Denna mosaik hittade jag i Boden, den gamla militärstaden i Norrbotten. Som så många andra landsortsstäder är Boden starkt präglad av efterkrigstiden. Här finns ett en gång elegant hotell vid namn Bodensia; pampiga hyreshus från 50-talet som oftast inte renoverats med pietet; ett gammalt kyrkstugeområde som numera går att hyra och så finns här det stora militärområdet som är överfullt av praktfulla militärkaserner byggda i början av seklet. Dessa fastigheter är otroligt pampiga och exteriörerna är mycket väl bevarade. Här har det funnits paradvåningar för de högre militärerna och kyffen för de lägst stående. Det är väldigt vackert då en del av husen ligger vid älven.
Boden hade en gång en gammal folkpark som hette Björknäsparken. På 70-talet var anläggningen sliten men den var ändå så fin med sina ljusramper och orangemålade masonit. När mörkret sänkt sig trodde man sig förflyttad till svunnet 50-60-tal. Jag vann en gång i slutet av 70-talet både en kryssning till Åbo och en massa mat i någon sorts tävling som jag inte har något minne av. Tyvärr ansåg kommunen anläggningen för sliten och omodern så hela rasket revs och nu finns där ett äventyrsbad. Dylika anläggningar är tydligen nutidens melodi.
Jag såg En dam försvinner igår, Hitchcocks engelska film från 1938. Filmen utspelar sig mestadels på ett tåg i ett främmande land någonstans i östra Europa och skildringen av dess invånare är väl knappast speciellt korrekt; de framställs som tämligen korkade och galna människor. Trots denna malör, är filmen riktigt bra.
Handlingen kretas runt den gamla dam, miss Froy, som är passagerare på det tåg som är på väg mot mer civiliserade trakter. Under tågresans gång försvinner miss Troy och filmens två hjältar gör allt för att hitta henne, trots att de flesta passagerarna intygar att någon miss Froy aldrig har funnits på tåget.
Tillsammans med De 39 stegen räknas En dam försvinner som de bästa filmerna under Hitchcocks tidigare period. Året därpå, 1939, fick han kontrakt med Hollywood och blev en av världens största regissörer och gjorde filmer som Notorious, Vertigo och Psycho.
I Tyskland finns dmest praktiskt tv-torn: Fernsehturm. Det fina med denna inrättning är att den bit av golvet som finns närmast fönstren roterar runt. Ungefär tre kvart tror jag det tar att beskåda Berlin i 360 grader och samtidigt kan man njuta av en god kycklingcocktail (i cocktailglas på fot, det är en gammal utdöd rätt i stil med räkcocktailen) som serveras av några manhaftiga tanter i serveringen som ligger i mitten av tornet och därför inte roterar. Det är verkligen höjden av civilisation.
Gösta Ekmans sängkammarblick vilar ögonen på Tutta Rolf. Det är en fantastisk bild. Kanske är den från uppsättningen av Hamlet i början av 30-talet. En grå söndag när ansattheten ligger tung är den en förträfflig stimulans. Jag föreslår att i lyssnar på Kärlekens låga. Tutta i sitt esse!
Något ansatt studerar jag min rödlackerade rödlackerade nagel, en rest av gårdagens festligheter. Min skivspelare spelar Duke Ellington och gör det alldeles automatiskt; jag har äntligen fått växlingsaxeln reparerad! Hifi är förresten ett intressant kapitel – här en annons som förklarar vad en bra skivspelare skall klara av. Det är föregångaren till min egen Dual 1019 som presenteras: Dual 1009.
Här har vi så Duke Ellington och två fina alster från mitten av 40-talet:
Det var bra många år sedan jag såg någon av Viscontis filmer. Han är faktiskt en av mina favoritfilmmakare och det är framfärallt några filmer som jag verkligen älskar och det är De fördömda, Ludwig och Våld och passion. Nämnas bör naturligtvis också den finfina Rocco och hans bröder samt Leoparden och Karlavagnens bleka stjärnor. Och Döden i Venedig.
I de tre första filmerna jag nämnde spelar Helmuth Berger ledande roller. Allra mest galen är han som Martin von Essenbeck (bilden ovan) i De fördömda. Denne unge man är både en glödande och mycket grym nazist och samtidigt en slampig transa som uppträder på suspekta nattklubbar. I Våld och passion är han något mer nertonad i rollen som familjens gemensamme älskare.
Visconti är en fena på att skildra familjer i upplösningstillstånd och hans filmer är dessutom oändligt vackra. Jag minns fortfarande de första scenerna i Våld och passion som är en fullkomlig orgie i det mest eleganta 70-tal som någonsin har skådats. Kontrasten är här stor gentemot miljöerna i Rocco och hans bröder som utspelar sig bland de fattiga invånarna i södra Italien som efter kriget flyttar till industristäderna i norr. Båda skildringarna är dock lika geniala.
En nattkrök som börjar med Tom Wolgers och slutar med Engelbert Humperdinck. Mockba Music: Exil; Paris Bis: Body and soul; Reeperbahn: Små druvor; Gary Low; A-ha: The sun always shines on TV; Mama Cass: Dream a little dream of me; Patrice Holloway: Stolen hours; Marilyn Monroe: Diamonds are a girls best friend; Engelbert Humperdinck: Quiet nights.
Ett klipp ur Luchino Viscontis fantastiska film De fördömda. Filmen är hemsk men enormt snygg. Helmuth Berger spelar den fagre slyngeln som är ett riktigt svin. Mer om Visconti och hans filmer alldeles strax.
Visage gjorde för övrigt låten The damned don”t cry. Jag vet inte om de var inspirerade av filmen. Videon hittar ni här.
Vädret är verkligen förskräckligt och min hosta besvärande. Jag håller mig därför inomhus och hemma drickandes te och läsandes Lindes memoarer. Det är en väldig lustig ung dam. Sin dygd försvarar hon tappert i Rom och Paris med hjälp av stövlar och ridpiska. Det är inte utan att jag undrar om inte denna behandling gav motsatt verkan.
Här något mycket vackert passandes en grå dag som denna. Det är Nat King Cole som sjunger Nature boy:
Texten är en liten pärla, så vacker är den. Jag tycker väldigt mycket om den och Nat var dessutom enormt bra i slutet av 40-talet innan det banala 50-talet rullade in och krossade allt som var spännande.
And then one day A magic day he passed my way And while we spoke of many things Fools and kings
Kanske är det tjatigt att dra fram denna ultimata sextiotalsgrupp, men jag kan inte låta bli. Be my baby är en av världens bästa låtar och när man ser klippet ovan så förstår man att Ronnie Spector hade både charm och talang. Jag är annars väldigt svag för deras Walking in the rain och How does it feel och för all del det mesta som de spelade in under några år i mitten på 60-talet.
Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin systr Thora, gift Dardel. Jag läser just nu Ritt genom livet som är Lindes andra bok om sitt liv på ritt genom Europa. Boken handlar inte bara om hennes ridturer i Europa (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket roliga är de berättelser om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.
Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedemera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.
I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök (1984) möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.
När min pappa var liten i början och mitten på 30-talet var han blond och lockig och dessutom blåögd. Precis som en liten kerub. Helt enkelt bedårande. I den vevan hade min farfar och farmor ett hembiträde som hade den ovanan att alltid säga vad hon tänkte. En dag när hon skulle beskriva det lilla barnet slant denna fantastiska replik över henes läppar: - Han jär så herre je gullat, han jär varken lik far eller mor.
Min farfar som var humoristiskt lagd, hade mycket roligt åt den för honom och hans fru inte så smickrande repliken.
Budabest är en av Europas tjusigaste städer. Inte den mest välputsade, men däremot en av de charmigaste och dessutom en stad med många helt makalösa miljöer. Bilden ovan föreställer Hotel New York som är en gigantisk gammal byggnad med en matsal vars like jag alldrig någonsin sett. Här åt jag brunch en dag; Waldorfsallad och Bloody Mary som serverades på förstklassigt på vagnar med silverkarotter. Strax därefter stängde hotellet för en totalsanering men nu ser jag att det är öppet igen. På den tiden var byggnadem förfallen med en helt svart fasad och priserna ytterst humana. Hur det är nu vet jag inte, men med tanke på den totalsanering som stället har genomgått har nog priserna stigit och charmen försvunnit.
En annan utmärkt lokal i den staden är Hotel Astoria med sin mycket eleganta matsal The Empire. Här står iskylarna på hög fot, kakfaten har många våningar och det knusslas varken med kristall eller med silver. Ni förstår säkert att Budapest den bästa staden om man vill uppleva ett Europa som egentligen inte finns kvar. Och då har jag ändå inte nämnt de förfallna och igenvuxna privatvillorna vid Andrassy Ut eller den helt röda Bar Piaf där en blonderad inhemsk dam sjunger Piaf på ett helt förträffligt vis.
När utställningen Vi bo i Ribershus öppnade i slutet av 30-talet (jag tror att det var 1938) var det en recensent från Stockholm som så vitsigt formulerade att det enda felet med lägenheterna var att de inte fanns i Stockholm. Nog är det fina lägenheter alltis, dess like finns knappast i hela Sverige. Frontvåningarna, som vetter mot sundet, är de mest påkostade med sina etagelösningar i 3 plan. Lägenheterna är egentligen i två plan, men sällskapsdelen är på höjden uppdelad i 3 våningar som förbinds med en trappa där en öppen sois är placerad.
Byggmästaren, Eric Sigfrid Persson, konstruerade också en ny fönstertyp till sitt praktområde; det vridbara perspektivfönstret. Planlösninarna är över lag helt perfekta med stora, rymliga vardagsrum med hög takhöjd. Vissa lägenheter har ett runt matrum med skåp inbyggda i hörnen. Balkongerna är indragna och mycket generösa och samtliga har viss utsikt mot vattnet.
Erik Sigfrids dotter, är den kända formgivaren Signe Persson-Melin.
En gång i tiden dansade man till obskyra soulsinglar i norra Englands industristäder. Svart musik för den engelska vita arbetarklasen. En av de populäraste klubbarna var den på Wigan Casino, en annan var The Golden Torch. Jag gillar Northerns soul, även om jag inte lyssnar så ofta på de få skivor jag har. Men vem kan stå emot dängor som Bobby Hebbs Love, love, love, Maxine Browns One in a million och Patrice Holloways Stolen hours?
Ian Levine var en ung man som spelade skivor på en annan av northernklubbarna, Blackpool Mecca, under 70-talet. På 80-talet blev han en av förgrundsfigurerna inom Hi-NRG och skrev den absolut bästa av alla låtar i den genren: High Energy som spelades in av Evelyn Thomas.
Se bilderna från klubbarna i klippet ovan och lyssna samtidigt på Maxine Browns One in a million.
Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.
Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsåg på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.
Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige Sigvard. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.
Allra trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var “han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.
Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.
Igår söndag, gick en det en väldigt fin dokumentär på SVT om Palace hotel i Hultsfred. Då jag saknar tv, passade jag på att se den på svt.se istället. Det är berättelsen om den mycket gamla tanten Maja som driver sitt hotel i landsortsstaden alldeles själv. Hur hon orkar med allt slit är en gåta, men jag förmodar att det är rätt så lugnt där emellanåt.
Dokumentären är ypperlig; lugn och fin och en smula allvarlig och samtidigt väldigt varm. Jag kunde inte låta bli att bli en smula tårögd när jag hörde henne berätta om sitt liv. Någon genomsnäll mes är hon dock inte, sanarare verkar hon vara en dam med åsikter och hon drar sig inte för att hunsa sina stackars småsyskon när hon behöver extrahjälp under festivalen.
Titta genast på dokumentären Palace hHotel. Den ligger bara kvar 30 dagar på svt.se.
Det ryktas om att ett oväder är på väg in över stan och nog blåste det en del igår och kallt var det. Jag hade precis köpt Turandot med Brigit Nilsson och Franco Corelli i en inspelning från Rom 1966. Det är en väldigt fin box med libretto och bilder. Turandot är namnet på en prinsessa i Peking som ger sina friare tre gåtor; svarar de rätt på samtliga får de gifta sig, i annat fall halshuggs de.
En dag kommer Prins Calaf till Turandot och han kan svaret på henes gåtor. Turandot blir förtvivlad, ty hon vill inte alls gifta sig med Prins Calaf. Detta är inledningen på stor dramatik som ni säkert förstår. Slavinnor, prinsar och ond bråd död är en stor del av operan. Här en bild på Birgit som den farliga Turandot.
On det blir oväder så är jag iallfall inte oförberedd för jag har precis börjat sticka mig en halsduk. Jag är inte så bra på stickning och var en katastrof i syslöjden vilket förvånade lärarinnan som kände till att min mamma är en riktig textiltant. Min grytlapp bestod mest bara av hål. Jag har faktiskt blivit något bättre sedan dess.
Lite stadsromantik tänker jag mig nu. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande norrlandsnatten när det börjat skyma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla. Och båda har sin charm.
Allra sista flamman av dagen är förbi allting smälter samman i milda nattens melodi
Två inspelningar från 1942 med Arne Hülphers orkester:
Man hepnar, som Östermalmstanten en gång sa, när man inser att var och varannan har sitt eget lilla svarta hembiträde. Förr i tiden skulle det vara en flicka från landet; rejäl och lite lagom kvicktänkt och naturligtvis blond och blåögd. Fast det är klart, löneanspråken var verkligt blygsamma på den tiden så då hade var och varannan råd med hushållsnära tjänster.
Något annat som också förändrats är tanken på äktenskapet. Förr valde man en lämplig fru och sedan tog man sig en älskare om man behövde stimulans. Hyckleri? Javisst, men jag undrar om dagens tillkämpade tvåsamhet är så mycket bättre.
Jag läste några gamla brev häromdagen som skickats till en släkting. Av ett av breven framgick det att hustru var på semester med en annan fru. Verkligen en fantastisk formulering som sätter fantastin i rörelse, men så är det i mitt fall tämligen livlig.
Min farfars far och hans systrar gick en dag på 90-talet till fotografen för att låta sig fotograferas. Min farfars far, som var en stor spelman, poserar naturligtvis med sin fiol och en av systrarna har tagit med sig gitarren. Tyvärr är bildkvalitén inte något vidare ty bilden kommer från ett gammal tidningsurklipp som jag hittade i min mormors stickkorg som jag ärvt. Reportaget handlade om min farfar, som dock inte var född när bilden ovan togs. Förmodligen hade mormor klippt ut bilden och sparat den bland sina andra papper som hon förvarade i korgen.
Min farfars far hann jag aldrig träffa, han dog ung redan 1919 då min farfar bara var 12 år gammal. Änkan gifte så småningom om sig med en annan man, kanske var det en gammal ungdomskärlek, han hade iallafall bott många år i USA inan han flyttade hem. Äktenskapet slutade dock tragiskt; en dag gick min farfars styvfar ut i skogen och skar halsen av sig.
Det var en märklig upplevelse att hitta det gamla tidningsurklippet. Jag hade själv aldrig sett det och var dessutom med på bilderna tillsammans med min far. Där fanns stod också något som jag aldrig hört förut; att vi på den sidan stammar från Västerbotten, från en enkel soldatfamilj. Västerbotten har alltid legat mig varmt om hjärtat ändå sedan jag som barn på bilsemestern kröp upp i den midnattsblå PV:ns bakruta under färden mot de sydligare breddgrader som grannlänet inebar.
Då jag i helgen varit försedd med hembiträde, tog jag tillfället i akt att arrangera te. Jag bakade scones, kokosmazariner, kalljästa bullar och fick mig dessutom några gurksnittar och en finfin sylt av farbror Helena och Tant Nicklas. Det enda smolket i bägaren var att ansattheten förhindrade mig att njuta av maten – aptiten var inte riktigt på plats.
Kanske var det helgens kulturkonsumtion som gjorde mig matt; konsten och vinet. Bland annat fick jag gå på Nationalmuseum och där visades det en utställning som fokuserade på kvinnliga konstnärer i slutet av 1800-talet. Mest fascinerande var bilden på Zorn; stor och tung poserar han i tavlans förgrund, i fonden skymtar en naken modell som fläker ut sig på en sittmöbel. Tänk vad tiderna har förändrats!
Jag tror att karaktären kan behöva något tyskt för att åter bli rejäl och fast. Vi lyssnar på Ganz leise erklingt musik:
Nybyggt. Smaka på ordet. Det påminner lite om nybryggt, ett ord som ger fina associationer. Dessvärre verkar det i praktiken innebära något helt annat, något mer institutionsliknande. På Hemnet fann jag en nyproducerad, relativt stor lägenhet i det nya området på Gärdet vid Militärhögskolan. Ta en till på bilderna här.
Påminner det inte lite om ett äldreboende? Stora kala ytor. Snålt tilltagna fönsterbrädor och en mycket tråkig parkett. Om man nu, av ekonomiska skäl, tvingas använda parkettbrädor så vore ett rutmönster att föredra. Monotonin blir annars fullständig. Jag undrar om det verkligen går att skapa någon sorts hemkänsla i en lägenhet som denna? Något har verkligen gått fel. Avskalade 60-talslägenheter har ofta mer charm än denna nybyggnad.
Ett roligare julkort har aldrig sett. Det var fatighetsbolaget locum som fått för sig att skicka ut julhälsningen. Byrå som gjorde kampanjen påstod att de varit totalt omedvetna om att annonsen var tvetydig. Det är faktiskt sant; att utläsa rebusen ovan som något annat än i love cum är inte möjligt. Jag undrar hur många på kotoret som upptäckt detta, men som inte vågat säga något och därmed avslöja sin snuskiga fantasi.
En glimt in i ett porslinsskåp som innehåller en gammal klenod; lysningspresenten i form av en guldservis från någon okänd fabrik i östeuropa. Särskild värdefull är den knappast, men den skänker en viss air av elegans de få gånger man får använda den.
En gång i början av femtiotalet, ungefär 10 år innan lysningspresenten ovan mottogs, fanns det en schlager med den härliga titeln There”s danger in your eyes, cherie. Ursprungligen skriven i slutet av 20-talet, var den ett av slagnumren i filmen Rich, Young and Pretty med bla Jane Powell och Fernando Lamas (som bla var gift med Esther Williams och far till Lorenzo Lamas, Lance i Falcon Crest). Här den svenska versionen, Jag läser i din blick, cherie:
