Då och då när det var kalas kom tant Valborg på besök. Tant Valborg var mycket barsk och fåordig. Hon var kort och korpulent och bar alltid turban, när hon gick bort. Henne var man nog lite rädd för, även om jag tror att hon i grund och botten var rätt snäll, åtminstone mot barn. Hennes man hette Anselm och hade nog varit något av en charmör i unga dagar. Han var lång och smal och rätt stilig, även på gamla dagar med sitt vita hår och väderbitna ansikte och så rökte han pipa. Jag misstänker att han icke var herre i sitt eget hus.
Anselm var populär, hos alla, utom möjligen hos sin fru, vilket inte gjorde så mycket; han vistades gärna utomhus. En gång var han på sällskapsresa per buss ner till Värmland med bland andra min farfar. Blickandes ut över den vackra naturen yppade han den omtalade frasen ”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.
Jag har inget minne av att tant Valborg brukade dra på munnen; nej, hon snörpte nog mer på densamma. Hon påminde inte sällan om ett åskmoln. Konstigt nog gillade jag henne. Om det var för att hon var just barsk eller för den stiliga turbanen som gick i mörkblått och rosa vet jag inte. På något vis utstrålade turbanen en viss flärd, för ingen annan i byn skulle någonsin ha drömt om att sätta på sig en turban.
Tags: Lantliv