Jag har äntligen köpt film till min Colorpack II-kamera. Polaroidfilm är inte billigt och snart tillverkas den inte ens. Det gäller således att passa på innan filmen tar slut och när man är stadd vid kassa. Vid temperaturer under 18 grader skall filmen framkallas i cold clip, dvs man värmer upp två metallskivor mot kroppen och låter sedan bilden framkalla mellan de ljumma plattorna i 60 sekunder.
Kombinationen kyla, skymning och grått väder är inte lysande. När den varma sommarsolen börja sjunka, kan bilderna bli helt fantastiska, nu blir de lätt mycket grå. Här ser ni en av byggnaderna vid Gasklockorna i Hjorthagen. Då exponeringstiden blev lång och jag rörde kameran blev resultatet mycket speciellt. även skärpan och färgerna är undermåliga. Dock inte utan viss charm.
Jag begav mig också ut för att fota Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan. Tyvärr stod där några fula bilar framför, så det blev ingen bild tagen. Istället fann jag en fin bakgårdsvy som blev kvalitestmässigt mycket bra. Lite bleka färger, men skarp; precis som jag vill ha det.
Här kan man läsa mer om Polaroidfilm och -kameror. Min kamera ser ungefär ut som Square Shooter 2 och använder sk. packfilm. Varje bild dras fram manuellt efter exponeringen och framkallas i 60 s och sedan skiljs bilden från negativet genom att dessa dras isär.
I de gamla nöjeskvarteren i Kreutzberg i gamla Östberlin ligger på Oranienstrasse den mycket färgsprakande Roses Bar. Lokalen består av två rum och ett rum har, om jag minns rätt, väggarna klädda med rosa päls. Överhuvudtaget är lokalen inget för den tråkige och av minimalism ansatte besökaren; en fullkomlig explosion av färger och prylar virvlar runt i lokalen där det dessutom spelas relativt bra musik. Ett svagt minne säger mig att jag fick höra Inner city och annan utmärkt lätttechno för trånga dansgolv. Gör ett besök!
Är det något jag avskyr, så är det självgoda människor som sitter och myser vid tanken på sig själva och sina framgångar. Detta innebär inte att man inte kan tycka att man är värd en smärre skulpturpark vid sitt frånfälle (i ärlighetens namn helst innan så att man får lite glädje av den).
Ibland tänker jag att om man en dag sitter där och myser, då kan man hälsa hem. Då har man stängt av och då ser man inte att det finns något mer att sträva efter och eller upptäcka. Här får man dock vara på sin vakt, ty runt hörnet lurar den djävul som får en att aldrig tycka att man duger.
När jag växte upp fanns det gott om glada, snälla och barska tanter som utstrålade en sorts trygghet som gjorde dem tämligen okänsliga för vad andra människor tyckte och tänkte. Kanske är det här pudelns kärna ligger; att man är oberoende av andra människors måttstockar, man har sin egen och låter sig därmed nöja och då kan man heller inte sitta och mysa över något som man inte kan förutsätta att alla känner till.
1989 släppte Inner city först lp:n Paradise och sedan den fantastiska mixskivan Paradise remixed. Här hittar man klassiker som Big Fun (Magic Juan Remix), Good Life (Steve Silk Hurley Remix), Whatcha Gonna Do With My Lovin” (Def Mix) och House Fever (Duane Bradley Remix). Jag tycker väldigt mycket om den skivan fortfarande och önskar att jag hade ALLA tolvorna. Tyvärr har jag bara Good life, fast Big fun ligger dock på baksidan.
Jag har, förutom att unna mig en ny och dyr flaska av Chanels Pour Monsieur, varit på Nationalmuseum. Orsaken till besöket var Undersöka form, en slags utställning i utställningen som precis öppnat och som låter unga formgivare och konstnärer kommentera museer i allmänhet och Nationalmuseum i synnerhet men som sig bör, bär det sig inte bättre att man tittar på annat än det avsedda.
Jag tittar ofta på besökare och hur de i sin tur tittar på utställningen. Det är alltid intressant. Denna gång passade jag också på att studera några fina textilier på den relativt moderna avdelningen. Bland annat Viola Gråstens fina Festivo. Jag är svag för svart bakgrund. En annan 50-talsklassiker som dock inte visades, men som jag uppskattar är Astrids Sampes Thermidor.
Jag inser också att jag behöver ett gigantiskt Kabinettsskåp, en fruktservis i sköldpadd och en kinesisk kafeservis(?). Det finns så mycket fina gerjer på det museet.
Jag läser Anna Hamilton Geetes I solnedgågen, en skrift i fyra delar behandlandes Erik Gustaf Geijers sista år i livet. Naturligtvis finns här Uppsalalivet med Malla, Knösarna och Atterbom, men böckerna bahandlar så mycket mer. En stor del i Geijers senare liv präglades av det sk avfallet, dvs när han lämnar de konservativas läger och sällar sig till liberalerna, en händelse som ger stora avtryck i den stockkonservativa Uppsalasociteten och påverkar sällskapslivet i stor utsträckning.
Anna Hamilton Geete, Geijers dotterdotter, är en fin skribent som livfullt berättar om sina berömda släktingar. Lustigast är när hon talar om kärleksaffärerna i dåtidens Uppsala och ondgör sig över nutidens Flirt – leken med hjärtan och känslor, behandlad som sport. Dylika lättsinnigheter förekom aldrig på den tiden, då känslorna togs på fullt allvar.
Som sagt, skildringen består av fyra volymer, så jag får nog be att återkomma snart igen.
Sommar i park med vin. Jag tror att det var sommaren 2006 som var full av vin i park. Först stod man i Slick-kön, sedan fick man stämpel och så bar det av till parken för att dricka vin i en timme eller två. Det var så vackert där i gräset när skymningen gjorde entré att man egentligen inte ville bryta upp och bege sig in i folkhavet.
En annan variant på samma tema är det mer intima parkbesöket på tumanhand med en bunt skivor, grammofon och vin. När musiken och vinet börjar sina, är gryningen på gång och solnedgången blir slutet på den långa natten.
Filmen Times Square må ha varit känd en gång i tiden, närmare bestämt när den kom 1980, men det är den inte idag. Jag har aldrig sett filmen, men hittade soundtracket, ett dubbelalbum i skivhyllan. Det ären salig blanding: Patti Smith, Lou Reed, Gary Numan, XTC, David Johansen, Talking heads och Pretenders. Bland andra.
Jag tror att handlingen kretsar kring två unga tonårstjejer på glid som blir rockstjärnor. Ett originellt tema. En extra krydda är dock att de små liven rymmer från ett mentalsjukhus i början av filmen.
En mycket utbredd missuppfattning verkar vara att denna höga panel, med en liten hylla på toppen, kallas för bröstpanel. Det är helt fel. Jag kan förstå varför, då den når upp i brösthöjd. Bröstpanel är dock något helt annat, ty den typen av panel når bara upp till fönsterbröstningen, dvs från golv upp till fönstret tar vid.
Det det ni ser på bilden benämns hög panel. Svårare än så är det inte.
Om man skall krångla till det lite till så finns det olika typer av panel och här skiljer man på den mer banala sorten och den helfranska. I helfransk panel sitter fyllningarna fast i en profilerad list som i sin tur sitter fast i ramverket. Enklare snickerier saknar den profilerade listen och där fästs fyllningen direkt i ramverket.
Panelen på bilden ovan ser ut att vara helfransk, ty de rektaungulära fyllningarna omges av en profilerad list, men i slutet av 1800-talet hade man insett att man lika gärna kunde spika på en list i efterhand och på detta sätt imitera helfransk panel så säker kan man inte vara. Redan då förenklade och förbilligade man. Men fint är det iallfall.
Det finns ett alternativ till den Spanska vindtårtan och det är Sans Rival, den perfekta mandeltårtan.
Bottnarna består av florsocker och malen mandel som blandas med vispad äggvita och gräddas tunna. Smörkrämen är av fransk typ, dvs den görs av het sockerlag som försiktigt och under vispning tillsättes äösigt uppvispade äggulor. Tesked för tesked blandas sedan denna kräm med det rörda, smidiga smöret. En pralin bestående av lika delar mandel och socker fås genom att bryna socker och mandel i stekpannan. När pralinen stelnat på smörpapper, males den och blandas i smörkrämen som bredes mellan och på de fyra mandelbottnarna. Dekoreras görs tårtan sedan med hackad mandel och kanske ett band i grön marsipan.
Här har vi ytterligare en av dessa låtar vars titel slutar på , baby, nämligenPut yourself in my place, baby:
Parenteslåtar har väl alla hört talas om, dvs titlar i stil med (Remember) Walking in the sand eller (The best part of) Breaking up. , baby lever dock ett liv i skymundan. Min favorit på det området är nog Linger in my arms a little longer, baby med Peggy Lee
Inspelningen är från 40-talet, det är Duke Ellingtons orkester och Dolores Parker står vid mikrofonen. På den tiden hade man oftast bara en mikrofon. När det var dags för det vokala inslaget, ställde sig plattcharmören på lagom avstånd från mikrofonen, dvs tämligen nära. Och det ger en karakteristisk ljudbild.
För relativt många år sedan besökte jag i oktober månad Budapest under ett par höstdagar. Det var outsägligt vackert, ty löven var gula och luften klar. Uppe bland Budas berg var utsikten strålande och gulaschsoppan värmde när vi äntligen bestämde oss för lunch.
Till skillnad från det platta Pest, är Buda mycket kuperat vilket hade till följd att bussarna fick kämpa på tappert för att ta sig upp längs de smala vägarna som gick genom bostadsområdena. Den villa jag bebodde bjöd på det mest utsökta panorama av både stad och landsbygdens grönska.
Lite längre ned mot de mer centrala delarna av Pest, låg skolan för textila utbildningar. Det var en pampig vit byggnad från slutet av förrförra århundradet. På vägen dit passerades ett fantastiskt villaområde som utgjorde ett mycket fint exempel på tidig ungersk funktionalism. Dessvärre saknar jag bilder på dessa hus som var en verklig upplevelse för mig som i alla högsta grad har intresse för arkitektur. Ibland går jag omkring och önskar att alla såg lika mycket som jag ser, jag som har sådant sinne för detaljer, miljöer och stämningar.
Värt att notera är även min klädsel. Den engelska duffeln, sammetshalsduken, Miu-miu-byxorna av senaste modell och de fantastiska ungerska arméstövlar som jag fyndade på en loppmarknad långt bort från stan.
Då jag sedan en tid tillbaka finner mig arbetandes inom public service har det blivit mycket tydligt att det är OVANLIGT att inte ha tittat på tv de senaste 11-12 åren. Det är klart att jag då och då slängt ett getöga på tv-apparater hemma hos folk och att jag gärna tittar på de arkiv som finns hos samtliga tre med licenspengar finansierade företag. Men ändå. Och vad hjälper det att man efter ett års anställning, som beskattningsbar löneförmån, bjuds på tv-licensen när man saknar mottagare? Dessutom vill jag ite ha en apparat. Jag har ju både böcker och skivor i stor mängd.
Det här är ett lustigt golv. Underst vanliga golvplank målade i en brunbeige färg som ursprugligen verkar ha varit gråblå. På detta har man lagt en korkmatta som imiterar fiskbensparkett. Mattan var dock dyrbar och man hade inte råd att täcka hela golvet som därför fick vara bart ungefär en dryg meter närmast väggen. På detta har man lagt vanliga trasmattor i rad.
Detta får mig att tänka på när konstlädret var nytt på 40-talet och man mot extra kostnad kunde få skinninredningen utbytt mot galon. Ett i våra dagar mycket märkligt byte.
Även nylonstrumpor har en gång varit höjden av lyx och inte något man köper billigt på ICA (eller dyrare i en bättre affär).
Idag lagade jag mat – i mitt eget kök! Vad det säger om hembiträdesfrågan och skatterna kan ni säkert föreställa er.
Nå, jag totade iallafall ihop en riktigt smaklig måltid; Wallenbergare med potatismos, gröna ärtor och lingonsylt. Lingonen var utmärkta, ty de hade jag kokat själv av norrländska bär. Biffarna var precis så lättsmälta och härliga som bara kalvfärsbiffar med äggulor och grädde kan bli. Moset var lite tyngre och smaksatt med lite grädde. Ärtorna var av arten Findus.
Ett utförligt recept på Hackad kalvfilé à la Wallenberg hittar ni här. Det är en mycket lättlagat rätt som kräver få ingredienser. Smeten kan tillredas en liten stund i förväg. När det är dags att servera, är det bara att panera biffarna och steka dem ett par minuter. Även potatisen kan förberedas, skalas och tärnas, och sätts sedan på elden 20 minuter innan serveringsdags.
Och ja, jag serverade lingonen ur gräddkannan. Tyvärr stod inget lämpligare kärl till buds.
Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.
Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.
Idag gjorde jag ett fynd: Aidaboxen inspelad 1967 på operan i Rom med Birgit Nilsson och Franco Corelli i huvudrollerna. Det är en mycket fin förpackning komplett med libretto och allt. På boxens framsida tronar en mycket lustig bild på Birgit som Etiopisk slavinnan. Aida är ingen mindre än den Etiopiska konungens dotter och hon älskar ingen mindre än den Egyptiske härföraren Radamès som tillfångatagit hennes far.
Som sig bör i operavärlden går det så småningom åt helvete med deras kärlek och under en dramatisk sång, möter Aida och Radamès döden. Ni kan säkert tänka er vilken dramatik det blir på slutet.
Nilsson och Corelli spelade året innan in Turandot och även den är en fin inspelning som jag kan rekommendera. Den boxen har en än galnare bild och bör inte saknas i en välförsedd skivsamling.
När biografin över Anna Branting skrevs i mitten av åttiotalet, gjordes ett fynd på den gamla herrgård Utål i Uppland.
En gnistrande snövit januarisöndag, öppnade Per Alfreds dotterdöttrar det läkarschatull som de ärvt från sin morfar och aldrig tidigare låst upp. Där låg i prydliga numrerade buntar Annas brev, sparade i mer än hundra år.
Breven skrevs under de år Anna i sin ungdom var förlovad med Per Alfred. Förlovningen bröts och Anna varken talade eller skrev någonsin om denna period av sitt liv, lika lite som hon nämnde sitt första äktenskap med den man som misshandlade både henne och hennes barn. Istället koncentrerade hon sig helt på sitt fortsatta liv med Hjalmar Branting.
Det måsta ha varit en känsla det, att möta de sekelgamla brev som berättade om något som förtigits alltsedan det en gång skedde.
Vad varje människa borde unna sig är ett matsalstak av denna modell; rikt dekorerat och dessutom i en färgskala som jag finner mycket tilltalande. I kombination med pardörrens stiliga, mörkmålade överliggare blir resultatet helt perfekt och dessutom ytterst elegant.
Jag har förstått att alla inte uppskattar mörka snickerier och tunga dörröverstycken och det förstår jag inte alls. Det är klart att man vill ha en viss pompa och ståt och det framförallt i ett rum som matsalen som bör vara mörkt och gärna beläget åt gården och med blyinfattat glas i rutorna.
Tyvärr är de flesta snickerier i denna väg borttagna eller vitmålade och det är verkligen både synd och skam. Nuförtiden tycks allt det mörka koncentreras till golven, Mörkbetsade parkettgolv går dock inte hem hos mig, till skillnad från de av år och bonvax mörknade dito som har en len yta och en sammetsmatt lyser.
Nya badrum är oftast mycket fula, eller åtminstone intetsägande och trista. Det är klart att det finns nya bdrum som är fina, men då rör det sig om påkostade inredningar som är allt annat än standard. Påkostade inredningar har dessutom en tendens att bli brackiga och allmänt smaklösa.
Här ett badrum som i sin strama elegans blir ett tempel avsett för just bad. Det lindblomsgröna kaklet är väldigt fint (den nyansen hade mina köksluckor när det var nytt 1940 – snart blir det grönt igen). Att låta kakla in badkaret är aldrig fel; motsatsen kan däremot aldrig bli helt rätt. För det mesta ser det bara billigt ut.
Ett badrum som en gång i tiden var vida berömt, var det Ebba Bonde lät inreda på Hörningsholms slott. Här var knusslades det inte med de mörka kakelplattorna och det eleganta kromet. Men det var mycket länge sedan så det badrummet är med största sannolikhet ett minne blott.
I början av 70-talet fanns det några olika typer av fälgar att välja på om man ville ha en sportig Pontiac. På bilden syns Rally II-fälgarna som jag tycker är snygga. Ett annat alternativ var att välja Honeycombfälgarna som precis som namnet antyder, påminner om det hexagonala mönster som bildas när naturens bin producerar honung i kupor.
I slutet av 70-talet kom så ytterligare en variant på fälg och denna kallas Snowflake och blev populär under det tidiga 80-talet. Personligen tycker jag nog att Honeycomb passar bäst på de lite mindre och sportigare modellerna som tex. Firebird. En stor fördel med samtliga typer är dock att de underlättar luftcirkulationen kring bromsarna vilket ger effektivare och säkrare bromsar.
Som fluffig marshmallows men inte lika söt är den idag helt bortglömda klappgöten som egentligen är ett mellanting mellan mannagrynsgröt och saftsoppa. Den är god och mycket fluffig, ty den består till nästan 50% av luft.
Hur gör man då? Man kokar upp 1 dl röd outspädd saft, tex körsbär eller hallon, med 4 dl vatten. Sedan tillsätts dygt 0,5 dl mannagryn under vispning. Låt sedan småputtra på spisen i 15 minuter under viss omrörning. Låt sedan gröten kallna under konstant vispning med elvisp. Det är nu all luft vispas in och den tidigare genomskinliga soppan bli till ett rosa fluff. När gröten kallnat, är den färdig att hällas upp i en skål och servras med mjölk (om man så önskar).
Om man får tag på blåbärssaft av god kvalité, är den en ypperlig bas till soppan. Om den är svag, bör dock mängden saft ökas på bekostnad av vattnet.
För er som inte förstått er på lantlivets charm säger jag bara att svårare än så här är det inte: det är bara att lägga upp sig i höstacken.
Höskullen är en annan spännande plats. Doften är tung och sommartid är värmen dessutom tryckande under taket. Och underlaget är som ni förstår mjukt och härligt.
Jane Russell var inte bara en glesbygdssiren, hon sjöng också. Här två förföriska stycken från 1947:
Do it again
Two sleepy people
Bilden kommer från hemmes genombrottsfilm, The outlaw. En film som vållade censuren mycket huvudbry då Jane Russells naturtillgångar så frikostigt exponerades (dock ej i den för filmen specialkonstruerade bh som Jane inte gillade).
Äntligen en sovrums-hi-fi! Anläggningen består av en gammmal Beomaster 1000 (den danska designklassikern från mitten av 60-talet) ett Garrardverk (växlaren 120 MKII från sent 50-tal) och ett par KEF-högtalare från början av 90-talet. Otroligt nog låter det riktigt bra och det är verkligt trevlig att ligga i sängen och lyssna på fint stereoljud.
När man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar.
I köket fanns det naturligtvis ett köksbord och där satt man bra med utsikt över nejden och inom räckhåll för spisvärmen. Arbetsytor i köksinredningen var ännu inte vanliga så det var åtskilligt som skulle göras vid det bordet förutom att inta måltiderna.
På bilden ser vi en interiör i en skola som inte varit i bruk sedan mitten av 50-talet. Den sista hyresgästen var faktiskt en grannfru med familj som flyttade in en vinter under den tiden som deras eget hem moderniserades och försågs med centralvärme och köks-inredning i gabon. Allt sedan dess har bara sporadiska byasammankomster ägt rum i den gamla läroanstalten.
Av de två stora komplexen på bilden finns endast det högra kvar. Tyvärr, för det i mitten är ett av mina favorithus; det ser rent makalöst pampigt och continentalt ut. Jag förmodar att rör sig om någon sorts nyrenässans. Man kan lätt föreställa sig trivseln i körnvåningarna Sturegatan/Karlavägen. Det är dock en annan detalj som frapperar mig och det är taken.
Som bilden visar var taken förr i tiden, innan sentida moderniseringar, betydligt mer utsmyckade med torn och järnkonstruktioner. Om man ser sig omkring idag och tittar uppåt, märker man att någonting fattas. Många hus har helt naturligt tappat sina gamla stiliga krusiduller när ett nytt och modernare våningsplan byggts till. Andra har bara rensats för att förenkla underhållet. Tråkigt.
Efter en dag i trädgården samlas alla nere vid vattnet för att låta allt gammalt torrt brinna. Ljuset från elden speglas i vattnet och röken virvlar runt och sveper in än den ena, än den andra. Det är vår i luften, men kvällen är kall.
När man inte fotograferar med blixt och använder gammal utrustning, som i denna bildsvit, blir resultatet drömskt och man kan tro att det rör sig om minnen från en annan era. Samtliga bilder är tagna under 2000-talets allra första år av en glad amatör (jag har aldrig varit särskilt bra på att fotografera och flera av bilderna är dessutom inte ens tagna av mig). Nu är kameran trasig och filmtypen utgången. Punkt.
Ute i nästan skärgården ligger villa Carbonara som är en bedagad och omodern byggnad från seklets början. Här finns el, men där tar det slut med nutidsbekvämligheterna. Taket läcker desutom, åtminstone gjorde det det en gång i tiden. Framför huset växte äppelträd och en hängmatta fanns för den trötte.
Glasverandan var en fin matsal. Från fönstren såg man ut ner över vattnet och den alltmer tilltagande skymningen. Slutligen kom den tidpunkt, när endast det vita går att urskilja och då var det dags att sjunka ner på fällen framför brasan och dricka mer vin.
Här har vi än en gång de fina silversolglasögonen från 70-talet. Det var som sagt den sommar jag var brunbränd och grann. Försommaren hade jag tillbringat i gräset läsandes Fröknarna von Pahlen och sådant ger ju resultat, ty sviten består av 7 volymer, den ena delikatare än den andra.
Strax innan hade jag klippt av de långa lockar som föranlett en dam i tvättstugan att fråga mig om jag möjligtvis brukade lägga mitt hår på spolar. Jag som vanligtvis sover med keps bara för att få håret rakt.
Vid bilfärd på okänd ort, är en vettig bilkarta att rekommendera. Min är från 1969 och innehåller många fina vägar som knappt är farbara längre, men det ökar ju bara bilturens charm.
I somras färdades jag 7 mil genom de mörka skogarna på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Här låg husen på flera mils avstånd och vägen var ungefär lika bred som bilen. än mer speciell var den lilla skogsväg i Bergslagen där växtligheten helt skymde sikten och där bilen klöv sig en väg genom allt det täta, gröna. Då tvivlade jag verkligen att det fanns en väg tillbaka.
Inget är så hett som varm galonklädsel, en stekhet dag mitt i högsommaren. När materialet blir riktigt varmt känner man sig helt omfamnad, innesluten av allt det varma, det heta.
Tål man inte med värmen, kliver man ur bilen och sätter sig på motorhuven och låter brisen svepa in. När temperaturen blir den rätta, låter man sig åter inneslutas i den varma förarstolen och åker vidare.
Jag har bara varit i Paris tre gånger. En gång gick jag upp i Eiffeltornet. Jag höll aldrig på att komma ner igen, ty jag har höjdskräck och det dröjde innan jag upptäckte att där fanns hiss och att den fungerade.
Paris är en vacker stad. Nästa gång jag åker dit skall jag ta med mig Thora Dardels Jag for till Paris och ägna mig åt att uppsöka de platser som hon skriver om i sin roliga bok.
En gång var det en fransk fest i källaren på Birger Jarlsgatan. Jag har glömt vad stället heter, men det ligger precis norr om Spyan. På gården hängde några fina Pernod-tröjor. En tog jag med mig hem.
I en affär på Odengatan hittade jag ett par silverglänsande solglasögon som påminner om dem som Francoise Hardy bär på en av bilderna till skivan Ma jeunesse fout le camp.
Vid en en övergiven gammal bunker kom dessa ting helt till sin rätt. Det är några år sedan nu, men både tröjan och glasögonen har jag kvar. Det var för övrigt en sommaren då jag unnade mig en svensktillverkad rivierasolbränna. Pigment saknas inte i min annars så bleka kropp.
När solen gått ner och mörkret lagt sig finns det några korta minuter när det enda man ser är det vita, blanka. Det är väldigt vackert. Det händer att jag då öppnar bildörrarna så att Grandprixen står där i all sin glans som en stor glänsande vit fågel som gör sig beredd att lyfta och sväva bort i den annalkande natten. Då tänker jag på Underbara kvinnor vid vattnet och Gabbes stora vita amerikanska fågel.
Vid en liten sörmländsk sjö gick solen till sist ned och himlen färgades alldeles rosablå. Det var tyst så när som på de svaga billjuden som kom från den lilla tresiffriga vägen en bit därifrån. Tystnaden avbröts då och då av att en grammofonskiva spelades på den portabla philipsapparaten. En eld sprakade framför tältet och det var en ljum kväll i juli.
Då och då bör man unna sig en campingtur. Det behöver inte vara så långt bort och det räcker med en natt, men det kan likväl bli en resa som kommer att stanna kvar i minnet.
