I andra änden av byn bodde tant Anna och farbror Ivar. Varje vår var det dags för det ömsesidiga utbytet oss emellan: farbror Ivar kom åkandes med sina gamla Volvotraktor,enn mörkgrön T-31:a från femtiotalet. Bakpå traktorn hade han monterat den potatissättningsapparat som han ägde. Det var ingen automatisk historia; man satte sig på apparatens sits och släppte manuellt ner potatis för potatis i det rör som ledde ner i jorden. Traktorn var som sagt gammal och tuffade mycket rogivande fram över åkern. Det doftade av bensin och smörjfett, det doftade av varm jord och luften började bli kall; potatis satte vi alltid vid sex-sjutiden på kvällen och i början av sommaren är kvällarna oftast svala.
I gengäld var Tant Anna alltid tacksam för välbrunnen kogödsel, så varje vår åkte pappa över med sin traktor med en välfylld skopa som hon kunde använda för att gödsla sina rabatter. Så blev hennes krasse alltid praktfull, precis som det mesta i hennes rabatter. Även på vedbacken grönskade det; här de brandgula liljor om vi alltid kallade Kejsarkronor, men som jag tror heter någonting helt annat egentligen.
Det är skönt att man inte längre är ung, är en mycket lustig gammal dänga:
Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.
Texten är faktiskt skriven av Bebbe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:
Som bekant var vårvärmen på besök i förra veckan. En vardagskväll när det precis börjat skymma, tog jag denna bild av Karlaplansfontänen med Karlavägen västerut i fonden. Vackert är bara förnamnet.
Det tornprydda hörnhuset, Karlavägen 87, är en fin byggnad. Våningarna 2 tr upp har inga vanliga fönster, utan bara franska dito. Man kan lätt föreställa sig känslan av att vandra runt i de stora rummen och titta ut över Karlaplan och Narvavägen när solen är på väg ner. Ungefär där detta hus står, låg en gång i tiden gamla Veterinärinstitutet, innan det flyttade ut till Frescati. För er som inte visste, eller är för unga.
Det första varma vårregnet gör mer för själen än den första varma vårdagen.
Jag gillar regn och har inte mycket emot att bli lite blöt så länge det inte ar kallt regn; det är förskräckligt. Men idag var det fint med sol och värme och till sist det efterlängtade vårregnet.
När det nu börjar bli varmare är det dags plocka fram sommarmusik för skymningsbruk. Vi lyssnar på Lecuona cuban boys med Moon over Monte Carlo:
En fin krukväxt till hemmet är Blomsterlönnen, eller Klockmalvan som den också heter. Finns nu att köpa som stickling som snabbt växer till sig och som redan i sommar kan bli till en stor planta. Om den trivs, kan den bli ett smärre träd som knappt rymms i en normal våning.
Jag har fler exemplar, bland annat ett som börjar bli lite skrymmande och redan är översållad med knoppar. Blommorna är rödoranga och mycket fina. Färgerna skiftar annars från rosa till orange, men det finns också vita.
En gång tiden var detta en mycket vanlig krukväxt tillsammans med bla Nerium. På den tiden när man inte värmde upp alla rum alla dagar vintertid, fanns det många fler växter som trivdes i rumsmiljö. Varma boningsrum är tyvärr en fiende för flertalet växter, även om just Blomsterlönnen är relativt tålig.
När jag haft min bil ett år eller så, fann jag strax bredvid tanklocket bakom registreringsskylten en ventil som på pricken liknade de ventiler som man pumpar in luften i på bildäcken. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta mackens luftslang och pumpa lite. Mycket riktigt, det gick utmärkt att pumpa och i samma sekund som jag släppte på luft, åkte bilens bakdel upp. Tro det eller ej, men det visade sig att min bil hade Hi-jackers!
Hi-jackers är stötdämpare som med hjälp av lufttryck kan göras hårdare. Lastar man tungt, till exempel vid långsemester med mycket packning, är det bara att pumpa i lite extra luft, så håller sig bilen på lagom nivå och man slipper en trött bakdel som nästan släpar i marken. Skall man köra snabbt på kurviga vägar och vill ha en stramare fjädring, är det också fördelaktigt att öka trycket.
Om man betalade extra när det begav sig på 70-talet kunde man få automatisk nivåkontroll vilket innebar att en vacumdriven kompressor pumpade upp alternativt släppte ut luft beroende på hur mycket man lastade i bilen. Ett slags inbyggt vattenpass reglerade kompressorn; om bakdelen sjönk, pumpade den in luft, om bakdelen steg mot skyn, släpptes luften ut. Hur det nu kan komma sig att moderna bilar saknar denna mycket praktiska detalj, kan man verkligen fråga sig.
Där gatan vid mitt hus tar slut, tar den vackra utsikten vid. Jag har många gånger undrat hur det kom sig att just min gata har en så förnämlig placering, men kanske var någon på mycket gott humör när de nya riktlinjerna för Smedsbacken drogs upp i mitten av 30-talet. Ursprungligen var tanken att även vi här uppe på berget skulle få tjocka huslameller, precis som nere vid parken, men så blev det alltså inte. Istället fick vi höga punkthus och en bedårande utsikt från staketet vid vändplanen.
Allra vackrast är det när det skymmer och solen försvinner bakom vattentornet i Lill-jansskogen, lämnandes en orangefärgad himmel bakom sig. Eftersom bilden är tagen i motljus, blir de omgivande husen och träden i mitten endast skuggor. Till vänster i bild ser man rakt genom hörnfönstren i de enkla HSB-husen där lägenheterna saknar öppna spisar. Trots denna arkitekternas rejäla fadäs, är det bara att konstatera att utsikten inte är att klaga på.
Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.
På 20-talet kom Birgit till Stockholm och tog teaterlektioner för Anders de Wahl, eller snarare: han reciterade och agerade och Birgit satt mest och lyssnade. Han var inte lite självupptagen den mannen. Efter de Wahl blev det lektioner hos Karin Swanström, den roligaste tanten av dem alla under 20-30-talen (bilden härintill). Karin var konstnärlig ledare på SF, pedagog och gift med SF:s direktör, Stellan Claesson.
Det är faktiskt en mycket bra bok på alla de sätt. Underhållande och faktiskt tänkvärd, ty den utspelar sig på den tiden när det fanns gott om verkliga original och när skrock och legender fortfarande var en del av livet.
Den här bilden blev bra. Ljuset och trädet som verkligen skimrar liksom bilden vore tredimensionell. Det är ett träd i lövsprickningen bredvid syns Jacobs kyrka. Bilden är tagen från den smala Västra trädgårdsgatan, en gata som fram till början av 20-talet var en riktig idyll. Där numera Kreugers Tändstickspalats ligger, låg en gång i tiden De Geerska huset. Hela gatan var på den tiden full av gamla privatpalats och paradvåningar. Numera är där mest bara kontor.
De Geerska huset, bestod egentligen av två hus, Västra Trädgårdsgatan 15 A och B som var fideikomiss tillsammans med den trädgård som låg tvärs över gatan och gav husets invånare en strålande vy över Kungsträdgården. När tomtpriserna sköt i höjden, såldes fastigheterna och Kreuger byggde sitt magnifika kontorspalats. Jag har jobbat i det huset en tid, och det måste erkännas att inredningen på representationsvåningen är av högsta klass.
Tänk, vad flott det måste ha varit i Diplomatstaden en gång på 20-talet! Läser man Svenska hem i ord och i bilder, händer det att man möts av en och annan villainteriör från detta utmärkta område. Terasserna med utsikten över kanalen; de väl tilltagna sällskapsytorna; de påkostade materialvalen. Allt är av första klass.
Mellan några av huslamellerna vid Tessinparken växer ett par japanska körsbärsträd som trots de kalla dagarna slagit ut i full blom. De blekrosa blommorna har ungefär likadan kulör som ett av husen till höger och är mycket vackra. Gärdeskåkarna gör sig överlag bra innan lövsprickningen; deras kolossala format framträder lika tydligt som på bilderna från mitten av 30-talet, innan alla träd växt till sig och bäddat in området i en idyllisk grönska.
Bilden blev lite blek och överexponerad; jag kunde ha justerat ner exponeneringen, men det krävs erfarenhet när man fotograferar i kallt väder.
Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de texter jag sätter högst.
Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar lågo älskares glöd. De blevo virriga av det.
Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.
Sommaren 1991 hade jag en bilfavorit: Chrystal Waters Gypsy woman som ofta snurrade på skivspelaren. Jag har för mig att låten har fått en viss revival på senare år, åtminstone spelade vi den på Mjölkbaren mest hela tiden våren 2007. Hursomhelst är den en riktig dänga som fortfarande förtjänas att spelas.
Sommaren 1991 köpte jag också Erasures Love to hate you som blev en favorit i bilen tillsammans med OMDs Sailing on the seven seas. Året därpå var det dags för Levisreklamen The swimmer med Dinah Washingtons Mad about the boy (se klippet ovan). På baksidan låg God bless the child. Jag köpte två exemplar, ett för bilen och ett för hemmet. Bilskivorna hade en tendens att inte bli så långlivade; i värsta fall smälte de i solen om man glömde dem framme på bilsätet.
Varje sommar packade vi in oss i den mörkblå PV:n för att åka på semester till Västerbotten. Resan dit var kort, men lagom lång med två barn i det trånga baksätet (eller i värsta fall på den lilla hyllan vid den minimala bakrutan). Västerbotten var dessutom exotiskt, ty här var det liv i de små byarna och Västerbottensgårdarna var byggda i två våningar. Sådant imponerar på en norrbottning.
Många var de platser vi besökte under dessa sommardagar. Vi åkte till Torvsjö för att titta på de gamla skvaltkvarnarna. Vi åkte till Robertsfors för att titta på det gamla bruket. Vi åkte till Nordmaling för att titta på något som jag inte alls kan minnas. Målet för de flesta resorna var att titta på gammal kultur, gärna med lantlig anknytning. Några nymodigheter, förutom poolen på Lufta Camping i Ånäset, var det inte tal om.
Det jag minns bäst av alla dessa resor är stugbyarna. De låg ofta bland tallar och marken var full av sand och det fanns kottar överallt. I anslutning hittade man ofta en minigolfbana och kanske en storstuga där man kunde titta på TV. Eftersom det bara fanns två kanaler, var det inte speciellt svårt att enas om program.
På semestern fick man också puffat osockrat ris, Vårgårdaris. Vanligtvis hade vi hårdbröd eller hembakat tunnbröd i mjölken eller filen men när det var semester, köptes det puffat ris. Cornflakes eller Kalaspuffar var det dock inte lönt att drömma om. Dylika onyttigheter var bannlysta, men så fick vi också bara dricka läsk två gånger om året; jul och midsommar. Tänk på det – ungdomar!
Då och då under min barndom fick jag göra ett besök på Lantmännen. Fastigheten var på den tiden stor och uppdelad i olika avdelningar. Först kom man in i själva butiken där hyllorna var fulla av härliga produkter som spensalva, juverskydd, arbetskläder och mindre apparater, till exempel kompressorer.
Nästa anhalt var att gå in på Kontoret. Bakom en disk satt en tjock tant med stora glasögon, en telefonväxel med sladdar och lampor och naturligtvis en skrivmaskin . Hon hälsade alltid glatt och meddelade att farbror Lasse tog emot.
I ett rum med glasade väggar och cigarettrök satt farbror Lasse och offererade jordbruksmaskiner, utsäde och smörjolja. Längs med väggarna fanns hyllor fulla med pärmar och i dessa pärmar letades de magiska nummer fram som krävdes för att beställa en specifik reservdel till en traktor eller någon annan maskin på gården.
Det var verkligen något extra att få komma in på kontoret, sitta i en av stolarna framför skrivbordet och lyssna på farbror Lasses glada prat och se hur han ivrigt bläddrade i pärmar och bland papper. Jag har alltid gillat maskiner och motorer, så det är klart att det var en upplevelse att se farbror Lasses flinka fingrar leta fram den hett eftertraktad reservdelen till den strejkande traktorn hemmavid.
Förutom butiken och kontoret fanns på Lantmännen också verkstäder, spannmåls- och reservdelslager. Den var en härlig byggnad som sjöd av liv, men så var det också på den tiden när det fortfarande fanns många små och medelstora lantbruk över hela landet. Numera råder det stora lugnet i lokalerna och cigaretterna har gett farbror Lasse som nu är i 80-årsåldern hjärtproblem, men så har det också gått 30 år sedan mina första besök hos Lantmännen.
Lite franskt. Jag gillar Mireille Mathieu, Juliette Greco, Francoise Hardy och naturligtvis Barbara. Här sjunger Barbara Ma plus belle histoire d”amour.
Mer franskt: Jacques Brel sjungandes Ne me quitte pas. Fantastisk låt som är utmärkt på engelskan med Dusty och även finns i en svensk version med Lill Lindfors (Om du går din väg).
När man tröttnar på lite franskt, föreslår jag något tyskt: Fancy med Slice me nice. Risigare snubbe får man leta efter. Oklar är dessutom den rödhårigas funktion ty Fancy verkar vara a pie made for hungry guys, åtminstone sjunger han det. Dessutom är videon tafflig och endast bilen är riktigt snygg.
Nej, då är det franska 80-talet i form av Desireless Voyage, voyage att föredra. Fantastisk låt det där.
Jag bjöds på te i söndags i ett opretantiöst förortshem. Och vilka läckerheter som där bjöds: te, scones och rosenmarmelad, som den stackars flickan tyvärr inte hade kokat själv. Istället var det en en manlig bekant som hade plockat med sig en burk. Ni förstår ju själva att detta tyder på bristnde familjekultur under uppväxten.
En av flickorna visade sig dock föredömligt rar. Klädd i de enklaste av vardagskläder, slog hon sig tyst ned och lät sig uppslukas av familjetidningen Hemmets journal, utan att på något sätt distraheras av de andras ytliga pladder. Jag både hoppas och tror, att hon snart är i hamn.
En annan av flickorna trampade verkligen i klaveret; uppmanad att ta med sig en burk sylt, lämnade hon fram en halvtom burk i Eldorados billiga sortiment. Det är inte tanken som räknas, kom ihåg det. Jag vet inte vem som sa det men det viktiga är inte vad man gör, utan att man gör det med stil.
Ibland, när man är trött och lite ur gängorna, kan det vara klokt att sätta på sig de svartvita glasögonen och förflytta sig till en banal salongskomadi med rafflande intrig och happy ending. Kanske väljer man då Under falsk flagg där den rika flickan spelar fattig och den unge mannen rik. Med stor sannolikhet innehåller rullen ett par käcka filmschlagers i stil med Det sjunger någonting inom mig.
Orkestern leds som en slump av Heinz von Vultees orkester. Allt känns genast lite bättre.
På bilden har Annalisa trasslat till det för sig. Riktigt tokigt blev det.
Allt kan som ni vet inte köpas för pengar och det gäller i högsta grad patina. Jag undrar hur många som verkligen förstår hur exklusivt detta ålderns naturliga tillägg egentligen är. Patinan berättar en historia, vilket gör de åldrade tingen unika vilket kanske inte var var fallet när de var nya.
När man reparerar och fullständigt utplånar alla spår av slitage, tar man bort någonting mycket väsentligt och ovärderligt. Och det går inte att göra ogjort. Tänk på det och ta en titt på denna makalösa, men bedagade våning. Tillochmed möblerna är i stor utsträckning fantastiska. Det är inte svårt att föreställa sig hur förskräckligt resultatet kommer att bli om gemene man får för sig att reparera.
Tillbaka till patinan. Precis som för ting, gäller detta också människor. Har man inte blivit lite kantstött, har man inte mycket att komma med.
Vi lyssnar på Oscar Petersons trio och Until the real thing comes along:
Vem som sjunger är ovisst, kanske är det Oscar själv. I”d lie for you, I”d sigh for you, I”d tear the stars down from the sky for you. Inspelad 1951.
En vän till min mamma, som också är bilintresserad, kör ibland franskt. Just nu amerikanskt, men tidigare alltid franskt. En gång när jag fått bensinstopp, fick jag åka en tur i den bekvämaste av bilar. Det var som att färdas runt bland molnen; de mjuka fåtöljerna och den sanslöst lena fjädringen.
Bilen har en hel del praktiskta finesser. För det första, behövs ingen domkraft när man skall skifta däck, man bara hissar upp bilen med hydrauliken. Vill man loss på skärmarna, görs detta lätt, ty de sitter, om jag inte missminner mig, fast med endast en skruv. Skall man färdas över dålig mark, höjer man bara upp bilen med hydrauliken. Slutligen är det så fantastiskt ordnat att framlyktorna är kopplade till styrinrättningen; de så att säga lyser runt hörnen på kurviga vägar.
Och så kan man känna sig som Alain Delon i Le samurai.
På bilden ser vi både den röda och en blå bilen i skuggan under gårdens stora träd. Den finaste detaljen är nog lamporna som sitter längst ut i det kromade röret vid bakrutan.
Ett fotografiskt minne från sommaren: ett fat på fot i pressglas, en elektrifierad fotogenlampa i taket och en spolrock i förgrundens nedersta del. I fönstret ut mot den ljusa natten en skir men gammal och sliten gardin. Det är alldeles tyst och det är den bästa tidpunkten på dygnet; klockan har passerat midnatt och alla har gått till sängs och endast jag själv är vaken med en bok framför ögonen.
Skulle vi nu öppna fönstret skulle den ljumma, men lite svala sommarluften strömma in och föra med sig en doft av gräs och fukt blandat med den vällukt som blommor och annan växtllighet utsöndar. Men det är just blandningen av den något svala luften och fukten som kondenseraras som ger den verkliga doften av norrländsk sommar.
Det är synd, att klokhet är något som kommer med åren, då det oftast är som ung och dåraktig som man har det största behovet av denna värdefulla egenskap. Jag tänker tillbaka och funderar på om jag träffat någon verkligt klok gammal människa och inser att det nog är något som är väldigt svårt att uppnå. Som äldre får man inte fastna i fördommar och ett stereotypt tänkande. Det gör många och då har min inte så stor nytta av sin livserfarenhet. Man ser inte träden för all skog.
Karl Gerhard skriver så fint: Jag har lärt mig fint sätt i de bästa kretsar och min vänskap med humanister och radikaler har tuktat min fåfänga och värmt mitt hjärta. Jag har lärt mig att inse att ingen människa är obetydlig, hur anspråkslös ställning hon är har i livet. För att läsaren inte genast skall slänga min nya bok ifrån sig av oro för att han i sin hand fått en andlig uppbyggelseskrift, skyndar jag mig att försäkra att jag ingalunda levt som jag lärt.
Min moster sa en gång någonting väldigt klokt när det blev tal om de gräsliga kläder som dagens ungdom går omkring i: Jag tycker då att ungdomen klär i allt. Det var verkligen på pricken. Nu är hon tyvärr sjuk, så några kloka ord kommer aldrig mer från hennes läppar.
Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.
Till höger i bilden ser ni Sveriges mest intressante restaurangman: Sten Hellberg. Den som inte läst hans svenska kokbok, bör inte uttala sig om kokböcker – dess like i form av fantasifulla rätter och engagerande texter har aldrig någonsin publicerats i detta land. Hellberg startade tillsammans med Sven Stål Brända tomten i mitten av 20-talet. Restaurangens inredning var som ett sceneri, en drömvärld och lokalen var fylld av en blandning av dyrbara och billiga antikviteter. Blommor och belysning var i en klass för sig. Under en period fanns tillochmed ett Versaillesrum. De bilder som finns bevarade gör ett mycket starkt intryck.
De rätter som serverades bar namn i stil med Stens rosenpäron, Chefens eget lilla hjärta i guldsås och Rara grönsaker på vårt eget lilla vis. Serverade gjorde välväxta damer som assisterades av unga, intressanta män med fina anor och tvivelaktig läggning, allt enligt Karl Gerhards utmärkta memoarer Katt bland hermeliner, där han tecknar ett fint porträtt av den originelle Stan Hellberg.
Av inredningen finns idag inte ett spår kvar – de sista resterna försvann iochmed inredandet av restaurang East på 1980-talet. Numera är både Sten och Brända tomten så gott som bortglömda. Det är synd, då hans originella personlighet borde vara en verkligt frisk fläkt idag.
Först nu slår det mig; det är klart att man bara måste polaroidfotografera, precis som David Sylvain i Japan. Gentlemen take Polaroids är en finfin lp med en finfint omslag och dessutom det min favoritskiva med Japan. Kanske är det dags för mig att blondera luggen, den gode Davis höga kindben har jag redan.
Stilsäkert är ett ord som ofta och helt opåkallat, används i mäklarnas annonser. Här har vi dock en video som gör skäl för uttrycket.
För att citera Lustans lakejer: De rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtande laser och kolyresnö. En flicka jag ser, hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick.
1963 spelade John Coltrane in ett helt underbart jazzalbum, fyllt av de finaste ballader och med sång av Johnny Hartman. På första spåret sjunger Hartman They say that falling in love is wonderful och sedan fortsätter han med den mycket fina Dedicated to you:
If I should write a book for you That brought me fame and fortune too, That book would be, Like my heart and me, Dedicated to you.
Andra höjdpunkter på skivan är balladerna Lush life och My one and only love. Som ni nog förstår, går skivan helt i den romatiska genren. Den som inte äger skivan, springer genast iväg och köper den. I samma veva, kan det vara klokt att även införskaffa Billie Holidays Lady in satin från 1958. Den är mycket bra.
Det är inte utan att man undrar vad som är nästa steg efter de sista årens queerhysteri. Jag har på känn vart vartåt det lutar; jag säger bara: In denial. Snart kommer oskyldiga små väninnor att dela på trånga tvårumslägenheter och skylla på bostadsbristen; unga herrar att ta tjänst som betjänt eller servitör hos välbeställda män. Låter inte det lite mer spännande (möt mig i serveringsrummet efter tio…)?
Då och då när det var kalas kom tant Valborg på besök. Tant Valborg var mycket barsk och fåordig. Hon var kort och korpulent och bar alltid turban, när hon gick bort. Henne var man nog lite rädd för, även om jag tror att hon i grund och botten var rätt snäll, åtminstone mot barn. Hennes man hette Anselm och hade nog varit något av en charmör i unga dagar. Han var lång och smal och rätt stilig, även på gamla dagar med sitt vita hår och väderbitna ansikte och så rökte han pipa. Jag misstänker att han icke var herre i sitt eget hus.
Anselm var populär, hos alla, utom möjligen hos sin fru, vilket inte gjorde så mycket; han vistades gärna utomhus. En gång var han på sällskapsresa per buss ner till Värmland med bland andra min farfar. Blickandes ut över den vackra naturen yppade han den omtalade frasen ”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.
Jag har inget minne av att tant Valborg brukade dra på munnen; nej, hon snörpte nog mer på densamma. Hon påminde inte sällan om ett åskmoln. Konstigt nog gillade jag henne. Om det var för att hon var just barsk eller för den stiliga turbanen som gick i mörkblått och rosa vet jag inte. På något vis utstrålade turbanen en viss flärd, för ingen annan i byn skulle någonsin ha drömt om att sätta på sig en turban.
Jag köpte Karl Gerhards Katt bland hermeliner och där fann jag bilden på Naima Wifstrand. En stiligare och mer genomtänkt klädel får man leta efter. En gång i tiden, på 10-20-talen, var hon en den största operettprimadonnan i landet, men en dag tog rösten och karriären slut och hon stod utan både jobb och pengar, trots enorma inkomster under några år.
I slutet av 30-talet fick hon äntligen en roll som åter gjorde henne omtalad och eftersök, nämligen rollen som mor Peachum i Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Senare skrev Brecht Mutter Courage för just Naima, men jag har för mig att hon aldrig fick spela den rollen, men jag kan ha fel.
Jag läste hennes memoarer för några år sedan, men kan inte hitta boken nu. Jag minns dock att hon umgicks i kretsarna runt Siri Derkert och Ninnan Santesson och under den perioden träffade Brecht som flytt till Sverige under kriget och bodde på Lidingön där både Ninnan och Siri hade atelje.
Mest fascinerande är dock Naimas ansikte. Som en skulptur i vars yta de många och svåra åren avspelgar sig. Outsägligt vackert och så fint att hon till sist fann sin rätta plats i livet.
Här är min mamma i full färd med att göra sin bil fin. Dammsugning och kanske även stoppning av klädseln bör man göra när det går mot ljusare tider. Kanske bör även någon skruv dras fast och instrumentbrädan torkas av.
Andra viktiga detaljer att se över är motorrummet; byta olja, luftfilter och kylarvatten. Tändstift och brytarspetsar måste också kontrolleras. Under bilen skall eventuella smörjnipplar fyllas med nytt konsistensfett och fickor där smuts och fukt samlats skall rengöras. Är man ordentlig, sprutar man alla skärmkanter och hålrum med rostskyddsmedel. Allt detta brukar jag göra och mamma dammsuger och lagar och skruvar lite. Det är lite fånigt att det inte kan vara tvärtom. Inte för att hon är helt handikapad; hon hanterar både röjsåg, traktorn och vedklyven.
Här låter vi naturen fara vind för våg och vad får vi? En naturtomt. Skön, otillgänglig och dessutom stimulerande för fantasin för hur hade det inte kunnat ha sett ut här? Lättskött.
Den bästa versionen och den minst sorgliga av dem alla är Mildred Baileys när hon sjunger med Benny Goodmans orkester runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.
Darn that dream And bless it too Without that dream I never have you But it haunts me and it won”t come true Oh, darn that dream
Lyssna på Mildred Baileys Darn that dream och lyssna på texten.
Lika fin som Time on my hands. Det är en speciell, otidsenlig, genre som jag älskar. Och jag är glad att det inte kommer några fåniga nytillskott.
Det var en grå och fuktig morgon och det hade regnat under natten. Trots att solen inte sken, fanns ändå det där förhoppningsfulla i luften som skvallrar om att solen gör dig redo bakom molnen. Det är ljuset som skvallar om det.
När jag vek av från Nybrogatan in på östermalmsgatan bröt några solstrålar fram genom molnen alldeles bakom mig. Fasaderna fick liv och i fonden syntes Engelbrektskyrans torn, lätt insvept i dimmorna. Jag backade några steg, ställde mig halvvägs ut i gatan, tog fram polaroidkameran och knäppte av.
Jag har kommit fram till att charmen med dessa bilder är att de avbildar verkligheten mer i stil med hur jag uppfattar den och det är underbart, ty jag kan inte teckna, inte omsätta det jag ser inom mig till en skiss. Det är något jag saknar. Jag tror inte att jag han lära mig det heller, så jag får fortsätta fotografera.
På väg hem tog jag en annan väg och smög mig upp bakom kyrkan och hittade en fantastisk vy där den mäktiga byggnaden tornade upp sig mitt i bostadsgatan. Det är praktfulla fastigheter i Lärkstan, det tycker jag, även om just det tidiga 1900-talet inte ligger mig närmast hjärtat.
Kvarteren däromkring är på ett sätt rätt så anomyma. På Rigagatan finns det dock litterära kopplingar; där bodde Maude i Klas östergrens Gentlemän. Fär många år sedan brukade jag då och då ta trapporna från Karlavägen upp till kyrkan och beundra utsikten. Särskilt vackert var det på vintern vid snö.
Det är ändå bra fint, att man på sin morgonpromenad kan uppleva den vackra vardagen. jag är priviligerad, ty omgivningarna är vackra, men det handlar också om att kunna se och uppskatta det som finns omkring en och att kunna fantisera och skapa liv i de stumma fasaderna. Det är härligt att bara gå och drömma sig bort. Att flanera.
Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.
