Jag fick höra en historia idag som jag inte hört förut. Det var under kriget när R:s man var inkallad och hon själv fick sköta gården med allt som hörde därtill. Hon var inte gammal, drygt 20, men hon hade redan duktigt med skinn på näsan. Potatisskörden hade varit ovanligt stor och i hennes källare fanns mer än hon själv behövde. Dett fick hennes granne nys om och han räknade snabbt ut att hon förmodligen var i behov av pengar, ensam som hon var, och att hon därför säkert var villig att sälja potatisen till underpris. Han ringde upp och föreslog att hon skulle sälja överskottet till henne för en struntsumma, säker som han var på hennes nöd. Hur det var beställt med nöden vet jag inte, men någon affär blev det inte. –Då får potatisen hellre ligga kvar i källaren och RUTTNA bort än jag säljer den till det priset. Det blev ingen affär och grannen gick snopen miste om en god förtjänst.
Jag läser Tjärdalen, Sara Lidmans debut- och genombrottsroman, som skildrar en by på om det kan vara 20-30-talet. Här finns exempel på ovan nämnda beteende; ett personlighetsdrag som är oberoende av tid och rum. Det är märkligt att vissa människor har en moral som helt anpassar sig så att den maximerar det eget välbefinnandet. Tjärdalen är en väldigt fin roman som berättar om livet i en by där en tjärdal förstörts precis innan ägaren skulle till att tända den och då går familjen miste om en stor förtjänst. Händelsen påverkar hela byn och det är detta som är romanens tema. Språket är fyllt av dialektala uttryck som är helt underbara. Vad sägs till exempel om arbetselak? Läs Tjärdalen nu!