Vintern har nu kommit till Stockholm. Såväl hustak som träd och buskar är täckta av ett tjock lager snö. I Tessinparken sprider en enorm julgran stämning bland Gärdets lyxkaserner. I etagevåningen på De Geersgatan glimmar julstjärnorna i panoramafönstren, i övre hallen står en nyintagen julgran som ännu inte blivit klädd men som sprider en underbar doft. Ute på terrassen är ett par julkärvar uppsatta och några enbuskar står dekorerade med julstjärnor i halm och rött band. I stora sovrummet ligger Louise Sjööcrona på sin komfortabla säng. Hennes kropp är fortfarande varm, i hennes ansikte finns spår av vitt, likt den renaste julesnö.
Herr Sjööcrona släpper in Ben i lägenheten och visar vägen upp till övre etaget. I övre hallen står en julgran som redan visar tecken på att börja barra. Ben går in i sovrummet och undersöker den döda.
- Hur länge har hon brukat kokain?
- För mig är det en nyhet, jag kände inte till hennes last. Louise var ofta i New York och Paris. Det är möjligt att hon började med stimulantia för att orka med de ansträngande modefotograferingarna.
- Hon måste ha dragit i sig enorma mängder, kokain dör man inte av i första taget. Vad gjorde ni igår?
- Louise var på en middag vid Karlaplan. Jag var nere i Skåne, min släkt kommer därifrån. Jag pratade med Louise vid sjutiden igår och då var hon vid gott mod.
- Bäst att ni ringer polisen, så skall jag ta reda på hur Louise tillbringade sina sista timmar. Vem hade middagen och vad är adressen?
- Niklas Wallinder, han bor på Styrmansgatan 45. Det är precis vid Elverket. Det var en rätt stor tillställning tror jag. Oscar Graaf och några av hans bekanta var bjudna.
Pardörren på två trappor är gigantisk och försedd med ett redigt dörröverstycke som förmedlar en solid borgerlighet. Ben ringer på klockan.
- Niklas Wallinger? Mitt namn är Ben Powers. Jag har några frågor angående Louise Sjööcrona som gästade ert hem igår.
- Får jag bjuda på ett glas?
- Mer än gärna.
Niklas går före in i salongen, ett vackert rum med spegelförsedd skänkkakelugn och tre höga fönster, och serverar två rejäla glas konjak.
- Stilig gran, säger Ben, men har den redan börjat barra?
- Ja, tyvärr. Ett verkligt dåligt köp, men den är onekligen praktfull.
- Berätta nu om Louise.
- Louise deltog i en middagsbjudning som jag hade igår. Vid tolvtiden ursäktade hon sig, hon skulle bara ta en kort promenad till en nattklubb i närheten för att säga hej till några kollegor. Det var en modellagentur som hade fest där i igår.
- Hur länge var hon borta?
- Hon kom aldrig tillbaka. Jag har försökt ringa henne idag, men jag får inget svar.
- Det förstår jag. Hon är död.
Ben och Paul Breda intar lunch på den eleganta restaurangen på Karlavägen, som under helgnätterna förvandlas till nattklubb i fräsig miljö, med laser och kolsyresnö.
- Det var riktigt livat här igår. Redan vid halv två började folk dansa, berättar Paul.
- Var Louise här, den blonda modellen som gjorde Guccireklamen i höstas?
- I allra högsta grad. Hon hade nog koksat rätt friskt. När jag träffade henne hade hon förvandlat en Tequila Slammer till en Columbian Slammer. Rena dynamiten får man förmoda.
- Hon verkar ha hamnat på glid den stackars Louise.
- Ja, sista tiden verkar hon ha blivit mer och mer beroende. Hennes karriär måste vara i farozonen. Jag vet att hon försöker minska på kokainintaget, men det är inte så lätt får man förmoda.
- Det kan man lugnt säga. Hennes make fann henne död i lägenheten i morse när han kom hem från Skåne.
- Det var som fan. En överdos?
- Jag undrar det. Det är inte så vanligt med överdoser av kokain, dessutom är det kostsamt.
- Igår kväll var hon på gott humör, hon var i och för sig påverkad, dessutom var hon vid lika gott mod när jag mötte henne på Valhallavägen igår eftermiddag. Hon var i full färd med att köpa gran. En imponerande sak.
- Det var som fan. Idag barrade den.
I Oscar Graafs antikvitetsaffär råder ett lugn som är ovanligt såhär några dagar innan jul. Herr Graaf, en solbränd och något härjad man i 35-årsåldern med casanovautseende, står själv i butiken.
- Kan jag hjälpa till med någon.
- Ja, verkligen. Det verkar finnas alltför många barrande julgranar här runt Karlaplan så jag undrar om ni möjligtvis har en rejält tilltagen julgransfot i något bättre material att försälja?
- Det här är ingen lumpbod, god middag! Oscar Graf praktiskt taget slänger ut Ben ur butiken som med största intresse iakttar den uppretade butiksägaren.
Paul och Ben har efter en rejäl krogrunda hamnat på en fest i ett hus på Tysta gatan. Sprit finns det oändligt mycket av. Paul roar sig med något rödhårigt som för kvällen är ytterst utmanande i glittrande glamklänning. Ben bestämmer sig för att utforska huset. En trappa upp ligger en lång korridor med sovrum. Redan i trappan hörs ljud som tyder på att det försiggår någon sorts festligheter även där. Ben går fram till dörren och tittar in genom dörrspringan. På golvet ligger en slaktad julgran och i sängen ligger herr Sjööcrona och något ungt och blont, i full färd med att dra i sig något som påminner om julsnö.
Kvällen därpå ringer Ben på Sjööcronas dörr. Dörren öppnas och Ben stiger in i våningen. Denna gång visas han in i vardagsrummet som har ett stort fönsterparti mot Tessinparken. Framför fönstret står en elegant gran som inte visar några som helst tecken på att barra.
- Ni ser en aning trött ut. Jag förstår om Louises död tagit er hårt.
- Ja, det är klart. Det är verkligen fruktansvärt.
- Stilig gran.
- Louise föredrog att ha granen i över hallen, men nu har jag flyttat ner den.
- Kommer den från det egna godset?
- Ja, jag brukar ta med mig en gran om jag är ner i Skåne veckorna innan jul.
- Det måste vara en lönande affär, att sälja snötyngda julgranar, men jag kan verkligen förstå Louise om hon kände avsky när hon fann på er bisyssla. Hon som själv kämpade mot kokainmissbruket. Ni tvingade i henne en hel julgran, herr Sjööcrona. Er hustrus liv var inte mycket värt, ni prioriterade ert lyxliv med sex- och kokainorgier!
- Jag förstår inte vad ni syftar på.
- Oscar Graaf, han levererade. Han har en välbärgad och diskret kundkrets. En perfekt kompanjon för er, om han inte vore så kolerisk.
- Ni är inte lite oförskämd ni.
- Ni hade verkligen otur att Louise beslöt sig för att gå hem och hämta ytterligare en dos och således fann er i full färd med att fabricera julgranar. Inte nog med det. Er otur fortsätter, jag ämnar sända en liten nyårshälsning till stadens poliskontor. God middag!
