Tidigare har man lyssnat på Soldaten, Månskenspromenaden och Flottisten. Nu är det dags för Tangokavaljeren.
Får jag bli din tangokavaljer blott för några timmar och få en kyss och kanske fler och vad sen än sker, aldrig mötas mer?
Så till slut är allt vad jag dig ber,att för några timmar får bli din tangokavaljer,som en natt du ger din kärlek.
En verkligt sliskig gammal dänga som ursprungligen var populär 1933 (och från filmen En melodi om våren) men denna version är från 1949. Det är synd, att det är en så smetig sångare som gör den. Tangokavaljeren:
Barbro Alving, Bang, gillade inte texten. Hör hennes analys här.. Det är möjligt att hon har rätt, men jag kan mycket väl tänka mig en annan och helt annorlunda tolkning, dock under förutsättning att sångaren är en annan.

Här har vi Peggt Lee i mitten av 40-talet sjungandes Linger in my arms a little longer baby. Den är fin, men knastrig:
Peggy Lee är nog mest känd för sin version av Fever. Den är dock lite uttjatad. Jag föredrar hennes version av I didnմ know what time it was.

Den vackraste av tårtor är den i Österrike så populära Spanska vindtårtan. Spansk vind är ett uttryck som österrikarna använder när de talar om maräng, ty det riktigt fina kallas där ofta för spanska och vind kommer av all luft som vispas in i margänsmeten.
Kakan består av en botten, ett lock och ett antal ringar, samtliga av maräng, som travas på varandra och sedan garneras med marängsmet i barockens anda och som här även med kanderade violer. Hela härligheten får sedan åka in en stund i ugnen, innan den fylls med grädde smaksatt med konjak och olika sorters bär. Slutligen läggs locket på och tårtan är färdig i all sin glans. Ett bakverk kan knappast bli vackrare.

Då och då fundrar jag påatt byta bil, dvs köpa något mindre och mindre bensinslukande. Egentligen borde jag köpa mig en Opel Rekord av årsmodell 1953-633. Under dessa år fanns Rekorden i tre helt olika karosser som alla var amerikanare i miniatyr. Tyskamerikanare brukar jag kalla dem. Lustigast är nog årsmodellerna 1958-60 som är en sorts nerkrymt Buick. Motorerna är mycket klena och bensinförbrukningen nästan försumbar. Dessutom har bilen onekligen charm.

Vissa seder i vårt avlånga land kan verka förbryllande på de delar som saknar vanan ifråga. Få är de människor som har för vana att köra omkring med en bakelse på sitt biltak. Ännu färre är de människor som inhandlat bakverket i fråga hos Westmans i Bygdsiljum.
Men vad skall nu denna galenskap göra för nytta? Är det inte rentav livsfarligt vid en hastig inbromsning? En 20-kilos nougatbakelse måste väl motsvara en smärre elefant om olyckan är framme? Jag säger bara: betänk då hur trivsamt och praktiskt det är att alltid ha en rejäl bakelse till hands.
Parkerar man fel så underlättar inget som att bjuda parkeringsvakten på en bit sött. Tar bensinen slut, slår man sig bara ner och tar en kopp med dopp; förr eller senare stannar en vänlig själ och bjuder på några liter mot en rejäl smakbit. Är olyckan framme och det slutar med en krock, lindrar inget smällen som ett rejält tilltaget bakverk.
Det är klart att man vill ha en bakelse på biltaket.

Bilden ovan hittade jag i julas. Den föreställer mig själv i en rar släktings famn 1973. I förgrunden tronar en bukett elegansnejlikor, den praktiskt taget utdöda standardbuketten från förr. Är de inte väldigt eleganta?
Jag trodde knappt mina ögon ikväll, när jag gick in på ICA för att köpa rakblad; i blomsterstället tronade ett par tre buketter av denna pärla bland snittblommor. Den unga expediten, förmodligen född i mitten av 80-talet, fann dem förtjusande och skulle se till att beställa hem fler. Jag hoppas verkligen de blir populära på nytt.
En mycket åldrad Billie Holiday, men oj vad den är fin den låten. I början av sin karriär, i mitten av 30-talet, gjorde hon en fantastisk version med bla Lester Young på skiva. Här är snart hennes liv till ända men nog är det likväl en fin upptagning.

Inget är väl finare än naturen små misstag. Mitt i gatan tronar en ståtlig hibiscus med blommor i två färger. Just den synen mötte mig en morgon i mitt eget fönster när min egen planta beslutat sig för att trotsa naturlagarna och låta en gren bära fram två olikfärgade blommor.
Till vänster, dold bakom ett träd, tronar änkefru Sophie Whitlocks pampiga fastighet. Mer känd är dock hennes dotter Anna som startade Whitlockska samskolan vars fastighet på Eriksbergsgatan fortfarande står kvar. Samskolan var något unikt; här blandades barn av de två vanligaste könen. Anna var en framsynt dam.
En annan Anna med stort pedagogiskt intresse var Anna Ahlström som startade Ahlströmska skolan (Nya Elementarskolan för Flickor) vars byggnad nu inhyser Carlssons skola. Här drev hon och frugan hennes, Ellen Terserus, sin skola fram till 1943. Under senare år styrdes skolan bla av Maria Lang som författade mängder av underhållande kriminalromaner på sin fritid.

Knackar du på dörren, och släpps in, på Nagymezo utca 25 i Budapest möts du av en rent parisiskt sammetsröd 1880-inredning. Både väggarna och de stoppade möblerna i den lilla baren inte långt från Oktagon är röda som fodret på en svart slängkappa. Vill man, går det bra att beställa en drink med chantösens namn och då serveras en röd martini-baserad historia som snarare får betraktas som dekorativ än god.
Efter midnatt tystnar musiken och en pianist börjar att spela på ett piano i rummets ena hörn. Strax därpå gör en präktig blonderad ungersk dam sin entré sjungandes Piaf på ett riktigt förtjänstfullt sätt. Klientelet är varierat vilket får mig att tänka på Marlene Dietrich och hennes svar på frågan angående vilket typ av män hon föredrog. – I like two types of men; foregin and domestic. Här på bar Piaf är gästerna alltifrån amerikanska turister till inhemska besökare.
Jag kan rekommendera ett besök. Tills dess lyssnar vi på den svenska versionen av Piafs La vie en rose, I rosenrött jag drömmer (Naemi Brise, 1948):
Vårt östra grannlands fantastiske sångare Olavi Virta älskade både tango och italienska sånger. Här en fantastisk inspelning av Guarda Che Luna. Olavi var mycket populär, men från slutet av 50-talet gjorde hans alkoholmissbruk att karriären mer och mer ebbade ut. I början av 70-talet dog han, inte ens sextio år fyllda.

Det var en ljus natt i slutet av juni. En lång, låg tyskamerikanare hade sänkt sig ner från ingenstans och landat på villans gräsmatta. Den såg allt lite malplacerad ut där den stod invid syrenbusken. Trädgårdsmatrosen stod uppsträckt och orörlig i den tysta natten. Inte skall ni tro att nytillskottet på gräsmattan störde honom.
Trädgårdsmatrosen är ett vanligt inslag i trädgårdarna i åtskilliga av våra mer lantligt belägna län. Den anses skänka sin ägare evig kärlek – något som i våra dagar kan te sig en smula onödigt. Vissa hävdar också att en stilig trädgårdsmatros ger lycka i affärslivet. Det är inte otroligt att det bara är gammal vidskepelse.
Såsmåningom lättade dimman från åkrarna och morgonsolen blev allt starkare. Den tyskamerikanska vagnen stod inte längre kvar på gräsmattan. Om nu någon noterat dess besök, är det inte alls orimligt att den antog att det var trädgårdsmatrosens förtjänst att villans ägare fått ett så flott, nattligt besök.
Alexis Carrington och exmaken Blakes nya fru, den präktiga Krystle, drog aldrig jämt i tv-serien Dynasty. Med jämna mellanrum drabbade de samman och slogs så att både inredning och kläder förvandlades till trasor. Se klippet och notera även det härliga 80-talsmodet.

Rigó Jancsi-tårtan är en fantastisk skapelse som är uppkallad efter en zigenarviolinist som sägs ha krossat mängder av prinsesshjärtan. Förmodligen är det en skröna, men tårtan är inte dum.
Ni skall vi lyssna på en riktig pärla; melodin från en av de första svenska ljudfilmerna. Sven Olof Sandberg sjunger Säg det i toner:

Jag har fått låna en fantastisk bok som behandlar Wienerköket. Den är fylld med vackra bilder och fina recept och är egentligen en kokbok som behandlar hela det gamla kejsardömet Österrika-Ungern, även om den utgavs i slutet av 60-talet då denna dubbelmonarki sedan länge utplånats. Boken är utgiven av Bonniers men förlagan är amerikansk och författad av Joseph Wechsberg och Time-Life-redaktionen. Bilden ovan föreställer Café Gerbeauds espressomaskin i porslin! Om den ännu finns kvar, vet jag inte. Den är iallfall mycket fin.
En nattkrök med en mikrofon som låter sämre än någonsin. Melodierna är det dock inget fel på.
Righteous brothers: (I love you) For sentimental reasons; Amelita Galli-Curci: Estrellita;Nannie Porres: Med ögon känsliga för grönt; Stan Kenton: Peanut vendor; Jane Birkin: Balladedu Johnny-Jane; The Asembly: Never never; Desireless: Voyage, voyage; Patti Smith group: Because the night.
Lyssna på På nattkröken 18:
Du svarte zigenare,
kom spela din sång,
ikväll vill jag glömma allt som var en gång.
Du svarte zigenare,
du lägger sordin på smärtan i själen med din violin
Knappast en nutidstext på något sätt, men en fantastisk representant för den tid som en gång var. Nog tycker jag att det gärna får vara både dramatiskt och känslofyllt; livet bör vara precis som på film. Här två versioner.
Du svarte zigernare med Ulla Billquist (1933):
och Du Schwarzer Zigeuner med Vico Torriani (1953):

I början på 50-talet tutade Ralph Flanagans populära orkester runt i denna lyxbuss. Vokalisten under dessa år var Harry Prime, vars stämma jag är svag för. Tyvärr har jag bara ett par skivor med orkestern, men dessbättre är en av dem den utmärkta Nevertheless.
Texten är fantastisk och har även sjungits in av Frank Sinatra, men jag föredrar denna mer svängiga version. Skivan är en smula nött och inspelad 1950.
Premiers symptomes är Airs fantastiska EP från 1999. Nu letar jag som bäst efter dubbelvinylen 10 000 Hz legend som jag har förlagt någonstans. Moon Safari ligger däremot på sin plats i skivhyllan. Jag gillar Air. Det är Air-dag idag!

Kanske var det årets mest mulna dag igår, vilket inte hindrade en tur till Tallkrogens gammalt och nytt. En rätt så fin antikhandel/loppis med många rätt så fina saker till rimliga priser. Några inköp blev det dock inte.
I Farsta strand ligger en riktig lågprisloppis och där kan man fynda. Jag köpte lite köksgrejor, ett par skivor och en bok. 30 kronor kostade det. På en buffé stod en fin fungerande resegrammofon för det facila pricet av 275 kronor. Den står nu och glänser i en lya i Sandsborg och på skivtallriken snurrar Junker Nils sjunger till lutan med Joel Berglund:
Affektionsvärde är någonting mycket fint. Det enklaste av ting kan bli ytterst värdefulla när det kommer känslor och minnen med i bilden. Kanske sparar man något så banalt som flaska, bara för att det var sista gången någon man höll av befann sig i ens närhet. Och tänk en bok eller skiva, med en handskriven hälsning: hur fint är inte det att ha med sig vidare i livet.
I mitt barndomshem har vi en guldservis. Nej, ingen dyrbarhet, bara en lysningspresent inköpt på en diversehandel i bygden och förmodligen tillverkad i östeuropa. Likväl användes servisen nästan aldrig. Den hade blivit en dyrbarhet.
På YouTube kan man se Melvilles filmatisering av Jean Cocteaus bok Les enfants terribles. Jag läste boken i slutet av 90-talet och tyckte bra om den då. Romanen var någon form av generationsroman när den kom 1929 och dessutom försedd med Jeans mycket fina illustrationer.
Fransk pop från 1982. Indochine är bra och jag har för mig att de var stora i Sverige när de begav sig och att deras andra lp, Le péril jaune, gavs ut av Stranded. Titta på videon, den är fin!

Greensleeves är en gammal engelsk folksång av något oklar, men dock romantisk, härkomst. Naturligtvis finns den översatt till svenskan och 1964 spelade Gunnar Wiklund in den med titeln En gång i vårt sommarland:
På Norrlandsgatan 23, nästan uppe vid Kungsgatan, låg Jean Skarstedts Love bar en gång i mitten av 90-talet (om det nu verkligen var hans klubb). Jag tror att det var runt 1995, men jag minns inte säkert. Det var så länge sedan. Jag minns bara att jag ofta gick dit och att jag under den perioden bar svart smoking och dito slängkappa; inspirerad som jag var av Tom Wolgers.
Det är märkligt att det skall vara så svårt att komma ihåg något som hände så relativt nära i tiden. Under åren 1995-1996 fanns mängder av klubbar. Donnas Delight och Abstrakt och så ett ställe på Engelbrektsgatan där Beirut Café ligger idag. På Naglo fanns en klubb som bara höll ett par veckor. Kanske hette den Mint, minnet är vagt. Mest omtalad under denna tid var nog Extrakt men jag är inte säker på om jag någonsin var där. Abstrakt låg på Glädjehuset och jag undrar om inte Extrakt en kort period också låg där.
På Abstrakt var det alltid mycket roligt. Jag har ett minne av att de kan ha haft skumparty där, men var kanske några år senare och en annanklubb. En gång kom Baccara på besök och de spelade Yes sir, I can boogie två gånger och hade sedanYes Sir I can boogie dance contest. Det var ingen musikalisk höjdpunkt men rätt så roligt. En annan klubb från dessa år som var enormt inflytelserik var Vegas, men där var jag aldrig och har därför inga minnen från den där första sommaren på Djurgården.
Det blev en ytterst vag text detta. Det som hände i mitten av 90-talet har verkligen helt försvunnit och inte kan man ta Internet till hjälp för att friska upp ett sviktande minne.

Det börjar bli dags att sätta sig på tåget igen och åka söderöver efter ganska precis två veckor i landsorten. Dagen är dock fortfarande matt och mycket kort vilket inte hindrar att de timmar som utgörs av gryning och skyning är mycket vackra i sin blågråa blekhet. Vid åtta är det nästan helt kolsvart, likadant är det vid tretiden.
När jag åkte buss från Seklernas by passerades Piteå, en kuststad nära hembyn. Det är en riktigt ful stad som helt präglas av byggnader eller ombyggnader från 80-90-talen. De flesta gamla hus är nybyggda i gammal stil eller helt ombyggda i ny stil. Fruktansvärt. Endast ett oh annat 60-talshus är orörd. Några pärlor finns dock; JOWA-huset och det hus där Ekbergs konditori är inhyst. Affärshusen från 40-50-talen är i de flesta fall helt ombyggda vilket är synd ty de var en gång rätt pampiga.
I Piteå finns den gräsliga gallerian Småstaden. En inglasad historia med fasader i gammal hederlig stil vilket får det att vända sig i magen på de besökare som inte är helt lobotomerade på det estetiska området. Och här handlar alla och är glada. Man hepnar, som Östermalmsdamen sa!
Idag har jag eldat en sista kakelugnsbrasan. Rummet får nu stå oeldat resten av vintern; det behövs inte när jag åker. Att omfamna en kakelugn, är en fantastisk upplevelse. Tänk att ha en stor och varm kakelklädd kropp att värma sig emot! Det är en både sensuell och trygg känsla som sprids av en och samma tingest.

Jag fick höra en historia idag som jag inte hört förut. Det var under kriget när R:s man var inkallad och hon själv fick sköta gården med allt som hörde därtill. Hon var inte gammal, drygt 20, men hon hade redan duktigt med skinn på näsan. Potatisskörden hade varit ovanligt stor och i hennes källare fanns mer än hon själv behövde. Dett fick hennes granne nys om och han räknade snabbt ut att hon förmodligen var i behov av pengar, ensam som hon var, och att hon därför säkert var villig att sälja potatisen till underpris. Han ringde upp och föreslog att hon skulle sälja överskottet till henne för en struntsumma, säker som han var på hennes nöd. Hur det var beställt med nöden vet jag inte, men någon affär blev det inte. –Då får potatisen hellre ligga kvar i källaren och RUTTNA bort än jag säljer den till det priset. Det blev ingen affär och grannen gick snopen miste om en god förtjänst.
Jag läser Tjärdalen, Sara Lidmans debut- och genombrottsroman, som skildrar en by på om det kan vara 20-30-talet. Här finns exempel på ovan nämnda beteende; ett personlighetsdrag som är oberoende av tid och rum. Det är märkligt att vissa människor har en moral som helt anpassar sig så att den maximerar det eget välbefinnandet. Tjärdalen är en väldigt fin roman som berättar om livet i en by där en tjärdal förstörts precis innan ägaren skulle till att tända den och då går familjen miste om en stor förtjänst. Händelsen påverkar hela byn och det är detta som är romanens tema. Språket är fyllt av dialektala uttryck som är helt underbara. Vad sägs till exempel om arbetselak? Läs Tjärdalen nu!

Jag är tillbaka i Norrbotten igen och har insett att jag föredrar Västerbotten. Det mesta är vackrare där och jag tror att man där är lite mer stolta av sig vilket resulterat i att man behållit mer av det gamla; man har inte behövt hävda sig med någon sorts modernitetshets. Kanske blir det en dag ett sommarhus där, för norrland är det nya svarta.
Västerbotten har också sina författare, bland annat Lilla Lidman som Barbro Alving kallade henne. Under 50-talet var de båda med i AMSA (auktionsgruppen mot Svensk atombomb) och i slutet av decenniet stod det klart att den allmänna opinionen hade svängt och ett nej till bomben blev resultatet. Inom parentes kan nämnas att DN:s chefredaktör, Herbert Tingsten, var ytterst positiv till bomb så DN slutade publicera opinionssiffrorna när nejsidan tagit ledning.
Här hemma i byn är det stilla. Min favorittant dog i höstas och jag saknar henne enormt. Nu är det slut med de fantastiska historierna från förr. Ingen kunde som hon berätta och levandegöra den mänskliga naturen med ett aldrig svikande sinne för detaljer. Ingen hade heller en sådan svada som hon hade och ingen kunde som hon dänga näven i köksbordet så att kaffekopparna dansade omkring. Jag hör fortfarande hennes röst så tydligt, men den upplevelsen kan jag inte dela med mig av.
Bilden ovan föreställer min far. Troligtvis är det taget vid hans konfirmation runt 1943. Det är ett fotografi som utgör grunden till den fina målningen.

Födelsedagstårta kan vara ett knepigt kapitel och i detta fall blev den en riktig pärs. Bottnar av sockerkaka och maräng bakades i parti och minut och ordnades sedan till en trevåningshistoria som fylldes med vispad grädde och hallon och blåbär som fått dra i hallonlikör. Det knepigaste momentet var dock en champagnefärgade glasyren av amerikansk modell. En mycket het sockerlag (med tillsats av bla råsocker för rätt nyans) skulle vispas ner i till hårt skum slagna äggvitor. Det första försöket misslyckades. Sockerlagen sockrade sig och förvandlades till strösocker igen. I med varmt vatten och så ett nytt försök som denna gång lyckades.
Det fluffiga marshmallowsskummet breddes sedan snabbt över tårtan så att det inte skulle stelna och bli obrukbart. Efter detta moment var jag mycket matt och kände mig tvungen att korka upp innan jag tog i tu med själva garneringen, dvs. arrangerandet av rosor med tillhörande blad. Resultatet blev inte alls illa och resterna fick sedan tjäna som frukostmat i två dagar. Det var inget lite jag trollat fram,.
Festen blev i sig mycket lyckad, inte minst genom ett genomtänkt och mycket tantigt glamorös dukning och diverse upptåg i form av sång, tal och tårtinbärning med Straussvals och tomtebloss.

Redan på fredag kväll anlände jag Seklernas by och villan invid kapellet. Varje lördag klockan 18.00 ringer klockorna i tornet in helgen. Bilden ovan ger en antydan till ortens obestridliga charm.
Inne i köket tronade adventstallen och på spisen puttrade maten. Hela villan utstrålade gemyt och de nyreparerade rummen glänste i det dämpade ljuset från svaga glödlampor och stearinljus. Genom fönstret skymtade snötäckta åkrar och lantliga gårdar badandes i månljus. Det hela var mycket angenämt.
Lördagen ägnades åt diverse uppköp inne i centralorten. Eftersom det var en stor bemärkelsedags som skulle firas på söndagen tog detta sin tid. Bara valet av likör att smaksätta bären med orsakade ett stort huvudbry. Slutligen bestämde vi os för Hallonlikör och det visade sig vara ett mycket klokt val. Med mycket möda pressades bildörrarna igen och helt instuvade bland varor återvände vi hem till byn.

Nu är jag så där enormt mätt som man bara kan bli om man efter frukost sätter i sig en kak- och bullbuffé. En tur med sparken till tant Ronny försatte mig i ett dilemma; att inte ta för sig av hennes bröd, bland annat kokosmazarinerna eller att ta för sig och sedan må präktigt illa av för mycket bakverk. Det blev det sistnämnda alternativet. Både anisbrödet, mazarinerna och saffransbrödet var mycket gott.
Tant Ronny har många och bestämda åsikter om både det ena och det andra. En gång hade hon fått en spann råmjölk över sig av en gubbjäkel i byn. Det är klart att hon blev förbannad och det är inte så underligt att hon fortfarande, efter 50 år, brusar upp när hon tänker på det. Hon var inte precis något underdånigt fruntimmer när det begav sig så hon var städigt i luven på dem hon tjänade åt. Tänk gammal pilsnerfilm och argbiggor till hembiträden så har ni en rätt god bild av henne.
Snart skall jag bege mig till Seklernas by i Västerbotten. Nog är det en förträfflig slogan som reklammakarna har totat ihop. I byn finns även en skulpturpark och en falsksjungande kyrkokör. Och en Glesbygdssyster! Det enda som saknas är mobiltelefonitäckning och den kan man faktiskt undvara ett par dagar.
Konst (20) Stockholmsdag (20) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Interiörer (17) Zarah Leander (17) Slott (15) New romantic (14) Stockholmiana (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Fuji FP-100C (14) Klassiskt (13) Bonn-Karl (13) Malla Montgomery-Silfverstolpe (13) Byggmästaren (12) Julferier i landsorten (12) Sven Markelius (11) Bakning (11) Funktionalism (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Vecko-Journalen (10) Lantliv (10) Rivningshus (10) Olle Engkvist (9) Fröknarna von Pahlen (9) Thora Dardel (9) Stephen Tennant (9) Karl Gerhard (9) Billie Holiday (9) Uppsala (9) Marianne Höök (8) Fredrika Limnell (8) Tyskland (8) Amelie Posse (8) Agnes von Krusenstjerna (8) Moster Ebba (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Julstämning i glesbygden (7) Västerbotten (7) Metronome records (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Astrid Sampe (6) Lotten Dahlgren (6) Växter (6) Harriet Löwenhjelm (6) Latinomusik (6) Floragatan (6) Barbro Alving (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Mat (6) Siegfried Sassoon (6) Serveringsrum (6) På nattkröken (6) Nationalmuseum (5) Eric Sigfrid Persson (5) Ribersborg (5) Dikter (5) polaroider (5) Honorine Hermelin (5) GM (5) Ulla Billquist (5) Siri Derkert (5) Gustav Wally (5) Geijer (5) Klara Johanson (5) Kläder (5) Agfa Optima (5) Grand Prix (5) Yrkeskvinnor på Gärdet (5) Birgit Th. Sparre (5)