje morgon över fältet. En gång låg dimman tät, så tät att jag inte såg mer än en meter framför mig, vilket inte hindrade mig från att gå rakt in i det ogenomträngliga. Det är bara att erkänna att det var en smula kusligt och jag undrade om jag verkligen skulle komma ut på andra sidan, ungefär vid Kampementsbadet. Mycket riktigt; dimman lättade och jag stod på Sandhamnsgatan en upplevelse rikare.
Vid en eventuell härdsmälta, är det tänkbart att hettan från reaktorn är så stark, att jorden smälter och kraftverkt slutligen hamnar i Kina. Åtminstone var det detta man syftade på när man döpte filmen The China Syndrome 1979. Nu var det så fiffigt, att bara några dagar efter premiären, inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Vilket sinne för PR de amerikanska filmbolagen besitter!
Samma år startade även China crisis, den engelska popgruppen som några år senare fick sitt genombrott med Wishful thinking från skivan Working with fire and steel. Både lp:n och singlarna från denna period är mycket stiliga och går i kärnkraftens tecken. Googla så får ni se!
Jag har ytterligare några China crisis-skivor, men de senare albumen är inte lika intressanta till sin karaktär, men det är möjligt att de, när tiden satt annu fler spår, kommer att framstå som mer tilltalande i sin något souligare kostym.
Jag har provat något nytt; jag har unnat mig en fru! Fruar är en lustig historia som helst vistas i hemmet och alltid tänker på fräschören. Den väldoft som väller ut ur badrummet, när frun sent omsider är klar därinne, är helt underbar.
Igår, när jag var på styrelsemöte, stannade frun hemma och diskade. När jag återvände, låg hon behagligt i soffan och läste Vecko-Journalen. För att inte göra henne upprörd, hade jag bara druckit Vichyvatten; man vet aldrig – kanske gör hon utandningstestet.
Orsaken till denna komedi står att finna i det faktum att vi sedan fem år tillbaka drömt om att få ligga i skilsmässa med varandra. En dröm som vi trodde var förenad med stora uppoffringar, men nu är vi båda, frun och jag, mycket nöjda med arrangemanget.
Kvällen är farlig (och kärleken ljuv) ur filmen, eller möjligtvis revyn, Uppåt igen. Fann denna lämpliga titel i ett stånd på Hötorget
Dåtidens textförfattare var allt ena fenor på att få till det, men jag undrar om det inte skett en viss omkastning av orden: Kvällen är ljuv (och kärleken farlig) låter mer rimligt.
Helgen har dominerats av Glesbygdssysterns besök och en viss dos av nattliv. Skickligt, undvek vi dåligheterna runt Stureplan och vistades mestadels på söder, men hann också med ett besök på Ejes; den lilla chokladbutiken på Erik Dahlbergsgatan där drottningen sägs handla sina praliner, de få gånger hon inte går på sträng diet. Här kan man köpa Ejes drottningchoklad. Webbplatsen är för övrigt värd ett besök, ty den är mycket lustig.
Jag har en tjock bund gamla negativ med gamla semesterbilder från 20-30-talen i ett kuvert som jag en gång kom över. Eftersom jag saknar en lämplig scanner, är det svårt att kopiera bilderna hemma, men här ett försök som hjälpligt lyckades.
Att döma av byggnaderna befinner vi oss i sydsverige eller kanske ännu längre söderut. Det är bilder från ett vackert hus på landet, inbäddat i djup grönska; livet på stranden med väl tilltagna och mycket sedliga baddräkter; damer och herrar framför pampiga hus i staden. Det är mycket spännande att fantisera om vad som där hände och relationerna människorna emellan. Om jag lyckas kopiera samtliga bilder, är det möjligt att mönstret klaranar och de gamla historierna träder fram.
Jag vet inte om detta är det bästa som presenterats på Rävägarn precis, men det är iallfall texter jag gillar. Det är alltid en speciell känsla att läsa igenom gammalt material när tid har förflutit och perspektiv kan anläggas.
Dam med turban: Tant Valborg i egen hög person. En av alla originella tanter i min barndom.
Trädgårdsmatrosen: En märklig företeelse på den svenska landsbygden och en liten berättelse som jag inte förstår var jag fick den ifrån.
När endast det vita går att urskilja: En av mina favoritbilder som ger associationer. Polaroidbilder har alltid legat mig varmt om hjärtat och denna Gotländska bild, tagen vid mörkets inbrott, är fantastisk.
Tänk, jag trodde att det bara var Ulla Sjöblom som sjöng på svenska som man sjunger i Paris. Så fel jag hade, det inser jag nu när jag lyssnat på Monica Nielsens fina Jag har dansat:
Precis som de bästa av Ulla Sjöbloms nummer är det en komposition av Leo Ferré med svensk text av Lars Forssell. Det är en rent lysande kombination; en höjdpunkt under det svenska 50-talet.
Jag har spelat skivor några söndagskvällar på Berlin och upptäckt att man visst kan spela Månskenspromenader, Tangokavaljerer och tyskvänliga 30-talshits blandat med nyromantiker som Strasse och Lustans, utan att bli utkastad. Det är utmärkt. Där fick jag också låna den förträffliga Monica som ni måste lova att lyssna på. Genast!
Jag läser gammal kiosklitteratur av det sämre slaget; litteratur som kan vara nog så underhållande.
Här möter oss fröken Bielke som för några kapitel sedan råkat ut för en gift man som hon sedan länge funnit sin själsfrände i. Ni kan lät tänka er hennes lycka, när han gjorde henne sin kur. Men nu har det som sagt gått några kapitel och stackars fröken Bielke har fått veta att herr Fock, av diverse orsaker, funnit det lämpligt att stanna kvar i den trygga hamn som han sedan några år seglat in i, som den oroliga själ han är.
Döm då om fröken Bielkes förvåning när det trillar ner en inbjudan på hallgolvet; herrskapet Fock bjuder in till cocktail och det vore så väldigt trevligt och fröken Bielke ville hedra tillställningen med sin närvaro. Ni förstår säkert hur den unga fröken känner sig; hon, som varken fick prins eller kungarike. Nej, hur kan herr Fock ens tänka sig att hon skall stå där, mitt i herrskapets tomtebolycka och känna sig som om hon inte dög, även om hon vet att hennes känslor till viss del är besvarade?
Fröken Bielke förstår inte alls och blir alldeles upprörd och ledsen och skäller ut herr Fock efter noter. Detta trots att det egentligen är helt emot både principer och vilja. Hade hon varit mer försikommen, hade hon naturligtvis gått dit och vampat honom. Men den läggningen saknar vår unga hjältinna.
Som sagt, detta är en kioskroman och intrigen är därefter.
Hittade denna på youtube: Nina Hagens version av den fina Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Den är verkligen den mest romantiska av texter, faktiskt helt fenomenal.
Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn Und dann werden tausend Märchen wahr. Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn, Die so groß ist und so wunderbar.
Extra bra är det att Nina Hagen gör en cover; det är trots allt en av de melodier som förknippas mest med nazieran.
Här en trailer för filmen Der große liebe där Ich weiss… var ledmotivet.
Sarah Vaughan sjungandes Perdido, en komposition av Juan Tizol som, om jag inte missminner mig, spelade med, och komponerade för, Duke Ellington. Det är en riktigt klasiker som nästan alltid är bra och denna utgör inget undantag.
Jag vet inte riktigt om jag gillar Ung rebel, men viss charm har den, onekligen. James Dean, Sal Mineo och Natalie Wood. Och alla dog de unga. Här ett klipp jag fann på youtube.
1957, två år efter filmen, spelade Sal Mineo in singeln Start movin” och på dess baksida hittar vi My first love affair:
Ett stycke för alla som tror på sann och livslång kärlek. Lyssna på det, det är rätt rart. Mineo mördades för övrigt i ett homosexrelaterat knivöverfall 1976.
De flesta av husen på Askrikegatan står delvis på pelare, en dekorativ detalj som verkligen gör sig i kombination med de låga husen. Här en bild på den pelargång som går längs med södra och västra fasaden på ett av de hus som ligger åt Värtavägen till.
Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar (kanske blev det fel nu) Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontors-kammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats där sågen en gång stod.
Snart växten en by upp med arbetar-bostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé.
Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.
Längst till vänster i den översta bilden skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedemera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarsuga ute på Mörön. Faster Ingeborg ägnade sig gärna åt affärer och spelade dessutom piano på ett synnerligen taktfast vis; jag var som barn inte speciellt förtjust i hennes hamrande på tangenterna.
Den varmaste av dagar tillbringades på Drottningholm. Vad där var fint och hur behagligt var det inte i de svala och skuggiga rummen tack vara tjocka stenväggar och fördragna gardiner. Inget är väl mer sommar än att unna sig lyxen att njuta av sol och värme inomhus.
Drottningholm är ett vackert slott, såväl inomhus som utomhus. överhuvudtaget är det fint att se gamla miljöer som är välbevarade, men med patina. Här och där har färg flagnat, fyllningar spruckit och färgen bleknat. Sådan lyx består man sig sällan med i verkligheten; ty där är renoveringsivern alltför stor och det genomtråkigt perfekta dominerar. Det är lätt att föreställa sig alla gamla östermalmsvåningars charm, om de behandlats med sama pietet som våra svenska slott.
Det kryllar inte av Talking headsskivor i min skivsamling, men en har jag och det är Talking heads:77 och där hittar man Psycho Killer. Den har så att säga fått en revival i mitt hem och nu planerar jag inköp av flera Talking heads-skivor.
Lyssna också på Tom tom club med Tina Weymouth and Chris Frantz från Talking heads.
Igår hade jag några timmar semester. Istället för att gå till Berns terrassinvigning blev det promenad till Kungsholmen och slumpen gjorde att stegen fördes till en för mig okänd restaurang: Mozarteum. Inne i den föredömligt skuggiga, men ljust målade lokalen, härskade en atmosfär som starkt påminde om restauranger i centraleuropa. Och maten! Den goda korven och dito surkålen som smaksatts med bacon och så den stekta potatisen samt riktligt med persilja och ett ägg. Allt väl tillagat och GOTT. Dessutom en hyfsat sortering öl och fin service. De två män som ägde rörelsen, hade tagit över krogen för ett år sedan.
Promenaden fortsatte till Riddarholmen och en smärre uteservering som säkerligen är fullproppad av turister sommartid, men som nu på våren var föredömligt ödslig. Solen försvann ned bakom Stadshuset och den Wrangelska palatset skänkte en sober men gedigen charm över platsen. För några timmar kunde man lika gärna ha befunnit sig i en halt annan stad. Så fulländad var illusionen.
Jag har aldrig varit i Hälsingland, trots att jag länge velat uppleva det vackra landskapet och de fina träslotten. Jag hittade en intressant text om arkitektur och inredningskonst här.
Textil och framförallt de textilier som ingår i linneförrådet intresserar mig. Det finns, eller snarare fanns, så många och så vackra textilier, som gjordes så hantverksmässigt att man inte kan undgå att bli imponerad. Lika imponerande är hur väl man vårdade sin textila skatt, både i form av dess skötsel som hur man bevarade mönster och teknik.
Jag tror att det är textiltant jag skall bli på gamla dagar.
Ett helt lysande stycke i en helt lysande inspelning från 1952 med Stockholms radioorkester. Decca LX 3086. Det är Dag Wiréns Serenade for strings som jag tycker mycket om. Dessutom är den så vacker och pampig så här på försommaren. Man kan lyssna på den när man kör omkring ute vid Stora och lilla skuggan en tidig kväll.
Baksidan på skiva är Lars Erik Larssons Pastoralsvit. Även den ett fint verk av en kompositör av samma generation som Wirén. Om ni ser skivan, köp den. Det finns en något senare inspelning, även den på Decca. Köp inte den; den låter inte lika bra.
Jag har den faktiskt i bilen just nu eftersom jag unnat mig en ny bilradio med den fantastiska finessen: en minneskortsläsare! Det är verkligen den bästa av nyheter på en bilradio. Dessutom finns USB-ingång och en vanlig line in så nu går det mesta att ansluta. Det är mer än skönt, att ha tillgång till mängder av musik i bilen.
Den här är riktigt bra, Eight wonders version av I”m not scared. Introt är fantastiskt: Take these dogs away from me. Och så fortsätter Patsy Kensit:
Your life’s a mystery, mine is an open book
If I could read your mind, I think I’d take a look
I’m not scared
Baby, I don’t care
Känslan av för mycket vin och tårar rinnandes från ögonen när man vandrar längs med Sturegatan en sen natt, den finns här. Som ni förstår är detta en av mina favoriter.
I’m not scared är för övrigt en av låtarna på Pets Shop Boys Introspective som är den av deras skivor som jag gillar bäst. De både skrev och producerade låten åt Eight wonder och spelade sedan själva in den. Leta på YouTube efter Domino dancing och de andra videos som finns från Introspective-skivan. De är ruskigt bra.
Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.
Alla gårdar har fina namn; förutom Fågelsången fanns där Hjärtslaget, Gurklisten, Stöket och Hunnahagen. På Gurklisten bor Gusten, på Hjärtslaget Hjalmar och på Stöket mor Stava. Märkligt nog, är alla riktiga original; tydligen frodas karaktärerna och blir verkligt vildvuxna på landsbygden. För att inte tala om skrocken och alla tomtar och troll.
En dråplig historia är den när det skall byggas bastu på Sjöred. En bastu blir det, men badandet tar ända med förskräckelse när hela byggnaden exploderar. Lika galet blir det när Köks-Emelie skall sätta dit Höghatten – istället blir det biskopen som får smaka på hennes galenskaper.
På bilden ovan ser ni Birgit med sina föräldrar i ett av rummen på Sjöred i början av 1900-talet.
Nu skall jag agera den lille terapeuten. Dessvärre saknar jag talang att illustrera.
Ett beteende som tyvärr hör till människans sämre sidor är otydligheten. Otydlighet verkar vara något man tar till när man inte vill vara tydlig eftersom att man känner till de konsekvenser som tydligheten skulle leda till. Det är både dumt och fegt; inte leder det till något gott i längden heller: det är knappast ett betende som ger respekt.
Otydlighet har inget att göra med att inte veta. Det är en helt annan sak. Vet man inte, kan, och bör man, tala om det.
Och nej, man kan inte vara tydlig genom att vara otydlig.
Vid Askrikegatan börjar Gärdeshöjden, åtminstone anser jag det. Här, i Tessinparkens fond, byter arkitekturen skepnad och planlösningar, balkonger och fönstertyper förändras. Husen vid Askrikegatan är fyra våningar höga. De tre översta bostadsvåningarna, bärs i fronten upp av pelare. Bottenvåningarna innehåller till största del garage, tvättstugor och andra gemensamma utrymmen. På tredje våningen ligger de finasta lägenheterna med terrass. De mest påkostade husen har endast en lägenhet i fronten mot söder, de andra har två.
I anslutning till vardagsrum och matsal, ligger köket. Förbindelsen däremellan utgörs av en kort serveringsgång som stryker längst med jungfrukammaren. I andra ändan av lägenheten ligger sovrummen med badrum och garderober. Det hela är mycket elegant och väldigt praktiskt uttänkt.
Jag var en gång för många år sedan inne i en lägenhet på Askrikegatan som precis blivit ledig. Det var en fin liten trea med jungfrukammare. I vardagsrummet var listerna målade i mörkbrunt vilket faktiskt var stiligt värre. En stram öppen spis stod på vardagsrummet ena långsida. Vicevärden, som visade oss lägenheten, var mycket stolt över sitt fina hus. Tyvärr ser jag nu att snickerierna blivit vitmålade och det fina köket, ersatts med ett modernt standarddito istället för det platsbygda med teakbänkar.
Ute vid Kaknäs är det sommartid mycket vackert och dessutom lantligt. Jag parkerade bilen vid vägkanten och åt en smörgås och drack lite kaffe och passade sedan på att fotografera bilen och vårgrönskan.
Polaroidsafari per bil i vårvärmen och jag hamnade vid Fordfabriken i Frihamnen. Byggnaden är mycket vacker med sina vita puts och sina stora fönsterpartier i järn ocg glas. Nu när solen börjat värma, skyddas arbetsplatserna av väldiga markiser i olika nyanser av grönt vilket är väldigt snyggt.
I Fordfabriken sattes en gång i tiden amerikanska Fordbilar samman. Då var det billigare att ta in bilarna i delar (skatt, tull) vilket gjorde det lönsamt med svensk montering. På köpet blev kvalit
Förr i tiden lät man baka kakor, man bakade dem inte själv. Åtminstone gällde detta de mer välbergade på Sveriges slott och herresäten. På Torne gård i Småland lät fru Mary Stephens människan i köket baka Ingrids havreformar titt som tätt.
Som självförsörjande utan hjälp i köket, tvingades jag själv svänga ihop de goda havreformarna (tänk, att laga mat i sitt eget kök!!!). Jag tog 150 gr smör (och absulut inget annat), 1 dl strösocker, 3 dl vetemjöl och 2,5 dl havregryn och rörde samman till en deg som jag sedan beklädde de metallformar som man har till denna sorts kakor (inte engångs). Kakorna gräddades sedan i 225 grader och när de svalnat något (ett par minuter), stjälpes de ur formarna. Ibland för man knacka med en kniv för att de skall lossna. Mycket goda är de!
Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar (kanske blev det fel nu) Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontors-kammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats där sågen en gång stod.
Snart växten en by upp med arbetar-bostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé.
Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.
Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.
